Graviditetstestet på första advent

Det var första advent förra året som vi fick veta att jag var gravid.

På lördagen hade vi varit och tittat på Hospital de la Caridad, där förebilden till Don Juan verkade och ligger begravd. Jag tänkte mest på annat och var inte särskilt närvarande. Jag tänkte på graviditetstest.
Det var mörkt och kallt när vi gick därifrån för att äta middag med Jesús föräldrar.
- Du, jag tycker att vi köper ett graviditetstest nu. Vi letar rätt på något apotek som har öppet sa jag, efter mycket velande.
Jesús, som är sparsam, tyckte att det var onödigt. Köpa ett dyrt graviditetstest redan? Bättre att vänta ett par dagar när det var mer säkert.
Men jag ville inte vänta. Kunde inte vänta, för jag trodde nog att jag visste vad resultatet skulle bli.
Vi hittade till slut ett apotek som var öppet, nära Jesús föräldrar, en granne till dem sålde testet, och så tog vi hissen upp och försökte konversera med dem som vanligt.
På bussen hem öppnade jag förpackningen och läste instruktionerna. Morgonurinen, läste jag besviket, det blev inget test den kvällen.

Det var väldigt tidigt och kallt när jag gick upp på söndagsmorgonen. Raka vägen till toaletten. Kiss på stickan. Väntan.
Det hände ingenting. Hur länge skulle man vänta? Varför hade jag inte tagit med en klocka?
Något började visa sig på stickan, något blått, men jag såg så dåligt, alldeles suddigt, gjorde ofta det på morgnarna trots att synen hade blivit bättre.
Jag ropade på Jesús som fick komma och titta på stickan. Jag såg en blå färg men såg inga streck.
- Du måste kolla på stickan, jag ser inte.
Han kollade.
- Jaha... ja, vad ska jag titta efter? Det är två blåa streck, vad betyder det?
-... .......... Det är positivt.
- Jag fattar inte det här. Två streck?
- Jag är visst gravid.
- Två streck, två streck, vad betyder...
- Läs instruktionerna!
Han gjorde det. Och då gick det upp för honom.
- Du är gravid!
- Jaha ja. Jag är gravid. Du, jag är verkligen jättetrött, jag går och lägger mig nu. Gonatt.

Och jag trodde på riktigt att jag skulle somna så fort jag hade lagt mig, men det blev ingen mer sömn den dagen. Jag var i chock. Gravid på första försöket, händer det? Jesús var alldeles lycklig, det var inte jag. Det var meningen, planerat, efterlängtat, men jag var för chockad för att vara glad. Istället blev jag mer och mer orolig för varje minut som gick. Tänk om något händer fostret, tänk om något går fel, tänk om det är på grund av diabetesen, ska vi få barn, vill vi det, vad har vi gjort? Borde vi verkligen behålla det? Man kan ändra sig...
Jesús ville berätta det för sina föräldrar med en gång, men jag behövde smälta det själv först. Så det blev inget sagt förrän drygt en vecka senare, efter att vi varit i Sverige tre dagar (där jag köpte första bebisplagget på en loppis, det kändes otroligt konstigt att ha det, och Lennart Nilssons Ett barn blir till som vi tittade i på vandrarhemmet i Göteborg).


Men om jag hade blivit chockad var det nog inte så farligt i jämförelse med Jesús mammas reaktion...

Mobil

En bild från Jesús konsert med ProyectoeLe förra lördagen.
Det här stycket; Stimmung av Karlheinz Stockhausen, (har ej hört länken, högtalarna fungerar inte) var fantastisk, och hela tiden satt jag och tittade på den stora mobilen ovanför.
Jag ska göra en mobil till Disa att hänga ovanför spjälsängen!
Förslag på idéer till en mobil?

En bild på det finaste jag har...

... som äntligen accepterar vagnen.
Så länge den är i rörelse.

Låna bebissaker i Spanien

Ta en titt i kommentarsfältet till det här inlägget, om hur folk klarar sig på låga, spanska inkomster.

I Spanien har man mindre pengar att röra sig med än i Sverige, och kanske är det en anledning till att lånesystemet är så utbrett. Lån av bebissaker.
När det blir känt att en bebis är på väg blir man erbjuden saker från alla möjliga håll. Vi har knappt köpt någonting. Babyskyddet till bilen fick vi köpa eftersom alla som hade använt det hade lånat av någon annan (som vi inte känner). En byrå behövde vi också köpa, och ett skötbord. Men det är allt.
Nu senast var vi och hämtade en babysitter.
En nackdel med lånesystemet är att det inte är ens egen personliga smak som styr, kanske hade man hellre vetat ha en annan vagn, eller spjälsäng, eller vad det nu må vara.

