Varning för suddbart bläck

Ni vet, sådana där korsordspennor? Bläckpennor med bläck som man kan sudda bort.
Min elev har en sådan, och det visade sig att pennan inte är så bra som det verkar.
Han hade suttit en stund med anteckningsblocket uppslaget, ena sidan hängde över bordskanten.
Precis under stod elementet.
Gissa om vi blev förvånade när han vände upp sidan igen, och det visade sig att allt han hade skrivit hade försvunnit av värmen!

Om kemikalier i våra hem

UnderbaraClara har skrivit ett mycket bra inlägg om kemikalier i våra hem.
Hon och några andra bloggmammor blev ombedda av Naturskyddsföreningen att skicka in damm från barnrummen för analys.
Nu har resultaten kommit.
Läs, det är intressant.

Här kan man läsa lite mer om kemikalieprojektet, och går man in här finns en kort film om det.

Damernas detektivbyrå

Jag tycker om att få post, rolig post, och bokpaket hör absolut till den kategorin.
Om jag nu beställer böcker förstår var och en att det inte bara är pluggböcker, utan några underhållande också. Jag hade sådan tur att den senaste om Damernas detektivbyrå (Alexander McCall Smith) precis har översatts och kommit ut i handeln, med dagars marginal bara, så just den var en av böckerna i kartongen.
Alltså, dessa böcker.
Dessa genomsnälla, roliga, vänliga, filosofiska böcker. Man kan inte bil annat än glad när man läser en sådan.
Den här, Limpopos akademi för privatdetektiver, är en av de bästa i serien.
Stora problem; barnhemsföreståndaren Mma Potokwani har blivit avskedad, och Fanwell, den fattige bilmekanikerlärlingen, har blivit anhållen. Samtidigt händer det otroliga; Mma Ramotswes husgud Clovis Andersen, han som skrev detektivboken som hon alltid rådfrågar, har kommit på besök. Och det märkliga är, att denne Clovis Andersen kommer in i handlingen som en vanlig person, från det vanliga livet som vi lever, in i Mma Ramotswes värld, och det blir en liten krock.
Förvånande.
Men så bra.

På rullskridskor i Sevillas centrum

Nikki fick en så himla bra julklapp av de tre vise männen: ett par rullskridskor!
Så nu när jag har någon att åka med blir det mer åka av.
Ja, det är väl främst den där händelsen i Las Pajanosas, premiärturen, som fått mig att låta bli.
Varje måndag klockan 21 åker Nikki, Marta, Jesús (inte min, en annan) och ett par till i centrum, med utgångspunkt Las Setas.
Dit tar även jag mig, och tack vare det har jag lärt mig att bromsa.
Mycket användbart.
Det var i måndags som det lossnade. Vi skulle ta en liten tur på de ganska folktomma centrumgatorna, men det visade sig att en gata lutade nedåt. Man ser det inte om man går, men om man står på hjul och inte har lärt sig att stanna märks det mycket väl.
Jag märkte det.
- Akta er nu, jag kan inte stannaaaa.....
Jesús fick fart på sina hjul, satte efter mig och fångade in mig samtidigt som jag sträckte ut armarna om ett träd som jag klängde mig fast i.
När Jesús slutat skratta (det tog ett tag) började han envist att undervisa mig i bromsteknik, och efter någon timme bara hade jag fattat grejen.
Jag är helnöjd med min insats, men kan inte låta bli att snegla på de andra, experterna, som gör rena rama cirkuskonster på sina rullskridskor.

Spanskt papperstrassel

Åh, så enkelt och smidigt en del saker fungerar i Sverige.
Jämfört med i Spanien.
Nu ska jag ta ett exempel.
Jag har på något sätt halkat ur sjukförsäkringssystemet och behövde aktivera mitt gröna kort igen.
Jag började före jul.
Herregud.
Jag har varit på vårdcentralen i omgångar, varit på sjukförsäkringskontoret, på ett inskrivningskontor för att registrera min nya adress, i stadsdelens distriktlokal för att skriva in mig på min nya adress där också och få ett officiellt papper, tillbaka på sjukförsäkringskontoret med pass, utlänningspapper och boendebevis, fått nytt papper tillbaka som ska lämnas till vårdcentralen, kommit ut från vårdcentralen med ett nytt papper som ska fyllas i samt med order om att utlänningspapper med NIE-nummer och sjukförsäkringspapper ska kopieras och tas med, och jag kommer att ta med körkort, pass, kopia av passet och alla andra viktiga papper som jag kan komma på också för säkerhets skull, för alltid är det något som saknas.

Kommer jag någonsin att få läkare på nya vårdcentralen?

Vandring i Santa Olalla

Det blev inget besök i Aracena, vi åkte till Santa Olalla istället, där det skulle finnas en fin led att gå.
Mycket riktigt.

Förbi stenbrott och hagar gick vi, solen värmde så skönt på armarna, vid kanten växte små gula blommor och sådana där som ser ut som små prästkragar.

Efter de senaste dagarnas regnskurar var det ganska blött på vägen. Då och då doldes den i i vatten, och vi, som bara hade kängor på fötterna, klängde på stenmurar och grindar för att ta oss förbi någorlunda torra om fötterna.

Vi satt på var sin sten och åt matsäck; nybakade baguetter med massor av serranoskinka, drack cider och delade på en mini-rosco de reyes som bageriet härnere sålde.
Det var så gott att komma ut. Jag tror inte att vi är skapta för att bo i städer.

Jag är inte det. Jag bor i ett höghus och är omringad av andra höghus och trafik, och jag har det bra här, men  jag ser lägenheten som ett tillfälligt boende, jag vill inte bo i stan.

