Födelsedagshelgen

Det blev en sådan himla bra helg!
Vi åkte till El Portíl, till svärföräldrarnas lägenhet, redan på fredagskvällen. Där väntade Jesús syster och hennes lilla familj.
På lördagen åkte vi till Portugal med mål någon tjusig strand på Algarvekusten. Det var helt och hållet för min skull, med anledning av födelsedagen dagen därpå, för Jesús avskyr strandliv. Att promenera på stranden en tidig morgon, javisst, men att sätta sig där, lägga sig, smörja in sig med solkräm, sand i maten, obekvämt... nej, han avskyr det.
Vi började med lunch. Jag kom på, på vägen, att min elev Mati har rekommenderat ett ställe alldeles på andra sidan gränsen, i Vila Real de Santo António, så det tänkte vi att vi kunde prova. Mati är pålitlig. Lätt att hitta var det också.
- Kör tills strandpromenaden tar slut, ta sedan första till höger, och sedan till vänster. På ena sidan ligger lite industrier, på vandra en barrträdskog. Efter industrierna är det första stället, grönt med glasfönster!

Det är ett äldre par som har den lilla fiskrestaurangen. Kvinnan står i köket, mannen serverar och sköter grillen.

Här äter man grillad, färsk fisk.
Vi beställde sardiner, torsk och tunga, tror jag att det var. Så gott!

Utsikten är underbar.

När vi var mätta gick vi och badade. Inte på stranden på bilden, utan en likadan på andra sidan det vita huset.
Vi hade sett fram emot det här, första badet i havet för Disa! Lek på stranden, sådant ni vet.
Men Disa hatade det!
Hon var rädd för vattnet och ännu räddare för sanden.
Jag badade och det var alldeles underbart!

Disa kom inte över det där med stranden så lätt. Besöket hade ju föregåtts av smörj med solkräm samt hundra försök att sätta på henne solhatten, så hon var fortfarande tvärarg när vi kom tillbaka till bilen.

Hon var så arg, att det enda som fattades var den långa, höga tatatata-ramsan som hon skäller på oss med när hon är riktigt upprörd. Man måste respektera ilskan, men det är svårt att hålla sig för skratt när blir arg, för hon är så förbaskat söt och rolig då.
Hon somnade strax i bilen, och vaknade inte förrän vi var framme vid nästa strand:-)

Lillan som är världens livligaste unge annars satt helt stilla på en handduk, noga med att inte hamna utanför den och röra vid sanden (men råkade till sin förfäran välta bakåt i sanden en gång) och åt hallon och lekte med snäckor och fick sin livs första glass av Jesús. Hon tyckte om den, tog honom i armen när hon ville ha mer.
Jag satte mig med henne i famnen vid strandkanten för att titta på vågorna och barnen som lekte, för att vänja henne vid stranden och vattnet och visa henen att det är skoj och det gick... okej, ända tills det kom en stor våg och vi båda blev blöta.
Ja, det var ju dumt.

Drar upp benen för att slippa nudda sanden.

Dagen därpå, på själva födelsedagen, kom tre vänner från Sevilla. De var traumatiserade av hettan dagen innan, 41 grader i stkuggan, och den här dagen skulle det bli ännu lite varmare. Så gissa om de var glada att komma till kusten!
Först badade vi i poolen. Det gillade Disa. Efter en lång stund när hon hade vant sig, och när hon hade lillkusinens plastkrabbor att leka med.

Jag tog med henne till stora bassängen och vi hade jätteroligt.
Sedan blev det lunch.
Lidia, Loren och José Alberto hade med sig tortilla, laxsallad och  gazpacho.

Och José Alberto och Jesús köpte ett kilo boquerones (småfiskar) och salmonetes som vi stekte.

Sedan sov några av oss siesta, och därefter blev det födelsedagstårta.
Jesús ville så gärna visa att inte alla spanska tårtor är läskiga chokladpudding- och äggkrämstårtor som jag har så svårt för, så han beställde en från en brödaffär i byn. (Jag önskar att jag hade sagt ja när han visade mig lappen med skriften och frågade om han stavat rätt, då hade det stått "Bra fedelsedag" på på tårtan istället, så charmigt!)
Den var fantastiskt god. Jag är överbevisad. Det finns goda tårtor i Spanien också, efter åtta år inser jag det, jag har bara haft otur.

