Mot Algarvekusten!

Måste bara säga, att jag trivs med att vara jag:-) Jag trivs med min vardag, tillvaro, och för att liksom göra allting ännu bättre så ska vi åka iväg på äventyr!

I dag efter guidejobb i Sevilla drar vi söderut, åker längst bort till det sydvästra hörnet av den Iberiska halvön, till Sagres i Portugal.

Vi har bokat ett mysigt, billigt boende med gemensamt kök. Det blir kul det här!

Hoppas att ni alla får en fin helg!

Skolfotografering i Andalusien

- Det var som att komma in i en filminspelning! Alla ungar var klädda som på 1950-talet!
Holländska Corinne hade inte fattat någonting när hon lämnade dottern på skolan dagen innan. Vad var detta?
Jag begrep direkt.
- Skolfotograferingen?
- Ja, precis! Det var för skolfotot!
Corinne berättade levande om flickorna som hade rosetter i håret, knästrumpor, lackskor och kjolar, pojkarna med vattenkammat hår och sidbena.

Vi flinade lite tillsammans. Skönt att få utlopp för frustrationer tillsammans med någon.
Det är nämligen så, att Andalusien är oerhört traditionellt, och jag vet inte om det är lika illa i andra delar av Andalusien, men Sevilla och stadens närområde är väldigt, väldigt traditionellt. Det ser man till exempel i barnklädesaffärerna. Finklänningar med utstående kjolar, söta små koftor och jackor, knästrumpor, kortbyxor till pojkarna. Kläder och utseende är viktigt för många, och den omtyckta Sevillastilen för barn ser ut på det sättet.

Varken Corinne eller jag vill klä våra jämnåriga döttrar på det sättet. Vi är mer för mjuka, sköna kläder, oömma och lekvänliga. Liksom många andra förstås, vi är inte de enda, men just till skolfotot la i princip alla föräldrar ner tid och pengar på att klä sina barn propert.

Utom Corinne och jag då.

Det var väl inte kul för de här föräldrarna att få meddelandet som kom dagen efter, att fotot måste tas om. Läraren var nämligen klädd i rött, och bakgrunden var också röd...

Jag räddar en kackerlacka

Jag skulle bara gå ner till köket för att rosta frukostbröd.
Brödrosten tar en stund, så medan jag väntade gick jag ut i pation för att vattna tomatplantor. Då såg jag hur något rörde sig i vattentunnan. det var en insekt som försökte kravla sig upp på en plastleksak.
Jag fångade upp djuret på leksaken och lyfte upp det. Djuret var alldeles stilla och jag stod och studerade det, funderade på om det kunde vara en kackerlacka. Man brukar ju inte ha dem så stilla och nära sig annars.

Jag betraktade antennerna, storleken, det svarta skalet, benen... Då började det röra på sig! Hjälp, det var en kackerlacka! Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte slänga i den i vattnet igen för att drunkna!
Jag sprang mot ytterdörren, orolig att den skulle falla ner på golvet, öppnade, rädd att dörren skulle slå igen, jag hade inte nyckeln i fickan (den låses av sig självt när den går igen) och kom ända ut till gatan innan kackerlackan ramlade ner. Jag tog en tom snacks-påse som låg och skrapade och viftade förtvivlat bort djuret, så att det skulle springa åt andra hållet, inte in genom vår dörr.

Sedan dess har jag spanat efter en svart kackerlacka varje gång jag gått ner för trappan. Tittat på hallgolvet, tittat mot springan under dörren (förbannade dåliga spanska hus som inte är täta! En kakcerlacka tar sig ju in hur lätt som helst, trots att dörren är stängd!), kollat på köksgolvet... Till och med tittat ut genom fönstret om den sitter där på plattorna vid brevlådan och väntar.

Ingenting än...

Helg med skaldjur och goda vänner

En del helger blir bättre än andra, så är det.
Vi sa inget till Disa på fredagskvällen, utan la henne vid samma tid som vanligt.
Sedan gick vi ner i köket och fixade maten.
Vid elva på kvällen kom våra vänner från Sevilla, José Alberto, Loren och lille Gael.
Vi åt skaldjur och vitlöksbröd och satt och pratade till halv tre på natten, när ögonen föll ihop av sig själva.

