Med bebis i fullproppad buss

Efter att ha kollat barnkläder i Sevillas centrum i ett par timmar var jag trött och svettig, det är verkligen varmt där nu, så med Runa i bärsjalen tog jag buss 43 hem till svärfar och den väntande kycklingpaellan.

Det var många som ville ta bussen hem. Bussen blev fullproppad och det fortsatte att kliva på folk ända tills en äldre man fick nog och ropade till chauffören att stänga dörren, för det fick inte plats fler. Jag hade ställt mig på ett rätt säkert ställe där jag kunde hålla mig i med båda händerna, nu när jag hade Runa på magen, men en kille, knappt 20 år undrade om jag inte ville sätta mig. "Nej, det går bra" sa jag eftersom det inte fanns möjlighet att tränga sig bakåt mot sittplatserna, som dessutom var upptagna. Men redan efter andra hållplatsen gick det av lite folk. Jag hörde spridda ord, "señora" och "bebé" och undrade om de pratade om mig, och jo, det gjorde det. "Sätt dig" hörde jag nu från flera håll i trängseln, och plötsligt började minst tio armar att milt fösa mig bakåt i bussen, de drog mig, höll i mig ifall bussen skulle börja åka så att jag inte skulle ramla, och släppte mig inte förrän de hade placerat mig på en sittplats som blivit ledig.

Det är så lätt att vara gravid och att ha barn i Spanien. Måhända finns det inte barnbidrag och subventionerade förskolor som i Sverige, men man får så mycket hjälp från folk. Det är fint.

La Familia Katastrof - eller Den misslyckade stjärnturen

- La familia Katastrof. det är vi, sa jag när jag hade stängt bildörren om oss och ingen kunde höra.
- När jag stöter på guiderna i mataffären kommer jag att känna mig... obekväm, fortsatte jag.
Ja, tyvärr bor guiderna på en liten gata strax intill vår, de har ännu närmare än vi till vårt lokala snabbköp där man springer på alla bekanta i byn.

Att Jesús bad dem köra efter oss i sin minibuss hem mitt i natten, eftersom vi möjligtvis skulle få bensinstopp då vi inte hunnit tanka på vägen dit, var bara kulmen på allt som hänt.

Men vi börjar i Sevilla. På fredagskvällen var det kusin Elisas födelsedagskalas. Alla nära släktingar och kusiner och skolkompisar var inbjudna, vi var på en bar med en bra lekplats intill. Perfekt. Efter kalaset gick närmsta släkten till en bar i närheten, för att äta trodde vi, klockan var ju ändå 23 och alla var hungriga på middag, men Jesús pappa ville bara ta med oss till sitt stammisställe för att vi skulle hälsa på hans kompisar, och där fanns ingen mat så dags. Ägaren gjorde svärfar en tjänst och friterade fisk åt oss, men långt ifrån tillräckligt. Det blev sent.

Nästa dag skulle jag gå på stan med Runa och köpa sommarkläder till båda barnen, Jesús och Disa stämde träff med Disas jämnåriga syssling och hennes familj, och sedan åt vi alla paella hos Jesús pappa och spelade spansk Fia med knuff, och som de förståndiga vuxna vi är bröt Jesús och jag upp mitt i spelet, för vi skulle på stjärnvandring på kvällen och ville komma i god tid. Men det är så svårt att komma iväg med två barn. Bebisen bajsar och äter och skriker och den stora behöver hjälp med skor och alla ska på toa och väskan ska packas klart och sängarna bäddas och leksaker plockas undan, och sjutton, vi skulle ju ha med oss mackor på stjärnvandringen, hur ska vi fixa det? Vi delade på oss, Disa och jag gick för att köpa matsäck medan Jesús tog med Runa och väskan till bilen. Första mackstället var stängt, andra också, på tredje köpte vi en påse brödbullar, skinka, tonfisk-empanada och kex och sprang mot bilen, för nu var det verkligen sent.

Hur skulle vi göra? Var det möjligt att hinna fram till klockan 21? Jesús tyckte att vi skulle köra direkt istället för att stanna till hemma och hämta varma tröjor, men jag vägrade gå på nattur i sandaler och linne (i Sevilla var det hett!), och Disa kunde inte gå i tunn ärmlös sommarklänning. Han kanske kunde ringa och, tja, ställa in vår medverkan? Fast tänk om det bara var vi och en familj till, de hade ju förvarnat om att de skulle ställa in vid för få deltagare... Nähä, telefonen var urladdad, vi måste hem och hämta laddare.

