Se och göra i Sevilla - en liten guide

Jag fick en fråga från Sandra som är i Sevilla nu i veckan. Vad ska man se och göra i stan egentligen?
Jag har sagt det förut, att Sevilla är den vackraste storstad jag vet, och jag önskar ibland att jag kunde besöka den för första gången igen. Staden med så mycket historia, festligheter, mat. Där lokalborna kastade apelsiner på vikingarna som kom seglandes uppför Río Guadalquivir, Columbus satt här och planerade sin andra Amerikaresa och begravdes senare i katedralen, här har guld och silver från Sydamerika lastats av, morerna byggde en gigantsik moské, så stor att katedralen som byggdes precis ovanpå den räknas som världens största romersk-katolska katedral. Här i stan smög kung Pedro den grymme omkring på nätterna, förklädd, och lyssnade vad folk sa om honom. Här levde den mytiske Don Juan, men berättelsen om verklighetens Don Juan ör bättre än dikten. Här hålls tjurfäktning i Spaniens näst äldsta tjurfäktningsarena som fortfarande används, och här satt operans Carmen och rullade ciggarer. Flamenco, apelsinträd, varma kvällar, Sevilla måste upplevas.

Det bästa är att bara gå vilse med blicken uppåt för att int missa gömda kyrktorn, målade kakeldetaljer och vackra balkonger. Sätta sig på en uteservering för en tapa, äta hasselnötsglass på något av de fantastiska glassställena, lyssna till porlandet från någon liten fontän på ett grönskande, gömt torg.

Jag tycker att vi utgår från det omtyckta Triana, tjurfäktarnas och flamencoartisternas stadsdel, åtminstone var det så tills de spanska romerna kördes bort frårn stadsdelen (även andra familjer) för att husen skulle rustas upp och man ville komma åt den här attraktiva platsen. Vi njuter av den vackra San Jacinto-kyrkan, sätter oss på någon uteservering i solen och äter frukost här på huvudgatan.

Vi går inte raka vägen mot centrum härifrån, utan tar av mot vänster, går en liten slingerväg förbi de traditionella keramikverkstäderna, kommer ut vid den stora matmarkanden vid El Altozano...

 Går förbi Castillo de San Jorge, gammal borg som inhyste inkvisitionsdomstolen (går att besöka), och kommer ut på Trianabron. Många säger att det var Gustave Eiffel som ritade den, men det var istället ett par elever till honom. Det är nästan en kopia av den gamla Pont du Carrousel-bron i Paris. Här sätter många fast kärlekshänglås och slänger nyckeln i Río Guadalquivir, och då och då kommer kommunen och knipsar av alla hänglåsen. Ett stillsamt krig som pågått i flera år.

På vänster sida om bron (Triana-sidan) hålls en fin liten marknad med konst och konstahntverk av folk från Triana, bland annat min svärfar, på lördags- och söndagsförmiddagarna.

Efter bron kan vi gå rakt fram och komma in i det pulsernade hjärtat, Sevillas centrum.

Kanske tar vi in till höger på Calle Zaragoza till det underbara glasstället La Fiorentina, men egentligen är alla glasställen i Sevilla bra. Italiensk glass? Ha! Här kommer den spanska glassen, minst lika bra! Missa inte hasselnötsglassen, som nötkräm i glassform.
Istället för att ta in på Calle Zaragoza kan vi fortsätta rakt fram till Calle Tetuán, som tillsammans med parallellgatan Calle Sierpes är de största affärsgatorna i stan. Runt dem finns smågator med butiker. Till exempel gatorna upp mot Alfalfatorget är kul.
Vi kan också ta vänster mot Alameda-området med kul småbutiker och en massa matställen. På den stora öppna ytan Plaza de Alameda de Hércules finns bra lekplatser och svalkande vattenfontäner sommartid. Här hålls ofta olika sorters marknader och aktiviteter, och de flesta kommer hit för att tillbringa många timmar med mat och dryck på olika ställen tillsammans med vänner.

När vi ändå rör oss i centrum kan vi ta en tur till Svamparna (eller Metropol Parasol som det egentligen heter, men ingen kallar det så), det stora byggnadsverket i finskt trä som kritiserades så när det byggdes. Märklig är byggnaden, men jag gillar den. För en liten peng tar man hissen upp och går runt högst upp och tittar på utsikten, tar en dryck kanske (tror det ingår i biljetten), och längst ner finns matmarknad samt rester av de gamla romarruiner som återfanns på platsen för byggandet.

Egentligen kanske vi inte alls är sugna på shopping, utan på att njuta av det vackra i Sevilla.
Då tycker jag att vi backar lite, och tar höger efter Trianabron istället. Då går vi det fina promenadstråket Paseo de Cristóbal Colón mellan Trianabron och guldtornet, Torre del Oro.

På vägen ser vi de färggranna husen i Triana på andra sidan floden, och på vår sida ligger tjurfäktningsarenan Real Maestranza som är Spaniens näst äldsta tjurfäktningsarena som fortfarande är igång (den äldsta ligger i Ronda). Det hålls inte så många tjurfäktningar om året, så mest fungerar den som museum.
Här ligger också Sevillas opera- och konserthus, och därbakom den uppseendeväckande byggnaden Hospital de la Caridad med intilliggande kyrka. Här arbetade verklighetens Don Juan, förebilden för den mytiske personen. Miguel de Mañara hette han, även han en rik och mäktig man som hade lätt att erövra kvinnor. Men han blev förälskad i en kvinna och gifte sig. De fick aldrig några barn, kvinnan blev sjuk och dog, och Mañara började rannsaka sig själv och sitt leverne i den djupa sorgen, sökte sig till religionen och ville använda sin rikedom till något gott. Så han började hjälpa de allra fattigaste på Sevillas gator, gav mat, sjukvård och begravde de som dog och blev liggandes i gathörnen.
Mitt eget minne av den här platsen är att det var där jag befann mig när jag förstod att jag var gravid, dagen före första advent 2013.

