Den alternativa marknaden i Fuenteheridos

Sista lördagen varje månad är det marknad på campingen i Fuenteheridos. Det är en rolig tillställning! Vi var där senast när Runa var åtta dagar gammal, och sedan dess har marknaden växt. Där finns läderarbeten, hemstickat, bröd, bakverk, grönsaker, godis, akvareller, öl, marmelader, nötter, smycken och ännu mera grejer. Kravet är att det ska vara egentillverkat och gärna ekologiskt också.

Inne på campingens lilla restaurang kan man köpa dryck, och när det blir lunchtid vid 14 kan man köpa matbiljetter i receptionsluckan. Varje biljett är värd en tallrik med mat.

3,50 € kostar en stor tallrik med vegetarisk paella eller köttgryta med potatis.

Musik är det också. Den här gången spelade en pappa med sina tre barn punk-covers. De sålde tröjor med gruppens namn :-)

Vi fick äntligen ett ansikte på den hemlige brödpoeten!

Han och hans brödkompanjon (mycket lik karaktären Jesus i serien Walking Dead) (inte för att jag har sett serien, men Jesús säger det) var där och sålde bröd, och efter samspråk med Jesus-kopian bestämdes det att jag ska vara med på nästa marknad och sälja hembakade svenska bakverk. Det blir kul!

Vad som hände när vi skulle fredagsmysa...

Äntligen har jag lyckats införa något svenskt! Fredagsmyset är här för att stanna! Men i går började det lite tokigt...

Allt var förberett, jag hade gömt godsaker i köksskåpet och till och med hämtat elementet och satt på det. Jesús hade gått iväg med Runa på långpromenad, Disa och jag skulle få en stund ensamma, hon skulle bara visa mig var hon gömmer sina stenar utomhus, innan vi satte på filmen. Jag följde med, hon stängde dörren, vi tittade på stenstället och... Sedan fick jag inte i nyckeln i låset. Vi kom inte in.

De här spanska dörrarna alltså... På utsidan finns inget handtag, man måste öppna dörren med nyckel. På insidan finns handtag men inget lås, man måste låsa inifrån med nyckel om man vill ha låst dörr. Nu stod vi båda på utsidan, jag med de fina sockarna som Emilia stickat till mig, som jag skulle mysa i, Disa barfota trots höstkylan, och vi kunde inte komma in.

Jag tänkte att det berodde på det tröga låset, och gick till grannen mittemot för att be om låsolja, alternativt olivolja till nyckeln. Ingen hemma. Gick till grannen bredvid, men ingen hemma där heller. Såg i samma stund servitören på baren på hörnet huka sig in under den halvstängda porten, sprang med Disa efter mig och fick in oss båda på den stängda baren.

Servitören följde med till vårt hus, med en flaska låsolja i handen. Srayade låset, sprayade nyckeln, försökte låsa upp... men icke. Nyckeln gick inte i hela vägen.

- Det måste vara fel nyckel, sa han. Den är inte numrerad. Jag har en av grannarnas nyckel och den är helt annorlunda. Den här är alldeles för enkel.

Jag tänkte att ägarna till vårt hus nog inte skulle kosta på ett säkerhetslås och att det visst var rätt nyckel, men började tvivlade själv eftersom det verkligen inte gick att låsa upp dörren.

Fick en snilleblixt. Jag hade ju bilnyckeln i nyckelknippan! Slängde in Disa i bilen och fräste iväg för att genskjuta Jesús innan han nådde affären där han skulle hämta veckans bröd. Konstig känsla att köra utan skor. Funderade på vad jag skulle säga om jag blev stoppad i poliskontroll i den här situationen, hade ju plånboken med körkortet inlåst hemma.

Vi hann precis. Jag bromsade in när jag såg Jesús närma sig butiken, stoppade upp trafiken bakom medan jag snabbt förklarade varför han behövde ge mig sin nyckel, fick den genom fönstret och körde hem, i hopp om att det var fel på min nyckel och att Jesús nyckel skulle funka.

Det gjorde den inte.

