Skolstart för treåringen

- Ja är sto, säger Disa, och på sätt och vis är hon det, stor. Tre år fyllda, då börjar man skolan här i Spanien. Educación infantíl. Jag skulle nog säga att det är ungefär som svensk förskoleklass. Barnen går här i tre år, lär sig ofta både att läsa och skriva och siffror, och en massa annat, men det leks också.
Denna skola för små barn är inte obligatorisk, men alla barn går här. Till skillnad från dagis är det kostnadsfritt (såvida man inte väljer en privat skola) och något annat finns inte för barn medan föräldrarna jobbar.

Förra veckan tog jag med Disa till hennes nya skola, med ursäkten att jag behövde titta på elevlistorna (de olika grupperna, vilken lärare de skulle få, klassrum, tider...) som sitter uppsatta, men egentligen var det mest för att Disa och jag skulle bekanta oss med skolan tillsammans, i förväg.
Det var bra att vi gjorde det. Disa lekte på den stora skolgården med lekstugor och lite av varje, och fick träffa sin lärare Virtu, en liten blond dam som verkar bra (och som alla talar gott om) och fick se sitt klassrum, där det finns leksaker och färger och en massa roligt runt bänkarna.
Även om Disa blev blyg när vi träffade Virtu tyckte hon så mycket om skolan att hon blev jättearg senare på eftermiddagen över att vi inte åkte dit igen.

Något som jag tycker mycket om på den här skolan är deras inskolning. På dagis är det ofta bryskt, föräldrar får inte komma in och inskolningen består av att man lämnar barnet ensamt bara en eller två timmar de första dagarna istället för heltid (5 timmar). Här får vi föräldrar följa barnen till klassrummet, hämta där också, och barnet är i skolan med bara halva gruppen under en och en halv timme de två första veckorna.
Jag har bara sett ett barn gråta här. I Jesús skola, där inskolningen är mer traditionell (lämna vid skolporten, ensamt barn följer med läraren in, längre dagar) gråter nästan varenda treåring.

I går var Disas tredje inskolningsdag och hon gick rakt in i klassrummet och fram till Virtu själv, utan att säga hej då. Hon är glad och säger själv att hon har haft roligt och att det ska bli kul att gå tillbaka nästa dag. Helt annorlunda mot dagis, där hon aldrig trivdes. Vi märkte det på henne.

I måndags var det informationsmöte för föräldrarna. Vi satt på pyttesmå stolar i klassrummet och fick papper att fylla i om barnet och familjeförhållande, pricka i om barnet ska ha religion eller inte (alltså katolsk lära), välja föräldrarepresentant, samla in pengar att köpa barnens material för, förslag på hur födelsedagar kan uppmärksammas i skolan, när läraren är tillgänglig för föräldrasamtal, idrottskläder på torsdagar, att inte mors och fars dag firas utan Familjedagen, att om barnet kommer tio minuter för sent får det stanna med rektor fram till rasten klockan 11.30 för att inte störa lektionen, och så vidare.

Jag kan inte jobba under Disas inskolning. Å andra sidan är den viktig för henne. Och oss. Vi lär oss nya rutiner alla tre. Som att hon MÅSTE lära sig att äta frukost, och vi måste ta bort hennes siesta. Skolan har samma tider som dagiset: 9.00-14.00. Varje dag ska barnen ta med något att äta på rasten 11.30-12.00 (kommer Disa äta något???), enligt ett bestämt schema, till exempel smörgås måndagar, frukt tisdagar och så vidare. När jag hämtar Disa kl 14 går vi hem för att äta lunch. Under goda omständigheter är hon klar vid 15, men förmodligen senare. Att därefter lägga henne och få henne att somna, tja, det blir minst sagt en sen siesta. Men när hon inte sover blir hon för trött för att äta middag.

Ändå... Det känns bra. Jag tror att Disa kommer att fortsätta trivas, och få kompisar. Spännande!