Det är ändå inte helt gratis att låna. Man betalar nämligen med utrymme. Spanska bostäder byggs helt utan förvaringsutrymme, och den som har bebissaker som inte används har ett ganska stort problem med förvaringen av dem. Alltså förvaras de hos andra med bebisar, folk som får finna sig i att ha kvar prylarna tills någon annan i bekantskapskretsen behöver dem.

Har hängt upp lillans boll i kattens skosnöre, om någon tycker att det ser konstigt ut.

Opera i Sevilla

Inte mindre än sex operor utspelar sig i Sevilla.
Torts att jag kom hit för sju år sedan har jag ännu inte sett en enda av dem.
I kväll blir det ändring på det!

7. Kolla! Så här ser jag ut i dag.

I går.
Anledningen till att det här inlägget på Novemberlistan har dröjt så är att jag tycker att det är så pinsamt att stå ute och ta självporträtt. Det är ju liksom inte att gå in i skogen med kameran så att säga, nej, det här är ett höghusområde, fullt med grannar, och, tja...

Så här såg jag ut i alla fall när jag gick av bussen och såg att lekplatsen utanför vårt höghus var alldeles tom.
Om någon tycker att jag har en stor och rund näsa, så stämmrr det. Mne jag visste det inte själv förrän Disa födes och folk började kommentera likheten mellan våra näsor. Nej! tänkte jag, inte har väl jag...?
Jo.

Disas runda näsa är väldigt söt.

Disa fyra månader

Tänk, i dag fyller lillan fyra månader.
Jag kan varken säga att det känns som lång tid eller kort, eller som att hon alltid har varit hos oss, ingenting, för jag har inget tidsbegrepp längre.

Det känns som om Disa har gått från bebisstadiet och blivit ett barn den här månaden. Hon har förändrats så mycket. Även om jag tyckte att det stod still i utvecklingen för en månad sedan. Strax därefter grep hon efter en leksak för första gången. Hon började gilla den färggranna bollen med flärpar och leksakerna som hänger över spjälsängen. Vi köpte babygym och fick händerna fria.
Hon har skrattat högt för första gången.
Är så jäkla vaken. Har varit det hela tiden, alert, Allt ska hon ha koll på, hon hänger med, tittar, övervakar, studerar allt som händer runt omkring henne.
Hon har blivit alldeles stadig i nacken.
Vill sitta rak i ryggen, eller hellre stå med stöd.
Accepterar nu att åka i vagnen.
Pratar annorlunda, använder rösten på ett annat sätt än för en månad sedan. ler mycket mer.
blivit mer en personlighet.
Lillan. Ibland vaknar hon sur och arg och blänger på mig när jag lyfter upp henne ur sängen på morgonen. Då är hon på dåligt humör hela dagen, gnällig, uttråkad, rastlös.
Andra morgnar startar med världens finaste glitterleende och hon är glad hela dagen eter det. Ler mot alla. Och det leendet. Så finurligt och busigt att man måste skratta!
Hon gillar inte att ligga på mage, och har nästan slutat att försöka rulla över från rygg till mage. Det såg ut som om hon lyckades en gång, men jag tror att hon fick hjälp av gropen i sängen.
Hon är som tokig i sina händer, stoppar dem i munnen, hela händer eller enstaka fingrar. Suger, suger. Dreglar en massa gör hon också.
Disa protesterar på ett nytt sätt, gråter inte så fort något går henne emot, ropar istället, det låter som Nej!
Lillan har svårare att somna än tidigare. Hon blir så trött, så trött men kommer inte till ro. Hon brukar gråta av trötthet, skrika, det rinner tårar från ögonen, till slut hjälper nappen eller att jag smeker henne över huvudet och kinderna.

Det är så spännande att följa den här utvecklingen. Undrar vad som händer månaden som vi har framför oss?

En spansk kirurgs månadslön

På lektionen.
Vi har tema pengar.
- I Sverige pratar man inte om pengar. Och du kan aldrig fråga vad någon har för lön.
- Här pratar man ju inte heller om pengar. Fast jag skäms inte för att säga vad jag har i lön. Folk brukar jämt gnälla över att läkare tjänar så mycket. Då säger jag att jag tjänar 1700 euro i månaden. Då blir de tysta.

Japp, 1700 euro tjänar han, min elev. Kirurg, specialist på nerver. Rings in till olika städer för att hjälpa till vid speciella operationer.
Jo, läkare har, precis som alla statligt anställda i Spanien, fått en rejäl lönesänkning på 30 procent på grund av den ekonomiska krisen. Jesús lönesänkning var också kännbar.
Men ändå.
1 700 euro, ungefär 16 500 kronor.
En läkare.
Bland de viktigaste yrkesgrupper vi har. En del, tänker jag, är verkligen värda en bra lön.