Gissa om Disa blev glad är hon vaknade!
- Gael och hans mamma och pappa är här! De kom igår. de ligger och sover i rummet med datorn. och ikväll ska vi gå och se på dans på teatern med dina kompisar Pedro och Cristian och Odile. Gael ska också följa med!
Det var en sån rolig dag för henne att både jag och Jesús hade velat vara tre och ett halvt år och ha allt detta roliga framför oss.

Loren och jag tog med oss barnen och gick till den finfina lilla butiken La Madriguera, som drivs av en grupp föräldrar som köper in barnsaker som tillverkats av folk i trakten, samt väl utvalda spel och böcker.
Jesús och José Alberto åkte och handlade under tiden, och när vi kom hem igen rensade José Alberto skaldjur till en wok som han tänkte laga till lunch. Det är så bra att ha en kompis som är kock på besök!
Jag gjorde smulpaj med hasselnötter, blåbär och äpple.

När vi hade ätit oss proppmätta på wok med räkor och bläckfisk, och tagit två tallrikar var med paj, gick Loren och jag iväg med barnen igen, nu för att äta glass med de andra teaterbesökarna. Fyra mammor och fem barn. Ytterligare ett barn anslöt sig, vems han nu var, och sedan mötte vi upp en pappa också strax innan föreställningen skulle börja.
Det var en balett av Lille Prinsen som gavs, en barnföreställlning, och som allt som jag har sett på teatern i Aracena, som är för barn, var det här suveränt bra.

Under tiden var Jesús och Jose Alberto på promenad. De hade gått vandringsleden till Linares, satt sig och tagit en öl och tänkt ringa efter skjuts tillbaka, men det var fortfarande så tidigt att de gick upp för bergen och hem igen. Just när de kom hem började det åska som sjutton, spöregna och blixtra. En brandbil åkte förbi på vår gata.

Barnen fick plättar, vi vuxna åt senare, en risrätt med räkor och musslor.

Nästa dag badade barnen badkar tillsammans, höjdpunkten vid varje besök av Gael. Kocken gjorde en couscous-sallad som han kryddade med kanel kummin och citron som lades i picknickkorgen, sedan åkte vi och köpte baguetter och drog iväg på picknick. Det blev vår nya favoritplats under pilträdet, bredvid bäcken. Ungarna lekte kurragömma och kastade sten i bäcken, vi... åt, som vanligt den här helgen. Mycket mat blev det!

Överraskningsfesten

Cristina, denna genomsnälla människa som tar hand om Disa när vi behöver barnvakt, och som alltid vakar över och tar hand om Disa i skolmatsalen, fyllde år, så på måndagen var vi över med nybakad drömtårta (jag) och såpbubblor (Disa).
Två dagar senare ringde hennes mamma på dörren. Hon planerade en liten överaskningsfest på taket för Cristina. Ville vi komma? Nästa dag, kvart i sex.
Självklart!

När Disa och jag kom hem var alla där. Cristinas föräldrar, syster, sambo, ett par grannar, samt nästan alla barn som Cristina tar hand om; barnvaktar eller har pyssellektioner med. Den enda som saknades var födelsedagsbarnet.

Hennes mamma, Santos hade gjort små pizzor, minikorvar, smörgåsar, juice, doppat jordgubbar i choklad och förberett annat gott, och vi hjälptes åt att duka på takterassen, hela tiden spända och spanandes över taken ifall Cristina skulle komma, och vi skulle behöva springa och gömma oss bakom skynket som hängts upp.

Med hjälp av en mamma till ett par andra barn som Cristina tar hand om, hade Santos lurat iväg dottern att barnvakta. Tanken var att hon skulle komma hem med barnen, som hon brukar, men Cristina kom inte.
Efter trekvart började alla undra vart hon var egentligen. Det ringdes och ringdes, men inget svar.

Efter en timme gick sambon iväg för att leta. Han såg att Cristina lämnat mobilen i bostaden. Han letade på bokmarknaden, lekplatsen, smågator, ingen Cristina.

Hennes syster och en granne gick nu iväg de också. Nu var de tre ute och letade efter den som skulle överraskas.

