Spansk sjukvård

Jag verkar ha fått öroninflammation. Svenska sjukvårdsupplysningssidan 1177 uppmanar mig att gå till vårdcentralen, så då gör jag det.
Min egen läkare är ledig i dag, så jag åker på en slags akuttid på eftermiddagen. Trots att det är nära tar jag bilen för att det ska gå fortare, vi ska på utflykt sedan.
Plockar med lite jobb i en ryggsäcken, att göra medan jag väntar.
Jag hinner aldrig packa upp jobbet.
14 minuter efter att jag körde iväg är jag hemma igen. Jag har träffat en läkare, som konstaterat att jag inte har öroninflammation, som ger rådet att komma tillbaka om smärtan inte går över eller om hörseln inte kommer tillbaka inom några veckor.
Besöket var, som alltid, gratis.

Utlandssvensk

- Jag måste åka till Ikea för att köpa kaviar!
- Ikea... en lördag? För en tub kaviar?
- Jag måste ha kaviar till frukosten!

Det blev två tuber. Så det räcker ett tag.

Bilder från Sevilla

Nu var det längesedan jag hade med bilder från Sevilla. Så följ med på den här söndagspromenaden i stan!


Först gick vi till konserthuset för att se om det finns något intressant för Jesús pappa. En försenad julklapp var det tänkt, men nu fyller han snart år, så...

Därefter fortsatte vi till det intilliggande Hospital de la caridad, där tidigare de allra fattigaste fick vård, och som nu fungerar som ålderdomshem för ensamma gamla. Miguel de Mañara gav mycket pengar och ägnade sitt liv åt sjukhuset och den intilliggande kyrkan. Det sägs att han är föregångaren till Don Juan, efter det utsvävande liv Mañara levde som yngre.

Jag var ute med de här.
Disa syns inte på någon bild, för hon sov från att vi gick tills att vi kom tillbaka, faktiskt närmare tre timmar.

På söndagar är alla affärer stängda, men mitt emot katedralen hålls en antik- och samlarmarknad. Vi kikade lite.
Jag blev förtjust i gamla kolorerade fotovykort i färg, och gillade myntpärmarna med euromynt från alla euroländer.

Vi kom ut från marknaden och kände oss hungriga. Dags för tapas alltså.

Mätta gick vi vidare. Förbi katedralen...

...in i godisaffären Pick ´n eat där det brukar finnas lite svenskt lösgodis. Det gjorde det nu med, lite saltlakrits och sådant gott blev det i påsen.

Det smakade vi på när vi satte oss på en bänk vid Puerta de Jerez, där ett gäng gatuartister hade en liten flamencoföreställning.

En bit bort bjöds det på blues istället.

Vi gick förbi parken Jardines del Cristina, vid Palacio de San Telmo...

Där finns en kiosk som säljer en masa olika sorters nötter i små påsar, men vi gick förbi den och fortsatte över bron som går till stadsdelen Los Remedios istället.
En turistbåt åkte förbi under oss.

På andra sidan ligger en tjusig restauranng.

Promenaden fortsatte intill vattnet längs Calle Betis, vi kollade fina hus och restauranger.
Apelsinträden som kantar gatan var tunga av mogen frukt.

Uteserveringarna fick mer och mer folk, det närmade sig lunchtid.

Det skyltades om flamencoföreställningar.

Vi funderade på att hälsa på Jesús pappa som stod på andra sidan Trianabron och sålde sina tavlor på konstmarkanden, men insåg att han nog höll på att plocka ihop vid den här tiden och gick istället längs San Jacinto tillbaka till svärfars lägenhet.
Hade det inte varit för lunchen hade jag stannat till här och köpt rostade kastanjer eller bakad sötpotatis.

Sista bilden, innan jag la ner kameran, var på Iglesia de San Jacinto, en av mina favoritkyrkor här i stan.
Och det var den söndagen!

Zufre

Jag skyndar mig att publicera detta inlägg, som legat klart i flera dagar utan att jag hunnit lägga ut det, innan någon märker att jag är borta.
Svar på alla kommentarer som ni har skrivit (jag blir så glad av dem!) kommer senare. Så fort jag kan smita igen!