Vännerna hade bakat en underbar sockerkaka som de tagit med.
Det tändes ljus som jag fick blåsa ut, det är nog första gången jag blåser tårtljus på...20 år? Mer?
33 såg jag, det kändes konstigt. Fyller jag 33? Är jag 33? Stämmer det? Jag fick räkna efter. Jo, så är det. Konstig ålder. Det blir nog bättre att fylla 34.
Jag försökte öva med Disa på att blåsa ut ljusen. Om en månad är det hennes tur... Vi får träna den här månaden:-)

På kvällen åkte de hem och Jesús, Disa och jag gick ner till stranden och satte oss på en handduk, och satt där och lyssnade på havet och såg solen gå ner, och stjärnorna började lysa och det var varmt och skönt i luften. När vi gick tillbaka var Disa så trött att hon somnade i min famn med huvudet på axeln. Vi kände oss oerhört nöjda över att hon somnade redan halv elva på kvällen.


Oh, just det! Jag har fått en present också! En biljett till Sting som spelar i grannstaden Córdoba den 12 juli på gitarrfestivalen! (Bob Dylan kommer dit också, om någon är intresserad.) Det ska bli så himla roligt! Han är bra, min Jesús.

Värmebölja i Spanien

Vi stannade en extranatt vid kusten för att slippa sova i heta Sevilla, och åkte hem tidigt på morgonen istället.
På tv-nyheterna såg vi väderkartan över Spanien, den var mörkröd i olika nyanser på gränsen till lila. Nästan skrämmande att se.
Vid kusten har vi haft det bra. Det har varit mycket varmare än normalt, men där fläktar det svalt, det blir svalare på natten och man kan bada.
När vi kom hem klockan nio på morgonen var det 32 grader i lägenheten, vår svala lägenhet, trots att alla fönster hade stått öppna, så man förstår att det har varit en varm natt.
Jesús åkte till jobbet, jag fick bråttom med att sätta in tårta, frukt och Disas medicin i kylskåpet, byta blöja på henne, hälla upp vatten på flaska och ställde in i kylen (det kommer inget kallt vatten från kranarna), leta rätt på skorna som ska lagas och skyndade mig iväg med en trött Disa i vagnen, för att göra ärenden som inte kunde skjutas upp. Ju tidigare desto bättre, för att kunna vara hemma under den värsta hettan. Idag väntas det bli 43 grader.
Vi gick till kopieringsaffären, brödaffären, lämnade skorna till skomakaren (måste ha dem på bröllopet ill helgen) och köpte med frukt från fruktaffären nu när vi ändå var där. Bigarråer, nektariner, aprikoser, fikon, äpple, och så lite brytbönor, småpotatisar och persilja till Disa. En stor vattenmelon har vi redan. Det bästa med sommaren här är helt klart sommarfrukterna!

Nu är vi hemma, persiennerna är fördragna så att solen inte lyser in och värmer, fönstren är stängda för att hålla de varma vindarna ute, luftkonditioneringen avstängd eftersom jag har satt på datorn en stund (man kan inte ha på både datorn, luftkonditioneringen och fläkten inne hos Disa som sover, för då går strömmen), men så fort jag stänger av datorn går AC:n igång igen. Nu håller vi oss inne resten av dagen!

Aldrig kall dryck till spanska barn

Jag hade inte hunnit äta frukost, hade bråttom och gick in i en chino för att köpa en liten tetra juice med sugrör.
Men jag hittade ingen juice. Kinesen hjälpte mig och jag förstod varför jag inte hittat juicen, den stod nämligen inte i kylen med de andra dryckerna.
- Nej, det är ju mest föräldrar som köper sådan juice till sina barn, förklarade kinesen.
- ???
- Ja, de vill ha den rumstempererad.

Här blev jag både lite fnissig och irriterad. Dessa jäkla spanjorer. De skulle aldrig ge ett barn något kallt att dricka. Kall dryck är lika med förkylning och halsont här.

Jag vet att jag inte borde tala om det, men någon dag när jag förlorar tålamodet med alla dumma kommentarer om vad Disa bör och inte bör äta, kommer det att slinka ur mig, Att jag har gett Disa kylskåpskallt vatten.
Jesús ber mig att hålla tyst.

Portugal på födelsedagen

- Vad vill du göra på din födelsedag, undrade Jesús för flera veckor sedan.
- Inget.
- Inget?
- Nej.
- Klart att vi ska hitta på något.
- Nej. Det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte.
- Vi kan bjuda hit vännerna, eller åka och grilla, nej det går inte, det är ju sommar... eller ha picknick, eller fira bara vi, eller...
- Nej.
- ... åka till Portugal...
- Portugal?
- Någon strand i Albufeiraområdet...
- Portugal?!


Så det är precis vad vi gör det! Åker till Portugal!
Det blir perfekt, för nu är det värmebölja i Sevilla. Sådär varmt så det känns som att få en stor hårtork riktad mot sig när det blåser. 42 grader både i morgon och på måndag. Men vi ska vara vid kusten och där är det svalt och skönt! Bada kan man göra också! Disa ska få premiärbada i havet, och i pool. Det blir toppen!