Torre del Oro är morernas sista stora byggnadsverk och konstruerades som ett försvarastorn. Det har fått sitt namn efter att det var klätt med guldglänsande kakel. Dessutom lastades guld- och silverfynd från Amerikaresorna av här. Nu inrymmer tornet ett litet sjöfartsmuseum.

Om vi fortsätter rakt fram, längs Paseo de las Delicias, kommer vi efter ett tag till de fantastiska byggnaderna från Ibero-amerikanska utställningen 1929. Utställningen var ett försök att återknyta banden till de forna kolonierna som blivit självständiga omkring 100 år tidigare. Byggnaderna ägs numera av Sevilla stad och används bland annat av universitetet. Alla är sevärda, men om vi inte vill gå den här i övrigt tråkiga, flerfiliga vägen går vi istället in i den vackraste stadspark man kan tänka sig, den 34 hektar stora María Luísa-parken. En djungelliknande park med små stigar, hemliga rum med kaklade fontäner, bänkar i målat kakel, hästskjutsar, fågeldamm och museer.
Parken var en del av prinsessan María Luísas trädgård och tillhörde San Telmo-palatset. Hon skänkte den här delen av trädgården till Sevilla stad, och en fransk trädgårdsarkitekt fick i uppdrag att göra om den lite inför den stora Ibero-amerikanska utställningen 1929, då parken skulle utgöra centrum. Tack vare växtligheten är det ett par grader svalare här än i övriga staden. Den här parken är ett av Sevillas absoluta måsten.

I anslutning till parken ligger Plaza de España. Spanska torg finns det i var och varannan spansk stad, men inget som liknar det här.
Längs med halvcirkeln i detta otroliga byggnadsverk representeras varje provins med en scen ur dess historia på målat kakel, där inhemska besökare brukar låta sig fotograferas.
De fyra broarna över det omdiskuterade vattnet (vattenslöseri på ett ställe med så lite regn) representerar de fyra, forna kungarikena.
Vi lämnar både parken och Plaza de España, går förbi den vackraste teaterbyggnad jag sett, Lope de Vega, Sevillas paviljong under utställningen 1929. V går också förbi den gamla tobaksfabriken, på sin tid Europas största industribyggnad, numera huvudbyggnad för universitetet. Här satt främst romska kvinnor och rullade cigarrer, bland dem operans Carmen. Och strax efter fabriken kommer vi fram till parken Jardines del Murillo och kommer in i Barrio Santa Cruz. Det är i den här gamla judiska stadsdelen man hittar de smalaste gränderna och de mysigaste små torgen. Här bodde judarna fram till slutet av 1400-talet då inkvisitionen tvingade dem därifrån, och alltså stadsdelen stod ganska öde ända fram till 1800-talet.
I den här stadsdelen levde och begravdes konstnären Murillo (dog för 400 år sedan), här satt Don Juan och skröt om sina erövringar, och här spikades den vackra Susonas huvud upp ovanför dörren där hon dog (Calle Susona). Hon bad att huvudet skulle skiljas från kroppen efter hennes död, för att tjäna som varnande exempel. Hon hade på grund av en förälskelse orsakat sin fars död...

Barrio Santa Cruz är som gjort att gå vilse i, det tog till exempel mig två år innan jag hittade tillbaka till det fina flamencomuseet. Det är bara att acceptera faktum. Det går alltid att fråga folk om katedralen så hittar man ut.
Katedralen ja, som ska vara världens tredje största katedral. Dess storlek kommer sig av att den helt och hållet fyller upp platsen där Sevillas stora moské låg. Av den finns kvar en patio med apelsinträd, samt minareten, som gjorts om något för att bli en kristen symbol. Detta kyrktorn, la Giralda, är Sevillas symbol. Man kan gå upp där, det är en väg som användes av hästarna, och alltså inga trappsteg.
Inne i katedralen kan man bland annat se Columbus grav, och tre gånger om året kan man se Sankt Fernando, kungen som körde ut de sista morerna från Sevilla, och som visas upp som mumie tre gånger om året.

Här intill ligger Archivo General de Indias, det stora arkivet med dokumentationen från Amerikaresorna. Arkivet är främst för forskare, men man kan gå in och kika, det brukar till exempel visas upp gamla kartor från den tiden.

Jag tycker ju att varje Sevillabesökare borde besöka Real Alcázar, det kungliga palatset, här mittemot katedralen. Här låg tidigare ett moriskt palats, men av det finns bara en patio kvar. Över det gamla palatset lät kung Pedro den grymme bygga ett eget kungligt palats, nu i kristen tid, men han älskade den moriska byggnadsstilen och det är vad palatset har efterliknat.
Palatset har byggts på allt eftersom nya kungar har regerat, och var och en har satt sin prägel på det. Det finns också en stor, vacker trädgård att promenera i. Det är ofta kö hit, men den går ganska snabbt, och det är värt ett besök.

