Dubbelt medborgarskap och spanskt barndop

Disaungen föddes ju i Spanien och är spanjorska. Samtidigt svenska eftersom hennes mamma är svensk.
Nu har det hänt flera saker som befäst hennes nationaliteter.
Samma dag som hon fick sitt första, spanska pass, kom det brev från Skatteverket i Sverige som bekräftade att Disas namn har registrerats, och som dessutom innehöll hennes samordningsnummer. (Utlandsfödda får inget personnummer utan ett samordningsnummer som i princip är samma sak.)
Dagen därpå var hon med om sitt första, spanska släktkalas.
Det var den lilla släktingen som föddes tolv dagar efter Disa som skulle döpas.
Jag missade gudstjänsten som jag tänkt vara med på enbart för att fotografera, men jag hade glömt minneskortet hemma och blev så arg att jag ville åka hem och stanna inne resten av dagen.
Jag var tyst istället för att inte säga något dumt.
Jag hittade Jesús på väg till posten, vi köpte minnsskort och åkte direkt till Montequinto där festen skulle hållas.
Ja, vi kom en timme sent eftersom vi gav Disa mat och hon skulle bajsa och så. Livet med bebis, ni vet.

Jag vet inte riktigt hur dopkalas i Sverige ser ut? Har ett minne av hembakt, kaffe och smörgåstårta med släkten, men det kanske var förr?
Här är dopfester stora tillställningar som kan jämföras med spanska, svulstiga bröllop, med massor av gäster, obligatoriska dyyyra presenter (är visst uppe i 200-eurosklassen nu), det tas lån för att bjuda alla.
Det här var en mer vettig dopfest.
Knappt 60 inbjudna, alla samlade på en tapasbar. På långborden ställdes fram räkor, jamón, adobo (fisk i vinägrett som friteras), rostat bröd med salmorejo, jamón och vaktelägg, oliver, och vi fick all dryck vi ville ha. Till varmrätt grillat kött eller svärdfisk, och till efterrätt champagne, små bakelser och kaffe. Tal hölls, och gammelmormor tog fram kastanjetterna och det sjöngs sevillanas.
Sedan blev det dunkande diskomusik och de flesta mellan 2 och 70 år dansade sig varma, jag fick blöta, svettiga kindpussar till avsked av gammelmormor och hennes sambo.
Vid tiotiden på kvällen hade de flesta åkt hem, kvar var närmsta släkten och vi stannande och åt lite tapas tillsammans.

Barnets pappa, som jag aldrig sett onykter förut, var ungefär som betjänten i Grevinnan och betjänten  (i slutet av filmen) när han hällde upp vin. Huvudpersonen grät av trötthet efter att ha lyfts från famn till famn hela eftermiddagen, Disa hade faktiskt lyckats somna trots en otrolig ljudnivå (Spanien är känt som ett av de länder med allra högst ljudnivå), tänk bara vad högt ljudet blir bara i en familj på fyra personer som pratar med varandra på restaurang. 60, ja, det är helt sanslöst.
Jesús bror lovade att följa med mig till Sevillas magiska cirkel, men han ångrar sig nog nu när han är nykter, han slutade gå för flera år sedan.Vi träffade barnets pappans familj, lånade napp av dopbarnet (vår var borta), småbarnen åt godistårta och jag vågade inte sno bitar från den trots att jag var så sugen, det sjöngs i mikrofonen, blinkade lampor, Det fanns en maskin med stringtrosor på damtoaletten, jag stoppade i en euro bara för att testa, och se! En liten pappask med svarta trosor med silverpaljetter! (Var pinsamt medveten om asken som råkade ligga högst upp i Disas skötväska som jag öppnade med Jesús föräldrar bredvid.) Jesús råkade putta till sin runda potatis med fet sås rakt i knät på mormoderns syster, Jesús familj satt och sjöng scener i Mozarts Don Giovanni, alla beundrade min fina, roliga unge som för dagen råkade påminna om en smurf, och jag var så stolt, en del säger ju att alla föräldrar tror att just deras unge är finast i världen, men i det här fallet är det ju sant! Hon är finast på riktigt!

Klockan två på natten var vi hemma igen.



Disa, jag vet att du inte var så imponerad av den spanska festen, men det är så det går till här, du är till hälften spanjorska så det är bara att vänja sig.