Vitlök är spanska barns första ord

- Säg ajo!

Disa var inte ens en vecka gammal när folk började säga det till henne.
- Säg ajo. Ajoooo.
Ajo betyder vitlök (uttalas achå på riksspanska, ahå i Sevilla, sevillaborna använder det riksspanska uttalet till bebisar) och här sägs det att det är bebisens första ord, att de börjar säga det jättetidigt.
- Säg ajooo... aajooooo! Säger svenska bebisar det också?
- Hm, nej. Där säger de gagaga.

Jesús och jag har tänkt, att om en unge säger ajo är det bara en följd av att hen har fått höra det upprepas så många gånger.
- Ajo, ajo, ajo, ajo!
Löjligt, tänkte vi.

Då och då, när någon har stått böjd över Disa och sagt ajo, har vi hört:
- Där! Hörde ni? Hon sa det! Säg aaajoooo!
Hon sa inte alls ajo. Folk hör det de vill höra.



Men så, nu på morgonen.
Där kom det.
Klart och tydligt.
 Inte bara sj-ljudet utan även vokalerna a och å.
- Ajo!


Så irriterande att de fick rätt...

Sondmatning?

Inte så att det nya objektivet som just kom med posten uppväger förmiddagens läkarbesök, där vi fick beskedet att om inte den nya refluxmedicinen och den nya specialnappen fungerar så att Disa lägger på sig, måste vi börja sondmata henne...
Bara... tack för att det hände något positivt i dag.

Jag får rösta i Spanien

Titta vem som har varit skriven i Spanien så länge att hon får RÖSTA i nästa kommunval!
Nu är jag mer intresserad av rikspolitiken än kommunpolitiken ärligt talat, men valet är inte förrän i slutet av maj så jag har tid att läsa på och informera mig.

Spanska sjukhusförsäljare

En sak som skiljer spanska sjukhus från svenska måste vara kommersen utanför.
Utanför vårt Virgen Macarenasjukhus finns lite olika stånd. Här finns alltid lottförsäljaren och väskhandlaren med roliga väskor. Så finns det alltid ett stånd som säljer något ätbart att ta med hem och laga. Sniglar när det är säsong, oliver, just nu stora knippen med vildsparris. Nu finns också en kastanjeförsäljare som grillar kastanjer, en man som säljer böcker på marken. Jag köpte i går ett bokstavståg i trä med Disas namn, två vagnar för en euro, och ett glas färskpressad apelsinjuice. Det där med apelsinjuicen är nytt, har inte sett den vagnen förut. Mannen har en typisk juicepress och pressar apelsinerna medan man ser på. Ett glas 90 cent, en halvliters flaska 1,80 € och en flaska på en liter för 3 €. Supergott.

Begagnade barnkläder

Nästan alla Disas kläder har vi köpt begagnade.
Varför?
Flera anledningar:

• Begagnade kläder har mindre gifter, de har tvättats många gånger.
• De är billigare, barn växer snabbt ur sina kläder (utom Disa då). När jag köper något nytt märker jag verkligen hur dyra de där små barnkläderna är till nypris.
• Större urval, man kan hitta en massa fina och roliga kläder som inte säljs i butikerna längre. Sådana kläder som på bilden går överhuvudtaget inte att få tag på här, där det är rosa, blått och vitt som gäller till små bebisar.
• Jag tror på återanvändning.

Bra anledningar till begagnade barnkläder tycker jag, så det är ju synd att jag bor i Sevilla då. Ni som bor i Sverige kan gå på loppisar och i second handaffärer och leta barnkläder när ni vill, där har minsta by en second handaffär eller två.
Inte miljonstaden Sevilla.
Second handutbudet är nästan obefintligt. Förmodligen för att det fortfarande är ganska illa ansett att köpa något i andra hand, troligen på grund av den fattigdom som rådde i Spanien tills ganska nyligen, Här är det viktigt för många att visa att de har pengar.
Att få vänners barns kläder är inga problem, men att köpa second hand? Nej nej.¨
Vi har släktingar här som inte bör få veta varifrån Disas kläder kommer.

Varifrån de kommer? Nästan alla kommer från nätbutiken Minimera, som enbart säljer begagnade barnkläder (lite nytt också, men till billigare pris). Toppenbra sida, tycker jag!
Rekommenderas!

När vi åker hem till Sverige i jul ska vi föröska köpa med oss kläder så Disa har ända till sommaren.

