- Runa har något att berätta!
- Vad då?
- Det är en överraskning.
Jag slog av samtalet med Jesús, skyndade ut till bussen för att åka hem från jobbet. Lönen hade kommit så vi skulle göra några ärenden: köpa hundmat i djuraffären, handla och köpa garn till Disa, som inte kan sluta virka.
- Mira! Se me ha caído el diente!
- Åh, har du tappat den nu!
Runa, som fyllde sju för ett par månader sedan,visade mig gluggen där framtanden hade suttit. Det här var stort för henne. För mig också, jag som vill stanna tiden, de blir stora för fort!
Gluggen såg läskig ut, och jag tvingades titta på framtanden också. Den hade hon tagit med sig.
- Lägg den i fickan så du inte tappar den, sa jag när jag spände fast henne i bilen.
Men tanden släppte hon inte. Den låg i hennes hårt knutna lilla hand medan vi gick i djuraffären, pysselaffären och mataffären. Hemma bar hon omkring den tills det var dags att sova. Då uppstod frågan; vilken tradition ska vi följa nu? Den spanska eller den svenska? Kommer Ratón Pérez eller tandfen? Ska tanden ligga i ett glas vatten eller under kudden?
Det blev en ljusblå mugg med vatten, jag sa att det behövde vara kallt, och vi kom fram till att det nog är tandfen som kommer i Sverige.
Runavar så glad över sin tappade tand att jag trodde att hon skulle hasvårt att somna, men det gick ganska fort, och på morgonen låg två tiokronor och en femma tillsammans med tanden i vattnet. Tiokronorna hade jag tyvärr fått ta ur Runas sparbössa, jag hade bara en femkrona i kontanter och det kändes lite snålt.
Undrar hur andra gör i Sverige, landet där ingen längre har kontanter? Har tron på magiska tandfeer försvunnit, eller swishar man?
