Kulturkrock - barn och smuts

Vi var ute med Jesús pappa och en släkting och dennes lilla familj.
Disa hade så himla roligt med det andra, lite äldre barnet! Hon skrattade så mycket! Det bär jag med mig.

Men jag kommer också att minnas den oändliga mängd tillsägelser som det andra barnet fick av sin mamma. Käre tid! Det var som ett strilande regn av tillsägelser. Saker som barnet ska göra, bör göra och framför allt inte får göra. Hon varnar ständigt för eventuella farligheter eller sätt som barnet kan göra sig illa på. En överbeskyddande person.

I jämförelse är Jesús och jag helt slappa med Disa. Den andra mamman sa till Disa några gånger, och Jesús pappa tycker att vi inte säger till henne tillräcklig. Långt ifrån tillräckligt. Det tycker att vi tillåter vad som helst. Allt.

Det fick mig att tänka till lite.
Är vi för slappa? Får Disa göra precis vad hon vill?

Nej. Vi har väldigt klart för oss vad som är okej och inte. Absolut inte göra farliga saker, som att svinga sig i en stång på lekplatsen högt ovan marken. Inte springa nära bilvägen. Hon får inte slänga mat på golvet för att hon är arg, eller saker som går sönder, eller rivas och försöka göra oss illa när hon är förbannad. Aldrig vara elak mot Pipen. Till exempel. (Överlag är hon en himla snäll unge.)
Däremot får hon smutsa ner sig när hon leker, hon får plocka saker från marken (inte äckliga saker som hundbajs, fimpar och matrester). Och det är HÄR som det krockar! Smutsen!

Dessa sydspanjorer. Det värsta de vet är smuts. De är så renliga att de till och med tvättar trottoaren utanför huset med såpvatten. Barnen får inte smutsa ner sig. De får inte ta i något som kan vara smutsigt.

Jag tänker så här: om Disa är smutslig är det bra! Då har hon lekt och undersökt, känt och upptäckt och levt. Värre är om hon är helt ren eftersom hon i så fall bara har sett tecknad film på tv eller suttit stilla i fina kläder. Samma sak om hon får blåmärken, då syns det ju bara att hon har lekt. Och att jag inte vakat över henne och förhindrat alla tänkbara  risker att hon gör sig illa. Jag, till skillnad från spanjorerna, ser inte blåmärken som något dåligt.

Jag vill inte heller passa på Disa hela tiden. Inte så att hon märker det. Jag låter henne gå iväg på egen hand, springa. Jag har koll hela tiden, men ropar henne inte tillbaka som en spanjor skulle ha gjort. Jag vill ge henne den friheten, och låta henne våga och lita på sig själv.

Så det krockar så in i vassen. Jag vet  att släktingen tycker att vi gör fruktansvärt fel med Disa. Utan att säga något rakt ut, så jag kan inte argumentera heller.


Hur tänker ni om allt det här?