6. Månadens djur är givetvis...

... katten!
Och inte vilken katt som helst, utan min egen Pipekatt.
Månadens katt. Årets katt.
Stackars Pipen.
Stackars vackre, snälle Pipen, vad han har blivit åtsidosatt sedan lillan kom.
Misse, som behöver klias på huvudet, sova i knät, bli kammad, få sin kudde rengjord, lådan också, som numera söker sällskap hos dem som kommer och hälsar på, som i desperation lägger sig i mitt knä trots att den platsen redan är upptagen av bebisen, och som tvingas flytta på sig när hon sparkar honom. Som försöker leka med mig, gömma sig bakom dörren och skrämma och jagas som förut, som sällan får annat än ett vagt gensvar eftersom jag har famnen full av bebis.
Som följer med in till skötbordet för att få sig en snabb klapp när tillfälle ges, för att vara nära åtminstone. Som ibland sätter sig vid dörren och jamar högt när jag går ut.
Som ibland tröttnar på det högljudda bebisskriket bredvid och lämnar sin varma sovplats.
Min stackars, tålmodige katt. Tiden räcker inte, händerna räcker inte. Barnet gråter, ska mats, bytas på, lekas med.
Vi hoppas att det blir bättre snart. jag säger det till honom, att det kommer bli bättre. Och jag lovar honom ett hus där han ska få gå ut och in som han vill, där det finsn träd att klättra i, gräs och solstrålar att sova i, små djur att jaga.
Åh, vad jag har dåligt samvete för honom.
För honom också.

Del sex i Novemberlistan.

Finkläder till bebisar?

Snart ska vi på barndop. Det är lillans yngsta släkting, Christina, som föddes bara tolv dagar efter Disa, som ska döpas.
Lillans farmor har börjat hinta om att vi måste skaffa fina kläder till Disa.
Vi har nog tänkt att hon ska gå i sina vanliga kläder. Fyra månader gammal, varför ska man kläs upp då?
Men vad säger ni? Klär man upp fyramånadersbebisar? I så fall - hur? Vad har de på sig???

Maknader och flanerande stadsbor

Disa var arg när hon vakande på söndagsmorgonen, en timme tidigare än vanligt. Jag lutade mig över spjälsängen, men istället för det vanliga lyckliga leendet och stjärnorna i ögonen möttes jag av en ilsken blick som blängde tillbaka på mig.
Hon var så arg att jag trodde att Jesús hade glömt ge henne mat innan han åkte och plockade svamp, men nejdå. Lillan var trött och kunde inte sova. Två gånger somnade hon i min famn och vaknade i spjälsängen, tredje gången la jag henne bredvid mig i stora sängen under filtarna, och efter en stunds gråt somnade hon, och vi sov ett par timmar till.

Jesús hade genrep inför nästa veckas konsert, lillan och jag flanerade på stan liksom så många andra stadsbor. Alla butiker är stängda, men sevillaborna tycker om att äta ute, promenera och titta i skyltfönster, äta glass, så det är mycket folk på stan även på söndagar. De flesta elegant klädda, barnen i strumpbyxor och rosetter, små dockor som går bredvid föräldrarna. Eller pojkarna som spelar fotbokll på något torg med sina pappor.

Äntligen fick vi möjlighet att besöka julkrubbemarknaden. Ni vet, här har man ju julkrubbor istället för tomtar och granar, och den årliga julkrubbemarkanden är verkligen kul att gå på. Skoj att gå och titta på alla olika figurer, mekaniska grejer, miniatyrer.

Jag skulle vilja börja samla till en ordentlig krubba till Disa. J tycker att det låter bra, men vi är inte överens om figurer. Han gillar en serie som han hade när han var barn, men jag är inte alls förtjust i den. Funderar på den på bilden nedanför. Vi är ändå inte troende någon av oss så det blir knäppt att ta det på för stort allvar. Julkrubbefigurer klädda i traje de flamenca,med tjurfäktare, Rocio-vagnar och gitarrer!
Gillar de peruanska figurerna också, men de ingår inte i några serier, det är bara Josef, Maria och Jesusbarnet.

Köpte sedan en strut grillade kastanjer. Dessa små vagnar med eldknaster, rök och doft, det här höst och vinter i Sevilla det! Åt kastanjer och drack juice på en bänk på Plaza Nueva med Disa sovandes bredvid i vagnen.

Kollade sedan in bokmarknaden.