Söndagen spenderades på bästa sätt.
Vi lagade kikärtsgryta, tortilla och blåbärsrulltårta till svärföräldrarna som kom på besök.
De hade med sig mitt efterlängtade bokpaket.
På kvällen gick vi till en tetería med ett par goda vänner som vi inte har träffat på länge.
Jag drack ett lakrits-te som smakade mycket gott, men som luktade... avlopp.
Kul att testa något nytt:)

Lördag i Aracena-bergen

Äntligen!
Dagen som vi har väntat på!
Då menar jag inte att det är lördag idag, även om jag är glad över det, utan att det är lördag OCH uppehållsväder!
Redan igår kväll fyllde vi tvättmaskinen för att hänga tvätt tidigt på morgonen. Förhoppningsvis torkar den innan regnet i morgon.
Och direkt efter Jesús rep (fan ta lördags-repen) med gruppen åker vi mot någon by i Aracena för en vandringstur. Med serranoskinkbaguetter och, förhoppningsvis, sådana där goda marängbullar från la pastelería i Aracena där vi brukar stanna till.
Trevlig lördag på er!

Historisk arbetslöshet

Arbetslösheten i Spanien har nått historiska nivåer. Senaste siffran, från sista kvartalet 2012, är 26,2 procent. Sex miljoner personer utan jobb.
Jag vet, det är bara siffror. Är man inte här så hisnar man lite, men glömmer igen.
Andalusien är den näst värsta regionen med sina 35,86 procent (förstår ni?). Bara Ceuta är värre med 37,84 procent.
Ungomsarbetslösheten ligger på mellan 50 och 60 procent (utom på Kanarieöarnba och i Ceuta där den har överstigit 70 procent), och Angela Merkel tittar lite bekymrat åt Spaniens håll.
Det pratas också om hur många som har emigrerat. Särskilt ungdomar.
Var det inte en miljon som hade lämnat landet, sa de inte det före jul?

Jag ska inte trötta ut er med detaljer, jag har skrivit många inlägg om krisens Spanien, försökt ge en bild av den hopplöshet som råder.
Ni måste känna till det här som sker i Spanien nu, ni som läser den här bloggen. Jag vill att ni gör det.

HÄR är en länk till tydlig statistik över läget i olika regioner.

HÄR är en länk till en riktigt deppig spansk artikel om läget i Spanien.

Halka i Spanien

Spanjorer som har funderingar över Sverige undrar ibland hur det är att gå på is. Ni vet, vinter, isgator, halka.
Och jag tycker att det är precis som att gå på spanska gator en regnig dag. Samma teknik liksom.
Här läggs snygga plattor av olika slag att gå på. Små, stora, platta, glatta, vita, och cykelvägarna har målats gröna.
Alla de här gångplattorna, golven utanför bostadshusen och cykelvägarna blir livsfarliga är det kommer vatten på dem. Det blir glashalt!
"Men det regnar ju inte så mycket hos er", kanske någon invänder.
Det är si och så med det. Nu har det regnat flera dagar i veckan sedan början på oktober.
Det är som att säga att vi inte behöver isolerade hus eftersom vintern är så kort.
Visst, men de tre månaderna är det förbaskat kallt, säger jag bara.

Om kött och skållade kaniner

Jag kände mig jättemesig när vi var på Mercadona och handlade. Äter man kött ska man stå för det.
Att gömma köttet i fåniga namn som nöt och sånt, som gör att man slipper tänka på vad det faktiskt är, är bara löjligt. Köttet görs i ordning och paketeras snyggt för att ytterligare ta ett litet steg från vad det faktiskt är. Dött djur.
Kött ska inte likna kött för mycket, det är så vi vill ha det, eller hur?

Jag äter kött.
Inte varje dag, men varje vecka. Och då, för det mesta, kött från djur som har behandlats någolunda hyggligt.
Hellre vilt än fabriksdjur, tycker jag. Och fram för att äta alla delar av det döda djuret, inte bara de finaste bitarna.
Det är jag dålig på.
Spanjorer är bra på det.

Där i köttdisken, precis bredvid "eko"kycklingen låg det kaniner. På marknaden ser man alltid pälsiga kaniner hänga i bakbenen i kycklingståndet, men här var de skållade och inplastade. Hela djur, med de långa benen nakna och små vita hål där öronen har suttit. Ett litet litet ansikte. Den var oväntat tung, kaninen som jag lyfte upp.
Jag tyckte att det var riktigt obehagligt.

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget?
Vet inte riktigt. Det blev nog lite svamligt.
Vad har ni att säga om det?

Spanjorer kan inte köra bil

Och när vi ändå är inte på ämnet tycker jag att v kan ta upp Bilkörningen.
Spanjorernas bilkörning.
De kör så jäkla illa.

Ni vet det svenska, att ta hänsyn i trafiken, köra säkert, lugnt, underlätta för medtrafikanter, planera sin körning, köra miljövänligt och försöka låta bli att trycka på bromsen...
Allt är precis tvärtom i Spanien.

• Det är regel att köra fort, på alla gator och vägar och i alla sorters trafiksituationer, och bromsa hårt vid trafikljus och andra hinder. Fast trafikljus behöver inte vara ett hinder.
• Gult ljus betyder gasa.
• Även rött ljus, om det just har slagit om.
• Här håller man aldrig avstånd i trafiken.
• Spanorer kör väldigt, väldigt tätt inpå om de är irriterade för att du inte kör fortare. Oavsett laglig hastighetsgräns.
• Väldigt nära.
• Varenda dag jag åker eller kör bil ser jag folk som kör slalom mellan bilar och filer. Varenda dag. Det tog fem år för mig innan jag förstod att blinkers inte används på samma sätt i Spanien som i Sverige. Alltså att förvarna om att man önskar svänga eller byta fil. I Spanien betyder blinkersen ingenting. Börjar du blinka för att byta fil skulle det aldrig falla bakomvarande spanjor in att hen skulle sakta ned och låta dig göra det. Fattar ni? Att man blinkat för att förvarna betyder ingenting. Om man blinkar i god tid och till slut svänger eftersom man måste det blir bakomvarande bilförare förbannade om de kör nära din bil. Och det gör de ju, som sagt skulle de aldrig sakta in och låta dig göra en säker sväng. Eller någon sväng alls faktiskt. Det händer att man missar avfarter eftersom det är för farligt att svänga.
• I Sverige sitter det ganska hårt i oss att har man druckigt så kör man inte. Ska man dricka så har man redan innan en plan för hur man ska ta sig hem. Cykel, taxi, buss, nykter kompis. Inte här. Här dricker man, väntar ett par timmar och tar sedan bilen och kör hem. Aldrig tal om något annat än att man ska köra själv.