Bensinmätaren varnade för att bensinen höll på att ta slut, men det fanns ingen tid för att stanna och tanka.

Vi flög in för att hämta tröjor till allihop, mössan med ficklampan samt plastfolie att slå in smörgåsar i. Ut igen, tjejerna fortsatte att sova i baksätet. Bilen, som hade räknat ner ända sedan Sevilla hur lite bensin vi hade kvar, sa nu att vi hade bensin till 70 kilometer innan den skulle ta slut. Vi visste inte hur långt det är mellan Aracena och Santa Ana, så vi chansade och åkte. Jesús ringde ena guiden och undrade om vi skulle hinna, vi skulle bli fem minuter sena.

Jesús vägrade göra iordning smörgåsarna eftersom vi åkte åksjukevägen förbi Linares, den med de förfärliga kurvorna, eftersom den är kortast. Han tyckte att vi kunde göra smörgåsar när vi stannade för att äta.

När jag parkerade på torget i Santa Ana stod hela gruppen samlad. Disa blev bryskt väckt, jag drog av henne den tunna klänningen och tog på henne två tröjor, stoppade ner matsäck i ryggsäcken inklusive ett paket skinka. När vi kom till gruppen med två gråtande barn, båda ledsna över att ha blivit väckta, hade guiderna pratat färdigt och det var dags att starta vandringen. Vi kunde betala efteråt, tyckte de.

Detta var en aktivitet i bergen för att prata om planeterna man ser, stjärnhimlen och stjärnbilderna. Så fint, tyckte vi, och så bra för Disa. Lite sent visserligen, men hon skulle ju sova i bilen och bli pigg. Men Disa blev inte pigg. Hon var trött och ville åka hem till sängen och sova. Hon var rädd för ormar, för mörkret och för att någon av oss skulle ramla ner för något stup och göra illa foten, som Jesús gjorde i höstas (utan stup). Disa var alltså inte glad. Jag tog mig an henne, medan Jesús höll sig i rörelse för att Runa inte skulle vakna till för mycket och börja skrika. Det gjorde hon ändå, efter att andra stoppet då guiderna pratat om satteliter och Uranus och visat saker på himlen med en laserpekare. Hon började skrika just som vi skulle gå vidare. Runa var hungrig. Hon skrek hela vägen till nästa stopp högst uppe på berget. Två kvinnor förbarmade sig över Jesús, som var stressad nu, särskilt som hans ficklampa precis lagt av och det snabbt blivit nattmörkt. Jag gick bakom med Disa och försökte hålla hennes mod uppe medan vi kämpade på uppför berget. Disa bar fyra enorma kottar i famnen, vilket inte gjorde saken lättare. Hon var dessutom rädd för att alla de andra skulle gå ifrån oss.

Väl framme ammade jag lilla Runa medan alla andra åt sin matsäck. Disa ville inte äta något, och Jesús var inte på humör för att göra iordning smörgåsar. När Runa ätit klart stoppade Jesús ner henne i bärsjalen och hon somnade snart. Jag högg in på en empanada medan guiderna återigen började prata och visa på stjärnkartorna. Nu hade alla andra ätit färdigt och vi ombads att släcka ficklamporna för att titta på himlen. Jesús blev hungrig, tog den andra empanadan och jag klämde en halv brödbulle i handen på Disa. Vi prasslade störande med pappren medan guiderna pratade.

Alla andra i gruppen frågade intresserat hur stjärnkartorna skulle hållas och tydas, utom vi som var upptagna med att äta, med att hålla Runa sovandes och försöka få tyst på Disa. Vår stjärnkarta hade snabbt stoppats ner i Runas blöj- och ombytspåse. Disa frågade 20 gånger med hög, gnällig röst när vi skulle åka hem och sa lika många gånger att hon var trött och ville sova. Jag åt empanada i helmörker samtidigt som jag försökte lugna och uppehålla Disa, medan alla andra nu koncentrerat lyssnade på historier om stjärnbilderna och letade efter Polstjärnan. Jag försökte då och då hänga med, men ser dåligt i mörkret efter en ögonoperation, och såg bara hälften av stjärnorna som de pratade om.

