Kanhända är jag en social katastrof.

Vi var bjudna på barnkalas, alla tre. Förre sångaren i Jesús grupp har en son, och dennes son fyllde fem.
Barnkalas här behöver inte betyda kalas med en massa kompisar till födelsedagsbarnet. Detta var ett typiskt kalas med unga och gamla släktingar, föräldrars kompisar och deras barn. Festen hölls hos farföräldrarna i San Juan, alldeles vid det stora monumentet/kyrkan uppe på berget. Deras patio är underbar, med kakel och ett stort apelsinträd fullt med mogna frukter.
Det grillades hamburgare, köttfiléer, chorizo och andra korvar och allt serverades med bröd, som på en typisk spansk grillning. Salchichón, chips och oliver fanns så klart. och massor med dryck.
Ölen kyldes i en stor frigolitlåda full med isvatten, och det blev Disas favorit. Jag ägnade mesta tiden åt att hindra henne från att ramla i eller bli genomblöt.
Efter några timmar blev hon trött och då gick jag på promenad med henne för att få henne att somna.
Milde tid vilken lättnad att komma ifrån!
Det är inte så att jag inte kände någon.- Jesús gruppkompisar träffar jag ju ibland. Snälla människor, verkligen.
Men... Herregud, det finns folk som är sociala, gillar att träffa och lära känna nya människor (jag vet det, jag känner en som har sagt det öppet), och så finns det andra som inte har något som helst intresse av det. Sådan är jag. Värst är det med en hel grupp okända. Jag orkar inte ens anstränga mig längre för att prata eller försöka lära känna dem. Jag är en antisocial person, en social katastrof. Eller träffar kanske inte min sorts människor så ofta. Eller så är jag bara blyg. Att jag har några nära vänner alls beror nog bara på att de var envisa och inte gav upp om mig. Eller för att jag träffade dem genom jobbet, då träffas man ju varje dag och pratar.
Jag gick ut med Disa i vagnen och kom inte tillbaka förrän hon hade vaknat efter två timmar. Jag ångrade djupt att jag inte tagit med mig en bok. Vilken härlig eftermiddag jag hade haft i så fall! Men jag hade med mig burken med hembakta kolakakor som jag hade tänkt ge till födelsedagsbarnets pappa. Och kunde läsa lite tidningar i mobilen.

Julkartongen

En lärare på Jesús skola säljer kakkartonger till förmån för välgörande ändamål, och Jesús köpte en. Han gillar inte kakor, men det här var en stor Surtido de navidad, och det är något annat, ,menar han
Även Spanien har jultraditioner och speciella kakor, och det här är en stor kartong med en massa olika sådana.
Den lägger vi i Skåpet (en plats högt upp där vi förvarar must, svensk cider och Kung Oscars pepparkakor till jul, man når inte upp utan trappstege), tänkte jag vi, men Jesús älskar spanska julkakor, så kartongen öppnades efter två dagar.
Det är väldigt kul att plocka bland förpackningarna, läsa, välja. Det tyckte Disa också! Hon hade nog roligast av oss tre!
Det får bli en ny kartong till jul.

Sörpla - en spansk dödssynd

Ont i halsen.
Säkert Disa som har smittat.
Jesús går över till slaktaren här mitt emot och köper kött, svål och ben och kokar en stor gryta buljong till mig. Utan kikärter, för det kan jag inte äta.
Det blir buljong med mynta och små pastabokstäver till middag för de andra två. Jag har tajmat värktabletten så dåligt att det snarare borde kallas nattamat då vid halv ett när jag känner att buljongen kan gå ner.
Och som jag sitter där själv, med lilla familjen sovandes i rummet bredvid, slår det mig att jag skulle kunna sörpla om jag ville! Ingen hör mig!
Det låter ju lite knäppt men det är precis vad jag tänkte, och anledningen är väl att det är ett mycket grovt etikettsbrott att sörpla i södra Spanien. Att prata etikettsbrott är förresten en underdrift, det handlar snarare om en dödssynd. Sörpelljud från någon som äter soppa - det är nog det äckligaste en spanjor kan tänka sig.
Jag bara måste passa på.
Jag gör ett försök. Ett litet ljud blir det, men jag får inte riktigt till det.
Ett försök till. Inget sörpel.
Jag blir låst. Kan inte förmå mig till att sörpla.
Har jag varit här för länge? Har jag tappat det?

Paella i lunchlådan

Jesús pappa ringer.
Är vi hemma? Han gjorde paella i går och har lagt undan till mig, är det läge att komma med lunchlådan?
Naturligtvis är det läge!
En låda med himmelskt god paella med bönor, champinjoner och en liten lantkanins finaste lårben som sparats till mig.
Dessutom Jesús mammas soppa i en glasburk, kokad till Disa, samt ett gäng apelsiner.
Jag begriper ju att de kommer med maten för att ha en anledning till att träffa Disa.
De behöver verkligen inga andra anledningar till att träffa henne, än att de har lust att göra det (vilket de alltid har, även om de aldrig kommer och hälsar på, för att inte störa...), men om det innebär paellalunch är det förstås ett plus :-)

Söndag i Sevilla

Hej på er!
I söndags tog jag med kameran, så följ med en sväng på vad vi hade för oss!

Vi råkade ta lång sovmorgon alla tre.
Sedan åkte vi och åt lunch i Las Pajanosas, byn där vi bodde tidigare.
Det är alltid roligt att åka dit.
Jesús träffade gamla elever.

Vi åt som vanligt på Miketes. Satt ute i solen. Den värmde men det märktes att vintern har kommit.
Miketes är ett bra och billigt ställe. Jag tänkte att vi kan ju börja med en tapa ensaladilla rusa ("rysk potatissallad") och en media ración migas (brödsmulor som fuktats med saltat vatten, stekts i olivolja med bland annat vitlök, svål och chorizo) och Jesús beställde en tapa komage med pommes frites. Men man får så mycket mat där! Varken ensaladillan eller smulorna blev uppätna, så någon fortsättning med friterad aubergine med honung eller vildsvinsgryta i tomatsås, min favorit, eller minibläckfiskar som jag hade tänkt, blev det. Det var omöjligt.

Disa tyckte bäst om ensaladillan och oliverna.

Klockan 17 började Jesús övning med kören, så Disa och jag stack iväg på egen hand.
Vi tog bussen till Jardines de Murillo.

Gick genom gamla stan...

... kom ut vid katedralen...

... tittade lite på hästskjutsarrna...

... och hamnade till slut vid julkrubbemarknaden som var mitt mål.

Lika skoj som alltid att gå där och kika. Disa tyckte om att titta på ballongerna som såldes.
Sedan åt vi lite, gick längs floden, tillbaka genom centrum, lyssnade på ett par skickliga tjejer som spelade fiol och oboe och tog bussen hem.
Det var vår söndag det!

Terrorhot i Sverige och Spanien

Jag pratade med moster i telefon. Fick veta att när hon var i centrum på fredagseftermiddagen var det alldeles tomt på folk där det är trängsel vanliga fredagar. Nu verkade det som om en bomb hade slagit ner, fick jag berättat för mig. Några poliser bara, och enstaka människor. Det är alltså Sveriges uppgradering från tre till fyra på terrorhotnivåskalan som märks.
Jag blev ganska förvånad. Naturligtvis läser jag tidningarna, jag hänger med rätt bra i vad som händer i Sverige, men det märks att inte är där, bara ser utifrån.
Spanien har också uppgraderats till en fyra. Det hände redan i juni. Jag visste inte om det. Ingen pratade om det. Ingen brydde sig. Spanien har varit terrorhotat så länge. Både av inhemska terroristgrupper och utländska så här är alltid väldigt mycket poliser ute. I bilar på stan, motorcyklar på gågator i centrum, gående poliser, ridande poliser, vägpoliser, vägkontroller. Att det inte går att låsa bilen nära polisstationer på grund av bombrisk har ju också med en hotbild att göra
Här möter man tungt beväpnade poliser, poliser med hårda, allvarliga ansikten, blir man stoppad i en kontroll har de oroväckande vapen i händerna och är förbaskat otrevliga.
Det var kanske ett sidospår.

Jag menar nog att i Sverige är terrorhotet så nytt att många blir rädda. Här i Spanien är folk vana och rycker på axlarna. En fyra istället för en trea? Jaha. Ingen skulle stanna hemma för det. Ett bevis för det är lördagens fotbollsmatch Barcelona - Real Madrid, med över 80 000 i publiken, en vecka efter attentaten i Paris.
Ändå har spanjorer kanske större anledning att vara oroliga än svenskar. Spanien är det land i världen som tar emot flest hot från IS. Anledningen tycks vara att så många IS-anhängare grips här. Spanien har hårda antiterroristlagar, och det är förbjudet att ha något samröre med en terroristorganisation. Så många, många spanjorer grips innan de hinner lämna landet för att ansluta sig till IS.
Och det går inte att glömma bombdådet på Madrids pendeltåg som utfördes av al-Qaida efter Spaniens invasion i Irak.


Kan inte låta bli att tänka på när vi var i Bolivia för två och ett halvt år sedan. Hur Jesús mamma oroade sig fördärvad för att vi skulle kidnappas/rånas/bombas i "farliga Sydamerika", samtidigt som vi satt i Corinas och Sebastians kök och drack mate och såg på tv-nyheterna, oroligheter i Mellanöstern. Hur min gamla värdmamma Corina suckade och skakade på huvudet över läget långt där borta i världen, och jämförde med hur lugnt och fredligt de lever i Bolivia där ingenting någonsin händer.

Bio och tapas med Jesús

I går åt vi lunch hos Jesús föräldrar, lämnade sedan Disa där... och gick på bio! Vi var ute själva! Egentid!
Första gången på ett år. För ett år sedan försökte vi men det slutade inte bra, Disa bara skrek och skrek.
Jag tror att det är viktigt att vi kommer iväg själva ibland. Vardagar är liksom bara jobb, barn, disk, städ, måsten. Irritation och stress. Men vi hade ju ett liv tillsammans innan Disa kom, Jesús och jag.
Vi lämnar inte gärna bort Disa. För Jesús föräldrars skull. De har i princip haft ett heltidsjobb med att ta hand om barnbarn. Dagar och nätter. Det är lugnare nu, delvis för att J:s mamma har varit sjuk så de andra har hittat andra lösningar, men ändå. Vi vill inte lämpa över ett barn till.
Men i går utnyttjade vi ändå barnvakt.
Ingen av de filmer J ville se visas längre, och den jag ville se intresserade honom inte ett dugg, så vi valde ett mellanting; vi gick på den nya, spanska Ocho apellidos catalanes (Åtta katalanska efternamn), efterföljaren till Ocho apellidos vascos.
Filmen var, som förväntat, rätt dålig. Ett försök att kopiera den förra succéfilmen, men driften av det katalanska blev lite krystad, med den katalanska snålheten och självständigheten och samma skämt om det typiskt baskiska och sevillanska... men lite småkul var den förstås, och det är alltid roligt att gå på bio.
Efter filmen tänkte vi äta någonting. Vi tog en runda på delikatessmarkanden Mercado Lonja del Barranco på Calle Arjona vid Trianabron, Där serveras tapas och vin i olika stånd. Skaldjur, olika sorters empanadas och salmorejo, croquetas, potatisrätter... Det är vitt och rent och vackert och folk är tjusigt klädda och dyrt är det och få sittplatser... vi gick därifrån, inget ställe för oss.
Fortsatte förbi kiosken med tjocka våfflor och churros, gick över Trianabron, in i den vanliga marknaden på andra sidan bron, där det kvällstid har öppet flera tapasbarer mellan stängda fisk- och grönsaksstånd. Men inget lockade. För mig är det miljön som avskräcker.
Ut igen, förbi en kastanjeförsäljare som sålde grillad sötpotatis och rostade kastanjer i pappstrutar, och vi hamnade till slut på El rey de los pinchitos på Calle Lopez de Gomara. Papas bravas; stekt potatis med halvstark sås, kronärtskocka fylld med ris- och köttfärsröra, sardeller med avokadokräm... Och vi kunde bara sitta där och... äta... utan något som helst avbrott. Känns ovant men bra att gå ut utan Disa!

Hjälp bloggen!

Hörrni, jag har varit stressad och inte hunnit med bloggen så länge, så nu när jag har tid över vet jag inte vad jag ska skriva. Alls.
Jag kommer liksom inte ihåg vad bloggen brukade handla om. Allt jag kommer att tänka på eller saker som händer och som vi gör känns så tråkigt att berätta i bloggen. Och jag har ett gäng halvskrivna inlägg som aldrig blir klara.
Kan ni hjälpa mig att komma igång igen? Vad skulle ni vilja se i bloggen? Vad gillade ni på... öhm... den tiden när jag skrev? (Ja, det känns jättelängesedan...)

Vad som händer

Det här inlägget skrev jag i lördags, men innan jag hann publicera kom Jesús hem med mitt lilla febriga barn... ni får det nu istället.



Milde tid, vilken stressig vecka. Jag har inga minuter över på dygnet.
Jag fantiserar om att ta in på favorithotellet i Mengíbar, stanna i det vackra rummet, ligga i sängen och läsa, ha det varmt omkring mig (kylan har kommit nu) och läsa läsa läsa, sova och bada i det lilla spaet.


Lite kort om veckan: Förra helgen var vi i svampskogen. Det blev bara blodriskor, och jag har fått nog av dem. Kan inte med lukten ens. Blodriskor finns i överflöd här, så de andra svampplockarna fick ta hand om dem.

Disas favoritsysselsättning är att kliva upp och ner från trappsteg. Hon har börjat göra livsfarliga klättringar här hemma, hennes uppskrapade näsa är numera bara röd, och hon säger bokstaven k hela tiden. Till och med Titta har blivit kicka.

Var med henne på sjukhuset för att  ta blodprov och se hur det står till med det dåliga immunförsvaret. Och det var bra! Så bra att vi inte behöver komma tillbaka mer! Hurra hurra för det! Inga fler blodprov, tårar, skrik, gråt. Det är slut med det nu!

Jesús spelade med sin grupp igår. Lyckad spelning, fick jag veta.
Han skulle ha varit i Almería nu. Skulle åka med flera kompisar till en festival där, han såg fram emot det så himla mycket. Men jag åkte på ett jobb som tar mycket längre tid än det borde göra, så det blev inget med den resan. Tycker så synd om honom. Men det gick inte. Han måste ta hand om Disa medan jag jobbar.

I morgon får vi ett mycket välkommet besök från Fuengirola; det är Carin Osvaldsson och hennes son som kommer och hälsar på!

En barndomsvän till J är mycket sjuk och ligger inlagd. Jesús mamma är också sjuk, men inte så allvarligt. Men hon behöver uppmuntran.

Jag läser svenska nyheter och blir så matt, kan inte ta emot mycket mer. Det känns som om Sverige delas upp i två läger. Främlingsfientliga mot de som inte är det. Det är så skrämmande, det som händer.

Och så Paris. Jag har inte ord för det.



Nu saknar jag min lilla unge, som är med Jesús hos hans föräldrar. Har inte hunnit med henne på hela dagen. Pratade med J i telefon, Disa har fått feber och låg stilla på hans mage och hoade som en duva, som hon brukar göra när hon är trött. Längtar tills de kommer hem så jag kan få ta henne i famnen.




Ett tillägg, hörrni. Lyssna på Ekots intervju med Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk om vad som hänt i Paris. Bland annat. Så förbaskat bra! Här är länken.

Filmfestivalen

Festival de cine europeo har börjat. Sevillas filmfestival pågår mellan den 6 och den 14 november och visar bara europeisk film. Ny film, äldre film. Premierad film, smal film, dokumentärer.
Vad jag ser fram emot den här festivalen varje år!
Fast jag har sällan tid att se så mycket. I år har jag inte ens hunnit läsa filmkatalogen. När Disa somnar på natten är jag för trött.
Men på torsdag ska vi gå ett litet gäng och se Magnus von Horns Efterskalv, en svensk film.
Och i går såg jag den tyska Heidi Schneider is stuck. Regisssören Sonja Heiss var där och pratade lite innan filmen började.
Jag var inte jättesugen på att gå. Det var sent, filmen skulle börja halv elva på kvällen, och jag hade sovit så få timmar natten innan. Men så klart var jag glad att jag kom iväg. Bara att vara där, med de långa köerna, till biljettköp och inträde, filmaffischer och en massa, massa människor som går runt och pratar om filmer som de har sett och filmer som de ska se... Så kul med filmfestival!

En onödig kommentar

Tänk dig in i den här situationen:
Du sitter sjuk och eländig på toalettlocket mitt i natten. Fryser samtidigt som du är het av feber, känner dig sjuk och eländig, är yr och svajig, har just svalt ner en tablett och har nu febertermometern i munnen. Har en snäll, medkännande människa bredvid dig, en person med mjuka händer som hämtar, hjälper, smeker.
Då piper termometern.
Den snälla, medkännande människan frågar efter temperaturen.
Det sista du vill höra då är ett häpet fniss som övergår till skratt och kommentaren "37,8? Vad lite!"
Och se hur den medkännande, kanske inte så snälla, människan skyndar ut ur badrummet för att skrattet inte går att hejda.


Det var inte jag som var den sjuka...

Plasthav, storm, grotthus

Tillbaka till helgen.
Efter att vi tillbringat natten hos den okända familjen åkte vi iväg på minitripp själva. Disa hade med en mjukishund som hon fått av döttrarna i huset.

Dalía ligger en bit upp, så när vi körde ner fick vi en bra utsikt över plastlandskapet.
I Almería odlas en stor del av de grönsaker som exporteras utomlands. En stor del av grönsakerna som äts i Spanien också. Odlingarna sköts i enorma växthus eller under plast. När man ser detta lite uppifrån är det som ett plasthav som brer ut sig. Det sägs att detta kan ses från rymden.
Plasthav ja, det går en underhållande serie på tisdagar som heter just Mar de plástico. En mordhistoria som utspelas i Almería.

Vi körde till Carboneras och åt lunch på en liten restaurang vid strandpromenaden. Knivmusslor, bläckfisk på galiciskt vis, köttgryta och en liten kall röra med makrill, tonfisk och lök. Så gott!!!
Det blåste som sjutton. Så hård vind att vi gick böjda framåt. Jesús tog skydd bakom ett hus, jag stegade ner på stranden. Vågorna var höga, det var grått och dramatiskt, såg ut att bli regn när som helst och skummet från vågorna blåste snabbt över sanden. Jag älskar sådant väder!

Vi tänkte se stranden Playa de los Muertos som ligger alldeles nära byn. Vi hade blivit avrådda från att gå ner till den i det här vädret, särskilt med tanken på Disa, men utsiktsplatsen tänkte vi se. Men när vi kom ut på slätten blev vinden så hård att Disa började gråta av rädsla, och det kan jag begripa, den dånade omkring oss. Jag gick själv.

Vi sov på ett hotell i Cabo de Gata och åkte hem nästa dag.
Vi stannade till i Calahorra för att se den berömda, välbevarade medeltidsborgen...

... och därefter grotthusen i en by nära Guadix. Jo, här bor många fortfarande i grottor. Grottorna skyddar både mot värme och kyla.

 Och där var minitrippen över helgen slut!

Jag vill skydda mitt barn från främlingsfientlighet

Har ni läst om sexårige Elias?
Han har andningsproblem. Varje natt har han en assistent som sitter bredvid honom där han sover, och vakar över honom så att andningsmasken inte åker av om Elias vänder på sig i sömnen.
Snart blir Elias av med sina assistenter på grund av en ny tolkning av en 20 år gammal lag.

