Skärrad efter kollision

Stöten var inte kraftig, men jag blev rädd, och ur rädslan kom ilskan. Men innan jag hann säga något till mannen som hade kört på min bil bakifrån började både han, och killen som hann undvika kollisionen, att skälla på mig. Fruktansvärt obehagligt. Hur kunde kollisionen vara mitt fel, när jag hade bromsat in i god tid, och även börjat blinka långt innan svängen? Naturligtvis var det som alltid, spanjorer som kör både mycket fort, och mycket tätt bakom framförvarande bil, och därför inte hann stanna.

Jag ringde Jesús, som kom efter en lång stund, vägrade under tiden att skriva på deras försäkringspapper tills någon var med mig, jag litade inte på de här upprörda männen, så polisen tillkallades också. 

Tre barn hade jag i bilen, men de tog det lugnt, kollisionen hade varit så mjuk att det bara var märken bak på bilen. Ja, han som körde på mig fick ena framlampan krossad.

Inget allvarligt alltså, men en obehaglig händelse på grund av männens ilska, och jag var skärrad resten av dagen. Försenad till jobbet, hade svårt att hålla fokus, och kunde plötsligt inte dela in eleverna i grupper på Zoom, något jag gör varje dag annars, så den uppgiften kunde vi inte göra. Efter jobbet försökte jag samla ihop mig, men det gick inte. Jesús fick sätta på film till barnen och deras kompis, jag försökte poppa popcorn åt dem i micron, men startade micron utan att lägga in popcornpåsen. Bestämde mig för att baka något snällt, en drömtårta, men kunde plötsligt inte hitta ena vispen till elvispen, som alltid ligger i översta lådan, försökte vispa ägg och socker med bara en visp, vilket fick hela apparaten att paja. Den började lysa konstigt inifrån, köket fylldes av en lukt av bränd plast och jag fick handvispa istället. Sockerkakan blev inte pösig, det blev bränd och torr och det var en ovanligt platt och konstig rulle jag fick ihop.

Alla fyra åt drömtårta till middag. Jesús föreslog att jag skulle se en serie, så det gjorde jag (High Chaparral har inte åldrats med värdighet, men kul att se ändå), och sedan la jag mig för att sova.

I morse upptäckte jag att jag kvällen innan hade lagt en hoprullad binda (förlåt för detaljerna) bredvid datorn istället för i soptunnan. Ja, jag var inte mig själv.

Det som retar mig idag är den pajade elvispen. Den har hängt med i tio-elva år. En elvisp som jag aldrig har gillat egentligen, men den har fungerat. Jag har väntat på att den ska gå sönder så att jag får en anledning att köpa en ny. en fin en, rosa kanske, eller åtminstone en med mer kraft i, som kan hantera bulldegar med sina degkrokar utan att bli brännhet. Och vad händer? Jo, vispen går sönder bara dagar innan marknaden i Las Chinas, de här dagarna då jag MÅSTE ha elvisp till alla bakverk som jag ska sälja! Måste ha ny elvisp genast! Här i bergen finns två butiker som säljer vitvaror och elektriska husredskap, båda har en enda elvisp var i sortimentet (eftersom spanjorer inte bakar eller vispar egen grädde och inte har användning för en elvisp), båda lika fula, klena, av samma märke. Det blev alltså ingen rosa elvisp nu heller. Det går liksom inte att försvara att åka ända till Huelva eller Sevilla tur och retur på förmiddagen för att köpa en elvisp.

Att försöka gömma väggmöglet för husets ägare

Min kompis ringer och är ganska orolig. Kan jag hjälpa henne att plocka iordning lite på hennes övervåning, så att det ser lite städat ut? Eller så att den åtminstone är framkomligt? Det är ett stort utrymme, inga fönsterglas och inget lagt golv, bara en övervåning som lämnats ofärdig och som används som avställningsplats för saker, både hennes och andras. Klart jag kommer, säger jag, och får höra anledningen.

Min kompis hyr huset. På söndag eftermiddag kommer ägaren tillsammans med en potentiell köpare för att titta på det. Ägaren tror inte att huset kommer att bli sålt, men man vet aldrig, och min kompis är dessutom orolig för vad ägaren ska tycka när hon ser sitt hus för första gången sedan kompisen och hennes barn flyttade in för sex år sedan. Tänk om de blir utkastade?

I Sverige kan man hyra genom kommunala bostadsbolag. Man får bo kvar i princip hur länge som helst. Här i Spanien hyr man av privatpersoner. Vissa köper en bostad att ha som uthyrningsobjekt, som en extra inkomst, andra hyr ut en bostad som de inte lyckas få såld. Osäkerheten för hyresgästen är att man aldrig vet hur länge man får stanna. Rätt som det är vill ägaren sälja. Det går inte att göra sig hemmastadd i en hyresbostad. Det är en av anledningarna till att vi gärna vill köpa. Vi vill veta att vi och barnen kommer att kunna bo kvar.

Min kompis har inte på något sätt misskött huset. Det är alltid ordning och rent, men hon har satt upp tavlor på väggarna, något som ägaren tyckte illa om att de förra hyresgästerna gjorde. Dessutom har min kompis inte målat om.

- Målat om? Det borde väl ägaren göra?

- Nej, jag borde måla om varje år, men jag har varken råd med färg eller tid att göra det, och ägaren kommer att se mögelfläckarna på väggarna, och känna lukten av fukt. När du kommer får du säga till om det luktar mycket mögel, jag känner inte lukter så bra sedan jag var sjuk i covid.

- Ställ ut små koppar med rengöringsmedel så att det luktar rent, tipsar jag. Och baka något gott innan de kommer, det ger bra intryck.

Min kompis skrattar. Å ena sidan vill hon att ägaren ska vara nöjd med henne, hon vågar inte tänka tanken på att behöva flytta. och var skulle hon hitta ett annat boende som hon har råd med? Det här kostar bara 170 euro i månaden. Å andra sidan vill hon inte att huset ska vara så välkomnande att det blir sålt.

Jag, å min sida, tänker på möglet. Huset är fruktansvärt kallt, och dessutom fuktigt. Det är ingenting som ägaren kommer att åtgärda förstås, passar det inte min kompis och hennes barn att leva i ett mögligt hus kan de flytta. Eller åtminstone måla över fuktskadorna.

Suck. Suck suck och suck. Min kompis hyrda bostad är inte sämre än de flesta andra av våra vänners bostäder. Många hus är usla. Man väljer själv om man ska bo kvar eller inte, men har man en minimal inkomst, som många av dem har, är möjligheterna att välja boende små.

Nytt år - lite oro och mycket livsglädje!

 

Gott nytt år alla!

Var ska jag börja? Jag tänkte börja med julinlägget, som är skrivet men saknar bilder, men jag kommer emellan här med ett litet nyårsinlägg istället, det är ju mer aktuellt.

Ska man summera 2021? Det var ett fint år! Pandemi, javisst, men det har inte bekymrat mig så mycket rent privat, livet har varit så rikt på annat! Första delen av 2021 ägnade vi oss åt förberedelser av flytten. Den första mars flyttade vi in i det här kära huset, som vi hyrköper under två år, för att i mars 2023 förhoppningsvis kunna köpa. Vi har ägnat oss åt att boa in oss, göra det bästa av det som finns ute och inne utan att lägga pengar på det, och det har varit så roliga träffar här. Huset är som gjort för att umgås i. Ungarna springer runt överallt och leker, och vuxna badar, sitter vid brasan, jobbar i trädgården eller äter mat på terrassen. Vilket vänskapsår!

Vi har blivit med hund, och ny katt, och för några dagar sedan kom en liten svanslös katt och behövde hjälp. Den behöver räddas och få ett nytt hem. Någon av er som önskar en liten mysig, svanslös katt? Bara säg till, här är det svårt att hitta hem åt den, och gissningsvis kommer vi snart att behöva hitta hem åt ett gäng kattungar, som vår andra hittekatt nog bär på!