Andra, trevliga saker att göra i Sevilla:

Äta!
Uppleva flamenco. Många ställen har flamencoföreställningar varje dag för tillfälliga besökare, men titta gärna i kulturprogrammet om någon föreställning är på gång på någon av stadens kultuirlokaler, eller ännu hellre; besök flamencobiennalen! Annars är ett besök på La Carbonería, med sena föreställningar med flamenco och sevillanas, alltid roligt!
Bada på Sevillas hammam Aire de Sevilla!
Se det som lämnats kvar av världsutställningen 1992. De som var med pratar om den än. Det byggdes ny flygplats, ny järnvägsstation, snabbtåget drogs hit, nya motorvägar och nya broar över Río Guadalquivir inför utställningne, konsertarena, nöjesfält och teater, och 42 miljoner besökare gick runt bland världens länders paviljonger, där det visades upp det allra bästa från varje land, både gällande artister och konst. Hasse Alfredsson var med och planerade Sveriges paviljong. Mycket har fått förfalla, men många byggnader står kvar, med olika verksamheter.
Besöka palats, det finns många i Sevilla, som har varit en rik stad. Ett av de fina palats som man kan besöka är Casa de Pilatos, så vackert både invändigt och utvändigt. En pärla!

Den där vardagen...

Sorry för dålig uppdatering, men Disa är sjuk sedan i söndags.
Haft hög feber och så ont i halsen att hon bett om att få medicin. Hör ni? I princip första gången som vi inte behövt hålla fast henne!
Kokar buljong till den lilla stackaren, läser om cirkuselefanten Ella på rymmen 100 gånger, råkar limma fast en klädnypa på en lampskärm, lyssnar på sorgliga radiodokumentärer och utarbetar en plan för ifall Disa blir deprimerad och går i självmordstankar i framtiden (då åker jag med henne till Bolivia). Längtar efter att gå ut och gå.
När tillfälle ges (när Disa somnar) sitter jag med ett mastodontinlägg om Sevilla som jag varje dag försöker få klart och publicera på bloggen. Hoppas på i dag. Också.

Försäljaren skojade inte

Sen lördagskväll och just hemkommen från Sevilla. Ett roligt guidejobb på förmiddagen, tapa på stan med ny bekantskap innan lunch hos svärfar.
Sen en tur på Ikea (lördag eftermiddag, tur jag åkte själv, puh!) och sedan ännu mer måstesaker. Skor till Disa hanns inte med, däremot att köpa ekologiskt, parfymfritt tvättmedel, samt att fixa bilstereon. Äntligen!
Den pajade efter ett halvår så under ett års tid har bara radion fungerat. Vi har inte hittat garantin och skjutit på det. Men Jesús, som lever och andas musik, hade fått nog av att inte kunna lyssna på skivor och tänkte köpa en ny bilstereo.
En försäljare följde med ut till bilen för att se vilken modell som behövdes, och upptäckte att stereon bara hade hängt sig, som en dator kan göra. Fixat med ett knapptryck. Här hade vi trott att den hade varit sönder i ett helt år... Försäljaren satte på en låt via Jesús USB-minne för att visa att det fungerade. Eller...?
- Det verkar vara fel på USB-uttaget... Så här ska det inte låta...
- Det är inget fel. Det är experimentell musik, sa Jesús, som inte visste om försäljaren skojade med honom eller var allvarlig.

När vi körde mot Aracena satte han på låten som försäljaren hade syftat på.
Det hördes bara brus. Jag förstod försäljaren, han skämtade inte.

Disas svenska efter Sverigesemestern

Jag hade förhoppningar om att Disas svenska skulle förbättras medan vi var i Sverige. Jag pratar enbart svenska med henne, som ni vet, och nästan alla hennes böcker är på svenska, men eftersom språket här är spanska är det spanska hon pratar, och enstaka svenska ord.

Redan första dagen i Sverige träffade vi på en kompis som bor i Spanien med ett jämnårigt barn. De tillbringade hela sommarlovet i Sverige, och barnet hade efter tre veckor övergått helt till svenska, så att pappan, när han kom, inte förstod vad barnet sa. Jag blev så glad, för jag vet att hon kämpar med svenskan, dessutom gav det mig lite hopp, även om jag hade svårt att tro att Disa skulle prata svenska efter tre veckor.
Jag kan säga, att efter nästan fyra veckor i Sverige hade Disa inte bytt språk. Men hon talade nog nästan hälften svenska.
För att inte gå och vara ledsen över att det inte blev mer påminner jag mig om att vi har olika förutsättningar. Min kompis åker till Sverige flera gånger om året, firar högtider där, tillbringar sommarloven där. Barnet har svenska morföräldrar som kommer och hälsar på i Spanien, och efter besöken säger dagispersonalen att barnet pratar mer svenska än innan.
Min kompis kommer, när barnet blir lite äldre, låta denne åka själv till morföräldrarna på somrarna, och tvingas kommunicera på svenska.
Disa har ju inga svenska morföräldrar, och jag har ingen självklar plats att åka till när jag får hemlängtan eller vill fira svensk jul. Det finns inga svenska morföräldrar som längtar efter barnbarnet och kommer för att träffa det. Ja, ni vet. Ingen bitterhet i detta, bara konstaterande.
Förutsättningarna är olika.
Jesús sammanfattade det med att, sorgligt men sant, hänger tvåspråkigheten mycket på att man har familj eller pengar, eller helst både och. Med pengar kan man betala ett läsår i svenska skolan, eller åka ofta till Sverige, och sova på vandrarhem eller hyra stuga i brist på annat.

