Hemkomst med årets värsta skogsbrand

Mallorca är så vackert att man hissnar! Vilken resa det blev! Jag önskar att vi hade kunnat stanna en vecka till, men det gick inte, och när vi på eftermiddagen den andra hemresedagen nådde Sevilla och sedan körde in på vägen mot Aracena-bergen kändes det roligt att åka där igen! Vänligt, trevligt, mysigt, välkomnande. Vi har rest mycket i Spanien, sett så mycket, städer, byar, natur av skiftande slag, men inget är som den här trakten.

På hemvägen körde vi för första gången via Murcia i sydöst, och när man väl har kört förbi de förfärliga städerna Benidorm, Alicante och så vidare (de kan mycket väl vara trevliga när man kommer in i dem, har aldrig varit där) med höghus, hotell och reklamskyltar som man ser från motorvägen, för mig en lika ledsam syn som motorvägen på Costa del Sol (förlåt alla som jag trampar på tårna nu, men jag tycker det!) kör man in i ett otroligt landskap med höga berg som fortsätter mot Granada, och på håll ser man till och med Mulhacén, spanska fastlandets högsta topp...  Och de här bergen är fascinerande, men de skrämmer mig lika mycket som bergen i Pyrenéerna gör. Enorma, skrämmande, ogästvänliga, aggressiva… Då var det så fint att köra in på vår landsväg mot Aracena, för ingen annan plats i Spanien tycker jag så mycket om som detta lilla hörn. Landskapet är helt annorlunda mot allt vi sett under resan. Bergen är gröna, det växer stenekar, korkekar, kaktusar och andra torra växter. Man ser ingen odlad mark, utan natur och söta hus. En mycket stor del av Spaniens mark är odlad, och vanligast är att städer och byar omgärdas av odlingslandskap.

Men något störde bilden. När vi körde igenom Sevilla såg vi ett rökmoln i fjärran, brandrök gissade vi, och det stämde. Det brann nära vår kompis Lorens hemby utanför Sevilla. Strax efter att vi upptäckt den rökslingan såg vi något annat. Det upptog så stor plats på himlen att det tog en lång stund innan jag fattade att det också var brandrök, och inte någon märklig dimma eller konstiga moln. Röken kom från vårt håll, såg det ut som. Jag kollade Huelva-tidningens nätupplaga i mobilen, och mycket riktigt, en skogsbrand hade uppstått i Almonaster la Real. Snart uppdaterades nyheterna och det visade sig vara i söder om Almonaster som branden härjade, i närheten av en gruva med farligt sprängmedel. Branden rörde sig snabbt. folk evakuerades och det flögs helikoptrar och flygplan fulla med vatten som kastades över elden. Brandmän och experter på skogsbränder från hela Andalusien var på väg dit.

I Spanien brinner det varje sommar. Det blir extremt torrt och eldningsförbud råder alltid mellan juni och oktober. Här i vårt område regnade det i våras för sista gången, och sedan juni har dagstemperaturen pendlat mellan 34 och 38 grader i skuggan. Jesús är övertygad om att branden är anlagd, eftersom sommarskogsbränderna ofta är det. Många gånger ligger ekonomiska intressen bakom. Enligt Jesús börjar det alltid brinna vid liknande väderförhållande som nu; hög dagstemperatur och samtidigt kraftig vind, och enligt väderprognosen ingen förändring den närmsta tiden.

Ett och ett halvt dygn har gått sedan branden startade. Det stora området med eukalyptusträd har fungerat som effektivt bränsle och den kraftiga blåsten gör att lågorna flyger fram. Branden är nu nästan framme vid Zalamea och Riotinto där vårt sjukhus ligger. Militären har satts in i brandbekämpningen och premiärminister Pedro Sanchez twittrar om branden, som är den värsta i Spanien det här året.

Jag for till utsiktsplatsen mellan Fuenteheridos och Alájar i går kväll. Det var mörkt, klockan närmade sig halv tolv på natten, men här stod en lång rad med förfärade människor och tittade ut över bergen. Det äldre paret som kom fram till staketet strax före mig utbrast samtidigt "Por Dios!" "Joder!" när de såg eldhavet. Här syntes elden alldeles för nära, trots att det var svårt att urskilja lågorna, man såg istället det orangea skenet från elden och flera ställen som flammade upp. Den svarta natthimlen var smutsigt orange. Jag såg på elden bakom bergskammen och påmindes om att den härjar bara några mil ifrån oss.

