Äntligen trettondagen!

Vi lämnade bara av resväskorna hemma, sedan åkte vi till Jesús föräldrar för att hämta katten.
Men som vi hade misstänkt, pipen hade glömt bort oss efter de här två veckorna i Sverig och var livrädd och gömde sig bakom en gardin.
Till slut klarnade minnet och jag fick klappa honom, men vi fick inte med honom hem.
Den dumme katten har minne som en guldfisk.
Han gömde ju bort mig efter förra Sverigebesöket också, som inte var längre än sju dagar.

Vid tiotiden på kvällen kom Jesús syster och hennes man och lilla Elisa. De hade varit ute och tittat på Sevillas stora Reyes Magos-parad när den passerade Triana. De hade stått längst fram och fått en massa godis och en liten boll, och Elisa var alldeles grön om munnen efter alla karameller.
Jesús föräldrar hade gjort i ordning middag med en trevåningstortilla, ägg och potatis längst ned, sedan ett lager spenat och överst tonfisk och majonäs, hur gott som helst och jag åt alldeles för mycket. Salchichón och caña de lomo och bröd fanns också, och sedan avslutade vi allt med rosco de reyes.

I natt var de tre vise männen hemma hos oss och lämnade fyra paket till mig på soffan, upptäckte jag när jag gick upp. Två riktigt bra skivor och två serietidningar:)
Det fanns visst ett paket till Jesús också, men de tre vise männen visste väl att han hade fått en julklapp av tomten på julafton.
Nu har vi ätit rosco de reyes (runt bakverk med en massa grädde, traditionellt för den här dagen), och jag får ett lyckosamt år, för i min bit låg den lilla figuren, och hörntanden känner fortfarande av det hårda bettet i figuren.

Nu ska vi ut på stan. Först leta rätt på den här stadsdelens vise män-parad, sedan hem till Jesús föräldrar för lunch och julklappar, och därefter se Trianas stora parad på Calle Castilla, som är bästa stället. Förmodligen träffar vi på Jesús släktingar som bor där också.

Och sjutton vet om jag inte tar och köper en rosco de reyes till. En med tryffelchokladkräm i... Det är ju bara en gång om året ändå!