tisdag 9 april 2019

Förlossningsberättelsen, Runa





Den här förlossningsberättelsen börjar torsdagen den 21 mars. Den börjar hemma hos Jesús pappa, där vi hade sovit (få timmar) inför att jag skulle läggas in på torsdagsmorgonen. Där lämnade vi en sjuk liten Disa, med 39 graders feber, som med febrig röst frågade "Te vas?" (Ska du gå?) när jag skulle krama henne hej då. och allt jag försökt trycka ner om att det inte kändes bra att lämna bort henne så många dagar, det kom fram och jag gick in på toa och grät och kunde inte ens säga hej då till henne när vi gick, bara vinka på avstånd.

Det gick inte så bra med Disa de här dagarna, och det var det värsta med den här förlossningen, men det få vi ta i nästa inlägg.

Torsdagen var en lugn dag på sjukhuset. Bebisens hjärtljud kollades, jag träffade läkare, fick kortisonspruta för att bebisens lungor skulle vara utvecklade (hon skulle plockas ut två veckor för tidigt). Jesús åkte tillbaka Disa och sov med henne på natten, för att vara tillbaka på sjukhuset tidigt nästa morgon.

Den belgiske barnmorskan höll sig informerad om allt som hände på avstånd. Han jobbar ju inte i Sevilla. Han har känts som en övervakande skyddsängel hela tiden, och ringde en snäll barnmorskekompis på Macarenasjukhuset, som jobbade natt och kom och pratade med mig och svarade på mina frågor.

Efter en natt med dålig sömn väcktes jag tidigt för jag skulle göras iordning för operationen. Jesús kom och vi försökte fortfarande komma överens om barnets namn, som man ska uppge när bebisen föds. Återigen skulle hjärtljud kollas, ny kanyl sättas, mer läkarprat, prat med diabetesläkare som envisades med att jag inte skulle få ha insulinpumpen under sjukhusvistelsen, att han skulle sätta ihop nya doser som sköterskorna skulle ge mig via sprutor. För att de inte förstår sig på insulinpumpar, enligt honom, eftersom det är ovanligt med pump här. Jag tänkte, att de behöver inte förstå någonting, jag sköter den själv, jag har haft diabetes i 28 år, men lät honom få som han ville. Tyvärr.

När jag rullades iväg till kirurgen var jag inte ett dugg lugn längre, inte ens fast en bekant skulle assistera vid operationen, den svenska gynekolog som jobbade även när Disa föddes. Ryggbedövningen tog tid och var obehaglig. När den väl tog började benen domna och bli varma väldigt snabbt.

Operationen var vidrig. Den höll på så länge, och jag kände mig väldigt ensam. Med Disa satt min belgiske barnmorska bredvid mig hela tiden och pratade, jag kände mig lugn med honom bredvid. Den här gången hade jag ingen alls bredvid mig och det kändes fruktansvärt obehagligt. Jag började få svårt att andas, det kändes som om jag inte kunde dra in luft i lungorna. "Det är bara mentalt, allt ser bra ut", sa en sköterskorna bredvid. "Tänk på något annat" och jag försökte få henne att prata med mig, hjälpa mig att tänka på något annat, men hon ville inte, luftvägen blev allt trängre och jag fick syrgas i näsan. Jag försökte sjunga på någon sång, för att inte tänka på operationen, men kom inte ihåg någon alls, utan började må kraftigt illa istället. Varför tog det så lång tid? Hade de inte öppnat mig än? Eller skar de upp magen nu? Tänk om bedövningen inte hade tagit ordentligt? Och vad var det för rök som steg upp bakom det låga skynket? "Det kommer från en elektrisk kniv," fick jag veta när jag frågade. En elektrisk kniv som brände i min mage. Jag frågade inget mer efter det.

Det kändes som väldigt lång tid, men till slut hörde jag någon utbrista  "Gordi!" (Tjockis) och därefter drogs bebisen ur mig. Jag fick en sekundsnabb blick på henne, en blöt, slemmig, grimaserande bebis med hopknipna ögon som hölls upp och som med ett gurglande började skrika. Sedan bars hon iväg, och jag hörde henne skrika hela tiden. Jesús också, fick jag veta senare. Här får ju partnern inte vara med vid kejsarsnitt, så han satt i ett rum och väntade under tiden. Jag började sys ihop och hela tiden hörde jag bebisen skrika. Efter ett tag sträckte någon fram bebisen, insvept i filtar, och sa "Titta på henne", förde fram henne mot mitt ansikte för att jag skulle pussa henne, jag såg en liten näsa där i skynket, och sedan var hon borta och jag återsåg henne inte förrän 26,5 timmar senare.