Vad händer om man kör på svenskt vis i spansk trafik?
Spanjorerna blir förstås förbannade. Och det visar de. De tycker mycket om att visa hur förbannade de är. Först är det ju tutan, som används flitigt. Mot medtrafikant eller bilkö. Gärna i bilkö för att visa irritation. Sedan är det vanligt att de vänder sig om och stirrar så ilsket de kan när de kör förbi. Om den ilskne bilföraren är bakom din bil kan du se i backspegeln hur hen gör yviga, våldsamma gester med händerna och armarna som visar hur de skulle strypa dig eller vrida nacken av dig om de kunde.
Nej, jag skojar inte, det är sant.
Oerhört löjligt.

Spanjorernas sätt att köra är mycket farligt.

En överjävlig felkörning

Fy fasiken vad det blev fel igår.
Så här var det:
Jag skulle till kommunens distriktskontor för att skriva in mig på min nya adress.
Det är inte särskilt långt, ungefär vid Carrefour, men det är en läskig väg att ta sig över, så istället för att promenera de kilometrarna tog jag bilen.
Den stod på andra sidan gatan, vid kebabstället. Jesús var himla nöjd över att ha kommit på den parkeringen. På kvällarna är vår egen full och då brukar vi parkera borta vid skolan.
Det här är närmare.
Problemet, upptäckte jag, är att det inte går att vända. Bilen står parkerad i fel riktning om man ska åt Carrefourhållet. Och det går inte att svänga runt någonstans. Jag var irriterad, det var jag, hade inte överdrivet mycket tid till förfogande. Körde över järnvägen och försökte svänga i rondellen, men fann att det var förbjudet.
Det var bara att följa vägen. Jag var så arg att jag lekte med tanken att bara gasa i och köra rätt in i framförvarande eller svängande bil. Jag var skitförbannad.
När jag började närma mig flygplatsen (!) begrep jag att det inte längre handlade om att hinna i tid till distriktkontoret, utan att försöka komma hem över huvud taget.

Det blev så fel.
Jag hittar dåligt i den här änden av stan.
Kolla kartan.
Den svarta klumpen är startpunkten.
Det tjocka, ljusa strecket, alltså den lilla pinnen som pekar uppåt, är den sträcka jag skulle ha åkt.
Följ pilarna längs det svarta strecket så ser ni var jag åkte istället.

Herregud vad Jesús skrattade när han kom hem.

Anna i Malaga

Jag tror att åtminstone någon har hittat hit genom Anna i Malagas blogg Nytt under solen.
Anna har bloggat länge, sedan 2006, och har varit en populär utlandsbloggare.
Jag skriver har varit eftersom Anna flyttade tillbaka till Sverige i somras, efter 22 år i Spanien, och hon har tyvärr inte skrivit sedan dess.
Men gå in på hennes blogg och läs gamla inlägg, de är intressanta, välskrivna, roliga och tänkvärda om livet här.
Nåväl, det jag ville komma till är att av en märklig tillfällighet läser jag och Anna samma kurs i Växjö, och vi träffades i lördags.
Himla roligt.

Jesús oroar sig för att jag inte kommer hem

Jag känner att det hade varit lugnast för både mig och Jesús om jag aldrig hade berättat om den där gången när jag missade planet.
Inte om andra gången det hände heller.
Eller tredje.
Fjärde gången det hände kunde jag inte undanhålla, då var vi tillsammans.

Borde inte heller ha berättat om när jag missade tåget hem från Rom.

Jesús påstår att han aldrig har missat tåg och bussar innan han träffade mig.
Och det var ju synd på det där tåget till Stockholm, det var det.
Men kära nån, det kommer ju fler.
För övrigt, vem räknar missade tåg och bussar?
Jag tror att Jesús bara räknade under vårt första år.
Vad jag vill ha sagt är att han är rädd att jag inte kommer hem på söndag.

I Växjö

Varenda gång jag tittade ut genom tågfönstret tänkte jag att jag är glad över att bo i Sevilla ändå.
Konstigt, jag som tycker om snö.
Och snön är fin, men det är så grått och färglöst och kallt.
Växjö är en trevlig stad, men det är lite trist att vara här själv. Eller så är jag trött bara.
Jag har hamnat på ett internetkafé med skum belysning. Här sitter ett gäng tolvåringar och lanar. De fick hjälpa mig att få igång datorn. Jag känner mig mycket, mycket gammal. Hittade inte igångknappen. Förklaring: datorn står inte på golvet utan på hyllan ovanför skärmen.
Men som sagt, det är skum belysning. Vi skyller på det.

Gillar småländska.

Vill åka hem.

Kläder efter väder

Lördag:
Maxtemperatur i Växjö: -5 grader.
Minimitemperatur: -16 grader.
Jag har inte kläder för det här.
Jackan som jag fick låna över jul är hemma hos sig.

Tåget i huset

Tåget som kraschade i ett bostadshuskörde in i ett bostadshus ni vet.
Den nyheten har nått Spanien.
Vet inte hur många som har berättat det för mig nu.