Jesús måste komma hem och ringa en låssmed. Men jag kunde inte ringa honom och säga det, mobilen var kvar inne. Skulle han iväg på sin långpromenad nu?

Gick hem till Santos, fortfarande med spräckliga raggsockar på fötterna och en barfota Disa efter.

Santos hade inte Jesús nummer, men ringde Cristina, som ringde Jesús, som meddelade att han var på väg hem, och Cristina ringde till Santos och sa det, som meddelade mig där jag satt i soffan med Disa som sög på hårda, gula Santos-karameller.

Jesús kom på vad problemet var. En nyckel satt i låset på insidan av vår ytterdörr, därför kunde nyckeln från utsidan inte gå in hela vägen! Jesús låser ofta från insidan för att Disa inte ska springa ut.

Jesús bestämde sig för att göra inbrott hos oss. Han bad en granne en bit bort om en sax och en petflaska. Grannen hade en bättre idé, han tyckte att vi skulle klättra över stängslet till vår patio. Stängslet är två meter högt så jag tyckte inte att det var en bra idé, men tydligen hade hans fru nyckeln till huset bredvid vårt (tillhör en kompis till henne, men huset står nästan alltid tomt). Så medan Jesús försökte att bryta sig in från utsidan, ställde vår granne en stege på ena sidan stängslet och en annan stege på vår sidan stängslet och klättrade ner i vår patio, gick genom den öppna patio-dörren, genom köket och hallen och släppte in Jesús, som förhoppningsvis, efter detta äventyr, lägger av med ovanan att låsa från insidan och lämna kvar en nyckel i låset.


Klockan började närma sig läggdags, så det var att välja mellan fredagsmys och middag, och det blev så klart fredagsmys!


Fredagsmyste ni, eller gjorde ni något annat trevligt på fredagen?

Fest i Almonaster la Real

En av mina favoritbyar här i bergen är Almonaster la Real. Se bara hur den ligger där, högt upp, omgiven av berg, med en gammal moské högst upp, omgärdad av vandringsleder, med urmysiga små gator...

Jag hade missat att det var den årliga Jornada de cultura islamica den här helgen, Goretti berättade det under Marias femårskalas i fredags, och vi bestämde genast att åka dit tillsammans med alla barnen (utom Gorettis stora). Jesús stannade hemma och storstädade huset, och vi packade in oss alla sex i Gorettis bil och fräste iväg!

Jag höll koll på skyltar (jag är väldigt noga sedan jag körde fel när jag åkte dit och tillbaka vid ett oförglömligt besök för tre år sedan), Goretti körde, och parkerade uppe i en backe, där det doftade gott av eukalyptusträd, och där ett par dromedarer låg och idisslade utanför en lastbil.

Vi kikade snabbt på marknaden, sedan gick vi till en restaurang för att äta. Och vilket ställe det var! Visserligen stod bordet i en backe och lutade så mycket att mitt vattenglas gled ner och krossades mot gatstenarna, men maten! Barnen ville ha pata negra-skinka, så det fick de. Vi beställde också grillat kött, croquetas och calamares del campo. Det sistnämnda är friterade lökringar och paprikastrimlor som först panerats, och de var perfekt gjorda! Tunna, knapriga, salta och brännande heta. Spenatcroquetas och croquetas gjorda av kött från hemlagad buljong, med mynta i, åh, så gott! Och köttet! Åh! Inget kött kan mäta sig med det, varför äta något kött överhuvudtaget efter en sådan fullkomligt perfekt bit??

Inga bilder togs, det var fullt upp med att äta och hindra ungarna att klättra på grannarnas fönster och glasen från att glida ner från bordet, men den måltiden tänkte jag på i två dagar efteråt.

Sedan satte vi jasminblommor i håret...

… och gick och kollade ordentligt på marknaden.

På denna Jornada de cultura islámica står, fritt översatt, islamsk kultur i fokus. Musik, dansföreställningar, produkter och te-ställen där man kan beställa en silvrig kanna med te att hälla i små glas, och få några frasiga baklava med honung och nötter till. De stora festdagarna hade redan varit, denna söndag var sista dagen för i år, då man kunde strosa runt och kika och träffa bekanta.