Även om jag känner mig lite uppgiven ibland så kommer jag så klart inte att lägga av. Jag fortsätter att enbart prata svenska med Disa, sjunga svenska sånger med henne och läsa svenska böcker. Så klart. Allt annat skulle dessutom kännas onaturligt.

En helg med vänner

Lite kort om helgen som var.
På lördagsförmiddagen gjorde jag ett roligt guidejobb, gick sedan till Casa de Libros och köpte två nya böcker om Sevilla samt en bok till Jesús; Javiér Marías senaste som han inte ens visste fanns. Gissa om han blev glad!
Sedan gick vi på födelsedagslunch hos José Alberto och Loren. Lille Gael har fyllt två, men eftersom Disa och jag var i Sverige då flyttades kalaset fram ett par veckor. Sådant blir man glad av!
Det var jätteroligt att träffa gänget igen.
Och vi fick sån himla god mat, men vad annat kan man vänta sig hemma hos en kock.
Klockan närmade sig 21 när Disa och jag åkte hem till Aracena. Jesús pappa var tack och lov ute när vi gick dit och hämtade väskan, för han avskyr när jag kör i kvällsmörker. Tycker att det är livsfarligt och hade visst försökt förmå Jesús att övertala mig att bryta upp tidigt från kalaset för att hinna hem innan det blev mörkt (vid den tiden han önskade hade inte ens tårtan kommit fram). Och jag, tja, jag kör hellre i dagsljus, men kära nån, vad kan hända här? Jag har ju kört i mörkret i Sverige sedan jag fick körkort för 15 år sedan, Sverige som blir mörkt vid tre på eftermiddagen och där det vimlar av vilda djur i vägkanterna. Tror han inte att jag kör försiktigt?!
Jesús stannande kvar för att gå på en spelning med några kompisar.

Nästa dag kom svenska Johanna, Jorge och Samuel, som är jämnårig med Disa, på besök.
Jesús åkte med dem från Sevilla. Vi skulle träffas vid sjön, men jag tappade bort husnyckeln, och kunde inte ringa Jesús för att fråga om han hade sin med sig så jag bara kunde slå igen dörren, för då hittade jag inte mobilen, och därefter var bilnyckeln borta och vid det laget ville jag bara sätta mig och ge upp och ställa in alltihop alternativt att någon kom och räddade mig (men hade ju tappat bort mobilen så kunde inte ringa någon). Men det löste sig.
Den underbara sjön var inte ett dugg underbar nu i september efter sommartorkan. Vattennivån hade sjunkit med ett par meter, allt var torrt och fult och i mitt-på-dagen-ljus. Men tre av sex personer badade.
Sedan hade vi picknick-lunch och åkte därefter till Linares de la Sierra.

En av de vackraste byar jag vet. Gick och tittade på drömhus. Plockade vindruvor och valnötter från träden.

Där skulle jag vilja bo.

Matställen i Sevilla

Jag fick en fråga i kommentarsfältet av Catrin, som med ett gäng kompisar ska ut och åka, bland annat till Sevilla.

"Jag och några kompisar skall åka en sväng till Sevilla i slutet av september. Vi huserar i Fuengirola i vanliga fall men nu ska vi ta en liten biltur på några dagar och se andra städer i Spanien. Jag undrar ifall du har några restaurangtips som du kan dela med dig av?(...)Någon tipsade om restaurangen Maria Trifulca, vet du nåt om den? Den ligger fantastiskt och på deras terrass så har man tydligen en fantastisk utsikt men en del rewiews säger att det är ganska hetsigt och rätt taskig service. Så om du vet något härligt ställe med grym mat så blir jag superglad!"

Mariatrifulca ligger fint i fyren precis vid Trianabron. Läget är toppen, stället är alltid fullt av folk, men jag har konstigt nog aldrig ätit där, trots att jag passerat stället så många gånger.
Tyvärr måste jag säga, att taskig service får man räkna med i Sevilla. Folk man träffar på gatan är hur trevliga som helst, men gå in i en butik, restaurang eller in på en myndighet och du blir överraskad om du någon gång råkar på en trevlig person. Att restaurangpersonal är otrevlig eller likgiltig kan till viss del förklaras av usla arbetsförhållanden. Men jag tror också att är en sådan kultur i Sevilla. Tyvärr.

Jag äter sällan ute i Sevilla, men när ajg gör det är min huvudregel att undvika ställen med meny på engelska. Orättvist kanske, det kan ju vara bra mat och de behöver inte ta överspriser... men jag litar inte på sådana ställen.
Vi går alltid på billiga budgetställen med traditionell, andalusisk när vi äter ute. Ett bra sådant, som ligger nära utsiktsbyggnaden las setas i centrum, är Bar Dueñas (Plaza de Dueñas) som har bra, traditionell sevillamat, och personalen på det lilla stället är trevlig.
Ett annat bra ställe i centrum; Casa Morales (korsningen C/Inuesa och  C/Jimios). är ett rätt trevligt, mysigt ställe med traditionell mat och stora vintunnor.
Snett mitt emot ligger en freiduría (C Rodrigo de Triana) (C García de Vinuesa). Sevillaborna älskar att köpa hem friterad fisk av olika slag, och ibland har freidurían bord där man kan sätta sig och äta, med fisken i ett strutformat grovt papper.

