Bekantingar i Triana

Bland det värsta man kan råka ut för här är en statsanställd. En sekreterare av något slag som jobbar inom den offentliga sektorn.
Innan ni protesterar; jag drar inte alla över en kam, det finns många bra personer, men det är inget ovanligt att man råkar ut för en riktig otrevlig människa när man måste prata med en statligt anställd sekreterare, receptionist eller liknande.
Som jag, igår, på vårdcentralen.
Jag var på dåligt humör i timmar efteråt.
Men idag glömdes incidenten bort när jag var i Triana, vår gamla stadsdel.
Jag var inne i min vanliga copistería för att köpa block och whiteboardpennor, och stannade kvar en stund och pratade. Och de är så himla vänliga där (utom den unge killen), och vi pratade om språk och flytar och de fick veta varför jag inte går dit längre. (Byte av stadsdel).
Och sedan gick jag till Shrek, "vår" gatas lokala lilla butik där man ber om saker över disk, jag behövde bröd, och stannande där och pratade en bra stund.
Och jag fick förklara varför jag inte har varit där på ett par... öh... år, och fick en hälsning med till Jesús.
Det tog tid innan vi bekantade oss med varandra, jag och Shreks syster. Brodern heter naturligtvis inte Shrek (inte butiken heller), men han liknar den där figuren.) Det var vintern för fyra år sedan när de sålde så himla goda clementiner, och jag köpte säkert ett kilo om dagen. Vi började prata om kalla hus och Shreks syster berättade att hon fortfarande värmer med kol under bordet. Lite farligt tyckte jag att det lät, det finns ju andra metoder nu, tänk om duken tar eld?
Shreks syster, liksom de flesta med sådana småbutiker, gillar att prata, och det är anledningen till varför vi inte köpte bröd där så ofta. Var det en person i butiken redan kunde man räkna med att få vänta länge, och var det flera i kö var det ingen idé att gå in.
Skoj att träffa Shreks syster igen.