Något djur prasslade i kolmörkret bakom min rygg där jag satt och jag blev nervös och ställde mig upp. En kort stund därefter upptäckte någon att det var en räv. Den ena guiden tog nattfotografier av deltagarna, med stjärnhimlen bakom, men Disa, jag och Jesús tittade bara på räven som lugnt gick och letade mat medan den hade tio ficklampor riktade mot sig (alla som var klara med fotograferingen tittade på räven), så vi missade fotograferingen, vilket var synd för annars hade jag haft en bild att illustrera det här inlägget med.

Jag fortsatte att försöka uppehålla Disa, visa henne kusten långt borta, fyrens blinkningar, prata om nattdjur, medan alla andra repeterade stjärnbilderna. Sedan var det dags att gå tillbaka. Det var en lättnad.

Som avslutning gick vi och familjen framför oss lite fel och avslutade turen en bra bit ovanför övriga gruppen. Sedan betalade vi, eftersom vi inte hann göra det innan vi gick, och tills slut bad då Jesús att vi skulle göra sällskap med guidernas minibuss eftersom vi möjligtvis skulle drabbas av bensinstopp på vägen tillbaka. På grund av oss fick de åka åksjukevägen med minibussen i nattmörkret, med stupet nedanför, eftersom chansen var större att vår bensin skulle räcka.

Vi klarade oss faktiskt hem, med bensin för 30 kilometer till tillgodo, men när jag bar den sovande Disa upp för trappan fick jag stanna, för jag började skratta så jag skakade åt eländet. Disa vaknade tyvärr av mitt skratt, hon fick sedan gå upp för trappan själv eftersom jag inte kunde bära henne när jag skrattade, och sedan låg jag i hennes säng och skrattade så jag grät istället för att läsa bok för henne och låta henne sova.

Runa två månader

När jag låg där under den vidriga operationen, när Runa drogs ut ur min mage, då tänkte jag "Aldrig mer!" Men det är väl märkligt hur fort man glömmer? På mindre än en månad var det inte glömt, men kändes definitivt värt besväret om det skulle komma en bebis till (vilket inte är troligt dock). Kära nån, vi har fått en människa att ta hand om! Det kan inte vara lätt att få något så stort!

Jag minns Disa som en lugn bebis, som sällan skrek. Runa däremot, det är en ilsken en. Vi kallar henne Lilla Arg (eller The Angry Baby när jag pratar med Corinne i Holland). Åh, så arg hon kan bli! När hon är på riktigt dåligt humör är hon till och med arg när hon vill amma. Hon hugger som en haj efter bröstet med en grym blick i sina ögon, suger lite, blir arg och släpper och skriker, suger lite, och ingenting hjälper, det rinner mjölk ur bröstet men Runa är inte nöjd. Nu börjar vi märka ett mönster att hon är mest arg på kvällen. Då kan hon skrika i timmar. Det lustiga är att ingen mer än vi har upplevt detta. För när vi träffar folk är vi ute och då sover Runa mest i bärsjalen. Å andra sidan ser hon ofta arg ut till och med när hon sover.

Bärsjalen ja, den gillar hon. Det händer att vi försöker gå ut med henne i vagnen, men då skriker hon tills hon blir upplyft igen. Vi skulle ju kunna ha henne i bärsjalen under skriktimmarna på kvällen, men samtidigt är jag glad att hon är vaken, för då tror jag att hon sover mer på natten.

Med Jesús kan hon numera sova fem timmar i sträck. Vet inte om det är för att hon sover på honom eller tätt intill när han håller henne. Med mig vaknar hon varannan - var tredje timme för att äta. Är det min doft, som hon förknippar med mat? Eller för att jag inte vågar ha henne lika nära mig på natten, utan med en hoprullad filt mellan oss? Ja, spjälsängen använder vi bara till att lägga klädhögar i, att få Runa att sova där försöker vi inte ens med längre. Hon vill vara nära.

Första månaden med henne var tuff. Sömnbristen var fruktansvärd. Vi försökte lära känna henne, och jag försökte lära mig att amma henne. Det gjorde ont. Jag läkte ihop fysiskt och psykiskt, och Disa blev bättre efter några veckor, även om vi vet att det fortfarande inte är helt bra. Senast i går sa fröken Virtu i skolan att det märktes på Disa att hon är påverkad av förändringen hemma, att hon är mycket känsligare än tidigare och gråter om hon får en tillsägning.