I Triana har Taberna Blanca Paloma (korsningen C/San Jacinto och Pagés del Corro) brat mat, men det kan vara svårt att få plats om man vill sitta ner.
Den mycket undangömda tapasbaren Los Puentes (C/Santa Cecilia) är ett typiskt sevillanskt, fult ställe, med jättegoda räkor i vitlöksolja (gambas al ajillo).
Bar Oliva (San Jacinto) är ett bra ställe att äta på, och för den som gillar skaldjur är Mariscos Emilio (Avenida de Coria) ett toppenbra ställe!
I Triana har vi också, på ett mysigt torg, Bar Bistec och Bar La Plazuela (Plazuela de Santa Ana), dit för övrigt svärfar ofta går och sätter sig en stund.

Jag är inte den bästa tipsaren på det här. Framför allt nu äter vi sällan på stan, eftersom Jesús pappa redan har ordnat och planerat helgens alla måltider när vi kommer.
Kolla gärna bloggen De tapas con Chencho, och fyll på med tips i kommentarsfältet!
Lycka till!

Gamla inlägg om Bolivia och första Spanientiden

Hej bloggänget!
Det är så roligt att skriva för er, ni kommenterar och diskuterar och finns där på andra sidan datorn.
Ett inlägg om matställen i Sevilla är på gång, efter en fråga jag fick i kommentarsfältet, men det blir senare för strax ska Disa och jag åka på picknick :-)

Tänkte nämna, att det finns gamla inlägg att läsa, för den som sitter lite sysslolös och uttråkad kanske. Min första blogg var på Resedagboken, en stor bloggportal för resenärer. Jag åkte till Bolivia för att volontärarbeta. Eller främst var det ett utbytesprojekt som International Cultural Youth Exchange hade.
Jag kunde ingen spanska och hade knappt rest och skulle åka till Bolivia för att stanna där ett år. Nu blev det lite mindre, det var när mamma blev sjuk och då var jag hemma några månader tills situationen blev bättre.
I alla fall. Jag håller på att samla upp mina gamla inlägg och sparar dem här i bloggen, ifall resedagboken en dag försvinner. Jag vill ha dem hos mig.
När jag nu läser inläggen innan jag kopierar över dem tänker jag, att vad illa skrivna de är! Vad dum jag var! Vad mycket jag inte fattade! Tänk om jag hade kunnat göra om samma resa i dag, så annorlunda det hade varit!
Fast mycket av det jag vet och kan lärde jag mig ju under det året. Till exempel vad det innebär att hamna i ett land utan möjlighet att kommunicera förrän man har lärt sig landets språk.
och jag tänker, att vad mycket jag inte skrev. Vad annorlunda bloggen hade sett ut nu.
Men den resebloggen var för de närmsta kompisarna och familjen, och de fick veta ändå, genom telefon till exempel.
Resan inleddes med ett veckolångt välkomstläger för alla oss utlänningar som kom till Bolivia för att stanna ett år. Det var vid Titicacasjön uppe i Anderna, och jag hade aldrig frusit så tidigare, vad vid isolerade hus och element som jag var. Jag hade heller aldrig upplevt en sådan stjärnhimmel, eller elektriska duschar eller att bli bjuden på mat av ursprungsbefolkningen, som lagt frystorkad potatis, bönor och en massa olika saker på ett långt, färggrant skynke på marken.
Efter lägerveckan destinerades jag och en tyska till Tarija i södra Bolivia, nära gränsen till Argentina. En 24 timmars lång bussresa. Vi fick varsin värdfamilj samt äldre dam som kontaktperson.
Tyskan trivdes inte alls hon sitt äldre par och fick en kraftig kulturchock och blev deprimerad. Jag hade fantastisk tur med min familj, som bestod av en mycket vänligt par, en moster och en son som inte var så mycket äldre än jag själv. Samt en gift dotter i Sucre, men henne träffade jag inte då, utan först när Jesús och jag åkte till Bolivia innan Disa blev till.
Den här familjen lärde mig spanska, ord för ord. Det var stor frustration från mig som inte kunde göra mig förstådd, berätta eller fråga saker, men jag lärde mig spanska. Från första kvällen, då min värdmamma stod med mig ute i pation och pekade på månen. Luna, sa hon gång på gång, tills jag lärde mig att luna betyder måne.
Moster Marta lärde mig alla ord för mat, för vi lagade mat tillsammans.

Efter uppehållet i Sverige fick jag en ny destination och hamnade i djungeln. Det blev väl något konstigt, jag skulle jobba på ett hotell, men jag älskade att vara där så jag sa inget.

Den som börjar läsa gamla Boliviainlägg (kolla på år 2004) kan ju hoppa över början, som förmodligen är tråkig för alla utom mig själv.
När de 98 Boliviainläggen har sparat (är på drygt 20 nu), fortsätter det med de första bloggarna från Spanien, som också skrev hos Resedagboken.

Frukost i bergen

Det är andra veckan av inskolning för Disa. Den här veckan går hon i den tidiga gruppen och slutar redan kl 10.30, och eftersom jag ändå inte kan jobba när jag är själv med henne så passar vi på att hitta på något kul. I dag åkte vi till utsiktsplatsen och åt frukost.
Vi startade på Mercadona coh köpte crossianter, juice, hallon och lite annat gott, och tog den skruttiga vägen ner, den som går precis till vänster om mataffären. I tre och en halv kilometer är det en bucklig skruttväg, och asfalten är bra igen är man framme.
Det har byggts en liten plattform i sten med räcke, och där stod vi och beundrade utsikten över bergen. Sedan satte vi oss på det översta av de två trappstegen och åt.
Åh, vad jag tycker om att bo här!

Internationellt uttal av namn

I Språket i P1 (11/9) talades det om uttal av det egna namnet. En lyssnare undrade varför så många svenskar presenterar sig med ett mer internationellt uttal av sitt namn när de är utomlands.