Morgon med Disa

Jag har aldrig gillat att vakna och gå upp på morgonen.
Man kan nog säga att det är den värsta stunden på dagen, när väckarklockan ringer.
Eller var.
Det där ändrades med Disa.
Jag jobbar inte på förmiddagarna så då sover vi så länge vi vill, Disa och jag. När hon vaknar sätter hon sig upp och tittar på mig, pratar lite och säger hej så att jag vaknar, eller tar tag i insulinpumpen och börjar leka med den (och då vaknar jag också, den sitter ju fast i magen).
Att vakna så, med sitt lilla varma barn med det finaste ansikte som finns intill sig... det kan inte finnas något bättre sätt.

Dagens katedral 24/6 kl12.10

Varmt var det och varm var jag. Hade lite för mycket kläder på mig, samt strumpor och skor för första gången sedan april, allt på grund av ett jobb.
Jobbet var klart tidigt, jag hade flera timmar på mig att göra vad jag ville. Jesús var på jobbet, Disa hos faster och kusin (och hade så himla roligt, fick jag veta senare). Flera timmars ledig tid, bara för mig. Vad skulle jag göra med den?
Jag funderade mycket dagen innan. Så många möjligheter... Baka kanelbullar och lysssna på sommarpratare. Städa hela bostaden och lyssna på sommarpratare. Laga mat till Disa och oss och lyssna på sommarpratare. Skriva en massa planerade inlägg till bloggen. Slänga mig i soffan och kolla på film, eller tv-serier (den enda jag har kollat på sedan september är ett gammalt avsnitt av Doktorn kan komma). Lääääsa! Planera jobb. Nej, inte det, de här timmarna var för värdefulla.
Det slutade med att jag gick på stan. Inte för att det är kul, utan för att jag behövde gå till posten samt köpa sommarkläder till mig själv. Bor i Sevilla, det blir värmebölja i helgen, och jag har inte ett enda par shorts. Och bara ett linne som duger.
Det var urtråkigt. Men hittade en kjol samt en vinterklänning som jag inte köpte och en långärmad tröja som inte går att använda på sommaren, och som med svårighet går att använda senare. Den har nämligen en pytteliten knapp i nacken som omöjligt går att knäppa själv, så den kommer jag bara ha när Jesús kan hjälpa mig:-) Men jag gillade den!
Nåväl, jag passerade Sevillas fina katedral på vägen, katedralen där Columbus vilar efter sina äventyr, och jag har passerat den precis hur många gånger som helst, men varenda gång måste jag titta upp och beundra den.

Söndagskväll i parken

Vi stack iväg till María Luísa-parken, Disa och jag. Ett privilegium man har om man är bosatt i Sevilla, att kunna gå till María Luísa-parken när som helst.
Min favoritpark, ni vet.

Vi gick förbi vackra Lope de Vega-teatern på vägen, den ligger alldeles utanför parken.

Sedan gick vi in i det vackra.

Djungelkänslan!
Varmt som sjutton var det också, hög luftfuktighet och mycket mygg, så det var lätt att föreställa sig att vi befann oss utomlands...

Disa tjuter förtjust när hästarna klapprar förbi.

Vi stannande vid flera olika dammar och tittade på fåglarna.

När Disa var mindre hoade hon så lustigt, hon lät som en duva. Sedan slutade hon, men i går när hon hörde en riktig duva tydligt härmade hon den två gånger, och det lät exakt likadant!

När vi gick hemåt tog vi förstås vägen förbi Plaza de España...

...och den här vackra paviljongen från världsutställningen 1929.

Gissa vilka som bedömer testerna!

Vet ni förresten vilka som rättar testen, lyssnar på sångprover och muntliga framställningar?
Jo, det är kollegor till musiklärarvikarierna, fast anställda musiklärare, som kallas in från sommarledigheten.
Jesús tycker inte att det är bra.
- Tänk när X (nämner en person som han lärde känna när de båda blev skickade till Ayamonte och åkte bil tillsammans hela läsåret) kommer att sitta där. Hon som avskyr musik och lärarjobbet, som inte lyssnar på annat än techno, som inte känner till fler kompositörer än Mozart och Beethoven, som aldrig lyssnat på flamenco som hon borde undervisa, som inte kan noter ens, säger Jesús upprört, Musik är hans passion och största intresse.
Och han tänker på det år då hans ex kommer att bedöma hans redovisningar, de slutade som ovänner...

På de dyra, årslånga kurser som hålls för att förbättra lärarnas chanser på testerna får de betalande veta i förväg vilka som kommer att examinera dem. För att få tips om vilken musik de gillar, vad de är intresserade av och så vidare för att förbättra chanserna.

Alltså, så sjukt.