Marknadsstånden är så genomtänkta. Så roliga och fina! Mycket hantverk av olika slag, från tvålar och leksaker till väskor och de allra vackraste smycken och hårprydnader i silver. Jag köpte två färggranna tygfåglar på en gren, Disa fick en glittrande liten spegel av Goretti, och hon själv köpte tvålar och en spännande pumpa.

Barnen fick en åktur i ett hemmabyggt piratskepp.

Därefter påbörjades den utmanande promenaden tillbaka till bilen, förbi alla stånd längs huvudgatan, då vi försökte få med alla barnen tillbaka. Det minsta satt ju fast i bärsjalen, men de andra tre gick alla åt olika håll, stannade plötsligt och tittade på något, gick iväg till en kyrka eller gick bakom någon vagn. I ett tilltagande folkvimmel. Och så jag då, ovanpå allt, som ideligen stannade för att fota (och förlorade barnen ur sikte). Då tänkte jag, att Goretti upplever nog den här promenaden ännu jobbigare än vad jag själv gör, men hon sa inget om det, hon är en snäll människa. Och det var en väldigt rolig dag tillsammans med henne och barnen!

Händelserik nationaldagshelg

Helg igen!

I dag är det Spaniens nationaldag. Det är ett nationaldagsfirande som aldrig kommer att bli som norrmännens, eller ens svenskarnas. Spanien är ett så splittrat land att man i första hand känner sig som andalusier eller bask, före spanjor.

I dag ska jag jobba som guide. Det är ju inte klokt egentligen, att jag tackade ja till guidejobben den här hösten också, med tanke på båda barnen samt mitt vanliga jobb (fast då var jag föräldraledig och hade inte börjat jobba halvtid än), men det gjorde jag i alla fall. för det är ju så roligt! Tips till alla som är intresserade av guidejobb, det är precis lika roligt som det verkar! Så den här lördagen tillbringar vi i Sevilla, ska väl passa på och fixa lite ärenden, Disa ska träffa farfar och kusiner, och sedan hem till Aracena. Jag har tänkt åka iväg själv till Almonaster på kvällen, själv, för det är den årliga Jornada Islámica. Jesús kommer att vara trött, han hade en spelning med sin grupp i Córdoba i natt och kom till Sevilla väldigt sent, eller tidigt, beroende på hur man ser det. Japp, det är mindre stressigt att sova här innan mitt guidejobb, än att försöka få iväg oss alla klockan sju på morgonen.

I morgon, söndag, ska vi ha städdag. Den stora Feria del Jamón närmar sig och vi kommer med största sannolikhet få besök. Dessutom är det krisläge. Huset måste städas och rengöras. Vi tänkte ta ett par tretimmarspass, den ene städar medan den andre är iväg med barnen, annars funkar det inte. Men det lutar åt att Jesús får ta båda passen, för själv ska jag till Almonaster med Goretti och alla våra barn. Det blir skoj! Just det, det vet inte Jesús än. Men han gillar inte Jornada Islámica, så jag vet att han inte vill följa med.

Och sedan blir det måndag, då är både Jesús och Disa lediga från skolan, så om jag jobbar undan i helgen (när då?) åker vi på utflykt till Portugal och äter något gott till lunch. Bra plan!


Vad har ni för helgplaner?

Bagarpoeten

Trots att jag har känt Goretti i över ett år var det först för ett par månader sedan, mellan grillunch och efterrätt med henne och ungarna, som jag fick veta att hon är brödombud för bagarpoeten.

Jag har ju nämnt att det här är ett speciellt hörn av Spanien att bo på. Dels finns traditionellt byfolk, dels finns de som söker en alternativ livsstil, med egenodlad mat, miljövänligt leverne, respekt för naturen. Folk från hela Spanien, och andra länder, söker det här i Sierra de Aracena. I deras spår följer roliga marknader, annorlunda musik- och kulturupplevelser, manifestationer och kreativt småföretagande. Vi prenumererar redan på de ekologiska grönsakslådorna från Las Chinas varje tisdag, nu fick vi alltså höra talas om bagaren i Galaroza som bakar ekologiskt bröd.