Jag ändrar mitt namn här i Spanien. Jag försökte använda det svenska uttalet i början, men fick inse mig besegrad. Det fungerar inte. Ingen fatta vad jag säger och upprepar frågande gång på gång och testar om de uppfattat rätt. Jag behöver helt enkelt göra mig förstådd. Så istället för att lägga betoningen på N (aNNika) har jag förspanskat namnet, som för övrigt inte finns i spanskan, till annIka, som påminner om deras Anita. I spanskan brukar man inte ha betoning i första stavelsen på namn.
Med Jesús blir det samma sak, fast omvänt. Ingen fattar vad jag säger om jag uttalar hans namn som här: hesoo. Eller schesooos. Många tolkar det som det kända José, ingen gissar rätt på Jesús. Mamma lärde sig aldrig vad han heter och sa José, och en släkting som vi brukar träffa har samma problem. Jesús är för övrigt okej med att man säger Jesus.

I programmet tas upp att forskning visar att de som har anpassat sina namn lyckas bättre i arbetslivet än andra. Och invandrare i USA har lyckats mycket bättre när de har amerikaniserat sina namn.

Språkvetare Ylva Byrman tog också upp att det finns saker som inte går att uttala på det egna språket. Finska bolaget för radio och tv YLE till exempel. Hur uttalas det? Yle eller yLLe? Inget av de båda. Det uttalas med både kort vokal och kort konsonant. Det är en kombination som inte finns i den svenska prosodin.

Jag skulle gärna ha svenskt uttal på mitt namn, men inser att det fungerar inte. Det viktiga är ju att göra sig förstådd.


Hur gör ni med era namn när ni reser/bor utomlands?


Mer om namn:
Missförstånd med Disas namn
Religiösa, spanska namn
Inga mellannamn i Spanien

En pappa som slår

Disa hade kommit upp ur barnpoolen, hon frös så hon skakade och satt invirad i en handduk i mitt knä. Hon släppte inte den arge pappan och hennes nye, treårige klasskamrat med blicken. Den treårige pojken hade ställt sig mitt i den lilla poolen och tittade även han på pappan.
- Kommer du inte hit nu får du smäll!
Den lille pojken fortsatte att titta men rörde sig inte.
- Jag räknar till tre! Ett... Två... Du kommer genast upp, hör du det? Kom hit!
Pappan pratade så högt, nästan skrek, att Jesús från andra änden av området hade lagt ner sin bok och hörde vartenda ord.
Nu fick pappan nog, kom fram till pojken på två kliv och smällde honom hårt i rumpan. Drog upp honom hårdhänt i ena armen och smällde till honom en gång till. Sedan drog han med sig lille Pedro bort till trappan, där han fortsatte att skälla och hota med att de skulle gå hem. Och där satt de, den arge pappan och den lille pojken som straffades med att tvingas sitta stilla och inte få bada medan den två år äldre brodern lekte och plaskade och uppförde sig som om ingenting hade hänt, eller hände. Han gick bort till den bistre pappan då och då och skojade och pratade som vanligt, vilket tillsammans med att Pedro inte reagerat på ilskan och smällarna fick mig att starkt misstänka att det här är en pappa som slår, på riktigt. Det här var ingen tillfällig smäll.

Disa släppte dem inte med blicken. Jag förklarade för henne att den pappan gjorde något väldigt dumt. Pappor och mammor får inte slå barn. Aldrig.
Efter en lång stund gick pappan hem med pojken, som inte hade fått bada, och ägnade uppmärksamhet åt den femårige brodern. De gick tillsammans till stora poolen där pappan på macho-vis simmade snabbt och skickligt fram och tillbaka och blev påhejad av barnet, och lekte på sina egna villkor med honom en stund innan de gick hem.

Jag kunde inte sluta tänka på det här. Tänkte på lille Pedro, Disas nye klasskamrat, och hans bror. hur har de det där hemma?
Och jag tänkte, att visst har vi det stökigt, och diskbergen verkar aldrig försvinna, och hälften av resväskans innehåll ligger fortfarande på hallgolvet, och ibland tappar jag tålamodet och blir arg, men... Det finns mycket, mycket värre hem att växa upp i.


Vet ni vad pappan blev arg för, förresten? Jo, att treåringen fyllde sin lilla gula leksaksvattenkanna med poolvatten och hällde det på marken. Och inte slutade med det när pappan sa till.

Personerna på bilden har inget med saken att göra.

Min spanske svärfar har köpt... ketchup!

Min 76-årige svärfar är en typisk äldre andalusisk man, som inte kan tänak sig att äta något annat än traditionell, spanska mat.
Att han lagade hamburgare åt oss i somras förvånade mig så mycket, att jag funderade i flera veckor på varför han hade gjort det (de godaste hamburgare jag ätit, för övrigt.)
När vi återigen fick hamburgare hemma hos honom var det inte hamburgarna som förvånade mig mest, utan att Juán hade köpt ett tillbehör. Hamburgerbröd, tänker ni, men det vägrar han (vilket innebär att det är biffar vi får, men han säger hamburgare). Däremot tog han fram... en flaska ketchup!
- Det här är en slags tomatsås, förklarade han för mig.
- Man kan ha det till hamburgaren. Jag har i lite i smeten också.

Dagen därpå nämnde han att han tittar på flamenco på youtube i mobiltelefonen.

Vad blir det härnäst?