När Jesús kom hem bytte vi. Jag skulle gå på bio som kompensation för alla hans rep och grejer på sistone. Vilken film? Någon nordamerikansk komedi  tror jag, vet inte så noga, det var bara den och en dokumentär som visades så sent på la Avenida.
Jag missade filmen. Glömde nämligen portmonän hemma. Kunde därför inte lösa ut bilen från parkeringshuset heller. Fick gå hem till svärföräldrarna och be om pengar till parkeringen.
"Det man inte har i plånboken får man ha i fötterna" skojade Jesús pappa, "det är ett talesätt här!"
Var så förbaskat arg och besviken för min missade biokväll.

Det var min söndag det.
Vad gjorde ni?

Ècija

Ungefär en timme från Sevilla på vägen mot Cordoba och Madrid ligger Ècija.
Staden har funnits sedan romartiden.

Inga spår finns av det, det är istället barockarkitektur som dominerar nu. Palats, kyrkor, kloster och konditorier hittar man mängder av.
Den stora jordbävningen i Lissabon i mitten av 1700-talet var så kraftig att det ödelade stora delar av staden.
Ècija är känd för sina vackra kyrktorn samt för att vara "Andalusiens stekpanna", faktiskt den varmaste platsen i hela Spanien.

Vi åkte dit eftersom Jesús hade konsert där med ProyectoeLe.
Lidia, Disa och jag gick en promenad medan gruppen genrepade.

Konserten var bra, men jag har hört den förut, så det gjorde inget att jag fick gå ut och byta blöja på lillan på en bänk på torget. utanför.

Sedan lyssnade vi en stund till. Det är första konserten som Disa hör med sin pappa. Hon skötte sig exemplariskt.

Sedan gick vi och åt lunch.
Baren var så dålig att vi skrattade resten av eftermiddagen åt den och en bit in på kvällen också.
Men Disa var nöjd.

Vi promenerade vidare, det fanns mycket at se.
Vi hamnade utanför en grind och tittade in på en kyrkoruin. Där hade Jesús också sjungit, berättade han, och sedan blev vi upptäckta av kyrkovaktmästaren som vinkade in oss.
Det var en stolt vaktmästare, han var mycket stolt både över kyrkan och staden. Jämförde med Sevilla vilka kyrkor som hade äldst kristusstatyer, vilken stad som har flest kyrkor.
Lidia och jag betalade två euro var och klättrade upp i kyrktornet.

Utsikten var otrolig. Men fy sjutton vad läskigt det var! För att se ut över staden behöver man sätta sig i de där fönsternicherna,väggarna är så tjocka, och det finns inget räcke, ingenting som tar emot en om man skulle falla framåt. Varför man nu skulle det. Bilderna på Lidia som sitter där vid kanten är så otäcka att jag funderar på att radera dem. Jag tänker inte ens lägga ut den på bloggen, det blir en annan:

Sedan blev det mörkt och vi åkte hem.

Mys

Ibland ligger vi bara i sängen och myser...

Byta blöja på tapasbar

Vi hade varit på biblioteket när det började regna.
Regnet stör mig inte alls, men det är obekvämt när man har en bebis på tre och en halv månad i bärsjal.
Man börjar känna sig som en väldigt dålig, oförutseende mamma då, om man befinner sig ute och inte har paraply eller annat regnskydd med sig.

Jag nästan sprang till närmsta bar, som är den här i utkanten av Maria Luísaparken. En dyr en, här stannar mest turister till, men den är inte dålig.
Vi hade tur och fick det sista lediga bordet inomhus.
Jag beställde ensaladilla och gjorde i ordning en nappflaska åt Disa.
Ett franskt par kom och delade bord med oss.
Medan vi åt slutade det att regna.
Jag var redo att stoppa ner Disa i sjalen igen, men ville byta blöja på henne först. Frågade en servitör var jag kunde göra det.
- På toaletten, sa han.
- Det blir svårt sa jag (som utan att ha tittat efter visste att det inte fanns något skötbord där, eftersom det inte finns det någonstans i Sevilla mer än på Ikea), hon måste ligga ner.
- Jaha, gör det på bordet där då, sa servitören och pekade på ett ledigt bord.
Så då gjorde jag det.


Dagens lärdomar:

• Ha alltid med ett hopfällbart paraply eller annat regnskydd i skötväskan.
• Om du ska byta blöja, som visar sig vara en rejäl bajsblöja, på ett bord i en tapasbar, gör det då med ansiktet mot folk och bebisrumpan mot väggen. Alla vill inte se bebisens bajs på matbordet, även om bytet sker på en medhavd skötplast.

5. Hepp! Dagens boktips!

Del fem i Novemberlistan.
Nejdå, jag har inte glömt, har bara en grym tidsbrist!
Men vem har sagt att det ska vara listinlägg varje dag?

