tisdag 13 september 2016

Kulturkrock - barn och smuts

Vi var ute med Jesús pappa och en släkting och dennes lilla familj.
Disa hade så himla roligt med det andra, lite äldre barnet! Hon skrattade så mycket! Det bär jag med mig.

Men jag kommer också att minnas den oändliga mängd tillsägelser som det andra barnet fick av sin mamma. Käre tid! Det var som ett strilande regn av tillsägelser. Saker som barnet ska göra, bör göra och framför allt inte får göra. Hon varnar ständigt för eventuella farligheter eller sätt som barnet kan göra sig illa på. En överbeskyddande person.

I jämförelse är Jesús och jag helt slappa med Disa. Den andra mamman sa till Disa några gånger, och Jesús pappa tycker att vi inte säger till henne tillräcklig. Långt ifrån tillräckligt. Det tycker att vi tillåter vad som helst. Allt.

Det fick mig att tänka till lite.
Är vi för slappa? Får Disa göra precis vad hon vill?

Nej. Vi har väldigt klart för oss vad som är okej och inte. Absolut inte göra farliga saker, som att svinga sig i en stång på lekplatsen högt ovan marken. Inte springa nära bilvägen. Hon får inte slänga mat på golvet för att hon är arg, eller saker som går sönder, eller rivas och försöka göra oss illa när hon är förbannad. Aldrig vara elak mot Pipen. Till exempel. (Överlag är hon en himla snäll unge.)
Däremot får hon smutsa ner sig när hon leker, hon får plocka saker från marken (inte äckliga saker som hundbajs, fimpar och matrester). Och det är HÄR som det krockar! Smutsen!

Dessa sydspanjorer. Det värsta de vet är smuts. De är så renliga att de till och med tvättar trottoaren utanför huset med såpvatten. Barnen får inte smutsa ner sig. De får inte ta i något som kan vara smutsigt.

Jag tänker så här: om Disa är smutslig är det bra! Då har hon lekt och undersökt, känt och upptäckt och levt. Värre är om hon är helt ren eftersom hon i så fall bara har sett tecknad film på tv eller suttit stilla i fina kläder. Samma sak om hon får blåmärken, då syns det ju bara att hon har lekt. Och att jag inte vakat över henne och förhindrat alla tänkbara  risker att hon gör sig illa. Jag, till skillnad från spanjorerna, ser inte blåmärken som något dåligt.

Jag vill inte heller passa på Disa hela tiden. Inte så att hon märker det. Jag låter henne gå iväg på egen hand, springa. Jag har koll hela tiden, men ropar henne inte tillbaka som en spanjor skulle ha gjort. Jag vill ge henne den friheten, och låta henne våga och lita på sig själv.

Så det krockar så in i vassen. Jag vet  att släktingen tycker att vi gör fruktansvärt fel med Disa. Utan att säga något rakt ut, så jag kan inte argumentera heller.


Hur tänker ni om allt det här?

28 kommentarer:

  1. Känner med dig! Precis så krockar jag också med spanjorerna. Jag vill inte säga till barnet hela tiden för precis allt utan har valt mina strider (är också tydlig vid våld, bitas, kasta, slåss etc) men som du skriver så vill jag att barn ska få vara barn och upptäcka. Varje dag samlar barnet stenar, pinnar, löv etc till/från förskolan och jag försöker bli bättre på att inte säga försiktig hela tiden utan låta barnet klättra runt. När vi var i skärgården i helgen lät jag barnet klättra runt högt uppe på ett berg tillsammans med en kompis (som bor där) och trots att jag hade hjärtat i halsgropen så vill jag ge honom den friheten.

    Jag tror inte alls ni är för slappa. 5 gånger mer kärlek! Jag vill inte vara mamman som är arg/irriterad och säger till hela tiden. Orka liksom.

    Så många gånger på spanska lekplatser som mammorna tittat på mig som jag vore knäpp när jag låter ungen leka med gruset och smutsa ned sig. Speciellt tydligt blir det på vintern vid högtider när min springer omkring i mysbyxor och många andra barn i finkläder och inte får leka. GRRR!!!