Skolstart för treåringen

- Ja är sto, säger Disa, och på sätt och vis är hon det, stor. Tre år fyllda, då börjar man skolan här i Spanien. Educación infantíl. Jag skulle nog säga att det är ungefär som svensk förskoleklass. Barnen går här i tre år, lär sig ofta både att läsa och skriva och siffror, och en massa annat, men det leks också.
Denna skola för små barn är inte obligatorisk, men alla barn går här. Till skillnad från dagis är det kostnadsfritt (såvida man inte väljer en privat skola) och något annat finns inte för barn medan föräldrarna jobbar.

Förra veckan tog jag med Disa till hennes nya skola, med ursäkten att jag behövde titta på elevlistorna (de olika grupperna, vilken lärare de skulle få, klassrum, tider...) som sitter uppsatta, men egentligen var det mest för att Disa och jag skulle bekanta oss med skolan tillsammans, i förväg.
Det var bra att vi gjorde det. Disa lekte på den stora skolgården med lekstugor och lite av varje, och fick träffa sin lärare Virtu, en liten blond dam som verkar bra (och som alla talar gott om) och fick se sitt klassrum, där det finns leksaker och färger och en massa roligt runt bänkarna.
Även om Disa blev blyg när vi träffade Virtu tyckte hon så mycket om skolan att hon blev jättearg senare på eftermiddagen över att vi inte åkte dit igen.

Något som jag tycker mycket om på den här skolan är deras inskolning. På dagis är det ofta bryskt, föräldrar får inte komma in och inskolningen består av att man lämnar barnet ensamt bara en eller två timmar de första dagarna istället för heltid (5 timmar). Här får vi föräldrar följa barnen till klassrummet, hämta där också, och barnet är i skolan med bara halva gruppen under en och en halv timme de två första veckorna.
Jag har bara sett ett barn gråta här. I Jesús skola, där inskolningen är mer traditionell (lämna vid skolporten, ensamt barn följer med läraren in, längre dagar) gråter nästan varenda treåring.

I går var Disas tredje inskolningsdag och hon gick rakt in i klassrummet och fram till Virtu själv, utan att säga hej då. Hon är glad och säger själv att hon har haft roligt och att det ska bli kul att gå tillbaka nästa dag. Helt annorlunda mot dagis, där hon aldrig trivdes. Vi märkte det på henne.

I måndags var det informationsmöte för föräldrarna. Vi satt på pyttesmå stolar i klassrummet och fick papper att fylla i om barnet och familjeförhållande, pricka i om barnet ska ha religion eller inte (alltså katolsk lära), välja föräldrarepresentant, samla in pengar att köpa barnens material för, förslag på hur födelsedagar kan uppmärksammas i skolan, när läraren är tillgänglig för föräldrasamtal, idrottskläder på torsdagar, att inte mors och fars dag firas utan Familjedagen, att om barnet kommer tio minuter för sent får det stanna med rektor fram till rasten klockan 11.30 för att inte störa lektionen, och så vidare.

Jag kan inte jobba under Disas inskolning. Å andra sidan är den viktig för henne. Och oss. Vi lär oss nya rutiner alla tre. Som att hon MÅSTE lära sig att äta frukost, och vi måste ta bort hennes siesta. Skolan har samma tider som dagiset: 9.00-14.00. Varje dag ska barnen ta med något att äta på rasten 11.30-12.00 (kommer Disa äta något???), enligt ett bestämt schema, till exempel smörgås måndagar, frukt tisdagar och så vidare. När jag hämtar Disa kl 14 går vi hem för att äta lunch. Under goda omständigheter är hon klar vid 15, men förmodligen senare. Att därefter lägga henne och få henne att somna, tja, det blir minst sagt en sen siesta. Men när hon inte sover blir hon för trött för att äta middag.

Ändå... Det känns bra. Jag tror att Disa kommer att fortsätta trivas, och få kompisar. Spännande!

Varmt eller kallt väder, det är relativt...

Jag går bakom en liten grupp mammor och mormödrar som också lämnat barn på skolan.
- I dag fläktar det i alla fall. I går var det vindstilla, och så hett!
- Ja, och därinne på skolmötet i matsalen, hu! Med alla människor, och värmen. Det märktes inte att fönstren och dörren var öppna.
- Men senare i veckan ska det komma en köldvåg.
- Ja, jag hörde det! Usch!
- Det är hopplöst den här tiden. Man behöver kläder för både värme och kyla. Alla kläder i garderoben behövs. Ena dagen är det varmt, andra dagen kallt.


Jag tyckte att den där köldvågen lät lovande och kollade genast väderprognosen när jag kom hem. Aracena, Aracena... där... Jaha. Maxtemperaturen ska pendla mellan 24 och 25 grader under veckoslutet. Nattempen kan sjunka till 11 grader.
Det är ju relativt vad som anses vara köldvåg och inte.

Moskén på berget

Det blev en alldeles perfekt söndag, en sådan där fin som får en att önska att det vore söndag hela veckan.
Vi drog upp lite lösa planer medan vi vaknade till efter en sovmorgon, och började dagen med frukost ute. Stället är inte fint, med utsikt mot parkeringen till Lidl och Mercadona, men det struntar man i när man sätter tänderna i det mjuka, rostade brödet med olivolja, salmorejo och patanegra-skinka. Bästa starten på en utflykt!
För utflykt blev det. Vi åkte till Almonaster la Real, som vi inte varit i på länge. En av alla vackra byar här i Aracenabergen.

