Förlossningsberättelsen - del 2

Kejsasnitt blev det besämt väldigt snabbt, som sagt.
Jag rullades iväg i sängen.

- Vad händer, undrade den underbare scweiziske barnmorskan som precis gick förbi i korridoren.

- Kejsarsnitt, sa sköterskan som rullade sängen.

- Jag kommer, sa han.

Och det var nog inte riktigt hans uppgift, men det var precis vad han gjorde, han följde med.

Jesús packade ihop vårt rum på två minuter, fördes iväg av schweizaren till ett rum bredvid kirurgen (partnern får inte vara med under kejsarsnittet här) och kom in till mig, där jag satt på en brits omgiven av grönklädda människor och grät och skakade för jag var livrädd för ryggbedövningen (nålfobin ni vet).

Och han satte sig och tog mina händer och pratade och hur det nu gick så blev det bedövning, och det var inte så farligt, och alldeles strax därefter började det krypa och killa så behagligt i benen, de blev alldeles varma och tunga och de började greja med mig medan barnmorskan satt bredvid och pratade med mig.

Det tog inte lång stund innan barnet var ute.

Barnmorskan lyfte upp henne för att visa mig, jag fick en skymt av halva hennes ansikte bakom det gröna skynket och sedan bars hon iväg för att göras i ordning, och jag vet inte hur det gick till, denne barnmorska var överallt samtidigt, för han lyckades hämta Jesús, trots läkarnas arga protester om att där fick inga pappor vara, så att han skulle få se henne genom ett fönster medan flickan rengjordes och togs om hand.

Sedan satt han hos mig, barnmorskan, medan jag syddes ihop, och så fort det gick la han flickan på mitt bröst. Hon var så nära att jag inte såg mer än ett öga eller ett öra i taget, inte kunde jag ta i henne heller för mina armar var fastbundna.

När jag rullades iväg till uppvaket bar barnmorskan iväg vår flicka till Jesús, fick honom att dra upp tröjan och la henne på hans nakna bröst, och så fick han ta hand om henne de följande tre timmarna innan jag kom tillbaka.

Uppvaket var en märklig plats en våning ner. Vaken var jag ju, men jag fick ligga där medan bedövningen släppte.

Bredvid mig låg en äldre dam som opererat armen. Hon var förvirrad och undrade var hennes arm var. Den var ju bedövad så hon kände den inte. Först tyckte jag synd om henne, och personalen också förmodligen, men damen glömde hela tiden, frågade var och varanann minut var hennes arm var, personalen förklarade tålmodigt varenda gång tills det hade gått en timme ungefär, då började de tappa tålamodet och det började bli ganska lustigt. Tyvärr släppte epiduralen då och jag hade ont. Och började skratta. Fy sjutton. Jag täppte till öronen och nynnade Kentlåtar för att inte höra vad som hände bredvid eftersom jag var så rädd att skratta.

När jag legat där tillräckligt länge skulle jag göras i ordning för återfärden.
Minns ni när jag skrev vad vår barnmorska sagt på föräldrakursen, om magmassage på nyförlösta för att stimulera livmodern att dra ihop sig?
Det utövades här.
Magmassage några timmar efter att man sytts ihop efter kejsasnitt är inte behagligt.

Särskilt inte när bedövningen har släppt...