Semester, reseförberedelser och nyhetsförbud

Sommaren går mot sitt slut. I flera dagar har det varit under 30 grader på dagen, och på natten har jag fått stänga balkongdörren för att det har blåst in så kall luft.

I onsdags följde jag med de andra till poolen.

- Nu är min semester snart slut, sa Jesús. Det är mindre än tre veckor kvar.

- Två och en halv vecka. Min semester är också snart slut. Jag börjar jobba samtidigt som du. En dag innan, sa jag och då skrattade vi, för min tvåveckorssemester hade ännu inte börjat.

Det har den nu. Igår morse var det jag som gick ner med Runa när hon vakande, och som jag njöt av att vara ledig och vara tillsammans med min lilla tjej som jag knappt träffat i sommar! Som brukar ropa och ropa efter mig när jag jobbar. Vi bakade frukostfrallor så att Disa skulle få nybakat bröd när hon vaknade, och Jesús, som kom från Sevilla på morgonen, var också glad att få något gott till frukost.

Det har varit en gräslig sommar så hösten får gärna komma, jag ser fram emot den, även om det är mycket osäkert på jobbfronten. Men innan skola och förskola börjar, innan poolen stängs och sommaren tar slut, ska vi åka iväg på resa. Det har varit osäkert in i det sista, allt har berott på corona-läget, men vi åker! På onsdag kväll avgår färjan till Mallorca, och det ska bli så enormt roligt! Disa övningssnorklar i poolen och idag och imorgon ska vi packa, hitta någon som tar hand om växterna och laga resemat och baka resefika, för vi åker redan på tisdag. Det är så långt till Valencia, där vi ska ta färjan, så med barnen behöver vi två dagar för att åka.

På sätt och vis verkar det vara helt rätt sommar att besöka ön. Jag läser att ön töms på turister, och det kanske är att dra det långt, men engelsmännen tvingas till två veckors karantän om de åker till Spanien, och för tyskarna har Spanien rödlistats... Bra för oss, men otroligt tungt för de som bor och arbetar på Balearerna, när nästan hela turistsäsongen försvunnit.

Det är deppigt att tänka på, men läget på Balearerna angår mig. Tänker jag. Jag är nyhetsknarkare och planerar att börja begränsa nyhetsintaget till det som på riktigt angår mig. Jag har blivit så sänkt av nyhetsrapporteringen i sommar. Det började med Greta Thunbergs sommarprat, och sedan dess har det känts som om allt är kört. Jag tänker att jag måste låta bli att läsa nyheter just nu. Jag måste inte känna till vad som hände efter valet i Belarus, eller protesterna i Libanon, svält i Indien, översvämningar på grund av klimatförändringarna, dödsfallen i Brasilien eller vad han med luggen (så kallas Donald Trump i Jesús familj) säger för dumheter. Och jag behöver definitivt inte läsa om kvinnor som tvingas föda fram döda barn. Jag borde till och med ta det lugnt med rapporteringen över corona-läget i Spanien ett tag. Så jag har bestämt mig för att ta en vit... Ja, först tänkte jag två vita veckor, hela semester utan nyheter, men det klarar jag inte. Så jag funderade på en vit vecka. Men det kändes mycket. Så igår, lördags började jag med en vit dag. en hel dag utan att ta del av nyheterna. Det gick inte så bra. När jag inte läste nyheter och oroade mig för världen, fick jag tid att övertyga mig själv om att jag har läppcancer. Ja, skratta ni, jag inser det roliga i situationen, men jag ska boka tid hos läkaren, och igår kväll läste jag nyheterna i en timme innan jag somnade för att tänka på något annat än att dö ifrån mina barn på grund av läppcancer.

Nu ska jag gå ner och laga fisk- och skaldjurssoppa med Disa. Vi ska göra chokladmousse till efterrätt, och jag tänker mig en silviakaka till fika i eftermiddag. Imorgon planerar jag en ny vit dag utan nyheter.