Synintyg på engelska - i Spanien

Vi diabetiker behöver skicka in läkarintyg ibland för att få behålla körkortet.
Nu var det dags igen.
Läkarintyget klart, men behöver kompletteras med en ögonläkarintyg, så igår gick jag till en ögonläkare för att få ett sådant.
Det var inte min vanliga ögonläkare, hon med det konstiga namnet, utan en äldre man med präktig mustasch och en stor, vit, rund apparat som som upptog halva skrivbordet och som inte används till någonting.
Han var nogrann, ögonläkaren, kollade igenom allt, och sa att jag kan fortsätta köra.
Det är ju alltid en lättnad.

Så började han skriva.
Jag trodde att det var en kladd, för det var ett litet papper, och han skrev på längden, och... han skrev för hand.
Då har det väl gått långt, när man blir förvånad för att någon skriver för hand.
Men jag tänkte, att tar de det här på allvar nu, när det inte är dataskrivet?
Får Vägverket in några handskrivna intyg numera?
Så var det ju det här med språket.
Jesús anser att Vägverket är en så stor myndighet att det måste finnas spanskspråkig personal där.
Jag anser att det nog är bäst att skicka ett intyg på engelska, för säkerhets skull.
- Kan du engelska, frågade jag ögonläkaren medan han skrev.
- Hm... inte mycket, svarade han och skrev vidare.
Efter en stund:
- Hur så?

Han gjorde ett försök. Försökte få till en engelsk översättning på baksidan av pappret.
- Hur ska jag inleda? Información sobre...
- Öh... Det borde ju bli information about... föreslog jag.
- Information... ab... Hur stavar man? Skriv här, på lappen.
Vi satt alla tre och klurade på formuleringar och översättningar. För min del kändes det som om jag aldrig hade sett ett engelskt ord i mitt liv, huvudet var blankt. Jesús var  bättre på att hitta ord, och ögonläkaren testade med olika spanska formuleringar att översätta. Som vi översatte.
Till slut hade han fått till en text.
- Det spelar ingen roll, det viktiga förstår de, det är samma på alla språk, sa han.
Och menade siffror och förkortningar.
Men jag undrar om den som läser intyget förstår vad ögonläkaren menar med multiple burns (är det verkligen burns i det här fallet?) och renove licence of drive.

Snabbvisit i Sverige

Jag ska åka till Sverige igen, och nu låter det ju lite otacksamt, men jag har ingen lust. Det är en nödvändighetsresa, ingen nöjes- eller hälsa på-resa.
Jag ska gå en distanskurs på Linnéuniversitetet i vår, och då är det två obligatoriska träffar.
Den första på lördag.

Resplanen:

Buss Sevilla Malaga torsdag kväll.
Malaga flygplats 24.00-06.00
 Från Malaga till Köpenhamn 06.05 fredag.
Tåg Köpenhamn - Växjö.
Växjö fredag eftermiddag.
Växjö lördag.
Tåg Växjö - Göteborg lördag eftermiddag.
Flyg Göteborg - Malaga söndag morgon.
Buss Malaga - Sevilla söndag eftermiddag/kväll.

Tankar om resan:
Kanske är det ett ålderstecken, men jag är inte ett dugg sugen på att spendera natten på flygplatsen. Fy vad tråkigt. Och sömnlöst. Men det är för få timmar för att spendera dem på vandrarhem. Någon bloggläsare som bor i Malaga och vill ta en... öh... nattchoklad med mig?

Ser fram emot hotellvistelsen i Växjö. Vandrarhemmet fullt, men jag hittade ett rätt billigt hotell med delat badrum. Planerar att köpa med sushi och cider och titta på Skavlan (så skoj!) och längtar efter att sova i ett varmt rum.

Oroar mig en liten aning över att kursböckerna som det är tänkt att jag ska hämta upp hos min moster, som jag sover över hos i Göteborg, inte har skickats än.

Glad däremot över att jag redan har hittat passet.

Lamporna

Våra ljuskällor i vardagsrummet, hallen, sovrummet och fula rummet har varit nakna, hängande glödlampor sedan vi flyttade in för två och en halv månad sedan, och det är så lång tid att jag liksom inte ser glödlamporna längre.
Men det gör Jesús, så nu när vi hade tid båda samtidigt skulle vi åka och köpa lampor.
Om ni bor i Sevilla och behöver lampor kan jag rekommendera butiken som ligger i samma industriområde som Merkamueble (den vid motorvägen till Malaga), den gräsligt dåliga och dyra möbelaffären (när vi var där hittade jag ändå en Elvis-skylt i plåt, men att betala den kontant var lika komplicerat som att betala kontant hos en bilfirma, och det tog en kvart). Kör bara förbi möbelfirman och diverse soffaffärer så ligger den där, lampaffären.

Det tog en timme att bestämma lampor.
Plus en halvtimmes funderande i bilen. Och en halvtimme till i affären.
Vi var inte överens och fick kompromissa.
Jag blev förtjust i en stor, rund, lappad lampa, randig i genomskinligt och ljusgult glas, som påminde om en glad luftballong.
Jesús påstod att det var pensionärsstil på den och gillade den inte alls.
Han tyckte om alla blå lampor och lampor som det knappt kommer något ljus ifrån. Mest tyckte han om en läskig lampa som påminde om en brinnande planet, eller solen, ett skräckscenario med eldhav. Ett klot av glasmosaik i brandgult och mörkrött.
Jag ville ha en lustig krona med fem smålampor som spretar uppåt, i randigt vitt och svart och med runda glasbitar på kanterna. J gillade den också, men det var sista exemplaret och det hade blivit illa åtgånget.