Spanskt lärarsystem så dåligt att det är skrattretande

Det är hemmahelg. Jesús har oposiciones, dessa vartannatårexaminationer som är obligatoriska för alla lärare som inte har fast anställning. Examinationerna handlar om att tävla om en av de fåtal tjänster som annonseras ut.
Staten får in mycket pengar på detta, för oposiciones kostar mycket att få göra, många tror att det är en anledning till att systemet inte skrotas. Vad enkelt det vore om det blev som i Sverige, där lärare kan söka jobb var och när de vill efter avslutad utbildning?

Förra gången, för två år sedan, annonserades det ut så få tjänster (besparingstider ni vet) att få pluggade till testen (annars ägnar folk ett helt år att läsa till detta och går särskilda, dyra kurser), struntade i att klä sig prydligt, gömma tatueringar, klippa sig (allt räknas) och allt vad det är.
I år annonserades bara häften så många tjänster som sist, så ni kan gissa hur det var nu.
- Ingen jag har pratat med har pluggat, meddelade Jesús när han kom hem.
Han själv har inte ägnat en minut åt plugg. Hans jobb påverkas inte oavsett hur det går i testen.

I går, lördag, hölls informationen, och lärarans årliga arbetsplan skulle lämnas in snyggt ihopbundet med spiralrygg. Under tiden brukar lärarna passa på att prata med studiekompisarna som de brukar träffa vartannat år vid det här tillfället.
I dag hölls den skriftliga delen. J hade varit på bluesbåt på natten och sovit tre timmar och hade inte tänkt skriva något alls, men det råkade bli ett ämne som han kan bra, så han stannade.
Den skriftliga delen lottas fram av 25 olika ämnen. Ämnet ska beskrivas ingående (i det här fallet handlade det om ljudlära) och blandas upp med olika aktuella lagar samt filosofer och strömningar inom musikundervisningen.

I morgon är nästa del, den praktiska. Då får lärarna gå in en och en, få noter till något verk som de inte har kunnat öva på i förväg och sjunga det.
I år pratades det visst om hur idiotiskt det är att förlägga den praktiska delen till måndagen och tisdagen (hälften av lärarna måndag, hälften tisdag) som är de sista dagarna på skolåret med eleverna. Jesús är glad att han har fått måndagen, för det vore tråkigt att vara borta den allra sista dagen, än mer eftersom han har övat in sånger och danser med eleverna som de ska framföra på avslutningen. Ja, som alla musiklärare. Man tycker ju att de där proven kunde förläggas ett par dagar senare när eleverna har gått på sommarlov?
Åtminstone kunde det aviseras tidigare och inte två dagar innan, på helgen, så rektorerna kunde fixa vikarier till alla musiklärare som kommer att vara borta de här dagarna?


Förutom att prata med de gamla vanliga bekanta, pratade Jesús med en äldre man som arbetat som lärare i åtminstone 20 år. Han vill inte ha någon fast tjänst, han går dit bara för att han är tvungen. Han visade sin årsplan som han inte ändrat på många år, skollagarna gäller inte längre och datumet stryker han över med tippex och skriver nytt med bläckpenna för att återanvända samma arbete som han brukar lämna in.
Kanske kan det verka konstigt att han inte vill ha en fast tjänst. Det innebär många fördelar, läraren behöver inte byta skola varje år, kan söka utlandstjänster, be om tjänstledigt, det är en trygghet för resten av livet i princip. Men så här är det:
Det finns två listor med arbeten. En för vikarier, en för fastanställda. På båda listorna gäller samma sak. Ju högre poäng man har (det får man främst genom antal arbetade veckor) desto högre upp på listan kommer man och desto större är chansen att få välja skola där man vill jobba. Denne äldre man har arbetat så länge att han har arbetat de senaste sju åren på en skola i Sevillas centrum där han trivs bra. Att arbeta i Sevilla, eller i en annan storstad, kan bara de göra som har allra högst poäng och får förtur när de ska välja skola. Om denne man får en tjänst plockas han bort från vikarielistan och skrivs upp på fastanställdlistan och börjar om från noll, med noll poäng i princip. Han kan komma att skickas vart som helst i Andalusien att arbeta, och Andalusien är stort. Förmodligen har han bostad och familj i Sevilla. Så han är inte intresserad. Dessutom är en ny lärare med anställning under bevakning de första två åren. Varje månad får hen besök av skolinspektionen som bevakar dennes lektioner, hen tvingas göra obligatoriska kurser på eftermiddagarna och extraarbete.

Den här äldre läraren är en slags ledare för musiklärarvikarierna i Sevillaområdet, och de håller kontakt, några informerar sig om nya skollagar som kan vara bra att känna till inför examinan, men mest handlar det om att byta platser eller behålla platser. En av gruppmedlemmarna har arbetat flera år i en by utanför Sevilla, trivs bra där, har sina barn i samma skola och bostad. Övriga lärare respekterar det och ber inte om hans skola, som de skulle få om de har högre poäng, eftersom han då knuffas bort från listan och kan hamna någon helt annanstans.
Bra idé med den gruppen.