Det tog evigheters evigheter innan jag var ihopsydd och till slut började bedövningen avta. det märkte jag när magen skulle masseras för att livmodern skulle dra ihop sig, och när de lyfte över mig till sängen som jag kördes iväg i. Ajajaj.

På uppvaket låg jag några timmar medan bedövningen släppte allt mer. Mer ond magmassage. Jag sov den mesta av tiden. Det var skönt.

Jesús väntade på rummet när jag kom tillbaka. Utan bebis. Hon hade lagts i kuvös för hon hade något problem med andningen, men Jesús lugnade mig med att barnläkaren, sagt att det hade gått över efter en timme bara, ungen verkade helt frisk och kry. Men bestämmelserna på Macarenasjukhuset i Sevilla säger att när en nyfödd väl har lagts i kuvös släpps den inte ut förrän tidigast 24 timmar senare. Jag behövde slå ifrån mig det, precis som jag slog ifrån mig tankarna på Disa, för annars hade det blivit outhärdligt, och riktade in mig på  att på lördagen klockan tolv skulle vi få vårt barn. Tills dess gick Jesús upp då och då för att se på henne (närkontakt uppmuntrades inte alls) och vid ett tillfälle lyckades han ta en bild på henne åt mig, trots att fotografering var förbjudet. Jag ville ju se barnet! Själv kunde jag inte ta mig någonstans, jag var sängbunden efter operationen tills dagen därpå.

Jag hade mindre ont efter det här snittet än efter förra gången, med Disa. Det var uthärdligt. Personalen var trevligare än när Disa föddes. På fredagskvällen kom de förfärliga knäppandena i magen, som känns som små plötsligt uppdykande ballonger som exploderar smärtsamt i magen, det är som ett knivstick men de var mycket färre än vid förra snittet. Jag höll hårt i ett bänkhandtag resten av kvällen för att inte skrika högt och sprätta till med benen varje gång det knäppte till i magen.

Jesús och jag fick ett nytt rum, ett privat där vi var alldeles ensamma, och varför vi hade en sådan tur vet vi inte, men förmodligen var det tack vare min belgiske barnmorska eller hans kompis, hon som kom och pratade på kvällen. Det var fantastiskt med eget rum. Särskilt där på sjukhuset, där det är norm att hela släkten och alla vänner ska hälsa på den nyförlösta redan samma dag. Det finns ju besökstider, men de följs inte över huvud taget, och alla rummen samt korridoren fylls av högljudda släktingar. BB här är ingen sådan där lugn plats, som Underbara Clara beskriver. Jesús stängde dörren och lät oss vara i en tyst bubbla.

Jesús var som en vakthund bredvid mig de här dagarna, han visste att jag inte ville ha besök och gjorde sig osams med sin pappa som hade noll förståelse för att jag, som var nyopererad, inte ville ha alla släktingarna runt sängen.

På lördagen blev klockan äntligen tolv på dagen, och vi skulle få vårt barn. Problemet var att barnläkaren var någon annanstans, och ingen visste när denne skulle komma (för att låta Jesús ta med sig vår tjej). Till slut satt Jesús där uppe och väntade, och två och en halv timme senare kom han och en glad sköterska inrullandes med en plastlåda på hjul, där vår dotter sov. Det var lustigt att se henne. Jag hade föreställt mig henne med brunt hår när hon låg i magen, och tyckte inte att Jesús favoritnamn passade på henne av den anledningen. Och här låg hon nu, med huvudet täckt av tjockt, brunt år. Nu började Jesús hålla med om att det andra namnet inte passade, och tills slut var vi överens pm att det var Runa hon skulle heta.

Jag hade blivit av med katetern på morgonen och kunde nu försöka börja gå. Ont som fan gjorde det, men det gick. Men konstigt att inte ha höj- och sänkbara sängar på ett sådant ställe? Eller? Eller ett handtag ovanför sängen? När man nyss har opererats i magen känns en sådan sjukhussäng väldigt, väldigt hög att klättra upp i, när man har varit nere på golvet ett tag.