Ett boktips ja, fy vad svårt. Jag har många bra tips.
Jag väljer att tipsa om den här pärlan: poeten Pablo Nerudas memoarer i boken Minnen från 1974.
Den börjar så här:

"Om min barndoms dagar och år ska jag börja med att säga, att min ende oförglömlige följeslagare var regnet. Sydregionernas stora regn som störtar som ett vattenfall från polen, från himlen över Kap Horn till gränsen. Vid denna gräns, eller i mitt hemlands Far West, föddes jag till livet, till världen, till poesin och regnet.
Hur vida jag än farit har jag aldrig sett ett sådant sätt att regna, det verkar som om denna regnets konst har gått förlorad. Men i min födelsebygd Aaucanía utövade den en fruktnsvärd och diabolisk makt. Det regnade hela månader, hela år. Regnet föll som långa sammanhängande glasnålar som bröts sönder mot taken, det sköljde i klara vågor mot fönstren, och varje hus var en båt som med svårighet höll sig flytande på denna vinterocean."


Neruda levde ett spännande liv. Från fattigdomen som ung student och poet till äventyren som chilensk konsul, med en svartsjuk kvinna som försökte döda honom, han lärde känna García Lorca, Diego Rivera, Picasso, reste i Europa, berördes djupt av det spanska inbördeskriget och kämpade mot fascismem på sitt sätt, kom tillbaka till hemlandet och fick fly för sitt liv över Anderna...
Jag gillar inte memoarer och biografier, men den här boken är en favoritbok. För berättelserna och för språket. Han var som sagt poet...


"När de första kulorna genomborrade Spaniens gitarrer, när det kom blodbubblor ur dem istället för ljud, blev min poesi stående som en vålnad mitt på den mänskliga ångestens gator, och en ström av rötter och blod började välla fram i den. Från och med då går min väg samman med de andras. Och plötsligt ser jag att från ensamhetens söder har jag gått åt norr, som är folket; folket åt vilket min ringa posei skulle vilja tjäna som svärd och svetteduk, för att torka bort deras stora smärtors ångestdroppar och ge dem ett vapen i kampen för brödet."

Filmfestival

Just nu pågår Festival de Cine Europeo i Sevilla.
Under en dryg vecka visas mängder av europeisk film, främst på Nervión Plazas biograf.
I år är det fokus på film från Österrike.

Filmfestivalen är toppenkul, när man lyckas få biljetter till någon film.
I dag är det torsdag och jag har ännu inte sett en enda. Skulle ha gått på den svenska Turist i söndags, men biljetterna var slut.
Nu är problemet att jag jobbar så sent. Enda möjligheten är att gå på en 22-föreställning, men då får man räkna med busstiden dit och hem, och redan få timmar med sömn...
Jag skulle ändå gå om det hade funnits biljetter.

Helg i bergen

På lördagsmorgonen åkte vi till Aracena. Vi hade hyrt ett Casa Rural nära Galaroza tillsammans med Lidia, Jose Alberto och Loren.
Ett litet bra hus med två sovrum och ett rum med kök och soffa och öppen spis.

Huset fick vi till extrapris eftersom det var motorcykelträff i Galaroza, och ägaren trodde att motorcykelgängen i intilliggande hus skulle störa:-)

Det blev grillat till lunch. Korv, kött, aliño, färskt bröd, vin och annan dryck. Chokladbananer till efterrätt.
Vi satt ute förstås.

Lorens hund Gordo var med.

Det var rätt kallt.

Disa var allas favoritperson.

Efter maten höll småbarnsmamman i sällskapet på att dö av trötthet och gick och la sig. Pappan stannade uppe med den vilda bebisen tills hon somnade, sedan däckade även han.
Övriga upptäckte omgivningarna som såg väldigt vackra ut. De hittade ett hemligt svampställe och kom tillbaka med blodriskor och kastanjer i händerna.
Kastanjerna grillade vi sedan i den öppna spisen.

Marshmallows grillades också. Vi hade ett stort paket med små grillkorvar att grilla på spett, men var för mätta efter soppan som vi fick till middag. Alltså, att ha en kompis som är kock, det är lyx det.

Disa hade fått så mycket upmärksamhet under dagen att hon stensomnade. Hon sov så hårt och så länge att jag blev orolig, och istället för att sova ut vaknande jag minst en gång i timmen för att kontrollera att hon levde.


Nästa dag var svampplockardag.
Vi gick en bit på vandringsleden mellan Galaroza och Fuenteheridos.

Det är så vackert där.

Vi såg både svamp...

... och djur.