Om Jesús skulle bli godkänd på den första skriftliga delen måste han göra en muntlig senare i sommar.



Här har jag tidigare skrivit om systemet och hur det är att jobba som lärare i Spanie
Och här är del två.

Dagens torg, 18/6 kl 19.30

Jesús hade rep igen, så Disa och jag tog bussen till centrum.
Vi köpte en blå- och rödrandig tygkatt samt en grön boll som Disa blev stormförtjust i. Faktiskt hennes första boll. Oj, vad hon lekte med den när vi kom hem! Tills dess band jag fast bollen i vagnen med ett långt hårband för att lättare kunna fånga upp den när D slängde ner bollen på marken.

Här är vi på Plaza de la Gavidia, ett av Sevillas många fina torg mitt i centrum. Här finns ett par bra tapasbarer, en är alltid överfull och borde därmed bara bra :-)

Vi gick sedan till en kafeteria. Blodsockret hade fallit så en söt läsk och ett bakverk med choklad behövde intas, och Disa åt nästan en hel burk med potatismos. Så lätt det är ibland!

Att känna sig skyldig när barnet inte äter

För några dagar sedan träffade jag ett par kompisar med barn som är lite yngre än Disa.
Vi fikade och gav barnen mat samtidigt; puré.
Och jag såg på när de matade sina barn, och tänkte: Så kan det också vara. Så enkelt.
Ja, det såg så enkelt ut. Stoppa ner skeden i burken/fatet, närma sig barnets mun med skeden, barnet öppnar munnen, skyffla in, svälj, mer mat, och så höll det på, det ena barnet åt ungefär lika mycket under den måltiden som D äter på en vecka.
Det var inte som hos oss: titta på allt utom maten, böja ner huvudet och pilla med något och göra munnen ointaglig, knipa ihop läpparna, stå upp, vända bort huvudet, bli distraherad, försöka lura, leka, byta maträtt en stund, tre skedar här, tre skedar där, vatten, mer mat, vatten, sprattel, lillan försöker skvätta iväg maten från skeden...
Och det slog mig, att det är inte vårt fel att Disa äter lite. En del barn äter när de är hungriga, äter det de får. Andra barn är rätt ointresserade av mat. Blir mätta fort. Äter bara om de är hungriga och samtidigt erbjuds något som de är sugna på, annars inte.
Jag upptäckte att jag ständigt känner mig skyldig till att Disa äter lite. Analyserar varje kväll vad vi gjort fel och vad vi borde gjort bättre, gjort annorlunda, vad vi kan göra annorlunda. En enda gång har jag varit fullkomligt nöjd med vår insats. Det var ett par söndagar sedan då vi var hemma och ägnade exakt hela dagen åt att få i Disa mat. På kvällen kände jag att vi gjort precis allt, utom att laga potatismos eftersom potatisen var slut. Ändå hade hon ätit bara knappt märkbart mer än en vanlig dag.

Tänk den dag då hon kan tala om själv vad hon vill äta. Detta testande med olika frukter, ägg, mos, puré,för att se om något går ner, gå mig ibland på nerverna.

I går var en sådan dålig matdag att på kvällen när J tog med Disa på blueskonsert, gick jag och köpte nya skedar för liten att hålla själv, haklapp och färdig puré av en sort som vi inte provat tidigare. Skulle ha köpt smörgåsrån också som jag har hört finns, men glömde.
Sedan lagade jag mat till klockan halv tre på natten. Gazpacho och potatismos som ofta fungerar, samt risgrynsgröt för att testa och en ny puré på nötkött, potatis, morot, lök och brytbönor.
I morgon tar vi nya tag.

Spansk oro

- Ta upp henne, låt henne inte krypa på golvet, det är kallt!

- Gå inte ut med henne i pation, det är kallt nu på kvällen, hon kan bli sjuk! (21 grader)

- Ta bort henne från poolen, hon kommer att ramla i. (Jag höll i Disa som satt på kanten och skrattade åt barnen som lekte på andra sidan den lilla poolen, och åt leksakerna som flöt.)

- Ge henne inte en sådan liten bit bröd (fyra centimeter), hon kan sätta den i halsen!

- Sa du att du ger henne TRE ägg i veckan ibland! Det är inte bra! Det är inte bra att äta så mycket ägg, du måste fråga barnläkaren om du verkligen kan göra så!

(Enligt pappren får jag egentligen inte ge Disa ett helt ägg ens, utan tre fjärdedels äggula två gånger i veckan, men ärligt talat, Disa äter så jäkla dåligt att jag skulle kunna ge henne ägg till varenda måltid i princip, bara hon får i sig näring, vad bryr jag mig då om hon äter två eller tre ägg i veckan!!!)

