Graviditetstestet på första advent

Det var första advent förra året som vi fick veta att jag var gravid.

På lördagen hade vi varit och tittat på Hospital de la Caridad, där förebilden till Don Juan verkade och ligger begravd. Jag tänkte mest på annat och var inte särskilt närvarande. Jag tänkte på graviditetstest.
Det var mörkt och kallt när vi gick därifrån för att äta middag med Jesús föräldrar.
- Du, jag tycker att vi köper ett graviditetstest nu. Vi letar rätt på något apotek som har öppet sa jag, efter mycket velande.
Jesús, som är sparsam, tyckte att det var onödigt. Köpa ett dyrt graviditetstest redan? Bättre att vänta ett par dagar när det var mer säkert.
Men jag ville inte vänta. Kunde inte vänta, för jag trodde nog att jag visste vad resultatet skulle bli.
Vi hittade till slut ett apotek som var öppet, nära Jesús föräldrar, en granne till dem sålde testet, och så tog vi hissen upp och försökte konversera med dem som vanligt.
På bussen hem öppnade jag förpackningen och läste instruktionerna. Morgonurinen, läste jag besviket, det blev inget test den kvällen.

Det var väldigt tidigt och kallt när jag gick upp på söndagsmorgonen. Raka vägen till toaletten. Kiss på stickan. Väntan.
Det hände ingenting. Hur länge skulle man vänta? Varför hade jag inte tagit med en klocka?
Något började visa sig på stickan, något blått, men jag såg så dåligt, alldeles suddigt, gjorde ofta det på morgnarna trots att synen hade blivit bättre.
Jag ropade på Jesús som fick komma och titta på stickan. Jag såg en blå färg men såg inga streck.
- Du måste kolla på stickan, jag ser inte.
Han kollade.
- Jaha... ja, vad ska jag titta efter? Det är två blåa streck, vad betyder det?
-... .......... Det är positivt.
- Jag fattar inte det här. Två streck?
- Jag är visst gravid.
- Två streck, två streck, vad betyder...
- Läs instruktionerna!
Han gjorde det. Och då gick det upp för honom.
- Du är gravid!
- Jaha ja. Jag är gravid. Du, jag är verkligen jättetrött, jag går och lägger mig nu. Gonatt.

Och jag trodde på riktigt att jag skulle somna så fort jag hade lagt mig, men det blev ingen mer sömn den dagen. Jag var i chock. Gravid på första försöket, händer det? Jesús var alldeles lycklig, det var inte jag. Det var meningen, planerat, efterlängtat, men jag var för chockad för att vara glad. Istället blev jag mer och mer orolig för varje minut som gick. Tänk om något händer fostret, tänk om något går fel, tänk om det är på grund av diabetesen, ska vi få barn, vill vi det, vad har vi gjort? Borde vi verkligen behålla det? Man kan ändra sig...
Jesús ville berätta det för sina föräldrar med en gång, men jag behövde smälta det själv först. Så det blev inget sagt förrän drygt en vecka senare, efter att vi varit i Sverige tre dagar (där jag köpte första bebisplagget på en loppis, det kändes otroligt konstigt att ha det, och Lennart Nilssons Ett barn blir till som vi tittade i på vandrarhemmet i Göteborg).


Men om jag hade blivit chockad var det nog inte så farligt i jämförelse med Jesús mammas reaktion...