Vid åtta-tiden började den varma takterassen bli kylig, barnen hade börjat äta av den framdukade maten och Cristinas syster fick tag i mamman till barnen som Cristina skulle ta hand om. Hon berättade att Cristina var där, hos dem, i andra änden av byn. Det var inget annat att göra än att mamman fick säga åt Cristina att gå hem, för hon hade en födelsedagsfest som väntade på henne.

Denna goa, varma person. Stackare.
Hon hade misstänkt att något var på gång i samband med födelsedagen. Hon hade pusslat ihop vad hon hört och sett de senaste dagarna, och trott att familjen skulle överraska henne med att trycka hennes bok som hon hade gjort och som blivit liggande.
Stackars Cristina. Familjen tyckte att det var ren galenskap. Ingen kom ens ihåg boken. Och varifrån skulle de få pengar till det?

Barnen dansade på taket och fick små saker av Santos, som hon hade kvar från när hon hade kiosk. Disa älskar den lilla klockan som hon fick. Hon vill inte ta av sig den, och när jag la mig bredvid henne på kvällen (Jesús hade lagt henne tidigare) såg jag att hon hade klockan på armen utanpå pyjamasen.

Lördag och jobb i Sevilla

På fredagskvällen var jag trött.
Som vanligt var klockan över midnatt när Disa somnade. det är alltid så när vi sover över hos hennes farfar.
"Det här är galet" tänkte jag, och menade inte Disas sovtid den här gången, utan trots att jag numera jobbar heltid, skyndar jag mig till Sevilla direkt efter jobbet på fredagar, jobbar ytterligare 3,5 timme på kvällen, och nu detta, jobb på lördagsförmiddagen också.

Men när jag kom till hotellet och mötte gruppen och deras guide, som jag inte träffat sedan i höstas, kändes det bara roligt. (Undrar om jag kan be honom köpa med en påse salta S-märken tills nästa gång, om två veckor?)
Jag guidar alltså svenska turistgrupper ett antal lördagsförmiddar under hösten och våren. Det är verkligen jättekul!

Först åker vi en sväng genom stan i bussen, därefter promenerar vi i Maria Luisaparken, ser Plaza de España, och till sist går vi genom den galal judiska stadsdelen Santa Cruz. De första gångerna kändes det obekvämt att prata inför 50 personer, men inte nu längre.
Det här vänliga gänget hade sån tur. Det kom just när april-ferian börjar. Hoppas att många av dem tar chansen och går dit!
Solen sken, det var skönt ute, det fanns fortfarande apelsinblommor i träden och det var en härlig dag! Och jag gillar att berättar om den verklige Don Juan, och Susona som ville att hennes huvud skulle spikas upp på väggen när hon dog, och allt annat. Det finns så mycket att säga i den här staden!

Efter jobbet skulle jag köpa träbokstäver med magneter som Disa kan ha på kylskåpet, hon håller på att lära sig bokstäverna, men leksaksaffären har flyttat. Då jag gick och kikade på skor, och köpte tre sommarklänningar till Disa.
Vid tre träffade jag Nikki, vi gick till ett thaimatställe. Äntligen har thaimaten kommit till Sevilla!

Sedan gick jag hem till svärfar för att hämta bilnyckeln. Till slut släppte stadsångesten, nu kan jag njuta av den här staden igen. Ett och ett halvt år är det sedan vi flyttade, och nu har det gått in i mig att vi verkligen inte bor här längre. Älskar Sevilla, men vill inte bo i stad.

Jag pratade med svärfar en stund, sedan åkte jag till Gines och för att hämta Disa. Hon hade varit hos sin faster och farbror och lekt med kusiner större delen av dagen. Jesús var i Écija och spelade.

Lilltjejen hade blivit målad som en katt av kusin Elisa och låg och sov i en fåtölj när jag kom.
Jag satt i soffan och pratade försäkringar och pensionssparande med José. Han säljer sådant. Fruktansvärt vuxet, men nu när jag jobbar heltid kan jag börja pensionsspara. Det är helt nödvändigt om jag ska få något som går att leva på.
Och så verkar det som att jag måste skaffa dödsförsäkring. Det har alla i Spanien. Den ska betala begravningen. Man betalar in en liten summa varje månad.
- När jag dör vill jag brännas och fraktas hem till Sverige. Jag vill bara brännas till aska, inget mer. Måste jag ändå ha en dödsförsäkring?
-Ja.

