"Nu är jag trött" tänkte jag när jag satte mig för att amma Runa i soffan, strax innan kl 19 på kvällen.
Det tog en stund innan jag kom på att jag hade anledning att vara trött.
Att slänga sopsäckar och grejer till 01.30 och efter det sova fyra timmar mellan amningar och vaken Disa kan ju få vem som helst att känna sig matt dagen därpå. Dagen som börjar lite tidigare än vanligt med paj-bak och svensk-besök. Ett väldigt välkommet sådant, med fina bloggläsare som är i trakten och vandrar och som kommer att tänka på mig! (Kolla länken och läs historien om hur deras spanska hus blev deras!) Efter det kan man tänka, att det här var en riktigt bra fredag. Nu tar vi helg.
Men nej.
Planerar dagen i soffan med Jesús. Inser plötsligt att jag har en halvtimme på mig att skaffa Runas europeiska sjukförsäkringskort innan de stänger. Tänker åka själv, men Runa skriker i Jesús famn. Jesús är starkt påverkad av de smärtstillande tabletterna han tar för sin ryggvärk. Han går uppe igen, väck är värken, och så även Jesús. Tar Runa och sätter henne i bilen. Fixar sjukförskringskort. Åker vidare och övertalar Marías mamma att låta María komma på kalaset nästa dag. Kollar i två affärer om det finns glasstårta. Dör nästan i hettan mellan affärerna. Runa är övertrött men hinner inte somna i min famn.
Hemma. Lunchdags. Jesús har inte fixat lunch. Disa letar karameller och rester av pajen för att stilla hungern. Jesús sitter på en pall och har blivit en zombie av tabletterna, är helt satt ur spel. Jag skickar honom i säng, söver Runa i soffan och sätter stressat överblivna makaroner och couscous i micron till mig och Disa, det får bli vår snabblunch. Att Jesús tillstånd stressar mig så är för att vi nästa dag ska ha femårskalas för Disa. 16 vuxna och nio barn väntas komma. Vi ligger så mycket efter i städande av hus och patio efter min magsjuka och Jesús ryggonda under veckan, detta är sista dagen/chansen att få huset i ett okej tillstånd, och jag ser mig plötsligt ensam med båda barnen samt hela fixandet inför kalaset. Sänder desperat meddelande till Loren och José Alberto, som lovar att komma tidigt nästa förmiddag för att hjälpa till med barnen.
Tvättar handdukar, fixar disken, svarar på kalasmeddelanden, tjatar på Disa att äta couscousen, sätter på barnprogram, tvättar köksgolvet, städar badrummet, inklusive duschutrymmet med kattlåda och grejer, här behövs starka medel, tömmer och tvättar kattlådan, sätter Disa till att tvätta bort målarfärgen från Alfons Åbergs tröja i skuggan, det är fruktansvärt hett i dag, svetten rinner hela tiden.
Jesús vaknar. Är nästan sig själv igen. Vi fortsätter hetsstädningen i en och en halv timme, jag rengör till och med den nedspydda toaletten som stått orörd sedan i tisdags (här torkar varje vuxen bort sina egna spyror, men jag var för svag för att göra det på onsdagen, och på torsdagen var Jesús sängliggande och jag själv med barnen, toaletten hade INTE prioritet då, inser för första gången fördelen med att det finns tre toaletter i huset), sedan ska Jesús åka och repa i Sevilla med sin grupp.
Själv med barnen. Tröstar nyvaken Runa, fixar mellanmål till Disa, mer barnprogram för att hålla henne sysselsatt, ammar Runa och... Känner mig alltså trött där i soffan. Tänker, att jag har visserligen lovat Disa att vi ska gå till poolen, men... Det kanske räcker med att bada badkar med Runa? Frågar D. Nej, hon vill till poolen. Och jag har ju lovat. Och hon har haft en sådan trist dag, förutom när Tina och Thomas var här
Letar badkläder, handdukar, bok (?!), drar iväg alla till poolen. Klockan är halv åtta på kvällen.
Värt besväret. Disa leker järnet med en kompis. Jag svettas med Runa i famnen och längtar något hemskt efter att också få bada. Varför är ingen här och tar bebisen så jag kan hoppa i?!
En kvart innan affären stänger går vi. Köper pizza (orka laga middag!) samt en burk chips till mig. Ser i en dimma en avslägsen framtid när ungarna sover och jag har ensamtid.
Kommer hem. Sätter på ugnen. Runa skriker. Skär chorizo. Äter chorizomacka och har för lågt blodsocker samtidigt som jag sitter på golvet och ammar. Disa får se barnprogram på köksbänken. Jag tar chipsen nu, för den där ensamtiden kommer inte att bli av.
Lyckas lägga Runa. Klockan är halv elva. Går ner till Disa som suttit ensam framför Pippi Långstrump och ätit pizza hela tiden. Tar med henne upp. Lägger henne. Klockan är halv tolv när hon somnar. Tänker på ensamtiden, kanske sitta i soffan en stund och se tv-serie, men måste hänga upp tvätten, badhanddukarna och hälla sand i kattlådan först. Plocka undan i köket. Är så trött. Kommer på att insulinpumpen ligger bortglömd i badväskan. Blir klar med allt. Funderar på om jag ska sätta mig i soffan, gå och lägga mig, städa bokhyllorna eller baka sockerkakor inför kalaset. Slår istället upp datorn för att blogga. Får upp sidan med filmer och tv-program där jag satte på Pippi-programmet och kan inte låta bli att se vad det finns för mamma-filmer och program, och hittar ett gäng som jag skulle vilja se, men inser att det inte kommer att ske. Borde sova. Börjar skriva blogginlägg istället. Snart dags för lördagens stora femårskalas... Skiiit, har inte slagit in presenterna! Stora, svarta fläckar dansar över dataskärmen. Ögonen försöker säga mig någonting. Vargens kompis ramlar ner från taket. Eller elskåpet. Nu stänger jag av. Nu.
Nu.