Man blir medlem i en Whats App-grupp, och får en gång i veckan en lista på de bröd som erbjuds. Det är olika slags brödbullar samt veckans specialbröd i form av en enkiloslimpa. Eller ja, det är ju inte bara en lista...

"Välkomna till Olympos, ni dödliga brödätare! Zeus, irriterad och hungrig, befallde att de skulle ge honom något gott och värdigt att äta. Guden Pan, ja, ni förstår vad han föreslog, och just det... Dag och natt arbetades det med brödet i verkstaden, ett utsökt bröd av…"

"Glad sista sommarvecka, vänner av bröd och skog! För att fira fullmånen föreslår vi ett fruktigt bröd med en utsökt blandning av randiga Rufino-äpplen och svarta fikon, som blandats med en härlig deg på  fullkornsmjöl och spelt..."

"Trevlig vecka önskar jag alla! Jag skriver nu redan på måndagen, för veckans bröd är värt det. Det är värt att ni får tid till att fundera på om ni vill ha ett, eller...två eller tre.Vi återgår till en höstklassiker; Nöt- och russinbrödet. Det behöver egentligen ingen närmare beskrivning, det är vad det är. Surdeg av råg och…"

Och så fortsätter det i samma stil, där veckans bröd, samt de vanliga (alla ekologiska) presenteras. En del meddelanden är så fint utformade att den hemlige bagaren, som vi inte vet vem det är, numera går under namnet bagarpoeten här hemma.


Nu besöker vi Gorettis klädbutik varje fredag för att hämta veckans bröd. Där, i en korg bakom disken, ligger alla bröd i papperspåsar med beställarens namn på.

Vi har ganska många att hämta ut, för Jesús tar med en leverans till Sevilla på fredagskvällarna när han åker dit och repar med gruppen. José Alberto och Loren smakade på ett fänkålsbröd senast de var här och beställer en limpa varje vecka. Sedan ville en av deras kompisar också ha. Samma vecka ville trummisen i Jesús grupp beställa ett bröd, och den här veckan även sångaren och gitarristen. Förra veckan hade bagaren lagt alla "våra" bröd tillsammans i en stor mjölsäck.

Mycket bröd blir det! Roligt! Det är så förfärligt ont om jobb, så folk måste skapa sina egna. Och det är fint när det funkar!

Vattenmelonen

I fruktaffären:

- Två purjolökar och en halv vattenmelon, tack.

Kvinnan böjer sig ner mot den stora träbacken framför mig, där det ligger en massa vanliga piel de sapo-meloner samt tre... Jag inser att jag står och stirrar på de största vattenmeloner jag sett.

Kvinnan lyfter mödosamt upp en av dem och kånkar iväg med den till arbetsbänken.

- Du, förresten, kan jag ta en fjärdedel istället? Jag får nog inte plats med en halv sådan i kylskåpet.

Jag fortsätter att stirra på melonerna och försöker förstå vad jag ser.

- Hur mycket väger en hel?

- 20 kilo.

Jag var som hypnotiserad av de två gigantiska vattenmelonerna som låg kvar. Annars hade det varit intressant att se storleken på kniven som kvinnan behövde för att skära upp min melon.

I vanliga fall lägger hon lite plastfolie om melonen för att skydda snittytan, men den här gången stoppade hon ner hela fjärdedelen i en stor, vit plastkasse.

Älskar melonsäsongen. Det är nästan synd att sommaren börjar ta slut.

Det är lite svårt att förstå av bilden, men den "lilla" melonen är en fjärdedel av en rund vattenmelon i vanlig storlek. Den ligger på en stor mattallrik, inte någon assiett som det ser ut som. Håll handen för den stora melonen på bilden så är det lättare att föreställa sig.