- Så hon gillar gazpacho, jaha, men du har väl inte i någon vinäger?

Jesús :- Annika har aldrig i så mycket vinäger, hon tycker inte om vinäger.

Jag: - Jo, det har jag, jag har i mycket, lika mycket i Disas gazpacho som i vår! Men inget salt.

Jag vet, vet att dessa kommentarer är av omtanke över Disa, av personer som vill hennes allra bästa, och det är fint att de bryr sig så... Men ibland blir det för mycket. Det blir bara för mycket. Denna ständiga oro, dessa ständiga kommentarer, bekymmer, negativitet, det blir bara för mycket.

Jag borde inte ha sagt det om vinägern, jag ångrade mig en halv minut efteråt och resten av kvällen, men just då kunde jag inte låta bli.

Eukalyptusträd. ödehus och gröna risfält

På söndagsförmiddagen åkte vi tillbaka till mina kära risfält söder om Sevilla.
Äntligen fick vi se riset växa, och fälten var gröna ovan vattnet.

Jesús var inte lika entusiastisk som jag eftersom det inte är fågelsäsong :-)

Men fåglar såg vi förstås ändå i detta otroligt fågelrika område alldeles nära nationalparken Doñana.
Många vadarfåglar, stora och små, men jag var inte tillräckligt intresserad av dem för att se efter vad de heter.
Jesús och Disa hade koll på fågelboken.
Storkarna kände jag förstås igen.

Jag var mer intresserad av landskapet och risfältens vågrörelser som bildades när det blåste

Vi hade sådan tur med vädret. Det var omkring 23 grader så Disa fick ha tröja och jag önskade att jag hade haft med mig en jag också. Tjocka moln flög över himlen och skymde ofta solen, det blåste och kom till och med en regnskur när vi skulle äta lunch, vi fick springa tillbaka till bilen med halvätna baguetter i händerna.
Jesús tycker att Goyaprisvinnaren Isla Minima inte kunde ha utspelat sig på en bättre, mer passande plats...

 ... än i den här märkliga miljön, ett nät av risfält, kanaler, flyende fåglar, husruiner...

... omt på bilar, tomt på folk...

... och 15 stora döda råttor på vägen.

Vi åkte ner till Río Guadalquivir, där det senare skulle åka förbi en stor båt (såg vi på håll).
Innan man kommer fram till vattnet går vägen förbi en vacker gård, en cortijo vid Isla Minima, med kyrka och tjurfäktningsarena och vita hästar som betar i hagen...

... och en liten allé av eukalyptusträd.

Det här området har en sådan inverkan på mig att jag omöjligt kunde komma ihåg vad det var för dag. Det bara var.

Disa tio och en halv månad

Det har hänt mycket under Disas tionde månad. Först lärde hon sig att sätta sig själv, ungefär två veckor efter att hon började krypa. Vad häftigt! Först trodde vi att det var lutningen i soffan som fick henne att sätta sig av misstag, men sedan gjorde hon samma sak på golvet.
Sedan har hon övat allt mer på att ställa sig upp genom att hålla i saker, och att sätta sig ner igen. Hon gör det hela tiden. Kan inte låta bli. Ibland släpper hon taget med ena handen, oftare och oftare, trots att hon står ganska vingligt fortfarande, ett par gånger har hon släppt båda händerna, och dråsat i golvet.

Det här gör mig alldeles slut. Nu har den farliga perioden börjat på riktigt. Det går inte att vara längre än en meter från Disa eftersom hon hela tiden riskerar att ramla baklänges och slå i huvudet. (Fy vad hemskt det är! Dunsen, och sedan se henne på rygg på golvet, eller hopkrupen på alla fyra med den lilla nacken böjd, tystnaden när hon gråter så djupt att hon inte får luft, sedan illvrålet...) Tack vare ihärdigt vaktande är det flera veckor sedan sist, men det känns som om dagarna bara går åt till vaktande. Vi har en tyghjälm till henne, men hon vägrar ha på sig den.
Överallt ska hon ställa sig upp. Mot bokhyllorna, toaletten, det hopvikta tvättstället, ugnen, spegeln, och det första hon gör när hon vaknar (och det sista hon försöker göra innan hon somnar) är att krypa fram till sänggaveln och ställa sig upp.

Jag har redan berättat om att Disa tycker om att dra ut alla tidningar under bordet och slita sönder dem. Nu är en annan favoritsysselsättning att dra ut filmerna, leka med fjärrkontrollerna och stå och banka coh trycka på dvd/cd-spelaren som hon ibland får igång .Böckerna i bokhyllan lyckas hon tack och lov inte dra ut, eftersom de står så hårt packade..
Vi fick en resesäng av Jesús syster. Efter en vecka lyckades vi sätta upp den, och oj, så bra det blev! Vi har den som lekhage där vi sätter Disa så att vi kan göra annat, när det inte finns tid att ha henne i famnen eller vara beredd att fånga upp henne för att hon inte ska slå ihjäl sig. Hon har inget emot lekhagen, men hon sitter sällan tyst och leker med något, utan klättrar istället på "väggarna". Hivar sig upp med armarna och klättrar med fötterna. Vilken energi! Inte konstigt att hon går upp lite i vikt, som hon ständigt håller igång!