Vi kom ut med fyra lampor, en av dem var Jesús olycksbådande planetlampa i liten storlek (den hänger i hallen och heter numera Planeten).
När vi kom hem och såg rummen igen ångrade jag alla fyra lamporna, men morgonen efter hade det gått över och vi bytte bara en av dem.
Jag har börjat tycka om Planeten. Tar avsked av den är jag går ut. Fast den ger inte mycket ljus.
Sovrumslampan är jättefin, gjord av små pärlor. Den ger inte heller mycket ljus och är den som är sämst upphängd. Men den ramlar inte ner, och lyser, vilket var våra enda kriterier när vi satte upp lamporna.

Vardagsrumslampan.blev en pinne med fyra spotlights. Det ser konstigt ut med den blommiga gipsutgjutningen som vi glömde att den fanns när vi köpte lampan. Jesús påstår att lampan inte kommer att falla ned, men det känns lite osäkert. Den sitter så löst att innan vi la hopvikta kartongbitar mellan plafonden och taken snurrade lamppinnen som en helikoptervinge.

Fula Rummet-lampan var den enda som var lätt att hänga upp.

Allvarligt, hör det till allmänbildningen att koppla ihop kablar och sätta fast lampor i taket? Är det något som alla kan? Är det därför som det inte finns med beskrivningar?

Det här med lamporna var en pärs. Vi hamande i soffan, jag med huvudet i Jesús knä och med pipen sovandes på bröstkorgen med huvuden under min haka. Mysigt.
Nu har vi lampor.

Dadlar

- Titta, sa Raquel så fort hon klev in genom dörren.
Hon sträckte fram en fryslåda i plast.
- Till dig.
Det var en låda med jättestora dadlar.
Raquel har fått en låda av den hon hyr av, massor med dadlar, och nu delade hon med sig.
De är så himla goda.
Gillar ätbara presenter!

Fler tappade plagg

Någon undrade i en kommentar om det bara är vi som tappar kläder och prylar när vi hänger tvätt.
Så klart inte.
Jag tittar ut genom fösntret, ser tre svarta strumpor hänga på linor på olika höjder, ett par kalsonger våningen ovanför som verkar ha fastnat på en krok eller något på väggen, och en gul keps längst ner på marken i pation.

Konstmarknad

På söndagar är alla butiker stängda i Sevilla, men det är roligt att promenera i stan ändå och gå på söndagsmarknad. Det finns några stycken att välja mellan. Vi gick till konstmarknaden på Plaza del Museo.

Det är roligt att gå runt och titta. En del är riktigt bra. Jag blev förtjust i en tjejs vackert teckande figurer i akvarell, en skäggig mans tittskåpsbilder och en lockig killes fotografier som är kopierade på trä (!).
Den som vill se barockkonst av Sevillamålare som Murillo, Zurbarán och Valdés Leal kan besöka museet som är öppet samtidigt.

Vi fortsatte till nästa söndagsnöje; tapas. Gick till Plaza la Concordia och beställde kall dryck och tapas.

Montadito med salmorejo, rökt torsk och små bitar av jamón serrano till mig. Suveränt god.
Jesús porvade en inbakad grej med stark chorizo och ost, och det blev adobo (friterade fiskbitar som dragit i en vinägrett) till oss båda, men den var lite smaklös.

På väg tillbaka, hemåt, gick vi in på konditoriet La Campana och köpte med oss gräddiga bakberk att ha till teet.

Spaniens nationalsång

Jag kommer att tänka på Sveriges nationalsång av någon anledning, och upptäcker samtidigt att jag inte kan Spaniens. Vet inte ens hur den låter. Pinsamt!
- Jag kanske borde lära mig den spanska nationalsången, säger jag.
- Varför då, undrar Jesús.
- Ja, jag bor ju här.
- Nationalsången har ingen text. Det är den enda i världen som inte har text.
- Har den inte? Men vad sjunger man då? Och varför har den ingen text?
- Vet inte. Franco hittade på en text, men alla tyckte att den var så löjlig så ingen ville sjunga den, och sedan har den glömts bort.

Muskelknuttarna på texmexstället

Vi (Jesús) lagar så himla god mat, så god att den godaste maten vi äter, äter vi hemma.

När vi går ut och äter gör vi det för att det är kul.

Igår var det fredag och efter en jobbig timme i en lampaffär tyckte vi att vi var värda att gå till något skojigt ställe och äta middag.

Så det gjorde vi.

Vi åkte till stadsdelen Los Remedios och texmexrestaurangen Amanecer.

Stark enchilada och hamburgare till Jesús, hamburgare med chili con carne till mig.

Mitt emot Amanecer ligger ett annat texmexställe; Tijuana, men dit går vi inte längre eftersom de är trevligare på det förstnämnda.

Sist vi var på Tijuana upptäckte vi att alla kypare hade bytts ut mot stora muskelknuttkillar. Verkligen alla! Gå dit själva så får ni se.

De här muskelkillarna ska inte bara ta upp beställningar och servera drycker, utan även flirta med kvinnliga besökare.
Kanske är det därför som det så ofta är tjejgäng där och äter, och tonåringar på vårt ställe?