Skogen var full av blodriskor. Vi hittade även svart trumpetsvamp, en stolt fjällskivling samt... kantareller!
Vi fick sluta plocka ganska snart för vi hade bara en korg med oss.

 Disa plockade inget med följde med för att se och lära.

Vi kom tillbaka till huset grymt hungriga. Fick mat av kocken, en hel paellapanna full med wokade nudlar, så mycket att vi trodde att hälften var för mycket, men allt tog slut. Men himmel vad mätta vi var. Inte heller nu orkade vi grilla korv i öppna spisen.

På kvällen återvände vi till Sevilla. Ingen av oss hade lust med det. Vi vill alla fem bo i den här trakten.

Med bebis på restaurang

Man behöver ju inte sluta gå ut bara för att man har fått barn.
Bebisen får följa med!

Roligaste missförståndet med Disas namn

Ett av kriterierna för namn till vår dotter var att det skulle vara lätt att säga på både spanska och svenska.
Disa var ett bra val, tyckte vi.
Men det är ingen här som fattar namnet.
Tiza (krita)?
Visa?

Förmodligen för att det är sällan man hör ett nytt namn här. Det är samma gamla vanliga Gonzalo, Rocio, Reyes, Fran... Aldrig något nytt. Alltid samma namn. Så ingen fattar, hur tydligt vi än säger det. Spanskt uttal. övertydligt D.
Disa, DIsa.
Inte för att jag bryr mig, det är bara bakgrundsinfon.
Det jag vill komma till är det roliga som hände häromdagen.
En granne var ute med barnbarnen
- Titta på bebisen, titta vad liten han är! Visst är han fin? Titta så vaken han är!.
- Ja, verkligen (barnbarnet klämmer på Disas fötter).
- Det är en flicka
- Åh, jaha! Vad heter hon nu igen?
- Disa.
- Va?
- DI sa.
- Jaså, ja, det är inget katolskt namn va?
- Nä, det är ett gammalt namn från vikingatiden. De los vikingos.
- La Virgen de los Vikingos? Jaja, vi måste gå, hej då!

Det var så otroligt roligt.
Det blev för mycket.
Jag tog mig till sopcontainern med skräppåsarna utan att han märkte något, men sedan kunde jag inte hålla mig, jag skrek av skratt. Hade inte kraft att slänga i soppåsarna ens.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här för er som inte kan spanska, inte känner till katolska Spanien. Det blir aldrig lika roligt när man får något förklarat för sig.
Men så här är det. Det är inte bara så att alla har samma namn och att variationen är mycket liten. Nej, dessutom är alla namn religiösa. Katolska. Det är så. Alla har namn efter Josef, Maria, Jesus eller olika helgon och bibliska personer. Det är därför man inte säger namnsdag här, utan Santo, día del santo, helgonets dag. Varje helgon har sin dag på året och det uppmärksammas som våra namnsdagar.
Kvinnor har ofta, till synes, märkliga namn. Dolores (smärtor). Angustia (ångest). Reyes (kungar). Till exempel. De är kortformer för Virgen de los Dolores, Virgen de las Angustias, Virgen de los Reyes. Jungfru Maria har alltid ett finger med i spelet när det kommer till märkliga namn.
Och därav vår grannes missuppfattning. Virgen de los Vikingos.
Nej, som sagt, Disa är inte ett katolskt namn

Längt och desperation

- Jag saknar henne, säger jag där jag står lutad över spjälsängen och stryker lillan över det varma huvudet.
Det låter knäppt. Med tanke på att jag har varit hemma hela eftermiddagen, och hon med. Men jag har jobbat och inte varit med henne, inte hållit i henne, inte matat henne, sett henne i ögonen, pratat med henne, känt henne gripa tag i mina fingrar.
- I morgon, lillan, då är det du och jag. Hela dagen. Då ska vi mysa, viskar jag, och går, och fortsätter sakna henne.



Dagen därpå är mysdagen.
Den blir inte mysig.
Det är iskallt i lägenheten och ännu värre ute. Vintern har kommit.
Jag stänger in mig, henne och katten i sovrummet och sätter på elementet som jag dragit in. Här stannar vi hela förmiddagen. Disa gillar det inte, verkligen inte, och inte jag heller. Jag vill gå ut i solen, men de ska koppla in en ny porttelefon någon gång under dagen, och tills det är gjort måste vi vara hemma, ifall de kommer och ringer på.
Ingen ringer på.
När Jesús kommer hem vid tretiden är jag desperat. Jag stannar och äter lunch, men sedan tar jag bussen till stan. Jag håller på att bli galen, måste bort en stund. Behöver glass, men hinner ingen glass förrän jag måste åka hem igen, J ska repa med en grupp. Två timmar fick jag för mig själv. Jag hade behövt mer.

