Disa tio och en halv månad

Det har hänt mycket under Disas tionde månad. Först lärde hon sig att sätta sig själv, ungefär två veckor efter att hon började krypa. Vad häftigt! Först trodde vi att det var lutningen i soffan som fick henne att sätta sig av misstag, men sedan gjorde hon samma sak på golvet.
Sedan har hon övat allt mer på att ställa sig upp genom att hålla i saker, och att sätta sig ner igen. Hon gör det hela tiden. Kan inte låta bli. Ibland släpper hon taget med ena handen, oftare och oftare, trots att hon står ganska vingligt fortfarande, ett par gånger har hon släppt båda händerna, och dråsat i golvet.

Det här gör mig alldeles slut. Nu har den farliga perioden börjat på riktigt. Det går inte att vara längre än en meter från Disa eftersom hon hela tiden riskerar att ramla baklänges och slå i huvudet. (Fy vad hemskt det är! Dunsen, och sedan se henne på rygg på golvet, eller hopkrupen på alla fyra med den lilla nacken böjd, tystnaden när hon gråter så djupt att hon inte får luft, sedan illvrålet...) Tack vare ihärdigt vaktande är det flera veckor sedan sist, men det känns som om dagarna bara går åt till vaktande. Vi har en tyghjälm till henne, men hon vägrar ha på sig den.
Överallt ska hon ställa sig upp. Mot bokhyllorna, toaletten, det hopvikta tvättstället, ugnen, spegeln, och det första hon gör när hon vaknar (och det sista hon försöker göra innan hon somnar) är att krypa fram till sänggaveln och ställa sig upp.

Jag har redan berättat om att Disa tycker om att dra ut alla tidningar under bordet och slita sönder dem. Nu är en annan favoritsysselsättning att dra ut filmerna, leka med fjärrkontrollerna och stå och banka coh trycka på dvd/cd-spelaren som hon ibland får igång .Böckerna i bokhyllan lyckas hon tack och lov inte dra ut, eftersom de står så hårt packade..
Vi fick en resesäng av Jesús syster. Efter en vecka lyckades vi sätta upp den, och oj, så bra det blev! Vi har den som lekhage där vi sätter Disa så att vi kan göra annat, när det inte finns tid att ha henne i famnen eller vara beredd att fånga upp henne för att hon inte ska slå ihjäl sig. Hon har inget emot lekhagen, men hon sitter sällan tyst och leker med något, utan klättrar istället på "väggarna". Hivar sig upp med armarna och klättrar med fötterna. Vilken energi! Inte konstigt att hon går upp lite i vikt, som hon ständigt håller igång!

Jesús föräldrar blev förvånade över hur vild hon är, för fram tills nyligen har de inte sett Disa hur hon är hemma med oss, hon har väl känt sig lite obekväm och hämmad hemma hos farmor och farfar. Disa är bara stilla när hon sover och när hon stoppar små urrivna tidningslappar i munnen.
På kvällarna brukar vi äta middagen i soffan, och Disa härjar, hon slänger sig, kryper, står, i soffan bakom oss, stångar huvudet i kuddarna, ställer sig på alla fyra, klättrar på oss... Det enda som kan få henne stilla en stund är en bit bröd eller äpple som hon håller i händerna och tuggar på. Hon blir klenig över hela sig och behöver tvättas efteråt, vi blir kleniga, soffan också samt full med smulor, men det är det värt.

Talet har återigen förändrats. För ett par månader sedan slutade hon säga brumbrumbumbumbrum, tyvärr (det var så roligt), niomånaders ah-bö, äää böh säger hon allt mindre. Samma sak med tatata, titititi i stigande tonläge och ihopknipet ansikte (vad vi har skrattat åt det!) Nu är det mycket, mycket ljusa ljud, hej säger hon i olika tonlägen beroende på vad hon menar. Ett ljust hej betyder hej, ett rossligt he! är ofta glädjeljud. Hon säger tydligt Titta, och dä, men jag är inte säker på om det betyder Där. Bahpa tror jag är pappa. Hon härmar också när jag säger Tack (tah). Hon fortsätter att suga på fingret om jag frågar om mat och hon är hungrig. Till min irritation verkar hon förstå Klappa händerna på spanska (tocar las palmas) bättre än på svenska, för när man säger det till henne börjar hon klappa i händerna. "Det är väl klart att hon lärt sig det på spanska, säger spanjorerna, det var ju vi som uppfann handklappningen! Det gjorde de knappast, men man klappar ofta händerna här, flamenco- och sevillanarytmer.