Bekantingar i Triana

Bland det värsta man kan råka ut för här är en statsanställd. En sekreterare av något slag som jobbar inom den offentliga sektorn.
Innan ni protesterar; jag drar inte alla över en kam, det finns många bra personer, men det är inget ovanligt att man råkar ut för en riktig otrevlig människa när man måste prata med en statligt anställd sekreterare, receptionist eller liknande.
Som jag, igår, på vårdcentralen.
Jag var på dåligt humör i timmar efteråt.
Men idag glömdes incidenten bort när jag var i Triana, vår gamla stadsdel.
Jag var inne i min vanliga copistería för att köpa block och whiteboardpennor, och stannade kvar en stund och pratade. Och de är så himla vänliga där (utom den unge killen), och vi pratade om språk och flytar och de fick veta varför jag inte går dit längre. (Byte av stadsdel).
Och sedan gick jag till Shrek, "vår" gatas lokala lilla butik där man ber om saker över disk, jag behövde bröd, och stannande där och pratade en bra stund.
Och jag fick förklara varför jag inte har varit där på ett par... öh... år, och fick en hälsning med till Jesús.
Det tog tid innan vi bekantade oss med varandra, jag och Shreks syster. Brodern heter naturligtvis inte Shrek (inte butiken heller), men han liknar den där figuren.) Det var vintern för fyra år sedan när de sålde så himla goda clementiner, och jag köpte säkert ett kilo om dagen. Vi började prata om kalla hus och Shreks syster berättade att hon fortfarande värmer med kol under bordet. Lite farligt tyckte jag att det lät, det finns ju andra metoder nu, tänk om duken tar eld?
Shreks syster, liksom de flesta med sådana småbutiker, gillar att prata, och det är anledningen till varför vi inte köpte bröd där så ofta. Var det en person i butiken redan kunde man räkna med att få vänta länge, och var det flera i kö var det ingen idé att gå in.
Skoj att träffa Shreks syster igen.

Sprutan i ögat

Nu kommer berättelsen om ögonsprutan som jag fick innan jul.
Och vill ni inte läsa den kan ni hoppa direkt till sista stycket, för där står det viktiga.

Sprutan i ögat.
Det gick faktiskt.
Men det var inte lätt.
Vi var ett helt gäng som skulle sprutas den där måndagsmorgonen, och efter att ha fått på grön operationsrock och mössa på huvudet var jag en av de första som skulle in. Och där väntade de allihop, barska sköterskor, rara sköterskor humoristiske doktor Estéban och en annan läkare som varit i Luleå av någon anledning, och jag fick droppar i ögonen, alla möjliga droppar... och sedan var det stopp. Det gick bara inte.
Tänk er själva, hur kan man låta någon sticka en med en spruta i ögat?
Det går ju inte.
Och jag var så besviken, ville inte åka hem utan att få det gjort, så jag fick gå tillbaka till Jesús i korridoren och fick en avlång orange tablett att stoppa i munnen, en tablett som J blev imponerad av för sådana tar visst hans barndomskompisar i Triana, knarkargänget, och de blir sådana här sa J och visade någon fånig min med öppen mun och stirrande ögon, och jag väntade och väntade på att tabletten skulle ge effekt, samtidigt som den ena efter den andra av övriga patienter gick in i operationsrummet och ut igen och sa att det inte var något att vara rädd för, det känns inte, och själva hade de tagit både fyra och fem sprutor.
Men det var den mesigaste tablett man kunde tänka sig, och till slut hade alla som skulle sprutas varit inne, det var bara jag kvar, så jag drogs in igen, fick nya droppar, fick ögat uppspärrat med någon grej och det var jäkligt obehagligt, och sedan sattes sprutan, och jag vet inte vad som var mest obehagligt, ögonöppnaren eller sprutan, det är möjligt att sprutan inte kändes, men jag ryser vid minnet.
Och så var det klart.
Det gick faktiskt fort.
Och jag vinglade ut med lapp för ögat, och doktor Estéban pratade skötselråd med Jesús (här i Spanien följer alltid en familjemedlem eller vän med till sjukhuset, och det är rätt skönt faktiskt, jag hade inte lagt på minnet något av vad läkaren sa), och vi åkte hem och jag beklagade mig över den fjantiga tabletten som hade så lite effekt (fast något hade väl hänt eftersom sprutsticket gick att genomföra).
Hemma skulle jag ligga stilla på rygg i ett par timmar medan vätskan verkade, och jag kröp under filten, pipen la sig på min bröstkorg, och jag väntade mig ett par långtråkiga timmar, men jag slocknade som en sten och bara sov.
Var det en sömntablett?

Vad jag egentligen ville komma med i det här långa inlägget var följande:
På flyget mellan Malaga och Köpenhamn tyckte jag att jag såg tyget i stolen framför så skarpt, så jag tittade med ett öga i taget och upptäckte en stor skillnad i synen! Jag var tvungen att väcka Jesús och berätta det. Det som bara är sudd på högerögat är klara linjer på vänsterögat. Och sedan dess jämför jag texter och skyltar och allt man kan titta på hela tiden.

Någon som har Telenor?

Hej bloggläsare.
Är det någon av er som har Telenor?
Som är intresserad av en kontokortsladdning på hundra kronor?
Jag har en för mycket.
Mejla mig namn och adress så skickar jag.
Först till kvarn...

Mejla till casaannika@yahoo.se

Det mörka landet - och det ljusa

Sverige är så mörkt på vintern.
Man behöver inte vara borta länge för att märka det.
Så mörkt.
Det räckte inte med två veckor, jag hann inte vänja mig.
Häpnade varje dag, varje förmiddag när jag väntade och väntade på att skymningsljuset skulle försvinna, tills jag någonstans vid lunchtid insåg att det inte skulle bli ljusare än så.
Inte ens när solen sken var det riktigt ljust. Det var ständigt kvällsljus, med långa, långa skuggor.
Mitt svenska hemma ligger ändå ganska långt söderut.

En grå svensk vinterdag utan snö är bland det mest ledsamma som finns.

Spaniens ljus slog emot mig på Malagas flygplats.
Ett sådant ljus! Dofterna! Blå himmel!
Solen värmde.
När vi körde runt i staden och försökte hitta utfarten mot Sevilla sjönk solen snabbt, och snart hade vi underbart vackra blå berg mot rosa himmel framför oss.
Det som är bra med Malaga är bergen, det önskar jag att Sevilla hade.

Jag var ute och gick i stan och kände att det var gott att vara tillbaka.
Det är januari men det känns som om våren snart är här, och det är den ju också. I februari börjar den sydspanska våren, om än inte officiellt.
Jag tänkte på semana santa, och aprilferian i stan, de återkommande evenemangen, och jag tänkte på hur många gånger jag varit med om dem. Måste skaffa klänning till det här året.

