Vandring i Santa Olalla

Det blev inget besök i Aracena, vi åkte till Santa Olalla istället, där det skulle finnas en fin led att gå.
Mycket riktigt.

Förbi stenbrott och hagar gick vi, solen värmde så skönt på armarna, vid kanten växte små gula blommor och sådana där som ser ut som små prästkragar.

Efter de senaste dagarnas regnskurar var det ganska blött på vägen. Då och då doldes den i i vatten, och vi, som bara hade kängor på fötterna, klängde på stenmurar och grindar för att ta oss förbi någorlunda torra om fötterna.

Vi satt på var sin sten och åt matsäck; nybakade baguetter med massor av serranoskinka, drack cider och delade på en mini-rosco de reyes som bageriet härnere sålde.
Det var så gott att komma ut. Jag tror inte att vi är skapta för att bo i städer.

Jag är inte det. Jag bor i ett höghus och är omringad av andra höghus och trafik, och jag har det bra här, men  jag ser lägenheten som ett tillfälligt boende, jag vill inte bo i stan.

Söndagen spenderades på bästa sätt.
Vi lagade kikärtsgryta, tortilla och blåbärsrulltårta till svärföräldrarna som kom på besök.
De hade med sig mitt efterlängtade bokpaket.
På kvällen gick vi till en tetería med ett par goda vänner som vi inte har träffat på länge.
Jag drack ett lakrits-te som smakade mycket gott, men som luktade... avlopp.
Kul att testa något nytt:)