Jesús föräldrar blev förvånade över hur vild hon är, för fram tills nyligen har de inte sett Disa hur hon är hemma med oss, hon har väl känt sig lite obekväm och hämmad hemma hos farmor och farfar. Disa är bara stilla när hon sover och när hon stoppar små urrivna tidningslappar i munnen.
På kvällarna brukar vi äta middagen i soffan, och Disa härjar, hon slänger sig, kryper, står, i soffan bakom oss, stångar huvudet i kuddarna, ställer sig på alla fyra, klättrar på oss... Det enda som kan få henne stilla en stund är en bit bröd eller äpple som hon håller i händerna och tuggar på. Hon blir klenig över hela sig och behöver tvättas efteråt, vi blir kleniga, soffan också samt full med smulor, men det är det värt.

Talet har återigen förändrats. För ett par månader sedan slutade hon säga brumbrumbumbumbrum, tyvärr (det var så roligt), niomånaders ah-bö, äää böh säger hon allt mindre. Samma sak med tatata, titititi i stigande tonläge och ihopknipet ansikte (vad vi har skrattat åt det!) Nu är det mycket, mycket ljusa ljud, hej säger hon i olika tonlägen beroende på vad hon menar. Ett ljust hej betyder hej, ett rossligt he! är ofta glädjeljud. Hon säger tydligt Titta, och dä, men jag är inte säker på om det betyder Där. Bahpa tror jag är pappa. Hon härmar också när jag säger Tack (tah). Hon fortsätter att suga på fingret om jag frågar om mat och hon är hungrig. Till min irritation verkar hon förstå Klappa händerna på spanska (tocar las palmas) bättre än på svenska, för när man säger det till henne börjar hon klappa i händerna. "Det är väl klart att hon lärt sig det på spanska, säger spanjorerna, det var ju vi som uppfann handklappningen! Det gjorde de knappast, men man klappar ofta händerna här, flamenco- och sevillanarytmer.

Den senaste veckan har hon börjat vinka, och hjärtat rinner över när hon vinkar hej då självmant.
Undrar om hon är vänsterhänt? Både vinkandet och pekfingersugandet sker med vänsterhanden.

Lillan har börjat rivas som sjutton. Inte omedvetet, utan med en blick på den hon river, ofta när hon är irriterad över något, eller som ett Nej, jag tänker inte äta mer! Vi brukar säga till henne, men ibland går det inte eftersom hon ser så rolig ut samtidigt, så skrattet hotar att bubbla över. Svårt det där! Att vara konsekvent! Vid läggdags häromdagen startade hon ett rivanfall mot mig så att jag inte kunde värja mig! Dessa pyttesmå händer, den lilla sjukiloskroppen, naglar som rakblad som svishade i luften. Oj vad hon rev! Och jag skrattade så jag vrålade! Fick ropa på Jesús att han skulle komma och rädda mig!
Naglarna är sällan helt perfekt kortklippta (det hade gjort mindre ont då) eftersom Disa avskyr, avskyr att få naglarna klippta. Förutom att hon inte är stilla (livrädd att klippa av ett litet finger) gallskriker hon med tårarna rinnande. Vi måste vara två för att få dem okej klippta. En som distraherar, en som klipper. Som vid blöjbytena.

Det är roligt att se hur hon leker. Allt smått undersöks med de små, små fingrarna. Särskilt små skräp på golvet är intressanta, och när hon kommer krypandes med knutna nävar vet jag att hon har skräp i händerna som hon tar med sig. Vi leker i spjälsängen, hon står och håller sig i, och böjer sig för att tita på mig mellan spjälorna och sticker ut en arm för att... tja, förmodligen vill hon ta glasögonen men jag har inte låtit henne göra det. Gång på gång. Efter en ramsa springer jag fort med vagnen en liten bit, det får henne att skratta. Häromdagen lekte hon tittut med borsduken, lyfte den och sänkte den och tittade fram på oss andra och vi skrattade allihop. Och ständigt släpper hon saker på golvet; tittar på en allvarligt, öppnar handen och ner faller det hon höll i. Gång på gång... Vågar knappt tänka på allt som ligger bakom skötbordet...
Vi skrattar så mycket mer med henne!

