Disa och Jesús har åkt till kusten, och ska vara borta en eller två nätter. De har ju sommarlov, och Disas farfar är där, och hon har inte träffat honom sedan slutet av maj.
Kör försiktigt, sa jag inte, men tänkte. I en hemsk katastroftanke såg jag Disas blodiga ansikte framför mig, och jag tänkte att de får inte vara med om en dödskrasch nu när inte jag är med i bilen, jag kan inte bli lämnad ensam kvar.
Så pussade och pussade jag min lilla i ansiktet och sa hej då och stängde snabbt, och grät en skvätt för att jag kommer att vara utan henne i ett par dagar, och tänkte bittert, att nu kan jag jobba över hur mycket som helst utan att ha dåligt samvete.
Lite förvånad över min reaktion, jag är varken en orolig eller katastroftänkande typ, men käre tid, vad tomt huset blir.
Om jag hade varit ledig hade jag passat på att se film och måla klart mina projekt, och lyssna på radio, men jag kommer i princip bara sitta och jobba framför datorn tills de kommer tillbaka. Det var något om semesterplaneringen som blev väldigt fel på mitt jobb...