    Jag tror jag trots allt ändå är överbeskyddande men absolut inte med smuts, regn, sand utan med farligare saker som trafik, bilar, spårvagnar, cyklar etc. Det blir liksom tillräcklig mycket tillsägelser ändå när vi bor i stad.

    Kulturkrock!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker också att det blir så mycket tillsägelser ändå! I lägenheten var det hela tiden, kändes det som, allt var förbjudet. Här i huset kan Disa leka mycket mer. Om jag skulle börja tjata som de spanska föräldrarna... vad skulle vi ha för relation då? En där jag bara talar om hur illa D uppför sig ständigt och jämt? Så får det ju inte vara!
      Tycker om att du ger exempel på vad du själv upplever med ditt barn!

      Radera
  2. Haha, jag är den där överbeskyddande mamman! Ja, inom vissa rimliga mått i alla fall. Jag tror nog du märkte det när vi träffades.

    Jag tror det beror på flera orsaker: jag var äldre än vad du var när jag fick barn, jag har ett barn, jag vet vad jag gjorde när jag var liten, jag vet vad sonen är kapabel till att hitta på om man inte håller koll. Mannen min är ännu mer överbeskyddande.

    Men i grunden är det nog hur sonen är. På dagis sa de att "den ungen släpper vi inte ögonen ifrån!". Men det är inte så att han inte för göra något, det är bara en fråga om när, var och hur. Som att jag höll på att få spader när skolan hade en idrottslektion på den gräsmatta där jag vet att alla rastar sina hundar. Eller när fröken meddelar att idag har vi räknat processionslarver. Båda sakerna är något som man kan bli riktigt sjuk av. Lite skit rensar ju men det finns ju gränser. Och jag är jättenära när han och kompisar badar i poolen, då är jag på helspänn för det är så mycket vassa kanter och poolen är så liten.

    Men visst får sonen göra saker. Han har rullat och simmat i vattenpölar så man kan hälla ut ur stövlarna, han kommer hem med plåster och sönderrivna jeans.

    Satt och funderade på om smutsrädslan har med värmen att göra? Att det blir mer och värre här i söder? Som du säger, det städas massor och hyllorna med starka rengöringsmedel är kilometerlånga. Samtidigt så säger man i Sverige att vi har det för rent i hemmen och därmed får allergier. Jag får inte riktigt ihop det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, jag tyckte inte att du verkade så överbeskyddande...
      Mycket handlar väl om hur barnet är.
      Jag tänker, att jag vill at Disa ska bli en modig person, inte vara för försiktig utan lita på sig själv. Nu är hon ju bara drygt två år, men jag vill låta henne göra saker och ha sin fritid, medan jag har koll. Att springa ut i gatan är inte en sådan grej som jag tillåter, däremot att sätta sig på marken och kasta sand eller gå iväg själv på upptäcksfärd, så länge jag ser henne och inget farligt finns i närheten. Ungefär.
      Jesús teori om smutsen är att spanjorenras renlighet komm från att landet var muslimskt så länge, och att renlighetskulturen inom islam har stannat kvar.

      Radera
    2. Min teori om smutsen är att smuts förknippas med fattigdom och ingen vill framstå som fattig i ett land där många var fattiga förr.

      Radera
    3. Kanske. Samma anledning, i så fall, som att spanjorer inte vill köpa second hand.