Jag oroade mig en del över mitt blodsocker. De där doserna som diabetesläkaren hade bestämt stämde inte alls, jag behövde mycket, mycket mer insulin. Jag fick inte tillräckligt ens för en måltid, och ingenting alls för att sänka de höga blodsockervärdena. Jag bad om mer insulin, men sköterskorna sa bara att det fick de inte ge mig, för de måste hålla sig till diabetesläkarens instruktioner. På lördagskvällen började jag bli orolig, blodsockret bara steg och steg och de vägrade ge mig insulin. Hur kan man vägra insulin till en diabetiker, på ett sjukhus?! Till slut kopplade jag på insulinpumpen i smyg, för jag var rädd att jag skulle sluta på akutmottagningen annars. Nästa dag åt jag inga kolhydrater på hela dagen för att inte höja blodsockret ännu mer, trots det beskyllde idioten, som hade hand om mina insulinsprutor den dagen, mig för att smygäta på rummet, för att blodsockervärdena var så höga. Jag höll på att bli galen, så frustrerad var jag. På måndagsmorgonen kom diabetesläkaren förbi och sa att jag kunde koppla på pumpen igen och sköta mina egna insulindoseringar, det blev bäst så, han hade sett att hasn doser inte fungerade. Det hade han sannerligen rätt i.

Den här dagen skulle jag skrivas ut. Men blev inte utskriven, eftersom blodsockret hade varit så högt under helgen. Här höll jag på att bil tokig igen, det var så orättvist! Men jag fick hålla ut en dag till.


Största anledningen till att jag ville ut från sjukhuset var Disa. Jag hade inte träffat henne sedan tidig torsdagsmorgon. det var många dagar som hon varit själv. Men nu mådde jag i alla fall så bra att jag kunde klara mig själv på sjukhuset. Ni vet, här i Spanien måste man alltid ha en anhörig med som sköter om en, eftersom man inte får hjälp av personalen. Jesús var tvungen att vara med mig hela tiden för att jag skulle kunna äta, gå på toa och för att ta hand om bebisen, eftersom jag hade för ont för att klara mig själv. Men på måndagen kunde han lämna mig och åka hem till sin pappa och vara med Disa under dagen. Under tiden passade på att gråta inne på sjukhustoaletten, för att inte allt skulle komma när jag träffade henne dagen därpå.

På måndagen var alla läkare på plats igen efter helgen. Runas hörsel kollades, det gjordes hälprov, och på tisdagen efter lunch fick vi äntligen, äntligen lämna sjukhuset. Det var en sådan lättnad.







Förlossningsberättelse del 1, Disa
Förlossningsberättelse del 2, Disa
Förlossningsberättelse del 3, Disa

26 kommentarer:

  1. Åh vilken pärs, men tur att det gick bra! Stort grattis!

    SvaraRadera
  2. Men å en sådan sötnos! Och oj så mycket hår hon har! Så jättesöt!

    Och jisses. Jag vet inte vad jag ska säga om hela fadderullan. Så skönt att allt ändå har gått vägen.

    Någon gång skulle det vara kul om du skrev hur Disa har varit under graviditeten och vad hon har sagt. Men det kan du ta sedan, ja om du vill alltså.

    En stor grattiskram till hela familjen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nej, vad ska man säga? Jag önskar att en del hade varit annorlunda, men jag är tacksam för allt som gick bra ändå.

      Radera
  3. Stort grattis till familjen! Så fin hon är.

    Kan verkligen sätta mig in i din frustration med den spanska sjukvården. Skönt att det äntligen är över!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, skönt att det är över!

      Radera
  4. Åh, helt underbar! Bra kämpat av dig! Heja dig! Känner din irritation och frustration genom skärmen...
    Stackars Disa (och mammahjärtat!), hoppas hon mår bättre.
    Vill läsa mer om tvåbarnsmammalivet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var bra kämpat :-)

      Litegrann av tvåbarnslivet kommer nu i nya inlägget!