Att pendla mellan galenskratt och gråt

Detta med att försöka få ihop livet med två barn, samtidigt som vi båda jobbar och lilla barnet är hemma, det börjar tära ordentligt. Igår gick jag hela eftermiddagen med lust att gråta, av stress, och längt efter Disa. Vad jag längtar efter henne! Jag hinner ju aldrig vara med henne! Bara hon och jag!Igår på kvällen hade jag inte ens tillbringat tio minuter sammanlagt med Disa på hela dagen, men lyckligtvis var hon sen med middagen och jag satte mig bredvid henne kvart i nio. Där fick vi en liten stund, och sedan sjöng jag för henne tills hon somnade i sängen. Jag ville ligga kvar och hålla om henne, stryka henne över kinderna och armarna, men det var sent, det fanns inte tid ifall jag själv skulle hinna sova.

Landade bredvid Jesús i soffan, även han helt slut. Han hade haft hand om båda själv ända sedan han kom hem från jobbet för sex timmar sedan, utom den timme då vi kunde dela upp oss och ta ett barn var. Funderade på om jag skulle äta middag, men vågade inte göra iordning något eftersom Runa, som för en liten stund sedan somnade i vagnen, säkert skulle vakna när som helst. Jodå. Så det var bara att gå upp med henne och försöka amma henne till söms, men det var omöjligt, hon kämpade emot sömnen ända tills hon klarvaken såg mig i ögonen och log. Och jag som fortfarande hade lust att gråta började skratta istället. La mig på rygg i sängen och hissade Runa upp och ner som ett flygplan och skrattade galet. "Det här är hemskt! Fruktansvärt! Ska det vara så här? Jag fixar inte detta!" och skrattade ännu mer, galet. Tänkte på bloggaren Den där om Jenny som fick en depression när hon blev gravid med sitt tredje barn, de två andra var ungefär som Disa och Runa är nu i ålder, och jag skrattade så tårarna rann eftersom jag så väl kunde relatera till det nu. Ja, det låter galet.

Jag tänkte, att om Runa skulle somna nu skulle jag få sova i sju och en halv timme, upphackat med amning, men Runa var mycket vaken, så vi gick ner till Jesús istället. Pendlade fortfarande mellan lust att gråta och galet skratt och kom inte på något att säga till honom. Vid de tre korta tillfällen som vi hunnit träffas under dagen hade vi massor att säga, men det fanns inte tid, vi påbörjade något och avbröt, vi tar det ikväll, när Disa somnat. Kanske Runa också. Men nej. Jag mindes inget av vad vi skulle prata om, trots att det handlade om två dagars uppskjutet prat. Eller så hade jag ingen lust längre.

Teaterprogrammet, som jag inte hunnit läsa ordentligt, låg på bordet. Försökte säga något neutralt som inte påminde om den här förfärliga, stressiga situationen.

"Har du kollat teaterprogrammet" frågade jag.
Jesús tittade på mig, fnissade till. "Varför skulle jag göra det?" (underförstått - när skulle vi hinna se på något på teatern?) Det fick mig att skratta galet igen, kunde inte sluta.

En stund senare, Jesús pekade mot tv:n:
"Titta!"
"Vad då? Fisken?"
"Nej, du missade det, det var en tallrik med bönor... Jag saknar när vi kunde äta bönor och riktig mat." (underförstått - vi hinner inte längre laga mat)
"Ja, häromdagen började jag längta efter pisto, haha!"
Och galenskrattet igen, kunde bara inte sluta.
"Pisto! Hahaha! Två timmars matlagning, hahahaha!"
"Tänk N och A som ska få sitt andra barn, de har ingen aning om vad som väntar, hahahahahaha!"

Runa började bli gnälltrött, det var bara att gå upp och försöka söva henne med amning igen, men det dröjde. Och dröjde. Jag räknade ner. Om hon skulle somna nu skulle jag få sova sex och en halv timme innan jag måste upp. Om hon somnade nu skulle jag få sex timmars upphackad sömn... Hörde Jesús gå och lägga sig, tänkte missunnsamt att hans väckarklocka skulle ringa en timme senare än min. Men Runa är otroligt svårsövd just nu, det funkar bara med mitt bröst i munnen.

Till slut somnade hon till white noise på mobilen. En youtube-video med brus som ska verka lugnande för bebisar. Under den finns tusentals kommentarer, från andra föräldrar, som man kan läsa medan bruset pågår, det går ju inte att göra något annat. Videon har varit upplagd i flera år, och fortfarande ligger föräldrar och läser kommentar efter kommentar medan deras bebisar ska somna till brusljudet. Vi är många i samma situation. Det blir bättre.