Jag köpte en baguette i en brödaffär, en sådan där man väljer bröd och pålägg.
Det bildas alltid en besvärande kö när expediten gör i ordning ens smörgås och slår in den i aluminiumfolie.
Jag satte mig på en bänk på ett av Sevillas typiska torg. En fontän porlade, fågelkvitter från träden, grönska, dofter, barn som lekte, folk som gick förbi. Så underhållande.

Snart är det vår.

Vardagsmat

Skönt att vardagen är tillbaka.
Jag har fått en överdos av gräddiga roscos, karameller och julgotter. Längtar bara efter riktig mat.
Kylen har varit tom sedan vi åket till Sverige, sånär som på en burk oliver, basflaskor och ett bortglömt paket mjölk (hu!).
Igår var det dags för den stora handlingen.
Först hos grönsakshandlaren här nedanför. Hela basutbudet med grönsaker. Det går inte att laga en enda spansk rätt utan grönsaker. Tror jag.
Det är därför som vi har ätit hos Jesús föräldrar de här dagarna.
På kvällen blev det en tur till snabbköpet.
Det är en glädje att öppna kylskåpet nu. Jag tänker på mat hela tiden. På rätter som vi ska äta i veckan. Idag blir det doradafisk i ugn med vin-vinägrett över och hemgjord pommes frites till. Senare i veckan blir det brytbönor med olivolja och vitlök, äggplanta, ibericokött...
Älskar spansk mat.
Så mycket smak, varenda tugga är en njutning.

Sevilla kl 17.21

Sevilla
8 januari 2013.
Klockan 17.21

Utomhus: 13,7 grader
Inomhus: 13,6 grader

Jag har nämnt det här med sydspanska, oisolerade hus va?
Och att de saknar element?

Kalender

Och nu: ut och köpa kalender!
Det är svårt. Det måste vara rätt. Inte för lite, inte för mycket plats att skriva.
Så måste den vara fin.
Så att det blir roligt att slå upp den och skriva in tråkiga måsten.
Om ni fattar.

Det här med språk...

Så skönt att komma tillbaka till det här spansktalande landet.
Inte för att svenskan är något problem.
Inte mycket i alla fall.
Men jag blir orolig när det fattas ord, när jag inte finner dem på svenska. Är osäker på dem. "Blev det rätt nu?"
Efter så kort tid.
Nu var jag ju i Sverige i oktober, men egentligen har det gått över ett år sedan jag var hemma på riktigt.

Och engelskan.
Gud så jobbigt det är.
Engelska är ett språk som jag sällan använder. I Sverige pratar vi rätt mycket engelska för att Jesús ska hänga med, men oj så svårt det har blivit, tycker jag. Jag minns av hur jobbigt det var innan jag kunde spanska ordentligt, när jag saknade språk, när jag inte kunde uttrycka mig, berätta, säga vad jag ville.
Jag snubblar över engelskan, funderar, letar ord, är hellre tyst ibland. Fast efter några dagar kommer den lättare, flyter lite bättre.
Men som spanskan - nej.

Jesús förresten, han har blivit bättre på svenska. Man kan prata med honom på svenska och han förstår det mesta, även om han har svårt att svara på samma språk.
Vi måste ta tag i det här nu.
Han måste lära sig svenska.

För att spanjorerna inte ska missa en ledig dag...

Löjligt och lite pinsamt: jag har världens träningsvärk i låren efter att ha böjt mig så många gånger och plockat godis under godisregnet igår.

Värt att notera: Idag är folk lediga, så vi har fortfarande inte kunnat handla mat sedan vi kom hem i lördags.
Anledning till ledigheten: trettondagen inföll på en söndag, så för att spanjorerna inte ska gå miste om en ledig helgdag har de fått ledigt idag.

Godisregn på julens roligaste dag

Trettondagen är den roligaste dagen under den spanska julen.
Vi hade fått en rosco de reyes av Jesús mamma, en sådan som man fyller själv med grädde, och den åt vi av till frukost, men innan vi åkte till svärföräldrarna för lunch gick vi till ett konditori och köpte en rosco att ta med till dem, en stor med chokladkräm.

Före maten gick vi ut i solen alla fyra. Det var massor med folk ute. Lekplatserna fulla, cerveceríorna också, ungar som träffade kompisar och jämförde presenter som de tre vise männen kommit med under natten, överallt ungar bärandes på leksaker, eller lekandes med dem på marken. En liten flicka med rosa tyllkjol hölls uppe i båda händerna medan de nya rullskridskorna rullade iväg med henne. Många var finklädda och bvar på stora påsar med inslagna paket, på väg till någon.
Vi stannade till vid en tapasbar där det blev vin, öl och cola, och två panes, det ena brödet med salmorejo och jamón, det andra med salmorejo och rökt torsk.
Mycket gott.

Spanska, stora köttbullar, kyckling i vitlöksolja och hemgjorda pommes till lunch, sedan ett par rejäla bitar rosco. Den här gången var det Jesús som fick figuren.
Vid halv sex gick vi ut för att leta efter trettondagsparaden, och det var lätt, det var bara att följa trummorna.
Vi stannade i början av Calle San Jacinto och såg när den första vagnen långsamt rullade förbi. Mängder av barn utklädda på vagnarna, de kastade godis och leksaker till oss som såg på. Efter en stund gick den första musikkåren förbi, och efter den kom första vise mannen. De vise männen på sina vagnar är de mest populära eftersom de kastar mer godis och leksaker än alla andra.
Det studsade karameller vid våra fötter och vi samlade i en påse.
Sedan gick vi till Calle Castilla där vi brukar träffa Jesús kusiner och trillingarna, och medan vi pratade med dem passerade paraden en gång till för våra ögon, nu i mörker, och det blev ännu mer godis i påsen.
Den blev full och var tung att bära.