Det har varit en del oro också, som jag hade förutspått. VI har begränsat med tid att spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa huset. Det såg ut att bli lätt, men sedan tog mitt jobb slut i september. och det visade sig snabbt att vi inte kan leva på enbart Jesús lön, så det har grävt ett hål i sparkassan för huset. Nu har jag en del jobb kommande månader, men oron är närvarande. Vi vill gärna stanna här. Förutom att det inte blir någon Sverigeresa har vi fått dra in på annat. Det senaste var förskoleavgiften, som är hög här i Spanien. Efter jullovet kommer Runa inte att komma tillbaka till sin förskola. Det är tufft. Det borde vara ett lätt beslut att fatta, för om jag inte jobbar förmiddagar kan hon vara med mig tills Jesús kommer hem från jobbet, och kommande månader jobbar jag på eftermiddagarna några timmar. Problemet är att hon trivs så bra på sin förskola. Hon kommer alltid hem och pratar om sina kompisar och pedagoger och sjunger sånger och gör danser som hon har lärt sig. När Jesús skrev på pappret i torsdags och fick ta hem alla Runas saker var han nära gråten, berättade han, och idag har hon suttit i flera timmar och tittat på sina teckningar och bilder som hon fick med hem från förskolan, hon har glatt berättat för mig om dem medan jag diskret har snörvlat och gömt ansiktet och tänkt på att hon inte ska komma tillbaka dit. Usch, så sorgligt. Men det är mycket pengar.

På nyårsaftonen var vi hemma. Åt en lite festligare middag, inte jättegod. Räkorna skulle ha huvudrollen, men det blev trista risräkor eftersom fiskaffären hade stängt på grund av covid. Disa festsminkade Runa och mig och sig själv med glitter. Runa var den första att somna, därefter somnade Jesús. Disa och jag tittade på Emil i Lönneberga tills jag kom på att klockan snart skulle slå tolv. Då skyndade vi ut i köket, i bakgrunden hörde vi Nyår på Skansen på, jag tog fram skåldricka som stått på kylning och snabbt som sjutton räknade vi upp tolv vindruvor var, man ska ju äta en druva vid varje klockslag här i Spanien. Vi hann inte tillbaka till datorn i vardagsrummet, utan stod vid matbordet och lyssnade till klockslagen, skålade och proppade in druvor i munnen. Ute sköts inga raketer, men flera grannar plågade oss (mig) med smällare. Disa somnade, och jag var vaken till fyra och planerade trädgården. Mycket roligt, men Jesús tyckte inte att det var ett dugg roligt att höra om mina idéer, eftersom det för honom är fullkomligt otänkbart att lägga pengar på några växter det här spar-året.

De senaste dagarna har det varit varmt. 20 grader i januari, tack vare något sällsynt väderfenomen, det är galet! Och underbart! I onsdags åkte vi till stranden, ungarna var alldeles lyckliga, jag plockade snäckor och Disa badade, den galningen!

På nyårsafton badade hon i vår pool, och på nyårsdagen var vädret så ljuvligt att man inte ville annat än vara ute. Trädgårdsdag, bestämde vi. Och som vanligt ändras planerna allt eftersom dagen fortlöper. Disas kompis Nora och hennes föräldrar kom, de hade med sig en massa lunchmat och trädgårdsredskap, tjejerna lekte, Lincoln och Cristina hjälpte Jesús i trädgårdslandet och jag gjorde fisk- och skaldjurspaj. Sedan kom Disas nya klasskompis och hennes pappa. Till slut jobbade alla i trädgården utom jag, som var den som längtade mest efter just det, men pajen tog så lång tid. Det blev en långlunch vid fina bordet på terrassen, och medan ugnarna härjade satt vi kvar tills det blev mörkt och kallt, och brasan behövde tändas. Det är roligt att det är högt i tak. Var och en har sin åsikt, här har vi personer som varken tror på coronapandemi eller klimatförändringar, och personer som är precis raka motsatsen, och folk mittemellan. Berikande, underhållande, frustrerande och tankeväckande, men ingen blir osams, och senare blir man erbjuden färska ägg av meningsmotståndare, och erbjuder själv hjälp med hönsen.

Jag tror att 2022 också kommer att bli ett bra år, om vi slipper allvarliga sjukdomar (mitt enda pessimistiska drag handlar om dödliga sjukdomar i närmsta familjen). Grundglädjen är djup och intakt, optimismen också, det är så roligt att leva just här, just nu, med alla människor som finns runt omkring, både min egna lilla familj och alla vänner här i bergen! Oron över sparandet kommer att bestå, men bara drygt ett år till, sedan är tiden ute. Jag hoppas att det kommer att gå bra med jobb och sparpengar, och att vi får stanna!

Vad känner ni inför det nya året?

Nyårsaftonbad

Inomhuskylan

- I Sverige har många motorvärmare. Det är en ett litet element som står och blåser varmluft i bilen, så att den är varm när man ska åka på morgonen. Och då fryser inte rutorna, så man behöver inte skrapa dem, säger jag till Disa, som huttrar ikapp med mig i baksätet. Det är bara ett par grader ute nu när vi ska iväg till skolan, och häromdagen kom vi försent eftersom det oväntat var frost på rutorna. Jag tog en kubb från kubb-spelet, som låg i bakluckan, och skrapade med den.

Sedan fortsatte jag att berätta om att det finns rumpvärme i bilarna i Sverige.

- Man trycker bara på en knapp, så blir sätet alldeles varmt, det värmer både rumpan och ryggen.

Sedan blev det tyst i bilen eftersom jag plötsligt hade förflyttats, i tankarna, i landet i norr där man inte behöver frysa på vintern.

Den här kölden alltså... Och det är fortfarande bara november. Jag kan aldrig hålla mig varm. Varenda dag blir jag genomkyld av en sådan där kyla som inte går ur kroppen, hur mycket kläder man än drar på sig, hur många filtar man än drar över sig i soffan. Ofta redan på morgonen, när jag jobbar, eller äter frukost, eller lagar mat. Ja, vad som helst utom att sätta mig med ett varmt element i famnen. Det enda som hjälper mot kylan är en lång, het dusch, men varmvattnet tar slut så fort nu på vintern, av någon anledning.

Jag kvällspratade med Tove, via meddelanden, hon berättade att det var 1 grad ute på ön där de bor, och 21 inomhus. Jag hade samtidigt 3 grader ute, och inne... Ja, det beror på var man befinner sig, förklarade jag för henne. Då slog det mig att det är ju en tydlig skillnad mot Sverige. Där är temperaturen samma i hela bostaden.

Vi använder husets gamla braskamin som värmekälla, och på nätterna sätter vi på ett stort elelementet på hjul i sovrummet, så att det är varmt hela natten när vi sover. Braskaminen värmer lekrummet bakom kaminen, den mycket lilla vardagsrumsdelen (det får plats en liten soffa, ett bord, tv och en hylla för vinylskivor) samt köket, till viss del. Ett tjockt förhänge hindrar att värmen sipprar ut till övriga delen av huset, men genom köksdörren kommer kylan in från trädgården, eftersom det är en bred springa mellan dörren och väggen. Jag ska prova att fästa sådan där gummitejp, för att se om det blir bättre. Så småningom ska en ny dörr sättas in, men det är inte aktuellt nu.

I vardagsrumsdelen funkar det att vara klädd i tjocktröja och tjocka sockar, och om man sitter i soffan med filt är det behagligt. I hallen är det mycket kallt, utom på morgonen om solen lyser in genom dörren, och toalettbesöken går snabbt på grund av kylan. Men vi har ställt in ett element som sprutar varmluft där, så det kopplar vi in när någon ska duscha och stanna en längre stund i badrummet.

På ovanvåningen, där jag jobbar, är det samma temperatur som utomhus. Det är inte mer oisolerat än övriga huset (haha, hur skulle det kunna vara det?) , men här måste ett fönster vara öppet eftersom röret från braskaminen går upp här, och läcker rök. Så här jobbar jag bara när barnen är hemma och jag behöver tystnad.

Allt som allt - jag vet inte vad det är för temperaturer i huset. Det beror som sagt på var man befinner sig och vid vilken tid på dagen. Med en rejäl brasa som brinner hela dagen är det ganska behagligt i vardagsrumsdelen. Men man befinner sig ju inte framför brasan hela tiden. Jag vet inte längre när det är kallt på riktigt, och när det bara är den där kylan som sätter sig i kroppen. Igår kväll kändes det kallt om kinderna och händerna när jag rörde mig i köket, tre meter från braskaminen, men Jesús frös inte. Inte barnen heller. De verkar aldrig frysa. Runa avskyr kläder och sockar och drar av sig både tjocktröja, skor och sockar så fort hon kan, och går barfota på de iskalla stengolven.  Ingen som är född här verkar plågas så mycket av kölden, som en som växt upp i ett land där man inte behöver frysa inomhus.

Frusen hund, tomteönskning och sjukdomsträsket

Så mycket man hinner med på två veckor! Vi har varit nere i sjukträsket och vänt. Det började med att Disa fick feber för två och en halv vecka sedan. Sedan dess har både hon och Runa haft feber i omgångar, Alla fyra har varit dunderförkylda med hosta och snor, alla utom jag har haft magsjuka (Runas varade i sex dagar) och det finns fortfarande nerspydda kläder och handdukar i tvättkorgen. En liten stackare har haft skabb (!) och allt avslutades med Disas öroninflammation och spruckna trumhinna. Hon går på antibiotikakur, men idag är hon tillbaka i skolan, och Runa går sin första dag på förskolan på länge.

Fyra läkarbesök har vi avverkat och efter nummer tre av dem sa Disa i bilen, på väg hem, apropå ingenting, att hon önskar sig en biljett till Sverige av tomten. Så hon kan träffa Ulla (min moster) och gå på badhus. Ett svenskt äventyrsbad, jag tror inte att något slår det för min sjuåring. Hör upp, alla trista spanska badhus, med endast en stor, djup motionsbassäng!

Disas önskning tog, men jag har varit utan jobb i en och en halv månad och någon Sverigeresa kommer det inte att bli. Jag hoppades kunna åka med Disa runt lucia, två och ett halvt år efter att  vi var i Sverige senast, och det är väl inte hela världen att det inte blir av, men det går ju inte heller att trösta sig med att okej då, synd att planen måste ändras, men vi åker i vår istället. Eller i sommar. Jag vet inte när det kan bli. Det sa jag så klart inte till Disa.

- Det är en jättebra idé tycker jag. Det ska jag också önska mig.

Efter sista läkarbesöket, som var igår, åkte vi till en butik för att köpa hundkläder. Eller säger man täcke? Vad heter det? Strunt samma. Iris fryser. Hon skakar av köld både inne och ute. Hur man en hund vara så frusen? Jag trodde att hundar var som katter och skyddas av pälsen. Men katten får ju sin varma vinterpäls. Inte Iris. Hon har så lite hår på magen att det inte döljer huden ens. Jag lägger henne i soffan framför brasan, lägger en filt över henne, värmer henne med min kroppsvärme, och tänker att vinter har ju inte ens börjat, hur ska det här gå?

Jag hittade en stickad grej med stjärnor som täcker både rygg och mage, men den visade sig vara alldeles för stor så jag behöver byta.

Disa följde med på hundpromenaden, och jag hade tänkt gå långt, men det gick inte. Disa frös så, hon är också känslig för kyla. Jag hade en tröja och tyckte att det kändes precis som i Sverige, med doften av blöt höstskog, gula löv på marken, kyla och halvmörker, men Disa uppskattade det inte. Däremot tyckte hon mycket om den lilla katten som slog följe med oss redan i byn, som buffade med huvudet varje gång vi sträckte ner en hand för att plocka kastanjer att rosta, som som spann i min famn när jag bar honom.

När vi kom hem slogs vi av värmen från brasan, jag gjorde varm choklad till barnen och hjälpte Disa att komma igång med sitt pysselprojekt, en karta med berg av äggkartong, medan Runa målade ett papper samt sina kläder med fingerfärg. Vilken behaglig onsdagskväll!

Försök till snygg influencer-selfie i badrumsspegeln, men jag har lite att jobba på...

Empati och medmänsklighet sällsynt i spansk sjukvård

 På universitetssjukhuset i Sevilla ligger en liten sjuåring på en avdelning. Han känner gång på gång på det som var hans öga, och gråter och vill åka hem. Sjuåringen är Disas kompis, och hans mamma är vår vän Goretti. I fredags var pojken med om en cykelolycka och föll så olyckligt att benen runt ögat är sönder på tre ställen, och ögat, som inte går att öppna, ser ut som något stort, tungt i olika mörka färger. Ingen vet om pojken kommer att kunna se på ögat igen. Nu väntar man bara på att svullnaden ska gå ner så att ansiktet ska kunna opereras.

Det här upptar det mesta av mina tankar nu.

Igår kom Goretti hem till Aracena för att ta hand om sin femåring, de skulle sova hemma tillsammans. Jag åkte över med en stor påse med färg, penslar, glitter och saker att måla, en pysselpåse helt enkelt, och kanelbullar och lite annat. Pojken behöver saker att förströ sig med, han kommer nog bli kvar på sjukhuset ett tag, och en spansk sjukhusvistelse är sannerligen inte rolig. Jag minns när jag själv låg inlagd tre veckor som nioåring, när jag fick diabetes. Det hade kunnat vara tråkigt att minnas, men jag minns den roliga lekterapin, dit jag fick gå och pyssla så mycket jag orkade varenda dag, och så det där paketet som kom från Erikshjälpen, som skickades ut till barn som fick ligga länge på sjukhus. Jag minns snälla sköterskor, och att jag hade det riktigt bra där. Den här pojken kommer knappast ha samma minnen.

Någon lekterapi finns naturligtvis inte. Det finns dock en sjukhusskola, samt en liten vagn med böcker som barnen får låna ifrån. Om man betalar kan man också få titta på tv. Och om man träffar på en vänlig människa i personalen är det enbart tur. 

Spansk sjukvård tycker jag är fantastisk. Man får alltid hjälp, och det tas prover och anlitas specialister tills en diagnos går att fastställa. Den medicinska delen fungerar för det mesta utmärkt. Men sjukvård handlar inte enbart om medicin, utan om psyket också, och här brister det så att det skriker om det. Nu har jag haft ganska mycket med den spanska sjukvården att göra. dels som diabetiker md många kontroller, men också då Disa var inlagd en vecka som nyfödd och alla hennes efterföljande kontroller, och när jag själv har varit inlagd de båda gångerna efter barnens födsel. Och det som verkligen har satt sig efter alla besök och sjukhusvistelser är en enorm frustration och ledsnad över bemötandet, bristen på empati och medmänsklighet.

En av många händelser, som jag inte vill minnas, var i slutet av graviditeten med Runa. Tredje trimestern, jag sov uselt, alla sovställningar värkte, och dessutom hade min diabetesläkare gett mig en sensor som mätte blodsockret hela tiden. Resultaten skickades till insulinpumpen, och varje gång resultatet steg över eller under en mycket, mycket snäv gräns pep pumpen och larmade mig så att jag skulle ha koll på vad som hände, och var tvungen att stänga av larmet. Den här blodsockergränsen var så snäv att det sällan gick mer än tio minuter utan ett larm. På dagen kan man bli frustrerad, på natten är det fruktansvärt att ständigt, ständigt väckas av larmet, när man redan har så svårt att sova. Det är som en tortyrmetod. Jag var så trött och ledsen av sömnbristen vid nästa kontroll hos diabetesläkaren, men hon tyckte att det var fullkomligt oviktigt, för blodsockret hade ju blivit bättre!

När nu Goretti berättar om hur hennes son blir bemött av sjukvårdspersonalen blir jag så förfärligt arg! Hon tycker att sjukvårdspersonal borde få kurser i hur man bör bemöta människor under sin sjukvårdsutbildning, och jag kommenterar att det inte borde behövas, empati och medmänsklighet borde finnas naturligt hos var och en.

Jag tar upp det med Jesús på kvällen, när jag kommit hem.

- Vi brukade ju prata om att de som jobbar på barer och restauranger och i butiker är så fruktansvärt otrevliga i Spanien, men det gäller ju sjukvårdspersonal också! Hur är det möjligt? Hur kan någon som jobbar med sjuka och utsatta människor vara så otrevlig?

- Ja, och så är det alla otrevliga lärare, säger Jesús, som vantrivdes på skolan han jobbade på förra året, på grund av att kollegorna, framför allt de yngre lärarna, var så otrevliga och empatilösa mot barnen.

