Sprutan i ögat

Nu kommer berättelsen om ögonsprutan som jag fick innan jul.
Och vill ni inte läsa den kan ni hoppa direkt till sista stycket, för där står det viktiga.

Sprutan i ögat.
Det gick faktiskt.
Men det var inte lätt.
Vi var ett helt gäng som skulle sprutas den där måndagsmorgonen, och efter att ha fått på grön operationsrock och mössa på huvudet var jag en av de första som skulle in. Och där väntade de allihop, barska sköterskor, rara sköterskor humoristiske doktor Estéban och en annan läkare som varit i Luleå av någon anledning, och jag fick droppar i ögonen, alla möjliga droppar... och sedan var det stopp. Det gick bara inte.
Tänk er själva, hur kan man låta någon sticka en med en spruta i ögat?
Det går ju inte.
Och jag var så besviken, ville inte åka hem utan att få det gjort, så jag fick gå tillbaka till Jesús i korridoren och fick en avlång orange tablett att stoppa i munnen, en tablett som J blev imponerad av för sådana tar visst hans barndomskompisar i Triana, knarkargänget, och de blir sådana här sa J och visade någon fånig min med öppen mun och stirrande ögon, och jag väntade och väntade på att tabletten skulle ge effekt, samtidigt som den ena efter den andra av övriga patienter gick in i operationsrummet och ut igen och sa att det inte var något att vara rädd för, det känns inte, och själva hade de tagit både fyra och fem sprutor.
Men det var den mesigaste tablett man kunde tänka sig, och till slut hade alla som skulle sprutas varit inne, det var bara jag kvar, så jag drogs in igen, fick nya droppar, fick ögat uppspärrat med någon grej och det var jäkligt obehagligt, och sedan sattes sprutan, och jag vet inte vad som var mest obehagligt, ögonöppnaren eller sprutan, det är möjligt att sprutan inte kändes, men jag ryser vid minnet.
Och så var det klart.
Det gick faktiskt fort.
Och jag vinglade ut med lapp för ögat, och doktor Estéban pratade skötselråd med Jesús (här i Spanien följer alltid en familjemedlem eller vän med till sjukhuset, och det är rätt skönt faktiskt, jag hade inte lagt på minnet något av vad läkaren sa), och vi åkte hem och jag beklagade mig över den fjantiga tabletten som hade så lite effekt (fast något hade väl hänt eftersom sprutsticket gick att genomföra).
Hemma skulle jag ligga stilla på rygg i ett par timmar medan vätskan verkade, och jag kröp under filten, pipen la sig på min bröstkorg, och jag väntade mig ett par långtråkiga timmar, men jag slocknade som en sten och bara sov.
Var det en sömntablett?

Vad jag egentligen ville komma med i det här långa inlägget var följande:
På flyget mellan Malaga och Köpenhamn tyckte jag att jag såg tyget i stolen framför så skarpt, så jag tittade med ett öga i taget och upptäckte en stor skillnad i synen! Jag var tvungen att väcka Jesús och berätta det. Det som bara är sudd på högerögat är klara linjer på vänsterögat. Och sedan dess jämför jag texter och skyltar och allt man kan titta på hela tiden.