Vi gick tillbaka till Jesús föräldrar för att lämna av påsen och träffa de andra. Där var hans bror och syster och deras familjer, ja hela den närmsta familjen var där, och vi fick en borrmaskin i julklapp, något som jag blev himla glad över, jag som gått och tittat på verktygslådor i järnaffärernas skyltfönster de senaste månaderna.
Medan vardagsrummet fylldes allt mer av folk och lilla Elisa provade sin nya cykel och Pili sin motorcykel gick jag och Jesús in i det lugna köket och drack dricka, åt ännu mer rosco och salchichón på små brödbitar.
Sedan tog vi ett par nävar karameller (nivån i påsen verkade inte sjunka alls), lämnade vi kaoset ochgick på bio.
Tips: The hobbit går odubbad, i icke 3 D-format på la Avenida.
Jättebra slut på en riktigt rolig dag!

Äntligen trettondagen!

Vi lämnade bara av resväskorna hemma, sedan åkte vi till Jesús föräldrar för att hämta katten.
Men som vi hade misstänkt, pipen hade glömt bort oss efter de här två veckorna i Sverig och var livrädd och gömde sig bakom en gardin.
Till slut klarnade minnet och jag fick klappa honom, men vi fick inte med honom hem.
Den dumme katten har minne som en guldfisk.
Han gömde ju bort mig efter förra Sverigebesöket också, som inte var längre än sju dagar.

Vid tiotiden på kvällen kom Jesús syster och hennes man och lilla Elisa. De hade varit ute och tittat på Sevillas stora Reyes Magos-parad när den passerade Triana. De hade stått längst fram och fått en massa godis och en liten boll, och Elisa var alldeles grön om munnen efter alla karameller.
Jesús föräldrar hade gjort i ordning middag med en trevåningstortilla, ägg och potatis längst ned, sedan ett lager spenat och överst tonfisk och majonäs, hur gott som helst och jag åt alldeles för mycket. Salchichón och caña de lomo och bröd fanns också, och sedan avslutade vi allt med rosco de reyes.

I natt var de tre vise männen hemma hos oss och lämnade fyra paket till mig på soffan, upptäckte jag när jag gick upp. Två riktigt bra skivor och två serietidningar:)
Det fanns visst ett paket till Jesús också, men de tre vise männen visste väl att han hade fått en julklapp av tomten på julafton.
Nu har vi ätit rosco de reyes (runt bakverk med en massa grädde, traditionellt för den här dagen), och jag får ett lyckosamt år, för i min bit låg den lilla figuren, och hörntanden känner fortfarande av det hårda bettet i figuren.

Nu ska vi ut på stan. Först leta rätt på den här stadsdelens vise män-parad, sedan hem till Jesús föräldrar för lunch och julklappar, och därefter se Trianas stora parad på Calle Castilla, som är bästa stället. Förmodligen träffar vi på Jesús släktingar som bor där också.

Och sjutton vet om jag inte tar och köper en rosco de reyes till. En med tryffelchokladkräm i... Det är ju bara en gång om året ändå!

Snart hemma

Idag åker vi hem till Spanien igen.
Får äntligen hämta katten.
Har med kakao och pärlsocker och böcker i packningen. Och min Ulla Holmstrandtavla med de disiga träden.
Den dumme katten verkar ha blivit alldeles för god vän med Jesús pappa.
Är snart tillbaka och bloggar som vanligt igen.
Hej så länge!

Kaninkött

Där i Östersund pratade vi vid ett tillfälle om kaniner.
Konversationen hölls på engelska för Jesús skull, och jag är väl ingen hejare på engelska kanske, men... visst betyder rabbit kanin?
Det de pratade om var så konstigt att jag blev tveksam.
Mycket tveksam.
Så tveksam att jag började undra om rabbit egentligen betyder groda.
De pratade om kanin som mat.
Att äta kanin.

- Man kan äta kanin.
- Jag har aldrig gjort det.
- Inte jag heller.
- Jag har provat!
- Har du? Hur var det?
- Det smakade som kyckling.

Har jag varit borta för länge?
Där jag bor är kanin ett naturligt inslag i kosten. Liksom fisk, bläckfisk, kyckling, gris, potatis, ris och så vidare. Inget märkvärdigt.
Jesús pappa gör ibland kanin-paella som är så gott. Med lagerblad och morot och lök.
Kaninköttet är lite segt och helt utan fett, det lilla djuret lever ju inte i stillhet.
Gott att gnaga köttet från de tunna benen.
Ibland hittar man små svarta hagel i köttet, så det gäller att bita försiktigt.
Kaninen kan man köpa i mataffären, eller på marknaden. Där hänger de i bakbenen med pälsen kvar.

Jag hade visst glömt bort att man inte brukar äta kanin i Sverige.

Vindruvor i Östersund

Vi har varit i Östersund några dagar, närheten av Östersund i alla fall, och hälsat på kompisar, och det var jättekul.
Det finns massor med snö där. Jag fick lust att slänga mig i den och försvann ända till midjan och hade problem med att ta mig upp.
Älskar snö.
Medan de andra åkte skidor åket jag och J och tittade på vackra Ristafallet med all is, så vackert vintertid, och sedan åkte vi vidare till Åre som ligger alldeles i närheten.
Jesús mamma ringde och var orolig för att vi inte skulle äta de traditionsenliga druvorna, så vi köpte vindruvor och åt allihop. I Spanien ska man äta en druva för varje gång som klockan slår vid tolvslaget. De såg så roliga ut de andra att jag bara skrattade och fick inte i mig mer än fyra druvor innan klockan hade slagit färdigt, så det blir nog inget tursamt år för mig, om man ska tro Jesús mamma.
Nu ska jag åka och jobba en sväng.
Hej så länge!