När det gäller maten är Runa helt annorlunda jämfört med Disa. Disa var ju heller inte frisk, hon hade reflux och fick ont av att äta, och det påverkar henne fortfarande. Runa har inga problem alls med att äta. Hon ammar och tycks gå upp 200-300 gram i veckan, så jag tror att hon väger ungefär fem kilo nu. Hon känns större också, både i kroppen och i blicken. Och hon kräks inte upp så mycket mjölk längre.

Precis som Disa är hon expressiv. Det är underhållande att sitta och se på hennes ansikte, alla ansiktsuttryck som far förbi! Förvåning, ilska, nyfikenhet, grymhet, tankfullhet, lurighet, nedlåtenhet, och nu den senaste veckan har hon börjat le också! När ett sådant leende kommer över hennes ansikte, ett sådant då ögonen och hela ungen lyser, då är det bland det vackraste jag har sett.

Hon är så go, vår Runa. Magen är rund, låren och armarna tjocka med veck mitt i. Hon är som en nybakad, varm vetebulle! Jag smeker hennes öron, hår, kinder, ögonbryn, armar och ben, rygg, var jag kommer åt. Hon är så go att ta i. När hon har badat står håret rätt upp och är mjukt som bomull. Jag stryker kinden och läpparna mot det, kan inte sluta. Ögonen är fortfarande blå, något ljusare i färgen än när hon föddes, men jag skymtar fler färger i det blåa. Jesús hoppas att de kommer att fortsätta att vara blå. Ögonbrynen är så ljusa att de bara syns som tunna strån i profil, vilket spanjorerna tycker är väldigt lustigt och får dem att säga att hon liknar mig. Även nyfödda spanjorer brukar ha mörka, tydliga ögonbryn. Många tycker också att hårfärgen skiftar lite i rött, men jag vet inte.

När Jesús har burit på henne i bärsjalen länge börjar jag saknar henne. Och när jag har tillbringat hela natten och förmiddagen med henne vill jag vara ensam.

Hon är så stark i nacken nu, även om man alltid behöver ha en hand bakom huvudet. Och det är inte lika ofta som hon stångar huvudet hårt mot bröstet och slår i näsan när jag eller Jesús håller henne i famnen. Ibland tar hon nappen, framför allt om det är Disa som ger henne den. Om det är jag så tittar hon lugnt på mig, och spottar ut den. Men när nappen fungerar, då är den guld värd.

Vi tycker så mycket om det här lilla Runa-barnet! Vi har haft en sådan tur som fått en till liten unge, och att det blev just den här!

Släktkalas efter första nattvarden

La primera comunión är en stor och viktig festlighet här i Spanien. En katolsk rit då en person tar nattvarden för första gången. Den första nattvarden brukar barnen ta året då de fyller tio, och innan dess har de undervisats i den katolska läran i tre år. Även föräldrarna får numera gå på ett antal lektioner.

Efter högtiden i kyrkan brukar det hållas en stor fest för släkten och vännerna. Det är ofta påkostade fester, med inhyrda trollkarlar och hoppborgar, mat och dryck i hyrda festlokaler. Flickorna kläs i liknande vit brudklänning och pojkarna i sjömanskostym. Fotograferna har mycket att göra under senvåren. Barnen får värdefulla presenter (precis som på bröllopen här kan det stå ett kontonummer på inbjudningskortet för att man ska betala ett belopp istället för att köpa present, och det är höga belopp! De som inte kan betala det förväntade beloppet går inte på bröllop och comunión) och åker ibland på resa till Disneyland med familjen efteråt. Ni förstår att barnen ser fram emot den här festligheten! De allra flesta ungarna går och läser för att ta nattvarden, troende som icketroende.

Varken Jesús eller jag är troende och tycker att det är fel att genomgå en sådan religiös rit utan att vara troende, så Disa kommer inte att få göra det. Troligtvis kommer hon att gå i en skola där det finns många fler barn som inte gör detta, så hon kommer inte att märka så mycket vad hon missar. men tänk att vara den enda ungen i klassen som inte får göra la primera comunión...


I alla fall, det var dags för Disas tioåriga kusin att ta nattvarden. Jag har redan nämnt att det är svårt att komma iväg tidigt med två barn, i alla fall för oss nybörjare, så vi försökte inte ens hinna i tid till kyrkan, men det vore ju snopet om vi skulle missa hela lunchen också. När vi kom fram var vi så sena att vi var beredda på att gå direkt till hamburgerstället på andra sidan festlokalen, men som tur är bars det fortfarande runt på tapasbrickor, och hela barnens långbord var fullt med tapastallrikar, så vi slog oss ner där, rädda att allt skulle dukas undan med en gång. Ja, det var ett väldigt fokus på mat, för ingen av oss hade hunnit äta frukost heller...

I alla fall, Kusinens släkt på båda sidor var inbjudna, och de närmsta vännerna. De sociala minglade runt. Jag slapp minglet, jag bar på Runa som väckte stor uppmärksamhet, nästan alla kom vid något tillfälle fram för att titta, prata och känna. Runa var festklädd i blått.

Barnen hade redan lämnat maten när vi kom och sprang runt och lekte. På gården utanför blåstes fyra olika hoppborgar upp, det var ansiktsmålning och fanns spunnet socker och popcorn att hämta för alla som ville. Det var ett ställe med flera festlokaler på samma ställe (och flera pågående fester), och en massa folk på gården. Inne satte en väldigt kul DJ igång musiken, fartig, dansvänlig sådan för kusinens mamma och hennes familj älskar att dansa. Efter flera åthutningar på grund av den höga volymen vann kusinens mamma över festställets personal, och jag gick ut för att slippa höra eländet. Jesús satt kvar och höll för öronen på Runa, som sov, och efter en timme i oljudet såg han nästan sjuk ut. Musikfanatiker som han är är han nästan allergisk mot musik som han inte tycker om och var på vippen att åka därifrån. Jag var tvungen att ta en bild på honom, själv tycker jag att det är lite lustigt. Släktingarna skrattade rått åt bilden på Jesús.

Barnen sprang ut och in, upp och ner, och hämtade gotter från godisbordet, där man också skulle lämna kuvert med pengar till tioåringen.

Disa, som har en sådan liten släkt, dras alltid till mor- och farmödrar, och här fick hon låna den jämnåriga sysslingens mormor.

När det började bli kväll drog sig "vår" sida av kusinsläkten till Bormujos, där vi satte oss på en bar medan ungarna lekte på lekplatsen intill. Därefter, framåt halv elva på kvällen, gick vi till ett ställe som har friterad fisk. Väntetiden var lång, eftersom aprilferian i Sevilla skulle öppna vid midnatt, och då är det tradition att äta friterad fisk. Men nu började Disa bli trött. När hon var så trött att hon var i rörelse hela tiden för att inte somna lämnade jag ställe med henne, och så satte vi oss i bilen. Klockan ett somnade hon i mitt knä, och inte så långt efter bröt släkten upp och alla åkte hem till sig. En rolig dag var det, och bäst är, som alltid, att se hur roligt Disa har det, när hon springer runt och leker med kusiner och släktingar.

Inlägget är minst sagt klent bildmässigt. Ni kan ju inte alls se lokalen, maten, släkten, ingenting. Jag kom på att det var längesedan jag hade en hel bildberättelse. Det skulle jag vilja ta igen. Vi kan börja med helgens händelser, det finsn en massa bilder från dem... Vad mycket roligt det händer hela tiden!



Här komemr en länk till Tovetankar, som också har varit på comunión nyligen.

Aprilferian i Sevilla

På tal om roligheter, vi har ju varit på april-ferian också! Feria de Abril, två veckor efter påsk varje år. Inte min och Jesús favoritfestlighet eftersom det brukar vara så fruktansvärt mycket folk där... Men Disa har åldern inne att njuta av ferian, klart att vi skulle gå dit! Dessutom hade vi övernattat i Sevilla efter ett stort släktkalas (kommer i nästa inlägg).

Disa har tur att få ärva kusin Elisas klänningar. Den här bar hon för... två eller tre år sedan också, sist vi var på ferian, och då var den jättestor. Nu en aning kort, men det blev bra. Vi piffade med en gul blomma i håret. Jag bar en likadan blomma.

Jag har fortfarande inte någon klänning, vilket jag grämer mig över varje gång jag går på ferian men inga andra dagar :-) Men åh, vad folk är fina!

Det tyckte även Disa, som kommenterade varenda festklädd kvinna hon såg från bussfönstret, och de blev bara fler och fler ju närmare vi kom. och hästarna sen, med alla blommor och bjällror! Så mycket att titta på!

För att undvika den hemska trängseln är det bäst att komma tidigt på dagen (och helst inte på helgen), så det gjorde vi. och vi började direkt på Calle del Infierno, tivolidelen på ferian. Jesús bar Runa i bärsjalen så jag hade nöjet att åka med Disa. Tyvärr är de flesta åkattraktioner som hon gillar för stora personer, men vi hittade ett par lite läskiga i alla fall, en berg-och-dalbana och en typ Flumeride (ni som går på Liseberg vet). Sedan ville hon hemskt gärna åka spöktåget också, efter alla spöktåg hon läst om i böckerna, så det gjorde hon med Jesús medan jag ammade lilla R. Disa kom tillbaka väldigt allvarlig i ansiktet, det spöktåget hade varit mycket otäckare än hon föreställt sig. Som avslutning gick jag med henne i Lustiga huset, som inte var särskilt lustigt och inte alls Disas grej, hon som gillar fart.

Ett tips för att undvika den värsta trängseln är att äta på tivolidelen. Vi hittade ett rymligt mattält längst bort med bara lite folk i.

Därefter gick vi till själva feriaområdet med all dans, musik, mat och festklädda människor, men nu var det obehagligt mycket folk här, och Disa var jättetrött, så efter en glass tog vi bussen därifrån. Kul att ha varit där igen, i alla fall!

För dig som vill läsa mer om ferian:

Här är inlägget från när Disa hade klänningen första gången. Då var även jag festklädd :-)

Och här är ett inlägg från 2014, när jag gick själv för att fota lite till bloggen. Då var jag gravid med Disa och hade så förbaskat ont av gravid-ischias.

När jag tittar tillbaka hittar jag inlägget med min kompis Åsa som var på besök, det var roligt! Hon ville köpa med sig en klänning hem, men jag konstaterade att hon hade fått flyga hem med den på sig, för den hade knappast fått plats i resväskan :-)

Vem hinner sova mellan alla kalas?!

Som jag plågas när Disa tvingas upp ur sängen för att gå till skolan, när hon har sovit för lite! Inte känns det bättre när hennes sömnbrist beror på oss.

I fredags sa Cristina i skolan, när jag hämtade Disa kl 16, att hon hade varit väldigt trött hela dagen, och jag såg själv hur trött hon var.
- Ja, det har varit barnkalas både i går och i onsdags, förklarade jag.

På feriaplatsen, där alla ungar åker rullskridskor, sparkcykel, cykel och annat på eftermiddagarna, hade det dukats upp bord med smörgåsar, godis, snacks och drycker halv sex på eftermiddagen, först av Danielas föräldrar, dagen därpå av Rebecas. Alla barn i klassen var bjudna på födelsedagskalasen, och de flesta kom. Vi föräldrar satt runt om och pratade och barnen lektelektelekte och kom ibland och tog något att äta, för att lämna present, för att se när födelsedagsbarnet blåste ljusen på tårtan och för att äta godis från piñatan.

Vi lever inte efter svenska tider, men Disa lägger sig tidigare än sina klasskamrater, för att få sova de timmar hon behöver, för att inte vara så trött i skolan. Klockan 20, när Disa brukar avsluta middagen, började familjerna ge sig av hemåt för bad och middag, och Disa somnade senare än vanligt.

Jag tänkte lägga henne extra tidigt på fredagen, för att hon skulle få sova ut. Men så behövde vi köpa sandaler och kamomill till Runas onda tå, och Disa ville gärna leka en stund på bytorget, där hon alltid träffar någon av sina klasskompisar. Och jo då, med en gång såg hon Lola och Javier, deras mammor satt och drack kaffe och öl på uteserveringen, och sedan kom Pablo och Daniela, och Disa hade så himla roligt, klart hon skulle få leka! Hon har fått så lite lektid med kompisarna de här månaderna. Det här läsåret, ja, ända sedan Pedro och Cristian flyttade förra sommaren, därför försöker vi hitta alla möjligheter för henne att leka. Men trots att vi gick hemåt tidigare än de andra var hon inte i säng förrän kl 22.