      Radera
  5. Vad söt hon är! Fint att du hade mindre ont den här gângen och att ni fick vara ifred i eget rum. Kommer aldrig förstâ mig pâ det där med att ha hela släkten pâ besök. Synd att de i Sevilla inte tagit i bruk lite modernare protokoll, som här i Madrid. Pappan borde absolut fâ vara med vid icke-akuta snitt och bebisen med mamman och pappan pâ uppvaket. Sâ var det när min dotter föddes. Hade väldigt ont, men det var ändâ en ok upplevelse.

    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Sevilla ligger efter. I Huelva, en timme ifrån Sevilla, är det mer humant.

      Hoppas att nästa förlossning också blir en okej (och ännu hellre fantastisk!) upplevelse! Varmaste lycka till, snart är det dags!

      Radera
  6. Äntligen kom lilla sötnosen, ja din berättelse också förstås...så fin!!
    Ja spanska sjukhus är inte "kul", vet ju det utan förlossning :-)Men värst det där med blodsockret :( Skönt nu att det är över och ni kan ha det bra med la familia! ¡Felicidades! Kram P ♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Preciosa! Överlag är jag ju glad över den spanska vården, men allt är inte bra. Nu njuter jag av ett par månader utan läkarbesök :-)

      Radera
  7. Men vad ljuvligt söt. Jag önskar mig en likadan. Skönt att ni är hemma och friska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :-)

      Du kan få låna henne varje natt mellan 22 och 03!

      Radera
  8. Varmaste gratulationer till underverket!
    Så fantastiskt att få ett barn. Helt bedårande där hon ligger och sover...
    Skönt att höra att allt gick bra/OK till slut och att ni nu har det fint hela familjen!
    Lycka till! Kram, Annika F <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har haft väldigt mycket tur, helt enkelt, inget annat! Två ungar! Det är bara att vara tacksam!

      Radera
  9. Men åh, vilken underbart vacker liten bebis. Ser precis ut som en docka!

    SvaraRadera
  10. För det första - grattis, grattis, grattis till er fina Runa!
    Får ju nästan magknip när du skriver om hur länge det tog innan du fick träffa henne på riktigt - det är en lång väntan när man har ett barn man knappt hunnit se, och då har jag inte på långt när behövt vänta så där länge. Hoppas ni får en skön första tid hemma nu!

    Och så - mindre viktigt, men min första spontana reaktion när jag gick in på bloggen var att jag har en likadan bild av mig för några år sedan! Minus syskon i famnen visserligen, men lika höggravid med samma gravidtröja! Blev alldeles nostalgisk. ;) http://miajohanna.blogspot.com/2014/09/376.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, vad roligt! Visst är det samma tröja! Och även jag hade samma som höggravid 2014 :-) När jag nu har tagit så få gravidbilder den här gången borde jag ju ha tagit någon med de fina gravidtröjor som jag nästan har bott i sedan november, men nej då, dem har jag inga bilder på!

      Ja, det avr lång väntan, och det påverkade starten lite, men det kommer i ett kommande amningsinlägg.

      Radera
  11. Grattis, vilken jättesöt lillasyster! Har läst din blogg i flera år men inte kommenterat innan. Har själv två svenskspanska döttrar, 2 och 7 år gamla. Mannen är från Merida, Badajoz, men vi bor i Norge och åker ner på semester några gånger om året. Alltid så roligt att läsa din blogg och känna igen sig i mycket av det jag själv upplever med den spanska kulturen och med min spanska släkt ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vilken rolig kommentar att få! Vägen till oss från Sevilla är förresten motorvägen mot Mérida, men där har jag bara varit ett par gånger. Kommentera gärna igen, jag är nyfiken på vad du känner igen dig i, och på dina egna upplevelser. Hör av dig om ni har vägarna förbi nästa semesterresa!

      Radera
  12. Grattis till en underbar liten tös! ♥

    SvaraRadera
  13. Oh, en sådan underbar liten Runa!
    Känner igen delar av förlossningen. Fast den senaste var för 34 år sedan.
    Jag har fått barn genom både sövande och vaket snitt. Vid sövande fick inte pappan var med, men däremot genom vaket.
    Sköt om er hela lilla familjen!

    SvaraRadera
  14. Tack Lena!

    Hoppas att du känner igen dig i de positiva delarna! Måste fråga: Vilket var bäst, sövd eller vaken?

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget