La Familia Katastrof - eller Den misslyckade stjärnturen

- La familia Katastrof. det är vi, sa jag när jag hade stängt bildörren om oss och ingen kunde höra.
- När jag stöter på guiderna i mataffären kommer jag att känna mig... obekväm, fortsatte jag.
Ja, tyvärr bor guiderna på en liten gata strax intill vår, de har ännu närmare än vi till vårt lokala snabbköp där man springer på alla bekanta i byn.

Att Jesús bad dem köra efter oss i sin minibuss hem mitt i natten, eftersom vi möjligtvis skulle få bensinstopp då vi inte hunnit tanka på vägen dit, var bara kulmen på allt som hänt.

Men vi börjar i Sevilla. På fredagskvällen var det kusin Elisas födelsedagskalas. Alla nära släktingar och kusiner och skolkompisar var inbjudna, vi var på en bar med en bra lekplats intill. Perfekt. Efter kalaset gick närmsta släkten till en bar i närheten, för att äta trodde vi, klockan var ju ändå 23 och alla var hungriga på middag, men Jesús pappa ville bara ta med oss till sitt stammisställe för att vi skulle hälsa på hans kompisar, och där fanns ingen mat så dags. Ägaren gjorde svärfar en tjänst och friterade fisk åt oss, men långt ifrån tillräckligt. Det blev sent.

Nästa dag skulle jag gå på stan med Runa och köpa sommarkläder till båda barnen, Jesús och Disa stämde träff med Disas jämnåriga syssling och hennes familj, och sedan åt vi alla paella hos Jesús pappa och spelade spansk Fia med knuff, och som de förståndiga vuxna vi är bröt Jesús och jag upp mitt i spelet, för vi skulle på stjärnvandring på kvällen och ville komma i god tid. Men det är så svårt att komma iväg med två barn. Bebisen bajsar och äter och skriker och den stora behöver hjälp med skor och alla ska på toa och väskan ska packas klart och sängarna bäddas och leksaker plockas undan, och sjutton, vi skulle ju ha med oss mackor på stjärnvandringen, hur ska vi fixa det? Vi delade på oss, Disa och jag gick för att köpa matsäck medan Jesús tog med Runa och väskan till bilen. Första mackstället var stängt, andra också, på tredje köpte vi en påse brödbullar, skinka, tonfisk-empanada och kex och sprang mot bilen, för nu var det verkligen sent.

Hur skulle vi göra? Var det möjligt att hinna fram till klockan 21? Jesús tyckte att vi skulle köra direkt istället för att stanna till hemma och hämta varma tröjor, men jag vägrade gå på nattur i sandaler och linne (i Sevilla var det hett!), och Disa kunde inte gå i tunn ärmlös sommarklänning. Han kanske kunde ringa och, tja, ställa in vår medverkan? Fast tänk om det bara var vi och en familj till, de hade ju förvarnat om att de skulle ställa in vid för få deltagare... Nähä, telefonen var urladdad, vi måste hem och hämta laddare.

Bensinmätaren varnade för att bensinen höll på att ta slut, men det fanns ingen tid för att stanna och tanka.

Vi flög in för att hämta tröjor till allihop, mössan med ficklampan samt plastfolie att slå in smörgåsar i. Ut igen, tjejerna fortsatte att sova i baksätet. Bilen, som hade räknat ner ända sedan Sevilla hur lite bensin vi hade kvar, sa nu att vi hade bensin till 70 kilometer innan den skulle ta slut. Vi visste inte hur långt det är mellan Aracena och Santa Ana, så vi chansade och åkte. Jesús ringde ena guiden och undrade om vi skulle hinna, vi skulle bli fem minuter sena.

Jesús vägrade göra iordning smörgåsarna eftersom vi åkte åksjukevägen förbi Linares, den med de förfärliga kurvorna, eftersom den är kortast. Han tyckte att vi kunde göra smörgåsar när vi stannade för att äta.

När jag parkerade på torget i Santa Ana stod hela gruppen samlad. Disa blev bryskt väckt, jag drog av henne den tunna klänningen och tog på henne två tröjor, stoppade ner matsäck i ryggsäcken inklusive ett paket skinka. När vi kom till gruppen med två gråtande barn, båda ledsna över att ha blivit väckta, hade guiderna pratat färdigt och det var dags att starta vandringen. Vi kunde betala efteråt, tyckte de.