Då får jag fixa det då.


Det här måste vara fruktansvärt tråkigt att läsa om i bloggen. Konstigt nog var det intressant att prata om.

När Disa vaknade åkte vi till ett hamburgerställe i närheten. Klockan var halv nio redan. Med löfte om att få leka efter maten åt Disa en halv hamburgare, mango och drack en halv juice. Bra!

Sedan åkte vi hem och lyssnade på The Doors och Beatles i bilen.

Det var en väldigt bra lördag!

Påsklovspicknick

Disa och Jesús hade påsklov och åkte ut i naturen varenda dag.
Disa ville aldrig åka hem.

Jag jobbade med dagen som skulle bli årets varmaste, 20 grader och solsken, bestämde jag mig för att ta långlunch, och vi åkte på picknick.

Jesús hade ordnat en sådan bra picknickkorg. Han hade lagat filetes empanadas, korv, tortilla och hade stoppat diverse småplock i korgen.
Det var ljuvligt.
Vi dukade upp under en tårpil, lyssnade på bäcken intill och pratade om grodorna som Disa och Jesús sett hrä dagen innan.

Disa hade, så klart, svårt att sitta stilla, och lekte mest vid bäcken, ropade på oss för att visa en padda, kastade sten i vattnet och plockade blommor.

Det var ljuvligt.
Ingen av oss ville åka, när det var dags för mig att jobba igen.

Farbror trollkarlen

- Din farbror är trollkarl. Vi ska åka och titta på när han trollar nu, förklarade jag för Disa i bilen.

Hon har bara sett Juan trolla en gång tidigare, men då var hon för liten.

Att vi skulle se honom nu var för att en lekplats i grannbyn skulle invigas, och det var byfest.
Stället heter Carboneras, och Jesús och jag undrat lite över att det har byggts en ny lekplats, eftersom det bara finns två barn i hela byn.

Fint. Och en massa barn kom från Aracena för att leka, och se på trolleri förstås.

Sedan Juan gjorde sig av med papegojan och duvorna har jag inte tyckt lika mycket om föreställningarna, de brukar vara mest för barn.
Men här var en blandad publik, och han hade ett nytt nummer som var så bra! Ett utbrytarnummer, i vilket vi gissade att han skulle ta sig ur rep och handbojor, men där han tagit av herren, som stod bredvid med förbundna ögon, kavajen, tagit på sig den själv och stod lika fastbunden som tidigare när telefonhytten av tygs drogs ner igen.

Bäst var sista tricket, som inte var ett trick egentligen, men jag skrattade så jag grät!

Den heliga, spanska påsken

Nu när jag berättar för Disa om påsk, slår det mig hur annorlunda den spanska påsken är jämfört med den svenska. Medan vi i Sverige klär påskris, gömmer påskägg, har kycklingar, kaniner, häxor och fjädrar som symboler, är den spanska påsken enbart religiös. Allvarliga påskprocessioner, då madonnan och kristusstatyn tas ut ur kyrkan och bärs runt i byn.

Det är vackert, och festligt. Massor av människor går ut på gatorna för att se de långa processionerna. De flesta är uppklädda. Unga tonåringar går runt i kostym och slips eller snygga klänningar med matchande klackar, drar runt i kompisgäng på stan och kollar på processioner.

Processionerna i Sevilla är väldigt mäktiga och lockar besökare från hela Spanien, men det blir så OERHÖRT mycket folk! Jag orkar inte sådana folkmassor längre. De är skrämmande.

Så jag stannar gärna i Aracena för att se någon eller ett par processioner. Favoriten är den som avgår på skärtorsdagskvällen, uppifrån kyrkan på berget.

Det här året fick jag med Disa och Jesús. Disa är liten och hade glömt sedan förra året vad semana santa är, så hon förväxlade det hela tiden med de tre vise männen-paraden på trettondagen.