Den senaste veckan har hon börjat vinka, och hjärtat rinner över när hon vinkar hej då självmant.
Undrar om hon är vänsterhänt? Både vinkandet och pekfingersugandet sker med vänsterhanden.

Lillan har börjat rivas som sjutton. Inte omedvetet, utan med en blick på den hon river, ofta när hon är irriterad över något, eller som ett Nej, jag tänker inte äta mer! Vi brukar säga till henne, men ibland går det inte eftersom hon ser så rolig ut samtidigt, så skrattet hotar att bubbla över. Svårt det där! Att vara konsekvent! Vid läggdags häromdagen startade hon ett rivanfall mot mig så att jag inte kunde värja mig! Dessa pyttesmå händer, den lilla sjukiloskroppen, naglar som rakblad som svishade i luften. Oj vad hon rev! Och jag skrattade så jag vrålade! Fick ropa på Jesús att han skulle komma och rädda mig!
Naglarna är sällan helt perfekt kortklippta (det hade gjort mindre ont då) eftersom Disa avskyr, avskyr att få naglarna klippta. Förutom att hon inte är stilla (livrädd att klippa av ett litet finger) gallskriker hon med tårarna rinnande. Vi måste vara två för att få dem okej klippta. En som distraherar, en som klipper. Som vid blöjbytena.

Det är roligt att se hur hon leker. Allt smått undersöks med de små, små fingrarna. Särskilt små skräp på golvet är intressanta, och när hon kommer krypandes med knutna nävar vet jag att hon har skräp i händerna som hon tar med sig. Vi leker i spjälsängen, hon står och håller sig i, och böjer sig för att tita på mig mellan spjälorna och sticker ut en arm för att... tja, förmodligen vill hon ta glasögonen men jag har inte låtit henne göra det. Gång på gång. Efter en ramsa springer jag fort med vagnen en liten bit, det får henne att skratta. Häromdagen lekte hon tittut med borsduken, lyfte den och sänkte den och tittade fram på oss andra och vi skrattade allihop. Och ständigt släpper hon saker på golvet; tittar på en allvarligt, öppnar handen och ner faller det hon höll i. Gång på gång... Vågar knappt tänka på allt som ligger bakom skötbordet...
Vi skrattar så mycket mer med henne!

Disa tycker mycket om böcker, och sitter gärna en stund i knäet om jag läser en bok för henne. Eller visar bilder i en pekbok, snarare. Favoritböckerna är några så kallade flikböcker vi fick med oss från Sverige. Böcker där man ska lyfta på en flik och se vad som finns under. Hiiiii, tjuter Disa med sin ljusa röst när jag läser och lyfter på fliken!

Jag hoppas på läsintresse, Jesús också men ännu mer på musiknresse. Hon blir hans arvtagare till skivsamlingen.

Lillan har ätit ägg, gazpacho (!), färska fikon och fisk för första gången.
Hon har börjat äta själv med sked och äter gärna på stora saker själv, bröd och äpple helst. Fast det går sådär. Alla bitar hon biter av och får in i munnen spottar hon ut igen eftersom hon inte har förstått grejen med att tugga.
Minst en framtand har trängt igenom.
¨

Hon älskar fortfarande telefoner, men det var först i går kväll som jag pratade med henen i telefon för första gångern. Hon sa hej fyra gånger till mig!



Min starka, smarta, lilla, stora, fina, underbara, goa, analyserande, betraktande, roliga unge.
Det allra finaste.