      Radera
  3. Jag tänker ganska lika vad gäller smuts och säkerhet. Kanske att han inte får plocka upp saker på gatan men gärna i naturen. Men i samvaro med just den familjen eller andra släktingar skulle jag kanske kompromissa. För att inte undergräva den andra mamman för mycket. Eller avleda. Blir konstigt om man har två barn med olika regler. Men bara lite... Till exempel så tillåter jag inte mitt barn pilla på saker och tjata i affärer men tillsammans med en annan familj tonar jag ner det och han får göra det. Han tycker det är jättekul. Jag tycker det blir jobbigt nästa gång vi ska handla men jag löser det efteråt. Hos svärmor duschar barnet två gånger varje dag och jag tjatar lite mer om att han ska smaka på fisken för det förväntas där. Hon tycker jag är världens svenskaste och slappaste mamma ändå... Jag försöker anpassa mig lite. Om våra kompisar säger till sitt barn att det är dags att gå hem så hoppar jag in och säger till mitt barn att avbryta leken och säga hejdå. För att stötta de andra föräldrarna. Men tycker jag att föräldern gör helt fel så ignorerar jag bara. Jag försöker att aldrig säga emot en annan mamma eller lägga mig i men det är svårt så det har hänt att jag gjort det. Jag har snutit kompisars snoriga barn och lyft upp en bebis som kröp i trädgårdslandet och åt jord... Hos mormor och morfar får barnet leva på socker och lägga sig klockan 22 även när jag är där och det irriterar mig men aldrig hemma. Någon gång har jag försökt anpassa mig och ångrat efteråt. Tänkt att jag skulle sagt ifrån. Lämnade mitt barn utan uppsikt när jag åt lunch med sambons släkt med främmande barn och främmande katt. Kändes dumt efteråt inte särskilt tryggt. Men barnet var inte välkommet till bords... Så typ kompromissa men bara om det är något som inte är så viktigt för en själv ?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det häftiga är väl att bägge mammor går hem och tänker gud vilken jobbig / dålig förälder så skulle jag aaaaldrig göra med mitt barn men på så sätt tvingas man tänka efter... Vi hade en play date med en familj och efteråt var vi helt utmattade. Föräldrarna sa ja till allt barnen ville göra. Och vi är inte vana vid det... Vi brukar vara lite mer tillåtande med franska mått så vi blev förvånade. Jag tror det var nyttigt för oss att utmanas. Men mitt barn får fortfarande absolut inte titta på karate på Youtube �� inte än i alla fall.

      Radera
    2. Jag kom på att jag har ett liknande problem. Hämtar barnet på skolgården. Han är knallröd svetten rinner och jätte törstig. Det är 28 grader och personalen har klätt på honom fleecejacka. . . Den här diskussionen om jackan har jag typ en gång i veckan med personalen. Typ de talar om att han borde ha jackan på och jag bär jackan i handen fram och tillbaks till skolan. Vet jag att det ska bli varmt skickar jag inte med jackan alls. Kulturkrock som inte går att lösa.

      Radera
    3. Du har helt rätt. Kompromissa mer, och inte undergräva den andra föräldrern. Jag borde nog bli bättre på det. Det händer att jag kompromissar, beroende på var vi är och hur situationen ser ut, men kan bli mycket bättre på det.
      Tack för kommentarerna, som är så intressanta att läsa. Vilken krock det där med jackan!

      Radera
  4. Förresten, det där med att de tvättar utanför sin port, var det inte någon lag om att de måste göra det? Har för mig jag hört/läst något om det. Inne i städer är jag ganska glad för det för det är ett evigt hundpinkande och -bajsande på gator och väggar.

    SvaraRadera
  5. Min teori angående städningen har alltid varit att det är bl.a för att det typ alltid är rötmånad här. Jag tror deras frenetiska renlighetsmani ligger i deras ådror sedan länge tillbaka och beror på alla sjukdomar, ohyra, bakterier etc som sprids lätt i kombinationen värme och mycket folk.

    Min andra teori gällande nystrykna kläder, vattenkammat hår och rena, finklädda barn är att de alltid träffas ute på barer, parker etc. Det allmänna utrymmet är deras vardagsrum och precis som svenskarna ångestfullt inför en hemmamiddag byter gardiner, kollar senaste trenderna inom borddukning och instagrammar dyra blomvaser så lägger spanjorerna ångesten istället till kläder och deras yttre. Men sen bryr de sig inte så mycket om hemmet. Bara det är rent. typ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar din andra teori.
      Klimatet gör säkert sitt till. Fast detta att barn inte får ha några smutsfläckar eller samla löv eller annat kul... jag tror mer på Jesús teori, att det beror på att området var muslimskt så länge att renligheten, som aktades högt, har hängt sig kvar.