Detta var en aktivitet i bergen för att prata om planeterna man ser, stjärnhimlen och stjärnbilderna. Så fint, tyckte vi, och så bra för Disa. Lite sent visserligen, men hon skulle ju sova i bilen och bli pigg. Men Disa blev inte pigg. Hon var trött och ville åka hem till sängen och sova. Hon var rädd för ormar, för mörkret och för att någon av oss skulle ramla ner för något stup och göra illa foten, som Jesús gjorde i höstas (utan stup). Disa var alltså inte glad. Jag tog mig an henne, medan Jesús höll sig i rörelse för att Runa inte skulle vakna till för mycket och börja skrika. Det gjorde hon ändå, efter att andra stoppet då guiderna pratat om satteliter och Uranus och visat saker på himlen med en laserpekare. Hon började skrika just som vi skulle gå vidare. Runa var hungrig. Hon skrek hela vägen till nästa stopp högst uppe på berget. Två kvinnor förbarmade sig över Jesús, som var stressad nu, särskilt som hans ficklampa precis lagt av och det snabbt blivit nattmörkt. Jag gick bakom med Disa och försökte hålla hennes mod uppe medan vi kämpade på uppför berget. Disa bar fyra enorma kottar i famnen, vilket inte gjorde saken lättare. Hon var dessutom rädd för att alla de andra skulle gå ifrån oss.

Väl framme ammade jag lilla Runa medan alla andra åt sin matsäck. Disa ville inte äta något, och Jesús var inte på humör för att göra iordning smörgåsar. När Runa ätit klart stoppade Jesús ner henne i bärsjalen och hon somnade snart. Jag högg in på en empanada medan guiderna återigen började prata och visa på stjärnkartorna. Nu hade alla andra ätit färdigt och vi ombads att släcka ficklamporna för att titta på himlen. Jesús blev hungrig, tog den andra empanadan och jag klämde en halv brödbulle i handen på Disa. Vi prasslade störande med pappren medan guiderna pratade.

Alla andra i gruppen frågade intresserat hur stjärnkartorna skulle hållas och tydas, utom vi som var upptagna med att äta, med att hålla Runa sovandes och försöka få tyst på Disa. Vår stjärnkarta hade snabbt stoppats ner i Runas blöj- och ombytspåse. Disa frågade 20 gånger med hög, gnällig röst när vi skulle åka hem och sa lika många gånger att hon var trött och ville sova. Jag åt empanada i helmörker samtidigt som jag försökte lugna och uppehålla Disa, medan alla andra nu koncentrerat lyssnade på historier om stjärnbilderna och letade efter Polstjärnan. Jag försökte då och då hänga med, men ser dåligt i mörkret efter en ögonoperation, och såg bara hälften av stjärnorna som de pratade om.

Något djur prasslade i kolmörkret bakom min rygg där jag satt och jag blev nervös och ställde mig upp. En kort stund därefter upptäckte någon att det var en räv. Den ena guiden tog nattfotografier av deltagarna, med stjärnhimlen bakom, men Disa, jag och Jesús tittade bara på räven som lugnt gick och letade mat medan den hade tio ficklampor riktade mot sig (alla som var klara med fotograferingen tittade på räven), så vi missade fotograferingen, vilket var synd för annars hade jag haft en bild att illustrera det här inlägget med.

Jag fortsatte att försöka uppehålla Disa, visa henne kusten långt borta, fyrens blinkningar, prata om nattdjur, medan alla andra repeterade stjärnbilderna. Sedan var det dags att gå tillbaka. Det var en lättnad.

Som avslutning gick vi och familjen framför oss lite fel och avslutade turen en bra bit ovanför övriga gruppen. Sedan betalade vi, eftersom vi inte hann göra det innan vi gick, och tills slut bad då Jesús att vi skulle göra sällskap med guidernas minibuss eftersom vi möjligtvis skulle drabbas av bensinstopp på vägen tillbaka. På grund av oss fick de åka åksjukevägen med minibussen i nattmörkret, med stupet nedanför, eftersom chansen var större att vår bensin skulle räcka.

Vi klarade oss faktiskt hem, med bensin för 30 kilometer till tillgodo, men när jag bar den sovande Disa upp för trappan fick jag stanna, för jag började skratta så jag skakade åt eländet. Disa vaknade tyvärr av mitt skratt, hon fick sedan gå upp för trappan själv eftersom jag inte kunde bära henne när jag skrattade, och sedan låg jag i hennes säng och skrattade så jag grät istället för att läsa bok för henne och låta henne sova.