Sedan har vi alla andra offentliganställda, alla som har det minsta makt, om det så gäller att stämpla en usel blankett. Man är i deras våld, kryper och protesterar inte, för får man inte den där usla stämpeln är det kört.

Behöver jag skriva att detta inte gäller alla i Spanien? Nej, det förstår ni. Jag har mött guldkorn, den belgiske barnmorskan, Disas lärare, en tidigare läkare som var så rolig, registreringsdamen i Aracena, för att bara nämna några, men ta mig sjutton, chansen att träffa på de vänliga är inte så stor. Och jag kan inte begripa hur detta kommer sig. Finns det fler länder där arbetande människor är lika otrevliga som i Spanien?

Nu är Goretti tillbaka på sjukhuset, hon blir borta i ett par dagar, och femåringen ska bo hos en klasskompis under tiden. Vi väntar på besked om pojken, och jag beundrar den här mamman som låter så lugn och positiv i telefon när pojken är bredvid, samtidigt som hon på ett otroligt sätt döljer raseriet hon känner över den som hon menar bär ansvaret för olyckan.

Planeter, glass och privat polisprotest

Efter middagen stack vi iväg för att köpa glass. Måhända var det lite sent, klockan närmade sig 22, men ett löfte är ett löfte och jag behövde komma utanför huset. Disa och jag sprang in i glasskiosken, hon ändrade sin glassönskan till en Dracula-slush, in i bilen igen och upp på berget med borgen.

Runa och Jesús delade på en strut, men han var så långsam med att ge henne. Gott! Gott! Gott! ropade hon hela tiden uppfodrande. Runa älskade platsen. Hon pekade på allt hon såg långt därnere och sa Titta! och insöp lyckligt allt hon såg. Disa var rädd för mörkret och för att vi andra skulle ramla ner från kanten, så till slut satte hon sig i bilen och tände lampan.

Jesús hade sin laserlampa i bilen, eller stjärnlampan som han använder för att peka ut stjärnbilder åt Disa, och vi pekade fascinerat upp mot den svarta natthimlen och tittade på Jupiter och den mindre Saturnus, och testade hur långt laserstrålen kunde nå, pekade på den övergivna skolan långt därnere och skojade om att polisen skulle åka upp till oss och se vad det var frågan om. Det är många poliser i rörelse, de är ute och spanar efter folk som fuskar med munskyddet varje kväll. Nu låg mitt munskydd i fickan. Även om det är lag på att man ska bära munskydd överallt, hela tiden utanför det egna hemmet så skiter jag i det. Hör ni det? Jag vägrade ta på munskyddet uppe på berget, där vi var helt ensamma, vår lilla familj. Det finns ju gränser för dumhet. Kommer polisen nu får de väl bötfälla mig om de är så dumma, tänkte jag. Vilket de förmodligen hade gjort, beroende på vem som var i tjänst, förstås. Lag är lag.

Ingen polis kom, och vi fortsatte att leka med laserlampan. Det finns en liten grej man kan sätta på lampan så att det bildas mönster, och med den på täckte jag hela den gamla kyrkfasaden med hjärtan, smileysar, blommor och prickar.

Det är fredag. Så enormt skönt. När jag slutar jobbet ska jag åka och helghandla lite... Eller nej, men jag ska köpa kattsand och sushi, Disa har längtat efter sushi i flera dagar. Jesús åker till Sevilla och repar med sin grupp, jag och barnen tar tidig sushimiddag och åker sedan till Castaño del Robledo och ser Umas föräldrar uppträda, jag tror att det är teater ikväll. Goretti åker också dit med sina pojkar, och vi lär träffa fler vi känner.

En kompis till Jesús stannar över helgen, och ytterligare två kommer och hälsar på. Vi ska åka med Goretti till ett, för oss, nytt badställe i en bäck i La Nava, och på lördagskvällen är det mer föreställningar i Castaño.

Det blir säkert en tur till eko-odlingen i Las Chinas, där våra grönsaker kommer från. Det är tomatsäsong och det är kul att testa en massa olika sorter, de är så goda nu.

Men än är det fredagsmorgon och här sitter jag och bloggar ett snabbt inlägg. Det är den lugnaste dagen på länge, så jag passar på. 

Ha en härlig helg, alla, och skriv gärna lite om vad ni själva har för er nu i slutet av juli!

Carins kommentar om Solkusten

Jag fick en sådan bra kommentar från Carin, angående förra inlägget, där jag skrev att jag tycker att Solkusten känns ospansk och exotisk, och att det inte är ett av mina favoritområden. Carin har bott i området i många år, och känner det inte bara som bosatt där, utan ännu bättre genom jobb som reporter och mäklare. Jag tänkte egentligen bara publicera hennes kommentar, som jag tyckte var bra, men ju mer jag funderade kom jag på att jag har ändrat uppfattning om området.

När jag kom till Fuengirola första gången, med Jesús för ett gäng år sedan, var det något av en kulturchock. Jag hade hört så många som varit där, och fattade inte varför någon överhuvudtaget åkte dit! Motorvägen kantades av enorma reklamskyltar för kasinon, porrklubbar och köpcentrum, på gatorna hördes knappt spanska alls bland folk, och de fula hotellen och turistrestaurangerna kröp ända ner till strandkanten.

Nu ser jag mycket mer. Bergen är otroligt vackra, och bebyggelsen är låg, många bor i fina hus med bananträd och exotiska växter i trädgårdarna (ja, här har folk trädgårdar!). Det finns mat och restauranger från många olika länder, vilket är toppen för den som bara finner traditionell spansk mat åt Sevillahållet. Medelhavet är varmt och vackert att bada i. Och det är ofta en glad, fin stämning tack vare många utländska besökare som kanske är här på semester, eller bor här delar av året.

Naturligtvis finns det vanliga spanska vardagslivet här, men som Carin skriver, jag söker mig ju till det annorlunda, till det utbud som inte finns i Sevillaområdet: svenska varor, engelska restauranger och så vidare. Det är roligt att komma hit ibland! Det är inget favoritområde för mig, men jag skulle mycket hellre bo här än i ett av Sevillas trista bostadsområden (men mest tycker jag om Aracenaområdet, där jag bor!). Och ospanskt? Carin har rätt, annorlunda är bättre att säga. Precis samma sak känner jag för Pyreneerna, Barcelona och andra platser som inte är så förbenat traditionella som många platser i Andalusien. Spanien är stort, det finns en otrolig variation i landet! Det önskar jag att fler upptäckte. De flesta svenskar som åker till Spanien ser bara turistorterna vid Medelhavet, Madrid och Barcelona, men det finns så otroligt mycket mer att upptäcka.


Här kommer Carins kommentar:

Jag har ju bott på Solkusten i snart 16 år och håller faktiskt inte med. Vill också tillägga att jag har familj i spansk familj i Madrid och har rest mycket i Spanien, så Solkusten (som jag normalt aldrig kallar Solkusten) är inte det enda jag känner till. På Costa del Sol bor väldigt många nationaliteter och till följd av det finns många affärer, restauranger och andra verksamheter som drivs av olika nationaliteter. Det allra mesta är dock spanskt. så man väljer ju vart man går. Det är hel sant att det finns många svenskar som har sina barn i Svenska skolan, jobbar på en svenska arbetsplats och går till svensk tandläkare, etc. Men det är ju inte det enda som finns om man inte vill det. Det är ju en liten del av Solkusten. här finns många turister, det är ju det man till stor del lever på här. Men jag tycker inte det innebär att den del av Spanien är mindre spansk, bara annorlunda. Det är klart att de små byarna är väldigt annorlunda, inte nödvändigtvis mer spanska, bara annorlunda. Det är u väldigt annorlunda om man åket till Stockholm eller en liten by i Norrland eller på skånska vischan också. Det ena är ju inte mer svenskt än det andra bara för att utbudet är mer internationellt och folk på gatan lite mer uppblandade av turister och utlänningar.
Costa del Sol kan upplevas på väldigt olika sätt. Man väljer själv. Du kommer ju hit för att du söker dig till det svenska och ser det. Jag anser mig leva ett normalt spanskt liv och tar extremt sällan del av det svenska utbudet som finns här.
Jag har haft den här diskussionen med många kunder i jobbet genom åren och tycker det är lite kul att få lov att kontrastera. Ett exempel, var när jag nästan hade sålt en lägenhet i La Cala de Mijas till en svensk familj. De skulle bara uppleva byn på kvällen och sedan lägga in en reservationen dagen efter. När vi möttes dagen efter nästan kräktes de ut hur hemskt La Cala de Mijas var, så ospanskt, bara massa britter och svenskar, inga spanjorer alls, etc, etc. Jag som jobbade under flera år i La Cala kände inte igen mig i det de beskrev och undrade när det hade ätit middag. Kl 19. I augusti. Jag förklarade at kl 19 i augusti är det inte en enda spanjor ute på gatorna, de är antingen hemma och vilar siesta i väntan på svalkan, eller så har de inte gått hem från stranden än. Man inte inte gå ut kl 19 och tro att man ska känna att man är i Spanien. Då får man ju gå ut och äta när spanjorerna äter, dvs 22 eller ännu senare på sommaren... En annan gång raljerade en familj över att de hade varit och spelat golf och där bara var utländska pensionärer. En tisdag förmiddag i januari. Hmmm.... vanligt folk är ju för sjutton på jobbet då. 
I vilket fall vill jag definitivt slå ett slag för att Costa del Sol är Spanien i allra högsta grad, här är fullt med helt vamliga spanjorer och det pågår ett helt vanligt spanskt liv, parallellt med turismen och det internationella utbudet som i vissa kvarter är väldigt stort, i andra inte alls.