Att pussas med glasögon

Jag: - Jag älskar att pussa Disa på huvudet. Älskar att känna hennes mjuka hår mot läpparna.
Jesús: - Och kinderna! Hon har så mjuka kinder!
- Ja. Fast jag pussar henne inte så mycket där. Glasögonen, du vet. Jag stöter ihop med henne med glasögonen och är rädd att, tja, riva henne eller nåt.
- Mmm. Det är som med kindpussarna. När jag måste pussa någon med glasögon brukar jag blunda, för jag får deras glasögon i ögat. Ja, du vet ju. Eller nej, det gör du inte, du har ju själv glasögon.
- Ja...

4. Kolla! Här är mina fötter i ett par skor jag gillar.

Del fyra i Novemberlistan.


Det här är mina Barcelonaskor.
Förmodligen de finaste skor jag har.
(De bruna med ränder är också väldigt fina.)
Jag älskar de här skorna. Köpte dem i Barcelona för, tja, är det fem år sedan? Sex? En kul skoaffär intill en superbra pyjamasaffär, där jag roade mig medan Jesús bläddrade vinylskivor i närheten, inte långt från vandrarhemmet där vi sov.
Jag älskar de här skorna, men har aldrig använt dem. De ligger i den trasiga resväskan under sängen och blir allt torrare, som alla skor blir här.
Vad har man till ett par silverskor?
Vore jag spanjorska skulle jag veta precis, spanjorskor kan allt om att matcha och mixa färger, tyger, accesoarer. Men jag är bara Annika från Lidköping.

Risfält och fåglar

Ledig måndag?
Utflykt!

Vi köpte baguetter på Polvillo och stack iväg. mot risfälten söder om Sevilla.
Ingen av oss hade varit längre än i Puebla del Río.
Nu åkte vi in i ett helt nytt landskap.

Det kändes som att komma långt hemifrån. Så olikt de trakter vi är vana vid.
Platt, platt, platt.
Vattniga, tomma risfält.
Risfabriker.
Traktorer med släp, grusvägar.
Och den obligatoriska bomullen i vägkanterna förstås. Det är skördetid för bomull nu, och den ligger vit i vägkanterna.

Massor, massor av fåglar. Jesús hade tagit med kikaren och letade i boken efter en stor grå fågel som påminde om tranan, och en kolsvart vadarfågel. Vi kände egentligen bara igen måsarna och storkarna.

På de här markerna odlas mycket av det ris vi äter i Spanien, även om en hel del av det säljs som ris från Valencia ist'ället för Andalusien. Det säljer bättre, Valencia är känt för sinar paellor och andra risrätter.
Det är finfina marker för risodling, tack vare den gamla havsbottnen och de ständiga översvämningarna från Río Guadalquivir som stiger med tidvattnet från havet. Floden som för övrigt rinner genom Sevilla.
Härifrån risfälten kommer många av de kräftor vi äter på kräftkalasen i Sverige. Jag lyckades inte se en enda levande kräfta, däremot en massa döda som kom flytande i strömmen av en av många vattenkanaler.

Leta efter Isla Mayor, byn som vi utgick ifrån, på google maps så förstår ni vad jag menar. Med många vattenkanaler... Häpnadsväckande.

De döda kräftorna flöt i närheten av planen som häver bekämpningsmedel över fälten. Det ena har kanske inte med det andra att göra, men man får sig en liten tankeställare.

Vi körde vidare och kom oväntat till det här:

Vad är det, undrade vi, och såg sedan namnet: Isla Minima de Guadalquivir.
En skylt visade att åt vänster fanns en cortijo och en tjurfäktningsarena, åt höger en restaurang, hotel och kyrka.
Vi körde åt höger för att se vad vi hittade.
Det var en pytteliten ödeby. En vacker risfabrik med människor som arbetade med en stor rishög, och så ödehusen. Kyrkan. Allt i samma stil.
Byn är inte mer än omkring 70 år gammal. 300 personer bodde här, det fanns skola, liv. Nu har alla flyttat härifrån. Utom portvakten.

Vi körde till vägens slut, till floden.

Sedan åkte vi tillbaka samma väg, hemåt.

Vi hade tänkt att stanna i Coria del Río eller Puebla del Río för att ta något att dricka på en bar och titta på båtarna, men vi var för trötta. Vi körde ut ur det märkliga landskapet, det var som att komma tillbaka från en annan värld. som om vi hade varit mycket långt borta. Och det är bara några mil utanför stan.
Märklig känsla.
En mycket fin dag.