En måndagsförmiddag i Aracena

Dagen börjar 07.30 med att Jesús nyser. Eller egentligen har jag varit uppe en timma redan och jobbat vid daton, en lugn, ensam stund. Men nu nyser Jesús på nedervåningen.

Jag stelnar till. Slutar andas för att lyssna. Jesús är en mångnysare. Sex-sju gånger brukar det bli. Där kommer nästa. Och nästa. Varför går han inte ut och nyser?! Eller håller igen? Jag vill ropa åt honom, men vågar inte hyscha ens. Och nästa nysning. Och... där kommer Runas skrik.

Efter 25 minuter ger jag upp, jag får henne inte att somna om. Hon har vaknat en timme för tidigt.

Jag går ner för trappan med henne i famnen. Säger inte allt jag har i huvudet till Jesús, det vore en trist start på dagen, utan nöjer mig med ett "Hon vaknade när du nös" och lämnar över henne till honom för att hinna jobba 15 minuter till, innan han och Disa åker till skolan.


Jag har någon idé om att Runa är så trött att hon säkert somnar i vagnen nu när hon har vaknat extra tidigt, att vi kan gå på långpromenad. Bäst att passa på nu innan det börjar bli hett ute. Så vi drar ut.

Köper frukost i mataffären. Drickyoghurt, bröd, lufttorkad skinka och kallt vatten. Bebisen somnar i vagnen. Jag sätter mig på en bänk där vandringsleden till Linares börjar, mittemot ålderdomshemmet, för att äta frukost.

Allt för snart kommer en pratsugen, mycket gammal man och sätter sig bredvid. Trevlig, javisst, och det är inte dumt att höra hur vacker man är så här på morgonkvisten, men jag har svårt att äta frukostmacka och prata samtidigt. Dessutom vaknar Runa. Jag tackar för mig och går vidare, i hopp om att Runa ska somna om.

Runa somnar inte om. Jag sätter mig i en liten park och äter klart frukosten. Hör bjällror. Ljudet kommer från en getflock som vallas av två äldre män i solhatt samt två hundar. När jag tittar ner på marken är det fullt med små svarta pärlor, de är visst ofta här och betar, vilket förvånar mig. Det är visserligen gränsen mellan villaområdet och ängen, men går getterna verkligen här på trottoaren? Det tar en stund innan jag inser att de svarta pärlorna på marken inte är getbajs, utan nedfallna oliver.

När frukosten är slut går vi vidare. Förbi Disas förra skola, och jag känner hur glad jag är att hon inte går där längre. Vi fortsätter mot centrum, jag tittar upp mot berget, som jag alltid gör, går inte att undvika, och jag tänker att det är allt bra högt i alla fall, jag har ingen lust att gå upp dit med vagnen. Runa gnäller som en påminnelse om att vi inte heller ska upp för berget nu, men väl halvvägs eftersom vägen till andra sidan stan går uppför.

Det doftar gott av jasmin.

Jag stretar upp för värsta backen i stan, den till teaterkontoret. Högst upp i backen skjuter jag vagnen ovanför mig och inte framför på grund av den galna lutningen, och kommer upp till slut och får höstens teaterprogram utskrivet på papper. Konstaterar att det tyvärr varken blir nycirkus eller balett den här säsongen, men en dans- och musikföreställning för barn verkar intressant. Runa, som somnade till i vagnen, vaknar nu igen efter att den har stått stilla.


Runa är på dåligt humör, hon har alltid svårt att somna i vagnen, så promenaden blir inte så lång som jag hade tänkt. Men vi kommer fram till mataffären, där jag köper lunch, choklad, lyxsmör i plåtburk och en massa kallt att dricka, vatten, läsk och lemonad, för nu är det hett ute. Går hem och undrar om jag skulle hinna blogga lite, men Runa vaknar förstås när vagnen blir stilla.

Tja. En vanlig måndagsförmiddag i Aracena.

Vad gjorde ni på måndagsförmiddagen?