Husköp i Spanien

Här skulle jag gärna bo.

Jesús skrattar och påstår att det är boandet innan förlossningen. Jag håller inte med. Men kanske det är det?

Det är inte vår bostad det handlar om, vårt radhus där vi bor tills vi hittar något bättre. Den struntar jag i, även om jag så gott det går försöker städa i sovrummet, där snart en liten nyföding kommer att sova med oss, och vi har inte städat under sängen på två år, så det känns viktigt.

Nej, jag tänker på en framtida bostad, som jag skulle vilja köpa. Inreder och tar hand om den. Det roar mig rätt mycket.

För ett par år sedan lades ett riktigt drömhus ut till försäljning. Dröm var ordet, men det såldes aldrig, och för någon månad sedan dök det upp för uthyrning. Vi var snabba, men inte tillräckligt. Ägaren sa att hon hade ändrat sig, att hon inte tänkte hyra ut det utan att hon ville sälja det istället, detta sades på ett ganska bryskt sätt. Dagen efter ringde hon upp igen, för att be om ursäkt för tonen, och sa att hon precis hyrt ut huset till en som inte krävde att komma och titta på det först. Det går till så här, den som är först på plats, och enklast, får hyra, ingen koll om personen har jobb och kan betala bostaden, till exempel (Det har vi varit med om tidigare, vi skulle komma och titta på ett hus, men dagen innan ringde ägaren och sa att han hyrt ut huset. Tre månader senare blev vi uppringda igen eftersom personen som hyrde inte betalade hyran, men då hade vi hyrt det här som vi bor i nu.).

En del av "mitt" hus.

Det här grämer mig. Egentligen vill jag köpa huset, vilket ägaren tycker är intressant eftersom hon vill sälja det, inte hyra ut det, men nu är det som det är. Hon vet ändå inte hur lite pengar vi har sparade till handpenningen. Jag håller koll på annonserna och ser om det hyrs ut igen. Under tiden planerar jag hela bostaden, hur jag vill ha den. För detta är den typ av hus som vi skulle vilja ha. På landsbygden, med utsikt över bergen, träterasser och fruktträd. Nu ingår visserligen nio hektar mark här, och vad ska vi med det till, men ändå, att gå ut och plocka granatäpplen på morgonen, citroner, odla potatis, göra olivolja av de egna oliverna... Vilken dröm!

Den allra vackraste väg kantad av stenekar och korkekar leder fram till huset. Fem minuters gångväg till närmsta by, en populär vandringsled går precis utanför och längre bort åt vägen går man över en bäck och kommer till Calabacino, en alternativ by. Drä kan Disa springa iväg själv och träffa sina kompisar.

I fantasin har jag hängt upp en korgstol på den ena träterassen, den med hängmattan, köpt en studsmatta till Disa, gjort en gunga till henne och byggt koja i ett träd. På den här terassen har jg satt upp lampslingor som lyser på kvällen, och här läser jag böcker i hängmattan, och ställer fram hemgjord lemonad med isbitar när barnmorskan kommer och hälsar på efter hemförlossningar i grannbyn, eller med sin yngsta dotter som kommer för att leka med Disa.

Jag har ändrat om köket, som är så himla litet, skaffat ett ordentligt kylskåp, och placerat ett vitrinskåp där mitt eget porslin från Sverige finns. Satt upp köksskåp och hyllor på väggarna. Där nuvarande ägare har en liten soffhörna har jag ställt vårt stora köksbord, här är husets hjärta, här ska vi inte bara äta utan opckså pyssla, spela spel och läsa. Annars är spanska matbord placerade i en separat matsal, eftersom de aldrig får plats i köken.

I badrummet har jag skaffat badkar och ändrat det smutsvita kaklet till ett lite mer färgglatt. I sovrummet har jag ställt in vår egen säng, de röda sängborden och mattorna som följt med sedan första hyreslägenheten i Sevilla för tolv år sedan.

Barnens rum under en trappa ser litet ut, kanske har jag det som arbetsrum, eller så ställer vi in en våningssäng där. Jag har placerat ut massor av bokhyllor till alla mina böcker som jag snart kommer att ta hit från Sverige, och vi har en mysig vardagsrumsdel under trätaket med läsfåtöljer och en bäddsoffa till vänner som kommer och hälsar på...

Och så vidare.


Det finns andra vackra hus i närheten, ännu lite dyrare än "mitt" (230 000 € kostade det för två år sedan) så de känns än mer orimliga än "mitt" hus, som är lite enklare och verkar mer rimligt för oss. Men se så fint!

Ja, de här drömmarna roar mig, men är det boande? Jag har nämnt tidigare att vi båda vill båda två skulle vilja köpa ett hem, ett som känns som hemma, och inte bara en tillfällig bostad som vi kommer att flytta från inom ett par år. Men det är så mycket pengar som ska sparas! Hur stor kommer Disa att vara då, när det lyckas? Tonåring? Jag önskar ett hus där hon och hennes syster växer upp, istället för att flytta mellan olika bostäder, ett ställe som är vårt, där vi kan sätta upp bokhyllor och laga varmvattenskåpet, så att vi kan duscha varmt även regniga dagar. Ett ställe där vi vet att vi kan och vill stanna, ett ställe som känns som Hemma!

Det har inte precis gått framåt på den fronten. Det är så svårt här i Spanien att jag undrar hur någon överhuvudtaget kan köpa en bostad (svaret är ofta med hjälp av föräldrar och släktingar). Efter den ekonomiska krisen blev det mycket, mycket svårare att få banklån. Man behöver ha ungefär 30 % av köpesumman sparad på kontot; 20 % till handpenningen, ytterligare 10-15 % till skatter, notarie, avgifter och grejer. Med min tidigare spanska inkomst har vi inte kunnat spara något alls, det har gått jämnt upp, men med mitt "nya" jobb går det äntligen att spara. Samtidigt är bostäderna så dyra! Jag jämför med mina hemtrakter i Sverige, där man kan köpa en fullt fungerande bostad för en fjärdedel av priserna här. Här går det visserligen att hitta hus under 100 000 euro (ungefär en miljon) men då är de ofta knappt beboeliga. Mycket behöver göras med husen. Köken är sällan en kul historia...

59 000 €

175 000 €

Något rum har rivits ut helt och består av sten.

38 000 €

Bostäderna är sällan stylade inför bildtagningen, utan snabba mobilbilder har tagits av ägaren själv.

59 000 €

Eller av mäklaren, som inte heller kan fota.

118 000 €

118 000 €

190 000 €

Alla hus är givetvis oisolerade, som de är här i södern (utom "mitt" hus, som både är isolerat och har solenergi på taket!).

98 000 €, vardagsrummet

67 000 €

De allra flesta husen är i behov av renovering.

98 000 €

67 000 €

32 000 €, det pyttelilla stenhuset i mitten, som endast har ytterväggar.

Från 150 000 euro kostar ett bra hus som funkar att flytta in i. Jag kan berätta att vi inte har en halv miljon på sparkontot, än mindre de uppåt 700 000 som skulle behövas för att köpa "mitt" hus :-) Jag kan också berätta att de flesta husen här i våra trakter brukar ligga kvar länge på annonsplatserna, bland annat eftersom det är så svårt att få pengar till en bostad...


Vad säger ni? Att leta bostad här är inte riktigt lika inspirerande som att kolla på svenska Hemnet!

Min motsats: Milagros

Milagros har blivit en av mina närmsta vänner. Trots att vi tänker lika i mycket, är vi varandras motsatser i annat.

Hennes hem är otroligt rent. Inte en pryl på fel plats, och igår när jag såg hennes verktygslåda undrade jag nästan om den var på riktigt. Jag har aldrig sett något liknande. Inte ett dammkorn i den. Smågrejer sorterade efter storlek i små plastpåsar. Vår verktygslåda är utspridd i hela huset, och det tog Jesús tio minuter att hitta borrmaskinen.

Jag känner att jag ler när jag tänker på Milagros, när det först inte verkar finnas ett enda par rena Disa-trosor i hela huset, och jag sedan fiskar upp ett par ur kameraväskan. Och när jag två minuter senare letar efter hårband till Disa, och i en minnesblixt ser ett rött, tunt hårband på golvet och att jag nyligen tänkte, när jag såg det, "Detta måste jag komma ihåg när jag behöver ett hårband nästa gång". Men vilket golv var det? I vilket rum?
Något sådant är otänkbart i Milagros hus.

Och vad Milagros skrattade den där dagen när vi inte hade någon ren disk och därför inte kunde laga mat, och därför fick äta ute. Det är nog bland det lustigaste hon hört, något fullkomligt otänkbart i hennes värld.
- Men vad har bilen med det att göra, undrade hon, fortfarande skrattande, när hon fick veta att vår bil stod parkerad sju minuter från vårt hus, ja, bilen var aneldningen till att historien kom fram.
- Jo, vi hade bråttom med lunchen, för Disa skulle hämtas i skolan sedan, och det skulle gå snabbare att hämta henne i bil. Men så fanns det ingen parkeringsplats precis utanför matstället, så vi fick parkera en bit bort, och därför gick det fortare att gå till skolan direkt, än att gå och hämta den parkerade bilen, köra runt och sedan hämta Disa. och vi har inte hunnit gå och hämta den än.

I Milagros hus händer det inte att det ligger hårband på golvet eller finns odiskad disk i diskhon.
Fast hon har diskmaskin. Städhjälp också, och jobbar bara vissa förmiddagar, så hon har mer tid.
Jesús och jag jobbar båda heltid, och det blir så himla lite tid över på dagen. Jag har nämnt det förut, för det är ett så tydligt exempel: Jesús och jag försöker se en tv-serie, för att sitta ihop tillsammans en stund, men varje avsnitt är 40 minuter, och vi har inte 40 minuter över så många gånger i veckan.

Sedan är Milagros och jag olika som personer också. Milagros kan inte se en odiskad gaffel, eller en fläck på bordet, hon säger att det är en mani hon har, samtidigt som jag inte lägger märke till att det ligger små pappersbitar på golvet, eller ett pennlock, och påsarna i hallen har nästan blivit osynliga för mig med tiden. Och i vårt hem prioriterar ofta att göra något roligt tillsammans när vi har tid över, istället för att städa. Och jag tänker om den där gaffeln, att det tar jag när jag hinner.

Strandutflykt och nya vänner

När jag passerat Campofrío visade det sig att vägen till Riotinto var avstängd på grund av regnet. Denna huvudväg. Jag måste passera Riotinto för att ta mig vidare. Vad skulle jag göra?
Google maps i telefonen var inte till någon hjälp, eftersom alla alternativ för att åka till Almonte gick via Riotinto.

Jag skulle få åka världens omväg. Som om det inte vore långt nog från Aracena till Almonte!
Men först frukostpaus för att försöka bli på mindre dåligt humör efter detta bakslag. Det var ett vackert ställe. Jag stannade till precis där byn tog slut för att äta medhavd matsäck. Och solen sken.

Det var tredje gången jag träffade Tove sedan hon kom till Spanien. Hon och hennes lilla familj var och hälsade på här i Aracena, Och detta var mitt andra besök hos henne i Almonte, för vi skulle jobba ihop. Och efter jobbet, lagom tills det började regna, åkte vi till stranden några mil bort. Det var längesedan jag såg havet.

Det har stormat så mycket att massor av bryggor, gångvägar och strandbarer har förstörts de senaste veckorna. Premiärminister Mariano Rajoy hade samma dag besökt ett av de förstörda områdena, inte så långt ifrån där vi var, och nu var ett tv-team här på vår strand och skulle filma.

Det är så roligt att ha bloggen, trots att jag inte alls har tid just nu, men just kontakten med andra... Det är ju det som gör det.

Och ibland stannar det inte vid kommentarer. Nu har jag fått både jobb och en kompis genom bloggen. Det händer ju inte så ofta. Att få en kompis så där. Inte för mig i alla fall. Tove sa, medan hon diskade våra smutsiga tallrikar, att hon är en sådan som rycker tag i folk och börjar prata. Jag är hennes motsats. De flesta vänner jag har är sådana som har ryckt tag i mig av någon anledning. Milagros är också en sådan som ryckte tag i mig och tyckte att det var värt besväret. För några timmar sedan satt jag i hennes kök medan Disa sprang runt och lekte med Pedro och Cristian. Vi drack te och åt bakverk som Milagros mamma tagit med från norra Spanien, och pratade pratade pratade, och skrattade åt vredesutbrott, trötthet och trista födelsedagstårtor från snabbköpet.
Tove pratar jag med så mycket att hon nästan har slutat skriva på bloggen, för hon har redan berättat allt för mig :-) Nej då, inte riktigt.

Ibland har man tur och får in bra personer i sitt liv. De flesta som har funnits i mitt liv är kvar i Sverige, och det kändes nästan som om jag slutat prata och skratta under en lång tid, eftersom inga liknande personer dök upp här i Spanien. Ändå händer det att man trillar på någon ändå. Eller att någon rycker tag i en. Någon öppnar sig. Inget är för privat. Någon tycker om att ses och göra saker tillsammans.

Så mycket lättare och roligare det är med vänner!

Vad heter Sveriges statsminister nu igen...

Jag läser nyheter och följer dem på radion.
Ändå känns det ibland som om jag inte hänger med alls i vad som händer i Sverige. Blir det så när man bor utomlands?

Vi var i Sverige, hade varit i stan. Jag körde och Jesús satt bredvid och pratade om något svenskt som irriterade honom.
- Det är säkert den där flintskalliges fel, sa han.
- Vem? Jaså, du menar... Fredrik... Reinfeldt?
- Ja.
- Fast han är ju inte statsminister längre. Det var längesedan. Nu är det... Fre...  Ffff... Lööf (nej, det är den där Annie som heter Lööf!)... Lö... Fff...
- ......
- ......
- Herregud! Jag vet inte vad Sveriges statsminister heter! Jag har vetat, jag vet det! Jag läser ju tidningarna, även om jag inte bor här... Det är ju inte klokt!
- ......
- Stefan Löfven!!!



Och i dag hörde jag att det är val i år, 2018. Överraskande, minst sagt.

Lycklig

När min diabetesläkare säger att hon kommer att pensioneras till sommaren, blir jag förvånad över att jag blir så berörd. Hon fyller 66 och det är absoluta maxgränsen här i Spanien för statligt anställda. Hon vill inte gå i pension, men måste. I alla fall från arbetet på sjukhuset, på den egna kliniken kommer hon att fortsätta.
Vad gör vi nu? Ny läkare. Var? I Sevilla? Huelva, som jag egentligen tillhör numera?
Jag är inte mottaglig, behöver först få smälta att hon försvinner.
- Och du, hur tänker du göra? frågar hon.
- Kommer du att stanna här i Spanien? Eller planerar du att flytta tillbaka till Sverige snart?
Jag har haft henne i åtta år.
Jag vet inte vad jag ska svara. Hade hon frågat för ett år sedan, innan flytten till Aracena, hade jag sagt att jag tänkte flytta hem till Sverige så fort det fanns möjlighet.
Men vi flyttade till Aracena och allt blev annorlunda.
- Jag vet inte, säger jag.
Och nämner svensk trygghet. Pension. Lön som man kan både leva på och spara pengar från. Arbetssituation, man kan hitta arbete, byta arbete,, få semester, gå ner i arbetstid om man vill, utbilda sig till något annat. Alla möjligheter finns. Barn. Man får barnbidrag, förskolan är jättebillig, och kreativ. Naturen.
Jag nämner allt det där, lite kortfattat, och lägger till:
- Men jag vet inte om jag skulle leva lika lyckligt i Sverige. Jag vet inte om jag skulle vara så lycklig där.
- Nej. Det skulle du inte, säger min doktor lugnt.
Hon har varit mycket i Sverige och kan inte tänka sig att leva där, trots bra lön, goda anställningsvillkor och trygghet, på många plan.

Jag har svårt att tro att jag skulle vara så här lycklig, som jag är i Aracena, om vi flyttade till Sverige. Fast är det här normalt, ska det kännas så här? Ska man gå omkring och vara glad och känna sig lycklig nästan jämt på det här sättet? Gör folk det? Det har hållit i sig sedan vi flyttade hit.
En lite hemlig, alldeles ny dröm börjar picka i hjärtat. En dröm om ett hus. Ett eget hus, med trädgård med apelsinträd, citronträd, granatäpple, valnötsträd, fikon... Ett hus där vi kan stanna, som blir vår plats, utan den ständiga påminnelsen om att vi bara bor här för ett tag, att vi inte borde köpa den där tavlan eller bokhyllan ,för det kanske inte alls passar i nästa bostad. Ta hit alla saker från Sverige. (Eller? Det låter läskigt när jag skriver det.) Vi båda känner oss trötta på den här hemlösheten, rotlösheten. Inget riktigt Hemma någonstans...
Omöjliga drömmar nu, och för lång tid framöver. Hur ska man spara till ett hus med en sån liten inkomst?
Men drömmen finns där.
Jag fortsätter att njuta av livet här, med nya bekantskaper, utflykter, picknickar, vänner på besök, lektioner, roliga småjobb och en vardag som inte kan bli mycket bättre.

Midsommarfirande i Spanien?

Det är midsommarafton i dag. Eller? Visst är det väl det?
Ännu en svensk tradition som jag vill ge min dotter, men jag vet inte hur. Hur ska jag ordna midsommarfirande helt på egen hand? Jesús har aldrig varit med om svensk midsommar och har ingen känsla för vad det är, och inte Disa heller så klart. Blomsterkrans blir svårt, för nu är det officiellt sommar i Spanien, och det betyder att naturen här i södern är uttorkad. Här växer inga blommor på sommaren.
Jag läser att svenska kyrkan ordnar midsommarfirande på Solkusten, med midsommarstång, lekar och mat, och jag leker med tanken på att köra de 30 milen med Disa, ta in på något billigt ställe,besöka svenskbutiken dagen därpå och köpa pommac, ostbågar, kexchoklad, limpa och allt det andra som jag längtar efter, bada i Medelhavet... Men jag påminns om att midsommarfirandet är i eftermiddag, och jag jobbar då.

Aldrig mer bo i storstad

Sevilla är den vackraste storstad jag vet, men att flytta därifrån är bland det bästa vi har gjort. Jag är tacksam varenda dag för att vi, tack vare en ny jobbsituation, kunde flytta. Jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer att behöva bo i en storstad igen. Jag är ingen stadsmänniska.

Varje fredag efter lunch åker vi dit, jag för att jobba, Jesús för att repa, och jag avskyr att behöva stanna ända till lördagen innan jag får åka därifrån. Jesús pappa försöker få oss att stanna så länge som möjligt, och jag vill åka därifrån så snart som möjligt. Den händelse som jag återkommer till mest i minnet från det här årets första tre och en halv månad, är den enda fredag då Jesús inte repade på kvällen och jag åkte ensam till Sevilla. Glädjen att åka direkt från storstaden och tillbaka till Aracena... Jag önskar att varje fredag vore så.

Jag ser de fula höghusen, motorvägarna, reklamskyltarna, shoppingcentren, butikerna, fabrikerna, människomyllret, barerna och restaurangerna, och förvånas över att jag har stått ut så länge med att bo mitt i allt det där.
Visserligen uppskattar jag det vackra i Sevilla mycket mer nu när jag bara är där på tillfälligt besök, att besöka och turista i en storstad brukar bara vara roligt, men det bästa är ändå att åka därifrån. Glädjen i det...
Ja, i och med flytten till Aracena kom själva grundgläjden tillbaka till mig, den som varit borta så länge. Jag får inte ångest av att Jesús pratar om hösten, då han äntligen kan plocka svamp igen, av tanken på att jag kanske fortfarande är kvar här då. Nej, jag har börjat se fram emot saker jag också. Inte hösten, inte än, för vi har inte lämnat den kalla årstiden än, men våren och sommaren, värmen. Jag är inte instängd i en lägenhet i storstaden längre, här i bergen är det svalare, vi har patio och kan svalka oss med trädgårdsslangen, det finns bäckar att bada i och pool. På nätterna kommer temperaturen att sjunka. Jag ska plantera hallon och blåbär i krukor, ha en hängmatta, citronvatten i en kanna i kylen och äta tomater och spanska sommarfrukter. Åka till havet och bada.

Det blev en sådan bra förändring för oss allihop. Jesús gillar visserligen Sevilla, han har växt upp där, bott hela sitt liv där, har alla vänner samt familj där och tycker att det är roligt att åka dit på helgerna. Men han trivs bättre med att bo utanför stan och ha nära till skogen. Han trivs i skolan där han jobbar och blir igenkänd precis hela tiden.
Disa kan numera gå ut, leka i pation, vara i skogen och leka i fontänerna, har nära till förskolan där alla ungar i området går, dem hon sedan träffar på lekplatsen. Jämt när vi går ut hälsar folk på henne, föräldrar från förskolan, kollegor till Jesús, tanterna i mataffären, Jesús elever. Det känns tryggt att så många vet vem hon är, då finns det alltid någon som kan försvara henne om det skulle hända något. Hon har visserligen en mamma som jobbar mer än tidigare, men det är en mycket gladare och snällare mamma, och hon får uppleva mycket och andas ren luft.
Pipen stortrivs. Han har ett helt hus att leta sovplatser i, istället för att bara välja mellan ryggstödet på soffan och sängen, som i lägenheten. Han brukar ligga och sola i pation, och går ut på långpromenader när han vill. Följer ibland med en bit på barnvagnspromenader, tittar på hästen i hagen, slåss med andra katter, hoppar ut genom sovrumsfönstret och går omkring på taken.
Och Jesús pappa, som avskydde idén om flytt, träffar vi mycket mer nu än när vi bodde i Sevilla.
Aldrig, aldrig mer lägenhet i storstad.


Har ni bott på fel plats någon gång? Var bor ni nu? Hur är det?

Aracena

Tvåkronor?

På radion pratades det om att gamla svenska mynt blir ogiltiga i sommar. Enkronor, tvåkronor och femkronor.
Och jag blir helt ställd. Tvåkronor? Tvåkronor har väl inte funnits sedan... 1970-talet eller nåt??

Och bakom dörren står invandraren.

Jag vet inte ens varför jag lyfte luren på porttelefonen. Jag brukar inte göra det, eftersom de som ringer på i regel är försäljare. Men det händer att brevbäraren ringer på dörren där nere, och... Ja, jag lyfte luren och släppte in människan, vem det nu var.