Från Almonaster utgår flera vandringsleder. Vi gick en av dem en gång innan Disa fanns, och den turen glömmer vi aldrig. Lätt stod det att den var i guideboken. Jag tycker aldrig att det är lätt att bestiga ett högt berg, men kan gå med på att det hade gått lättare om vi inte tagit fel väg.

Men nu kom vi inte för att vandra, utan för att se moskén högst uppe på kullen.
Disa älskade den. Hon tvättade händerna gång på gång i vattnet vid ingången, där man ska tvätta sig före bön, och sprang in och ut.

Platsen där moskén ligger har varit helig långt tillbaka. här har både romare och visigoter haft heliga tempelbyggnader, och morerna använde delar av visigoternas basilika från 500-talet när de byggde sin moské omkring 800-900-talet. Den står för övrigt innanför murarna till en gammal borg.
När trakten blev kristnades igen byggdes ett högt klocktorn bredvid, där man brukar kunna klättra upp och få en otrolig utsikt över bergen. Det var stängt nu, och tur var vl det, för Disa i det farliga tornet utan skyddsräcken är ingen bra idé.

På hemvägen, strax efter Galaroza, stannade vi till och köpte frukt och grönsaker. En gammal man och kvinna hade ett litet grönsaksstånd med parasoll vid vägen. Det var lunchdags, och de hade dukat upp till lunch på en upp och nedvänd låda mellan sig i skuggan av ett fikonträd, där de satt när vi kom. Vi köpte gula aprikoser, äpplen, jättestora tomater, potatis och en frukt som jag, när jag fick provsmaka, inte visste om det var äpple eller päron, men goda var de! Små knubbiga auberginer fanns i en låda, och kål, men det behövde vi inte.

Disa hade somnat i bilen och sov vidare i soffan medan Jesús och jag grillade sardiner, räkor och ibericokött, och gjorde en tabbouleh som tillbehör.

Eftermiddagen och kvälllen förflöt lika behagligt. Jag tog hand om växterna, som blivit illa behandlade av dem som vi lämnade bort dem till för vattning under semestern (men finns det liv finns det hopp, och nästan alla lever), några maskiner tvätt, lite disk och plock, snygga till bilen inför besiktningen, luskamning för säkerhets skull inför skolstarten...

En väldigt behaglig söndag.

Tips: Den andra helgen i oktober är det Jornada de Cultura Islámica
Förra året åkte jag dit själv på kvällen och det rä ett av mina bästa minnen från hsten. Det rä på kvällen man ska dit, när det rä mörkt och lite folk ute. Det rä magiskt1

Hemkomst

Hej gänget!
Det blev en lång bloggpaus, som beror på att jag inte har haft internet. Men det var skönt att inte använda dator alls, det blev så mycket dator innan semestern.
Resan från Sverige blev jobbig. Sex timmars sömn på två dygn. Upp klockan fyra för att åka till flygplatsen. Disa, som somnade jättesent, somnade inte om efter detta. En övertrött Disa är en mardröm, en unge som springer iväg, gärna in i stora folkmassor på flygplatser, och som får ilskeutbrott och ramlar och slår sig i ett.
Andra planet, Bryssel-Sevilla, var dessutom försenat. Snäll flygplatspersonal körde Disa ett varv i vänthallen med flygplatsbilen. (Varför finns det inte lekplatser på alla flygplatser?) Sedan somnade hon innan planet ens hade lyft.
Hennes farfar väntade på oss i Sevilla. Disa har längtat efter honom. Han såg oss, där han stod och väntade tillsammans med alla andra som väntade på passagerare som landat, när vi gick mot bagageutlämningen, sprang in genom utgången med ursäkten att Disa inte kunde vara själv när jag tog våra väskor, men egentligen hade han bara bråttom att träffa henne, och stod och höll henne medan jag tog våra väskor från rullbandet. Alla kom fram.
När vi pusslade in allt bagage (nästan 55 kilo fördelat på stor resväska, stor ryggsäck och två handbagage, ja, och så hade vi Disas vagn...) tänkte jag, att jag är inte speciellt stark, men seg som får med mig allt det här på egen hand.
Den varma, fuktiga luften som slog emot oss. Svetten som började rinna. Eukalyptusträden som vi körde förbi, som fick mig att känna att vi hade åkt mycket långt söderut.
Jesús som väntade på oss i Triana, där hans pappa bor. Vad gjorde han här? Disa och jag skulle åka hem på egen hand efter lunch och siesta var det tänkt. Men han kunde inte vänta flera timmar till på att träffa oss. Träffa Disa. Han har aldrig varit ifrån henne så länge som nu, en vecka.
Jag var trött och ville vara någon annanstans. I Sverige. Vad gjorde jag här?
Men jag avkyr städer, det är bara så. Jag avskyr storstäder. Jag fungerar inte där. Det började kännas bättre när vi åkte vår egen väg hem. Förbi stora hagar med svarta tjurfäktningstjurar som gick och betade. Vita hus. Berg. Kaktusar och stenekar.
Hemkomsten blev bättre än jag trott, med tanke på att vår Pip inte fanns där längre.
Och säg det som en tapasmiddag ute på underbart vackert litet torg, med en porlande fontän dessutom, inte kan ordna. Det började bli mörkt när vi gick mot Plaza Doña Elvira, den vackraste platsen att äta på i Aracena, tack vare de lilla torget. Det är så vackert. Tänk att vi bor här!
Och när vi gick dit mötte vi damen i leksaksaffären, som berättade att spöket som vi beställde i juli till Disas riddarborg hade kommit.
Då kände jag, att Aracena är en väldigt bra plats att bo på. Skönt att komma hem!