Disa tycker mycket om böcker, och sitter gärna en stund i knäet om jag läser en bok för henne. Eller visar bilder i en pekbok, snarare. Favoritböckerna är några så kallade flikböcker vi fick med oss från Sverige. Böcker där man ska lyfta på en flik och se vad som finns under. Hiiiii, tjuter Disa med sin ljusa röst när jag läser och lyfter på fliken!

Jag hoppas på läsintresse, Jesús också men ännu mer på musiknresse. Hon blir hans arvtagare till skivsamlingen.

Lillan har ätit ägg, gazpacho (!), färska fikon och fisk för första gången.
Hon har börjat äta själv med sked och äter gärna på stora saker själv, bröd och äpple helst. Fast det går sådär. Alla bitar hon biter av och får in i munnen spottar hon ut igen eftersom hon inte har förstått grejen med att tugga.
Minst en framtand har trängt igenom.
¨

Hon älskar fortfarande telefoner, men det var först i går kväll som jag pratade med henen i telefon för första gångern. Hon sa hej fyra gånger till mig!



Min starka, smarta, lilla, stora, fina, underbara, goa, analyserande, betraktande, roliga unge.
Det allra finaste.

Bloggträff!

I måndags träffade jag Ulrika som bloggar från Segovia!
Hemmet var städat och skinande rent, diskberget borta, soporna tömda, en doftande rulltårta med grädde stod och väntade samt en kanna kall, härlig lemonad när de knackade på dörren.
Nej, så var det ju inte, men det skulle ha varit så.

Samtidigt som de tog hissen upp sopade jag undan smulorna under soffan med handen, av rulltårtan hade jag bara hunnit vispa äggen, och på spisen kokade potatis till Disas potatismos.
Ni vet hur det är, ni som har småbarn.
Eller inte.

Det var i alla fall himla roligt att ses. Även om bloggare bara publicerar valda delar ur livet får man en bild av vem som skriver, tycker ni inte? Jag hade tänkt, att denna Ulrika skulle jag gilla, och det stämde!
Hon och hennes sambo hade varit i Cádiz. Sambon D är idrottsman och sprang ett 50-kilometerslopp på stränderna mellan San Fernando och Cádiz, och när de åkte tillbaka till Segovia stannade de till i Sevilla så att vi kunde ses.
Hoppas att det blir fler gånger.

Ps: Det är svårt att beklaga sig över Sevillahettan när besökarna kommer den svalaste dagen på en och en halv månad. Det till och med regnade!

Rom - kyrkan

Jag har varit i Rom en gång tidigare. Min bror och jag var på minitågluff. Jag minns av Rom att det var väldigt varmt, att kön till Peterskyrkan var mycket, mycket lång, att det var mitt fel att vi missade tåget tillbaka till Sverige (skulle köpa vykort och sprang sedan på fel tåg. Och jag minns att jag hade mycket, mycket ont i fötterna av allt gående. Vi kom till Pantheon, men jag hade så ont i fötterna att jag inte kunde tänka på annat än att sitta. Vi gick ut, hamnade på ett torg bakom Pantheon, gick in i en kyrka med så oansenlig fasad att det knappt liknade en kyrka.
Och steg in i den vackraste kyrka jag har sett.
Jag blev sittande där på en kyrkbänk, med bara fötter mot det kalla stengolvet, länge, länge och tittade upp i taket.

Den där kyrkan har jag velat återvända till.
- Är det Chiesa di Santa María Sopra Minerva, undrade Jesús med näsan över guideboken.
- Ingen aning, sa jag, för det hade jag inte, mindes bara var kyrkan låg och hur den såg ut invändigt.
- Som ligger vid Minervatorget, där det finns en elefantskulptur av Bernini? Roms enda gotiska kyrka? Med en kristusstaty av Michelangelo?
- Vet inte, sa jag, och var inte så intresserad heller, bara av taket och väggmålningarna.

Dag ett i Rom kom vi försent, kyrkan stängde klockan 19.
Dag två hann vi dit med tio minuter till godo men blev sedan utslängda.
Dag tre var vi där mycket tidigare, men (detärintesant, detärintesant!) det började ett bröllop när vi kom, så nästan hela kyrkan var avstängd!
Utanför väntade lyxiga bilar med chaufförer, spridda bröllopsgäster, några turister som tyckte att det var spännande med bröllop, jag var mest arg på brudparet som tvunget skulle gifta sig just den här dagen, den här tiden. Vi hade en buss att passa!

Vi gick omkring medan vi väntade, försökte söva Disa i vagnen, jag köpte kycklingmacka, Jesús ville återse Pantheon men där pågick också ett bröllop.
Och till slut, efter en hel timme, var de klara och vi fick gå in.

Hade jag vetat att vi bara hade tio minuter på oss eftersom en gudstjänst förbereddes hade jag känt mig stressad, så det var lika bra att inte veta. Jag njöt av det jag hann med att se.

Kyrkan är så vackert att jag skulle kunna gråta åt det.