Nästa dag var det födelsedagskalas igen, även här vid halv sex på eftermiddagen. Det var Uma, Disas nya klasskompis (hon ska byta skola i höst) som fyllde år, och det här var ett speciellt kalas med helt andra människor än byborna i Aracena. Detta hölls på torget i Fuenteheridos, och när vi åkte hem klockan elva på kvällen var vi inte de sista att ge oss iväg!

Nu var Disa rejält trött och sov ända till tio på söndagen, så skönt! Och hon skulle kunna sova ännu mer i bilen om hon blev sömnig, för vi skulle åka till stranden över dagen.

Att ge sig iväg med två barn tar ännu längre tid än med ett, så vi var framme först vid lunchtid. Vi satte oss genast på en bar för lunch. Disa var så uppspelt och glad att Jesús trodde att hon hade feber, hon pratade i ett! Hon åt tre stora räk-croquetas och en massa puntillitas (minibläckfiskar), och Jesús och jag fortsatte med papas aliñadas och ännu mer friterad fisk och skaldjur. Disa fick en peng av servitören att använda i apparaten utanför, en sådan där som man stoppar en peng i så kommer det ut en plastboll med leksak inuti. När vi skulle gå fick hon en till boll av en annan servitör, och Jesús och jag tänkte samtidigt på hur annorlunda det är att äta ute i Spanien, där barn alltid är välkomna, jämfört med Sverige, och vi tänkte båda på den gången då vi inte ens fick komma in på ett matställe i Göteborg för att vi hade barnvagn med. I Spanien har jag aldrig någonsin känt att vi har stört med våra barn, tvärtom!

Vi hämtade solparasoll och stolar i Jesús pappas kustlägenhet och gick ner till stranden. Där var redan Jesús systerdotter och hennes familj. Disa sprang ut i vattnet för att leka med sin jämnåriga syssling och hennes lillasyster, och deras pappa som är min favorit av alla på släktkalasen. Hela familjen är bra, finge jag välja skulle mina barn hamna hos dem om något skulle hända Jesús och mig. I alla fall, de lekte och hade så roligt att vi inte gick därifrån förrän skuggorna var långa och tidvattnet nådde nästa ända upp till våra parasoller. De ses inte så ofta, klart de måste få maximalt med lektid när de väl ses.

Här borde vi nu ha åkt direkt hem, men eftersom Disa skulle somna som en sten i bilen och få bäras upp till sängen, behövde hon äta något innan vi åkte. Så vi stannande till vid ett hämtmatställe på vägen tillbaka mot lägenheten. Det var en massa roliga grejer på menyn; friterad fisk och skaldjur, ensaladilla, empanada, tortilla och allt möjligt. Vi bestämde oss för en grillad kyckling i spad, en låda pommes frites, bröd och oliver, så åt vi middag allihop uppe i lägenheten. Men det blev senare än tänkt, förstås. Runa behövde också mat, och alla skulle på toa, och det skulle diskas och grejas och till slut var det jättesent.

Kort sagt. det blev inte alltför mycket sömn nu heller. Men den trötta Disa somnade klockan 19 på måndagskvällen och sov 13 timmar, vilket var tur, för igår, tisdag, var det barnkalas på feriaplatsen igen...

Moderniseras Spanien verkligen?

Jag tittade på den tjocka, svarta mappen som jag lagt på skrivbordet, och kände mig lite löjlig. Socialförsäkringsmannen, som hjälpt mig att boka tid till idag, för att få ut föräldrapenning, hade sagt att det enda som behövdes var mitt NIE-nummer (det spanska personnumret) och bankkontonummer, men jag hade inte trott honom. Han hade till och med sagt åt mig att slänga den fyrsidiga blanketten som jag inte förstod något av, för att den inte behövdes.
- Allt finns här i datorn! sa han och dunkade den med vänsterhanden.

Haha, tänkte jag, driver du med mig? Tror du att jag flyttade till Spanien igår kanske?

Så jag tog med tjockmappen. Där låg alla möjliga papper, original och kopior, läkarintyg på att jag fått barn, flera stycken faktiskt, pass, familjeboken, och jag bara väntade på att han skulle säga vad som saknades, att det fattades en stämpel, en kopia, en blankett. Men han sa inget mer än att Spanien moderniseras och efter fem minuter var jag ute i det starka solskenet igen.