Jag såg artikeln eftersom jag blev tipsad via Facebook.
Flera hade kommenterat under länken, men det var inte kommentarer om Elias, rätten till assistans, behov av lagändring jag läste. Nej, det var främlingsfientliga kommentarer av typen "Om han vore utlänning hade han minsann fått hjälp". Ni vet, kommentatorer som hugger på vad som helst för att få utlopp för sina åsikter, sin frustration, sin ilska.
Och jag tycker att det är så otäckt det här. Främlingsfientligheten har blivit öppnare, mer accepterad känns det som. Vanligare? Och jag känner att jag skulle vilja skydda mitt barn från det här även om jag inte borde, men jag vill inte att hon ska höra, läsa, känna till sådana tankar, åsikter, och så länge vi bor i Spanien kommer hon att vara skyddad. Här finns inte sådan främlingsfientlighet som i Sverige.
Det är så jäkla otäckt.

Att sova hemma hos främmande människa

Vi sparade in en hotellnatt, och det var bra, men jag önskade ändå att det var ett hotell vi var på väg till när vi stressat körde i mörkret och letade efter byn där vi skulle sova.

Vi var i Almería i helgen.
Måndag var helgdag i Andalusien eftersom den riktiga helgdagen råkade infalla på söndagen, och för att folk inte ska gå miste om en ledig dag togs den alltså ut igår.
Jesús skulle spela med sin grupp i El Ejído på lördagskvällen.
Arrangören erbjöd alla i gruppen sovplats, även Jesús, trots att han tog med både mig och Disa.
Vår sovplats var hemma hos arrangören.

Inne hos arrangören satt hans fru och tittade på tv. Ena dottern låg och sov, andra fick sova hos morföräldrarna för att vi skulle få plats. Vi skulle nämligen sova i hennes rum.
Vi hälsade snabbt på frun, blev ledda uppför trappan och anvisade det rosa flickrummet med två smala, rosa sängar och rosa leksaker på hyllorna i rummet.
Just när arrangören och Jesús var på väg att åka kom det fram att Jesús inte skulle komma tillbaka förrän nästa dag, han och arrangören skulle sova i dennes föräldrars hus. Jag skulle stanna ensam med Disa i det främmande huset med en kvinna jag inte kände  tills... när?
Uhm?
Här kändes det väldigt, väldigt obekvämt.
Väldigt obekvämt.
Så obekvämt att jag kände ett akut behov av att tala om det för någon, men inget meddelande blev skickat eftersom Disa gjorde allt för att få tag i de förbjudna leksakerna i rummet.
Jag var nu ensam med Disa och tog med henne ner en våning till frun, för att värma vatten till Disas nappflaska. Vi försökte prata lite, sedan gick Disa och jag upp till vårt rum, som var rena drömmen för min unge, med klistermärksfjärilar på väggarna, målarburkar och leksaker, leksaker. Jag tänkte inte gå ut därifrån förrän nästa morgon igen.
Jag funderade på vad vi skulle göra då. När skulle Jesús komma?
Hela situationen, att sova hemma hos denna okända familj, var så obekväm att jag hade svårt att somna. Disa också. Dessutom frös jag så förbaskat, trots att det var mycket varmare än i Sevilla, vi befann oss ju vid den varmare kusten. Men vi hade bara ett lakan och en mycket tunn filt över oss.
Vi vaknade båda två gång på gång, och jag undrade om jag hade sovit alls när J knackade på dörren vid halv sju på morgonen.
Gissa om jag var glad att se honom!
Han hade övertalat arrangören att ta med honom tillbaka igen och få sova med oss.
Nu var det de andra i gruppen som befann sig i en obekväm situation.
De blev lämnade i arrangörens föräldrars hus. De hade väl uppfattat det som att föräldrarna inte var i livet längre och att huset brukade stå tomt, men när de lite berusade hårdrockarna rumlade in vid sextiden på morgonen satt det äldre paret och väntade på dem.
Där var det deras tur att bli lämnade ensamma.

Det var en konstig situation, och mycket obekväm, men verkligen snällt att upplåta sångplatser åt oss allihop. Denne arrangör brukar visst göra det, mån om att det inte ska kosta grupperna som kommer för att spela mer än bensin.
Det är annars dyrt att spela här...