Det skulle vara olivolje-feria i Zufre, en by några mil härifrån. Men när vi satt i bilen undrade vi om det var någon idé att åka. Det regnade så mycket, och här ställs allt in när det regnar. Vi skulle med största sannolikhet åka flera mil för ingenting. Men vi var äntligen klara, efter en timmes letande av regnkläder, juice, nycklar, våtservetter och allt vad det är, och ville inte ha gjort allt i onödan. Så vi åkte.

Milde tid, vilken upptäckt!
Vi kollade litegrann efter skyltar till ferian, men struntade snart i det och stirrade på de vackra, backiga gatorna vi körde förbi. När vi kört igenom hela byn och var ute på andra sidan parkerade jag. Det var så vackert!

När vi hade stirrat på sjön där borta i det grå, de blommande mandelträden på sluttningen, getter och gröna kullar började vi gå uppför, mot kyrkan.

Vi kom till ett litet torg med kommunhus från 1600-talet och bilar parkerade under apelsinträden. Här blev v Disa kissnödig och jag och Jesús stressade, för vi är inte vana vid det här, som Sverigeboende småbarnsföräldrar är. Ta av regnjacka, regnbyxor, byxor... Vi tog skydd under ett apelsinträd för att inte bli så blöta och jag tänkte på vinterklädda ungar i Sverige.

Disa hittade en fontän att leka vid, och sedan gick vi för att leta efter en bar, för Jesús och jag frös, och Disa var blöt om huvudet och kall om händerna.

Vi kom fram till det fina, roliga torget vi kört förbi tidigare. Disa lekte lite på lekplatsen innan vi gick in på den ena av restaurangerna vid torget.
Jag beundrade utsikten och såg redan för mig alla varma sommarkvällar som vi kommer att sitta vid de här borden.

Inne på restaurangen värmde en braskamin, och vi stötte på bekanta från Sevilla. Vilket gjorde att vi, istället för att dricka varm choklad och äta någon tapa innan vi åkte hem, stannade i två och en halv timme och åt lunch.
Disa hade rätt tråkigt så jag var ute och lekte med henne på lekplatsen i regnet ett par gånger.
Jag stör mig så himla mycket på spanjorers trams med vädret (inställda ferior och konserter som planerats månader tillbaka, inställda besök, skolbarn måste vara inne på rasten när det regnar, en födelsedagsfest i helgen ställs troligtvis in på grund av regn...) att jag gladde mig löjligt mycket åt våra regnkläder och att vi kunde vara ute, att till och med en liten unge var ute i regnet, och hoppades att alla i restaurangen såg oss.

Vi hade ingen lust att åka hem redan, denna roliga söndag, så vi åkte vidare mot sjön som vi sett från utsiktsplatsen.

Den ringlade sig runt och vi körde en urdålig, trasig väg med den vackraste utsikt. Det regnade och regnade, vattnet forsade i plötsligt uppståndna vattenfall längs bergväggarna. Vi stannade bilen när en stor flock getter skulle över vägen, och fortsatte sedan.

Vägen visade sig vara lång, och vi tröttnade till slut och ville åka hem, tända brasa och baka sockerkaka. Det var perfekt väder och sinnesstämning för det.
Det blev ingen sockerkaka, för väl hemma påmindes jag om hur kallt det är inne i ett spanskt hus, och jag lämnade vardagsrummet med element och brasa förrän vid läggdags.

8. Något gult

Inlägg 8 i Februarilistan

Jag tänkte genast på citroner. Det är apelsin- och citronsäsong, träden är tunga av frukter, men vi har inget citronträd i närheten.
Jag skulle kunna ta en bild på marken som täcks av små gula blommor, det ser ut som svensk vår nästan, det är vårlikt och hönsen är ute och pickar och gräset grönt och det doftar gott.
Men det blev en bild på ett underbart mimosaträd istället. Vi bor här alldeles i närheten, gatan med radhus svänger vänster strax utanför bild, och där bor vi.
Mimosaträdet var så otroligt vackert, med gulblommiga grenar som hängde nästan ned till marken. Men ett par dagar innan jag tog bilden hade kommunen klippt ned grenarna, tyvärr.

6. Det här gör mig trött

Inlägg 6 i Februarilistan

Det finns få saker som gör mig så trött som dataproblem.
Dataproblem ingår när man jobbar med datorer, och det egentliga problemet är nog jag själv som är fullkomligt ointresserad av teknik, ettor och nollor och allt därtill.
Det uppstår ett problem och jag har ingen intuition eller fantasi till att lösa det eller ana var det kommer ifrån. Jag vill bara att allt ska funka så jag kan göra mitt jobb. Jag läser manualer och frågar och letar hjälplänkar på google för att lösa problemen, och det tar sån tid, och det går aldrig, alltid är det någon liten detalj som inte ser likadan ut i mitt program, min version. Jag skulle vilja ha någon bredvid mig som kan lösa alla dataproblem och lära mig något om vad jag kan göra när något händer.
Om det bara hade funnits en instruktionsbok till detta med datorer, så kunde jag läsa den och lära mig det viktigaste, eller slå upp som i ett lexikon, men det funkar ju inte så, det är så mycket, och hela tiden kommer det nytt.
Och jag är helt ointresserad.
Mitt största problem just nu är krånglet med ljudet på Skype. Andra kan höra mig prata, men jag kan inte höra dem. Den finns en liten grej under högtalarsymbolen i datorn som ska vara uppdragen, men den går inte att dra upp när jag öppnar Skype. I alla andra sammanhang fungerar ljudet hur bra som helst, bara inte i Skype-programmet. Och jag blir så orimligt trött, för det här MÅSTE fungera i jobbet.

Disas namnsdag

För en vecka sedan stod det Disa i den svenska almanackan.
Enligt Jesús. Jag vet inte varför han minns det, när han knappt kommer ihåg när jag fyller år, men det gör han.
Spanjorerna har frågat oss vem Santa Disa var, för här har alla namn efter helgon, och de namn som står i kalendern är olika helgons dag. Kanske därför många tar namnsdagar på lite större allvar?
Vi såg namnsdagen som en perfekt ursäkt till att baka tårta, så vi samlade ihop ett litet gäng. (En familj uteblev eftersom det hade regnat dagen innan och det kunde vara vått i gräset. Spanjorer och väder...)
Disa har så bra minnen från när hon fyllde två år i juli (!) och pratar ofta om det, tårtan, ljusen som skulle blåsas och så, och hon såg fram emot tårtan som vi skulle baka nu. Hon dekorerade med strössel och jordgubbar och hela handen hamnade i grädden ett par gånger.

Vi drog iväg till en fin grillplats i närheten. Där grillade vi sardiner och kött, och hade med oss croquetas, ensaladilla, hembakt olivbröd, salchichón och drycker och snacks, och så tårtan förstås. Det blåste så mycket att Disa aldrig fick chansen att blåsa ljusen, det gick inte att tända dem, men vi sjöng födelsedagssången Cumpleaños feliz som hon tycker så mycket om och går och sjunger på själv varje dag, och hon blev så glad!
Och det blåste kallt och vi frös och frös och skyddade maten från Beethoven, en stor sankt bernhardshund som bor där i närheten, och hunden Gordo förstås, som är ännu ivrigare, men han är så liten att han inte når upp till bordet.

Disa och svenskan

Jag träffade ett par svenska kompisar i helgen, med barn i samma ålder som Disa. Vi har försökt träffas med jämna mellanrum tidigare, men det blir inte så ofta att vi ses alla tre nu, efter flytten till Aracena.
Vi pratade om det här med svenskan, och jag som varit lite nedslagen det senaste med anledning av detta, kände mig ännu deppigare efter samtalet.
Sedan Disa började tala har hon pratat mest svenska, helt enkelt för att Jesús är rätt fåordig och jag har babblat så mycket jag orkat för att lära Disa språket.
En spansk släkting tyckte att det var illa att jag vägrade lära henne spanska, kanske i frustration att inte kunna kommunicera så mycket med henne, men det brydde jag mig inte om, jag visste att spanskan inte skulle bli något problem.
När Disa började förskolan i höstas vände det, och just nu pratar hon nog ungefär hälften spanska och hälften svenska, och det blir bara mer och mer spanska. Det är ju inte så konstigt. På förskolan matas hon med spanska. På helgerna är det spanska med farfar och andra släktingar och kompisar till oss. Det senaste har jag jobbat mer och då är det spanska med hennes pappa på eftermiddagar och kvällar också.
Hon får bara svenska från mig och de svenska barnböckerna, som inte är så många och som vi börjar tröttna lite på. Några enstaka svenska barnprogram.
Häromveckan när vi var ute hela dagen med ett gäng spanska kompisar, funderade jag på kvällen på ifall jag hade hört något svenskt ord från Disa överhuvudtaget den dagen.
Usch, vad ledsamt det känns.
Nu träffade hon ju inte så många fler svenskar när vi bodde i Sevilla, men någon eller ett par gånger i månaden fick vi in svenskträff, vi tre mammor med små barn, och det finns en barngrupp som ses en stund varje måndag. Det var ju lite i alla fall.
De andra svenska mammorna åker hem till Sverige ett par gånger om året eller mer, och får besök av barnens morföräldrar, och jag tänker, att det är synd att Disa inte har några morföräldrar. Vi har ju inget sådant självklart hem att åka till när hemlängtan slår till, eller bara önskar andas svensk luft och vara hemma ett tag, och inga morföräldrar som kommer och hälsar på, ni vet. Jag kommer aldrig att kunna göra det som den ena mamman tänkt, att låta barnet vara själv med morföräldrarna på somrarna några veckor för att tvingas prata och lära sig svenska.
Jag vill så gärna att hon ska lära sig bra svenska, men det känns väldigt otillräckligt när hon bara har mig att lära sig av.

5. En viktig lök

Inlägg 5 i Februarilistan

En viktig lök?
Vitlöken förstås!
Jag bor ju i Spanien!
Vitlöken är så viktig i det andalusiska köket att det knappt går att laga något alls om inte vitlök finns hemma. Så det har man alltid hemma. Vitlöken är mycket viktigare än ägg och mjölk och sådant.
Många äter till och med vitlök till frukost. En klassisk, andalusisk frukost är rostat, vitt bröd, som man stryker en vitlöksklyfta över. Sedan häller man på olivolja i en fin stråle, lägger på några skivor tomat (eller har på tomat körd i mixern) och så toppar man detta med lite salt.
Gott!

Vitlöken ingår sedan i så gott som alla rätter. Från linsgrytor och spenat till risrätter och fisk.

4. Min frukost i dag

Inlägg 4 i Februarilistan

Rostat bröd med kaviar och avokadoröra, samt juice på röda bär.

Jag är dålig på frukost.
Jag förstår mig inte på folk som äter så fort de stiger upp på morgonen, som Jesús, för det vänder sig i mig av bara tanken på att äta så tidigt. Jag kan absolut inte få ner en typisk spansk halv baguette som rostats i smörgåsgrillen, som de flesta äter här.
Så jag väntar ett par timmar eller så, tills jag blir hungrig. Inte ens då har jag så stor lust att äta, så jag hittar små tricks för att få i mig frukost.
Ett tag gick det bra med Nutella, men det tycker jag är för gott, så en burk tar slut väldigt fort. Utanför frukosttid, så att säga.
Det enda bröd som jag kan äta till frukost här i Spanien är formfranska. Det blir alltid Bimbo Natural, eftersom det är det enda rostebrödet utan socker och en massa konstiga ämnen.
Två skivor. Ett tunt lager Kalles kaviar från Ikea och så ett stekt ägg om jag har bråttom, eller ett kokt om jag har längre tid på mig. Eller avokadoröra om det finns avokado hemma. Mmm. Avokadoröra, med lite salt, olivolja och cayennepeppar. Fast det sistnämnda, inte nu längre, inte sedan...
Jag var så himla nöjd med att vi knappt haft några mjölbaggar (heter det mjölbagge?) under åren i den deprimerande lägenheten som vi bodde i i Sevilla, den sista, den vi flyttade ifrån nyligen. Tills i somras.
Jag höll på att laga couscous med kikärtsgryta och tog fram burken med cayennepeppar, bankade lite på den och... ut flög ett gäng stora korn... Stora korn? Det skulle ju vaar pulver?
Det var mjölbaggar! De befanns sig i kryddburken!
Det var så äckligt att jag har svårt att skriva om det nu.
Jag har inte ätit cayennepeppar sedan dess.

Till frukosten brukar jag dricka juice eller kall chokladmjölk.

Jag var frestad att ta med en en jordgubbe på bilden, men gjorde det inte eftersom jag aldrig äter jordgubbar till frukost (men åt en sedan ändå, så den kunde ju ha varit med). Och yoghurt, för att det skulle se lite mer ut, och passionsfruktyoughurten som jag brukar köpa är verkligen god, men den blir heller aldrig till frukost. Mer rättvist hade det varit att lägga på ett kex med chokladkräm.
Vet ni det, att en helt godkänd frukost är kex i Spanien? På BB fick jag till exempel välja mellan vitt bröd med olja eller Mariekex till frukost. Och Disa, som numera får frukost på förskolan, får kex och mjölk.

Dansbandskungens version

Melodifestivalen.
Då kommer jag att tänka på detta, för ett halvår sedan...

Det märks så tydligt ibland att jag inte bor i Sverige. I somras till exempel, på jobbet.
Det kändes som om jag var den enda i Skara som inte visste vem Dansbandskungen är.
Men jag fick läsa på snabbt, jag skulle nämligen träffa honom och skriva om honom inför Skarakvällen, då han skulle spela med sitt band Järnvingarna.
Samt uppträda som Dansbandskungen.
Jag vet inte varför, jag följer knappast Melodifestivalen härifrån Spanein, men Samir och Viktors Bada nakna hade jag visst hört ändå. Och det gjorde det väl ännu roligare, för jag satt och skrattade högt på redaktionen åt Dansbandskungens version, på västgötska.

Jag skrattar inte högt längre, men kan inte låta bli att le varje gång jag hör låten.

3. Mitt kök

Inlägg 3 i Februarilistan

Vänster och höger sida av det lilla avlånga köket. Till höger om tvättmaskinen finns diskhon och litet kylskåp med frysfack.

Så här ser mitt kök ut.
Ingen mysig historia.
Skillnaden mellan ett mysigt svenskt kök och ett spanskt kök i hyresbostad är smärtsam, när man kollar Den där Jennys till exempel. Vilken dröm! Jag skulle vilja bo i det köket.
Mitt kök är inte så illa ändå. Det finns mycket värre. Men oftast i hyresbostäder finns bara det enklaste, tristaste, eftersom köket inretts för att hyras ut kortare tid. Spanjorer vill helst äga sin bostad, inte så många hyr.
Typiskt för detta spanska kök är avsaknaden av förvaringsutrymmen, diskmaskin och köksbord. I Spanien äter man inte i köket. Det saknar jag. Det görs aldrig plats för ett köksbord där, utan för det mesta äter man i vardagsrummet där man har ett matsalsbord.
Att köket är så begränsat gör det besvärligt att ha barn, eftersom barn gärna vill vara där man själv är. Jag köpte ett litet bord och en stol som Disa kan ha att sitta och rita vid, hjälpa till med maten och sådant när vi är i köket.
Mitt kök är den plats som jag helst undviker under vinterhalvåret. Det är den kallaste platsen i huset. Och det lönar sig bara att ställa in ett element de gånger då det är stordisk på gång och Disa sover och ingen kommer att störa Det händer mycket sällan.
Köket är just nu Jesús rum. Jag går mest dit för att se om det finns något gott i skåpen, eller för att ge katten mat.

2. Mitt stök

Inlägg 2 i Februarilistan

Jag kör listans nummer tre nu, och tvåan; bild på köket, i morgon. Jesús är nämligen ledig då, tack vare något mycket lokalt helgon, och ska ägna morgonen åt disken och köket. Jag tar bilden efter det :-) Fusk, jag vet.

Mitt stök. Svårt att välja ett av stöken, men det får bli klädhögen i sovrummet.
Eller Granen, som Jesús kallar den. Sovrumsgranen.
Här, på ett fult litet bord som tillhör huset, byggs högen på, i början långsamt, sedan allt snabbare när ordningen redan är förstörd, ända tills någon får nog och tar tag i den.
Här ligger rena, nytvättade kläder som inte hunnit vikas tillsammans med nattens pyjamas och byxor som borde ligga i tvättkorgen, allt huller om buller.
Starten på Granen brukar vara att det har placerats en massa läder i sängen som ska vikas ihop, och så händer något (Disa) som gör att man inte hinner klart, och tänker att det fixar jag senare, och senare blir inte förrän läggdags och Disa ska i säng, och kläderna måste snabbt forslas bort från sängen för att vi ska få plats och ALLT slängs i en hög. Som växer. Och växer.
Granen kan också börja växa av andra anledningar.

1. Det här är jag

Inlägg 1 i Februarilistan.

Det här är jag på nära håll. Mitt vidvinkelobjektiv har pajat, så det är svårt att ta självportätt numera.

Lite om mig: Uppväxt i Lidköping. Lidköping är mitt Hemma även om huset är borta.

Jobbade som reporter på lokaltidning fram och tillbaka i tio år.

Har gått på slöjdskolan Sätergläntan och lärt mig sy, och på Ålands folkhögskola och tagit naturbilder. Det sistnämnda är det roligaste jag har gjort. Ett märkligt år, isolerad på ön med ett gäng som bodde på skolan, fick skjuts av husmor på torsdagarna för att helghandla, nybakat bröd och en massa grädde och smör i den alltid lika goda maten. Diabilder med lupp, Tove Jansons skriv-ö, långfärdsskridskor och klättring, föreläsningar, fotofestival, Island.

Bodde i Bolivia i nio månader och lärde mig spanska genom att lyssna och prata. Fortsatte till Spanien för att gå kurs i spanska och lära mig grammatik, gillade inte Spanien men träffade Jesús och blev kvar ändå. Gillar numera Spanien.

Ägnar mig åt lektioner i svenska och översättning.

Har bott i lägenhet i Sevilla alldeles för många år, och är lycklig i ett radhus (visserligen utan trädgård) i utkanten av Aracena, i bergen nära gränsen till Portugal.

Vill plugga genusvetenskap, litteratur, marinbiologi, fotografi och nationalekonomi.

Köper nästan aldrig något, men drömmer om en hängande korgstol i form av ett ägg, hängmatta och odlingsbäddar.

Älskar att läsa och går alldeles för ofta in på Bokus hemsida och låtsashandlar böcker. Det ligger alltid böcker i varukorgen när jag går in där. Efter ett tag försvinner de, men jag lägger alltid i nya. Handlar nästan aldrig på riktigt p.g.a fraktkostnaden till Spanien. Kul att leta böcker till Disa också, min lilla på två och ett halvt år. Saknar vsenska bibliotek...

Drömmer om att resa i Sydamerika, hälsa på vänner i Bolivia, upptäcka hela kontinenten, se nationalparker i USA men absolut inte åka till en endaste storstad där. Åka till Asien. Faktiskt resa överallt. Avskyr att inte bo i Sverige med svensk lön som det blir pengar över att resa för.

Trodde ända tills jag var 32 att jag är en lugn person som nästan aldrig blir arg. Sedan fick jag barn.

Tycker om kvällar, ogillar morgnar, väckarklocka, att behöva gå upp samt att prata med personer på besök morgonen efter en rolig kväll.

Älskar paella, thaimat, andalusisk mat, gillar inte ost, alkohol, inälvsmat, kaffe och oliver.

Tycker om att bygga ihop möbler (så länge det inte krånglar), lyssna på svensk radio, att gå på bio ensam, dimma, skogen, att få post och långa mejl, mangojuice, ljudet av tennisbollar och getternas bjällror i mörkret, alfapet och andra ordspel, lukten av paprikapulver som fräser i olivoljan, södra Portugals klippstränder,

Februarilista

Hej gänget!
Inget har hänt, jag har bara inte hunnit blogga på grund av mycket jobb. Jag skulle kunna säga att det har varit så körigt att det tog en vecka för mig att skruva i de tre, ynkliga skruvarna som fattades för att skrivbordsstolen skulle bli klar, eller att vi har odiskade tallrikar sedan en och en halv vecka tillbaka, men det kanske är för mycket information...
Det har hänt så mycket att kameran är full och jag kommer knappt ihåg alla inlägg som står på tur att skrivas. Från Sevilla, från borgen, Disas språkutveckling, J och jag som firat tio år...

Istället öfr att sätta igång med de inläggen tänkte jag försöka mig på en liten februarilista. Jag anar lite pessimistiskt att jag inte kommer att ha tid att göra inlägg till varje dag.... Men jag tänker försöka! Någon som hänger på?
Listan är lånad från Onekligen.
Enligt listan ska det första inlägget publiceras i dag, och jag vet inte alls vad jag ska skriva...

Bilden är lånad av Onekligen!