Det är inte bara de tre vise mänenn som man får karameller av. En el nazarenos - botgörare, gömmer karameller i sina fickor att ge till barnen. nazarenos, botgörarna, kan man få karameller av, åtminstone om man håller sig framme. Eller, man får be om det. Jesús och jag tyckte att det var så pinsamt att gå fram med Disa och be om en karamell till henne att hon bara fick en enda, ända tills någon i ledet av botgörare väste "Disa. Diiiisa! Kom! Det är Pablo!"
Det var Disas klasskompis Pablo som gick i ledet, med sin mamma bredvid, och av Pablo fick Disa en karamell. Men hon var mycket skeptisk. Det går ju inte att se vem som finns innanför dräkten.

Disa älskade det. Hon såg kristusfiguren bäras ut. Jag förklarade hur tungt det är, och att de som bär kolossen inte ser någonting eftersom de är inne i den. Och att det går så långsamt för att bärarna behöver vila ofta.

Vi såg hur bärarna rörde kolossen i takt med musiken.
Jag pekade ut de olika instrumenten för henne.

Nästa led med botgörare kom.
Vi kände doften av rökelse, och såg röken.

Madonnan hade burits ut ur kyrkan, och besjungits, vi hade hört flamencosången. Nu närmade hon sig platsen där vi stod.

När vi såg madonnan på väg bort var det dags att röra på sig. Vi gick runt borgen. Det är alltid en glädje att vara här uppe, och se de olika platserna i byn högt ovanifrån.

Fast Disa tyckte inte det. Hon var otålig, ville ner till byn där processionen långsamt rörde sig, se allt igen. Vi gick ner, såg kristusfiguren på ett välbefolkat torg; Plaza Alta, tänkte på hur vackert det vore att se processionen på väg uppför berget några timmar senare, i mörkret med alla levande ljus tända. Men det får bli något annat år.

Påsk i Portugal

Det var en av de bästa påskaftnar jag varit med om.
Vi vaknade ganska sent på lördagsmorgonen alla tre, och funderade på vart vi skulle åka.
Det blev söderut, till Algarvekusten i Portugal.

Disa sov en bra stund i bilen, vi åkte över bron till Portugal, och var strax framme vid favoritrestaurangen O Infante i Castro Marim.

Där blir man aldrig besviken.
Vi kalasade på gott bröd med tillbehör medan vi väntade på förrätten. Det var ett stort fat med enorma musslor i champagnesås. Det var så gott, så gott!

Jag tänkte, som alltid, prova något nytt från menyn, men det blev, som alltid, Bacalao a Bras som de gör så bra där. Jesús beställde bläckfisk, och blev ganska förvånad när han fick i en hel, stor bläckfisk.Disa brukar gilla bläckfisk, men här åt hon bara en liten bit. Jesús fick i sig hela.

Eftersom man alltid får stora portioner var det ingen av oss som orkade äta upp. Fanns ingen möjlighet. Vi åt och blev så mätta att vi satt och fnittrade. Men det finns alltid utrymme för en liten efterrätt. Disa hade sett ut en kul glass åt sig, och Jesús och jag delade på citrontårta med maräng.

Därefter åkte vi till närmsta strand.
Vi gick förbi strandrestauragerna och tänkte, att där vore trevligt att äta, någon gång, samtidigt som det inte var angenämt att tänka på mat så snart efter lunchen.

Det var så roligt att vara där med Disa! Hon letade snäckor och sprang och aktade sig för vågorna, så lyckligt som om det var första gången hon såg havet och stranden. Vi åker inte så ofta...

Den här vågen fick henne att ramla i det kalla vattnet, och sedan satt hon insvept i min enorma ylletröja medan Jesús hämtade torra kläder åt henne i bilen.

Nästa stopp på utflykten blev staden Tavira.

Vi gick längs vattnet och tittade på båtar och Disa frågade om fisknät och bläckfiskburar. I den lilla parken åt vi glass. Jesús och jag delade på en himmelskt god choklad- och kolaglass med flingsalt.

Disa tittade på en gatukonstnär täckt av lera, hon trampade ner med foten i en fontän, vi gick upp till borgen...
Det var såå härligt alltihop! Vi bara njöt! Alla tre!

Portugal-besöket avslutades inne på stora Continente där vi handlade portugisiska korvar, drycker och annat kul, innan vi åkte hem igen.

En absolut perfekt påskafton.