Vad som händer

Det här inlägget skrev jag i lördags, men innan jag hann publicera kom Jesús hem med mitt lilla febriga barn... ni får det nu istället.



Milde tid, vilken stressig vecka. Jag har inga minuter över på dygnet.
Jag fantiserar om att ta in på favorithotellet i Mengíbar, stanna i det vackra rummet, ligga i sängen och läsa, ha det varmt omkring mig (kylan har kommit nu) och läsa läsa läsa, sova och bada i det lilla spaet.


Lite kort om veckan: Förra helgen var vi i svampskogen. Det blev bara blodriskor, och jag har fått nog av dem. Kan inte med lukten ens. Blodriskor finns i överflöd här, så de andra svampplockarna fick ta hand om dem.

Disas favoritsysselsättning är att kliva upp och ner från trappsteg. Hon har börjat göra livsfarliga klättringar här hemma, hennes uppskrapade näsa är numera bara röd, och hon säger bokstaven k hela tiden. Till och med Titta har blivit kicka.

Var med henne på sjukhuset för att  ta blodprov och se hur det står till med det dåliga immunförsvaret. Och det var bra! Så bra att vi inte behöver komma tillbaka mer! Hurra hurra för det! Inga fler blodprov, tårar, skrik, gråt. Det är slut med det nu!

Jesús spelade med sin grupp igår. Lyckad spelning, fick jag veta.
Han skulle ha varit i Almería nu. Skulle åka med flera kompisar till en festival där, han såg fram emot det så himla mycket. Men jag åkte på ett jobb som tar mycket längre tid än det borde göra, så det blev inget med den resan. Tycker så synd om honom. Men det gick inte. Han måste ta hand om Disa medan jag jobbar.

I morgon får vi ett mycket välkommet besök från Fuengirola; det är Carin Osvaldsson och hennes son som kommer och hälsar på!

En barndomsvän till J är mycket sjuk och ligger inlagd. Jesús mamma är också sjuk, men inte så allvarligt. Men hon behöver uppmuntran.

Jag läser svenska nyheter och blir så matt, kan inte ta emot mycket mer. Det känns som om Sverige delas upp i två läger. Främlingsfientliga mot de som inte är det. Det är så skrämmande, det som händer.

Och så Paris. Jag har inte ord för det.



Nu saknar jag min lilla unge, som är med Jesús hos hans föräldrar. Har inte hunnit med henne på hela dagen. Pratade med J i telefon, Disa har fått feber och låg stilla på hans mage och hoade som en duva, som hon brukar göra när hon är trött. Längtar tills de kommer hem så jag kan få ta henne i famnen.




Ett tillägg, hörrni. Lyssna på Ekots intervju med Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk om vad som hänt i Paris. Bland annat. Så förbaskat bra! Här är länken.