      Radera
  6. Jag vet inte tillräckligt om Spanien men jag håller med ovanstående om att klimatet säkert gör en viss skillnad som skapar oron för smutsen: bakterier och insekter och sånt frodas fortare i smutsen och blir värre, infektioner går fortare i kroppen.

    Sen kan det där med renlighetsivern dessutom vara en klassfråga tror jag. När det gäller din spanska familj och släkt har jag ingen aning om deras levnadsvillkor och klassbakgrund ett par generationer tillbaka. Men jag ska förklara hur jag menar. Svärmor har också renlighetsmani: allting - golv, bänkar, diskho, badrum - måste vara skinande rent omkring henne. Hon byter handdukar varje dag. Osv.

    Hennes familj flyttade för en knapp generation sen till förorten från de amerikanska innerstäderna. De där som på sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var överbefolkade, trånga och mycket mycket smutsiga och där man kämpade mot epidemier etc. (om du har läst Per Anders Fogelström, speciellt styckena om vår namne innan hon lyckas ta sig ifrån sin familj så har du en idé).

    För de familjer som bodde i såna områden eller som nyligen flyttat till förorten betydde smutsen både fattigdom och livsfara (iom sjukdomsrisk). Därför bekämpade de den frenetiskt och deras barn fortsatte att göra samma sak. Renlighet blev nästan en religion.

    Här i USA var dessutom en vanlig stereotyp av invandrade, fattiga och sydeuropeer att de var "smutsiga". Så att hålla sig extremt ren - svärmor har siciliansk bakgrund - gjorde man även övervinna fördomarna som häftade vid en. Som sagt jag har ingen aning om bakgrunden till Jesús familj men detta är kanske en inkörsport att tänka på varför renlighet blivit så viktig för dem.

    PS. självklart kan det helt enkelt vara en kultur där barn behandlas och förväntas uppföra sig mer som dockor också...

    PS2. Sorry för historielektionen! Men smuts i kulturen är himla intressant tycker jag fast jag förstår att du är frustrerad med resultaten och åsikterna om hur du sköter Disa. Hur är det med könsroller i Spanien - förväntas flickor som barn i högre utsträckning vara lugna och tysta och sitta stilla mest? Kan det vara det som skapar konflikten också?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klimatet - mycket möjligt.
      Jesús förklaring är att området var muslimskt så länge, och att renligheten är viktig inom islam. Och att vikten av renlighet har blivit kvar till i dag.

      Synen på flickor är inte densamma samma som den på pojkar i Spanien, flickor ska vara söta, rena coh ägna sig åt "flicksaker", men det är inget jag själv märker av inom familjen, eftersom alla småttingar är flickor. Så det går inte att jämföra med hur en pojke hade behandlats, menar jag.

      Tack för den långa, tänkvärda kommentaren. Så intressant att få höra om din svärmor.

      Radera
  7. Min svärmor tyckre det är viktigt att I badar, fast det inte alltid är nödvändigt, och när han var mindre ville hon torka honom om munnen hela tiden under tiden han åt! Men annars har vi i vår familj nog en större kulturkrock kring nakenheten. I trivs bäst när han inte har några kläder alls och det är periodvis en hel pärs att klä på honom vilket gör att han får gå naken hemma. Också för att det är varmt och för att jag har full förståelse för att det är det bästa han vet! Och vad spelar det för roll? Men hans farmor tycker det är jättejobbigt när han är naken, så numera försöker jag faktiskt att han har kläder på sig när vi är där, men det blir ändå stunder då han flyr iväg naken. Och det passerar ALDRIG utan kommentarer. Får även en del kommentarer från andra i familjen också, som bryr sig mindre men ändå tycker att det liksom är lite konstigt. Och jag har även fått blickar på mig på stranden när han är naken. Det är han inte alltid, ofta har han tom badtröja för att skydda sig mot solen, men om vi är bara där en stund eller en tid på dygnet då solen inte är så stark, så låter jag honom gärna vara naken. Verkar inte vara helt normalt här. Däremot apropå badtröjan, så då plötsligt tycker svärmor att det blir för mycket, och stackars unge och varför låter jag honom inte bli lite bruuuun som andra barn. Stackars stackars lilla vita unge. Hahahaha...! Ja, jösses, går inte att hålla folk nöjda så bara att köra sitt eget race!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det! Det går aldrig att få alla nöjda!
      Lustigt med nakenheten. Jag har inte märkt av det, trots att Disa bruakr vara naken. Fat det är inte många som vet om det. Vi har ju inte strand, och pation är insynsskyddad och så... Men spännande att höra om dina erfarenheter.

      Radera
  8. Välkommen tillbaka förresten!! Och grattis till nya boendet! Ser fram emot att åka och hälsa på er i Aracena! Har precis kommit på hur jag ska kunna kommentera här, gick ju inte tidigare varken från telefonen eller min mac, men nu har jag upptäckt att det går genom att byta till Firefox! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Du är så himla välkommen! Så fort vi har hittat skruvarna till sängen, så att det finns sängplats!
      Vad kul att du kan kommentera!
      Hoppas att du börjar skriva själv snart igen, jag saknar dina inlägg.

      Radera
  9. Hämtade A från förskolan, med oss kom minst halva sandlådan, de krävdes två bad innan all sand var borta men hon var nöjd och glad��
    //Kicka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt!
      Det skulle aldrig hända här. Det finns inte sand på förskolor och lekplatser för att barn inte ska smutsa ner sig.
      På Disas förskola kammas hon och får en skvätt barnparfym innan vi hämtar henne.
      :-(

      Radera
  10. Det är bra att ge barn svängrum!! Om man hela tiden säger åt dem att vara försiktiga så kan man ge dem rädslor som är onödiga! Och smuts är bra! enligt ny forskning SKA barn leka i viss smuts, lera etc för att bygga upp immunförsvaret. Många barn har det för rent och föräldrar använder bakteriedödande hela tiden vilket också dödar bra bakterier...Jag har märkt att många barn får astma och eksem nuförtiden...kanske beror på brist på smuts?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag!
      Allergierna kom ju inte förrän folk började bli väldigt renliga av sig, och först ut var läkarnas barn, som hölls extra rena.
      I går var Disa och jag på lekplatsen. De två andra barnen blev tillsagda precis hela tiden, om hur de skulle sitta i rutschkanan, att de inte fick stå och titta på Disas hyss utan att de skulla snabba på och åka, att de inte fick ta i sanden, inte göra det och inte det. Jag blir tokig på sådant.

      Radera
  11. Spännande! Jag tänker att jag har allt det där framför mig. Min halvspanjor är bara drygt tre veckor gammal! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Meeeeen!
      Tre veckor!
      Ja, nu är han lite äldre förstås. Det var så irriterande att jag kunde läsa din kommentar, men inte svara innan vi fick internet i huset!
      Stort, stort grattis! Hoppas att allt har gått bra!

      Radera
    2. Tack! Allt har inte gått så bra men nu ÄR det bra iaf. Han föddes för tidigt pga havandeskapsförgiftning. Men nu är vi alla hemma och mår bra. :)

      Jag funderar på att börja blogga men får prestationsångest...

      Radera
    3. Åh nej!
      Jag har en kompis som också fick havandeskapsförgiftning. Jag kan föreställa mig rädslan och oron.
      Jag är väldigt glad att ni är hemma och mår bra nu! Och hur det än är just nu, bra eller kämpigt eller jobbigt eller underbart, så kommer det bara att bli bättre hela tiden!
      Börja blogga! Börja på en ny blogg, med ny inriktning. Det är som en dagbok, och kul att kunna gå tillbaka och se vad som har hänt. Tänk inte så mycket på oss som läser. Det är bara att skriva, och lägga upp det du är bekväm med att andra får veta!

      Radera