Jag borde ha rätt till 16 veckors föräldrapenning, men eftersom jag inte litar på att jag kommer att få något, och inte vet hur mycket jag får om det kommer någon peng, har jag sparat i förväg så jag kan vara med och betala hyra och mat och det andra fram tills jag börjar jobba i slutet av augusti. Ja, jag har tänkt att ta extra lång föräldraledighet (med spanska mått), fem månader, trots att den eventuella föräldrapenningen tar slut en och en halv månad innan.

Det var så skönt att ha detta överstökat, vad som än händer med föräldrapenningen. Jag köpte en kall läsk, åkte upp på berget och parkerade i skuggan av ett träd. Fönstren var öppna och det blåste in dofter och de vita frön som ser ut som bomullstussar, som flyger i luften nu. och där satt jag med utsikt över Plaza alta, byn, kyrkan och bergen i bakgrunden och borgen strax ovanför mig, och läste i min ensamhet, och de 20 ensamma minuterna är nog dagens höjdpunkt.

När jag kom hem hade Runa nyss vaknat och Jesús berättade hur hon vände och vred huvudet och letade efter mig med blicken och protesterade när hon inte kunde se mig. Lilla ungen! Amningen ger både ett önskat och oönskat band mellan mig och Runa. Det kommer ett amningsinlägg så småningom, men det händer så himla mycket nu, trevligheter som jag också vill berätta om!



Om någon nytillkommen undrar varför jag misstror socialförsäkringsmannen:

Här är det gamla inlägget när jag försökte få föräldrapenning när Disa föddes.

Mer absurd byråkrati när Jesús fick böter.

Och vår seger på passexpeditionen.

Sagor, strand och sömn

Jag tänkte att vi skulle kika lite på vad som har hänt den senaste tiden. För trots att det känns som om vi mest försöker sova ikapp så händer det grejer ändå. Vi har fått fyra fina besök sedan påsk, bland annat Tove kom och hälsade på, vilket var väldigt roligt. Och Milagros med lille Pedro (som flyttade norrut), vilket gjorde mig och Disa väldigt glada. Det tråkiga är ju att jag är så förfärligt trött hela tiden att jag känner mig avskärmad från alltihop, det märks nog inte ens att jag tycker att det är roligt att de kommer, och till och med får energi av det. Nu har jag börjat förklara för besökare redan innan de kommer, att om jag verkar konstig är det bara sömnbristen som spökar.

Med Tove och hennes lilla familj gick vi till den alternativa byn Calabacino.

På vägen dit går man förbi "mitt" hus, och hela vägen till Calabacino är så vacker, tycker jag.

Vi har haft flera picknickar också. Här var det Jesús som tog igen förlorad sömn, medan jag fick egentid med Disa. Vi gick till en bäck och badade fötterna när vi hade ätit.

Disa och jag åkte med ett par kompisar till Linares de la Sierra en eftermiddag. Där i byn var det sagoberättande.

Disa och jag stannande kvar i byn när det var slut, köpte glass på den ena baren på bytorget (som är en före detta tjurfäktningsarena) av en man som osannolikt nog kan lite svenska! Ett av hans tolv syskon är gift med en svensk kvinna. Ni som har varit på Solkusten eller Mallorca har kanske hört svenska där, men att stöta på någon här i bergstrakterna, som kan några ord på svenska, är helt enkelt osannoligt.

Efter glassen klättrade Disa i träd och lekte vid den vackra brunnen utanför kyrkan.

I Disas skola hade elever och lärare ledigt torsdagen och fredagen förra veckan, och då åkte vi till kusten, till El Portil, där Jesús pappa har en liten lägenhet. Han var också där, förresten. För att träffa våra småtjejer. Det var härligt att komma till kusten. och Disa älskade stranden! Som hon njöt! Hon låg i (det kalla) vattnet och översköljdes av vågor, vi letade snäckor tillsammans, byggde sandslott och en liten sjö... Vad roligt det blir med en unge! Plötsligt undrar man vad det var för nöje över huvud taget med att fira jul, fylla år och vara på stranden innan man fick barn. Det är ju de som gör allt så roligt!

Jesús pappa lagade mat åt oss, och fiskade.

Och Runa andades havsluft för första gången. När Disa var lika liten som Runa var vi också här, och hon sov i bärsjalen precis som Runa gjorde. Det var just när vi hade släppts ut från sjukhuset efter en lång vecka med läkare och undersökningar, och vi behövde komma bort.

Så skönt att komma till havet. Vi åker snart tillbaka.