Det var en gaskille, visade det sig. Men var det en äkta, eller en försäljare?
De vanligaste dörrknackarna är elförsäljare, eftersom elen är så dyr här i Spanien. Elboalgen har fritt spelrum att höja priserna. på sex år har priserna höjts med 70 procent och landet har bland de högsta elpriserna i Europa. Det talas om elfattigdom, då många aldrig har råd att värma sina bostäder på vintrarna.
Elförsäljarna kom i allt större antal och knackade dörr med löfte om att sänka kundernas elräkning.
Men så finns de äkta också, de som kommer en gång i månaden för att läsa av elmätaren.
Åtminstone i vårt hus går de i trapphuset och ropar GAAAAAS! för att de boende ska öppna dörren.
Försäljarna har fått byta taktik med jämna mellanrum för att få folk att öppna sina dörrar. Och det var det som lurade mig nu.
Han var så säker och pratade om saker jag inte förstår. Om elpriser, elbolag, fakturor, kollade elmätaren... jag som inte ens vet vilket elbolag vi har. Jag var helt förvirrad. Var han äkta eller en försäljare?

När han bad om att få se vår faktura kände jag mig ganska säker på att han var försäljare, när han visade foto på sitt barn var jag säker... men hur skulle jag få ut honom?
Eller var han en riktig?
Jag stod med mitt halvnakna barn på höften, med diskberg, kritor över hela golvet, leksaker, soppåsar som skulle bäras ut, fattade inte vad han sa, ville bli av med honom, undrade vad jag borde göra och om han sa något viktigt... Jag fattade inte vad han sa, men höll stadigt i mina tysta löften att inte gå på något, skriva under, ge muntligt löfte, ge honom mitt pass och elräkning eller låta honom veta hur lite jag förstod av det han sa. "Du får prata med min sambo", sa jag, "det är han som sköter det där".
(Måste börja bry mig om elräkningen och sätta mig in i elpriser., inte lämpa över på enklaste utväg).

Jag kände mig så dum och utländsk. Ja, det är sällan jag har känt mig så mycket invandrare som då. Står i mitt nya land, där jag visserligen är bra på språket, men som vid några tillfällen inte fattar alls.
Missförstå inte. Jag har visserligen bytt land, men inte kultur. Jag har ingen önskan om att bli helspanjorska. Mitt hemland är Sverige, jag känner mig svensk, fast inte helsvensk längre, vissa spanska influenser har smugit sig in med tiden. Och det tycker jag är bra. Jag har kvar det mest av mina svenska värderingar och normer, men tycker att det är fantastiskt att kunna blanda upp dem med den spanska kulturen. För allt är ju inte bäst i Sverige.
Jag vill helt enkelt fortsätta att vara svensk i mitt nya hemland.  Bete mig spanskt-svenskt. Och för det mesta går det bra. Men det finns situationer då jag verkligen känner att jag är en invandrare.

Kan inte låta bli att tänka på Linnéa i USAs inlägg lite på samma tema, det var bra skrivet. Om hur hennes barn kommer att växa upp i en annan kultur än hennes. Få andra värderingar, ett annat språk, andra traditioner. Tankar på om hur det vore om hennes kultur inte var välkommen i det nya landet, om hon förväntades lämna allt svenskt bakom sig, sina värderingar, traditioner och språk. Och hur människor i Sverige förväntas göra just det, där deras kultur inte är välkommen.
Det är skrämmande.

En sen vinkning

Du är ute och kör. Långsamt, för du befinner dig i ett bostadsområde.
En för dig okänd liten flicka på fyra-fem år har stannat på sin cykel, tittar på dig och vinkar.
Du kommer på att du vill besvara hälsningen, lyfter handen och vinkar tillbaka, men vinkningen kommer lite försent, du har redan kört förbi flickan och du råkar istället vinka åt flickans pappa som går tio meter bakom tösen.

Man känner sig lite löjlig då.

Spansk begravning, och en mycket ledsen Disa

I tisdags var det över. Familjen samlades på sjukhuset. Ja, de flesta var ändå där hela tiden.

På onsdagen var vi, samt svärmor, på tanatoriet. Ett tanatorium är en byggnad dit den döda förs i kista, och där tar de närmast sörjande emot vänner och släktingar fram till kremeringen. Varje familj får tillgång till ett rum med ett par soffor, lite drycker och fikabröd samt kistan, stängd eller öppen beroende på familjens önskan, bakom en glasvägg. Sedan kommer alla vänner och släktingar dit för att tillbringa dagen med de närmast sörjande.

När någon dör här går en telefonkedja igång. Varje avlägsen bekant, verkar det som, informeras om den som avlidit, och folk ringer och skickar meddelanden och kommer till tanatoriet för att hålla sällskap.

Jesús hade fasat för det här. Han har isolerat sig helt under den här tiden och inte velat prata med någon. Han hade inte alls någon lust att behöva träffa folk, men nu är det så det går till i Spanien. Han råkade dessutom vara den första i familjen på plats och fick börja ta emot släktingar ensam. Efter ett par timmar var han så trött på alla frågor från grannar och föräldrarnas bekanta om vad som hänt, om hon led mycket och så vidare, att han stack därifrån och satt i en park med en vän istället, och dit kom också hans besökare för att träffa honom.

Jag tror att han uppskattade alla egna besök, de egna vännerna och kollegorna som var hänsynsfulla och inte frågade efter detaljer och beklagade sorgen.

På eftermiddagen hölls en mycket opersonlig gudstjänst, och några timmar senare kördes kistan för kremering. Innan den fördes in i ugnen täcktes den av för att de närmaste skulle se att det var rätt person.

Dagen efter hämtades urnan med aska och sattes i det lilla skåpet på kyrkogården. Här grävs de döda inte ner.

Vad jag kommer att minnas mest från dagen på tanatoriet är Disa. Tyvärr.

Hur mycket jag än har försökt kunde det inte undvikas att Disa skulle påverkas av allt som hänt.
Jag har försökt hålla ihop allt så att Jesús har kunnat koncentrera sig på det enda; att vara hos sin mamma på sjukhuset. Han har bara kommit hem för att sova, ibland inte ens det.

Det är svårt att göra allt själv med ett litet barn. Laga mat till oss, diska, hitta barnvakt... Medan Disa är vaken går det inte att göra något. Jag har varit ute och gått med vagnen i timmar, desperat, för att få henne att somna, hon har missat måltider eftersom hon somnat vid fel tidpunkt, men då har jag kunnat laga mat under tiden. En natt diskade och städade jag till klockan fem på morgonen, för det fanns ingen annan tid på dygnet, och det var akut.

Jag har varit stressad och orolig och ledsen och det har ibland gått ut över Disa. Denna snälla, snälla unge, som nyss fyllde ett och ett halvt år och som hade namnsdag i onsdags. Blivit blixtarg och vrålat åt henne för att hon har fått bajs på fingrarna vid blöjbytet eller lagt jord från blomkrukan på golvet och sådana struntsaker. Eller när hon hängt i mina ben och skrikit för att jag inte har tagit upp henne i famnen eftersom jag inte kunnat medan jag fixat frukost åt henne, och hon och till slut bitit mig i benet av ilska. Vid fyra-femtiden varje eftermiddag har jag varit så stressad för att få henne i ordning och lämna henne hos någon för att själv kunna åka till sjukhuset för någon eller ett par timmar, att när jag äntligen kommit iväg har jag sprungit till bussen.

Disa har lämnats hos olika personer varje dag. hon är inte van att bli bortlämnad och tycker inte om det. Har gråtit, gått och letat efter mig, frågat efter mig.

Sista lämningen var i onsdags för att jag skulle kunna vara med på tantoriet. Disa skulle få vara hemma hos Lidia som bor i närheten. Lidia är annars en av Disas favoriter, men det har väl blivit för många lämningar. Sent på eftermiddagen ringde jag för att höra om de var i närheten, vi skulle fika med Jesús vänner som var där, och komma ifrån tanatoriet en stund, kanske ville de titta förbi?
Och Lidia kom med Disa i famnen, och jag har aldrig sett Disa så ledsen förut. Någon sa att hon verkade nyvaken. Hon hade vaknat en halvtimme tidigare, men det där var inte ett nyvaket ansikte. Det var ett mycket, mycket ledset ansikte. Hon blev inte ens glad att se oss. Det var resignation och hopplöshet och sorgsenhet, som att det inte spelade någon roll, för vi lämnar bara bort henne ändå.
Helt tyst var hon också, hon som pratar så mycket annars. Vatten ville hon inte ha, ingen drickchoklad från min kopp, inget kex. Hon ville bara ner på golvet och gå ut.

Hon var med oss på baren, sedan fick hon följa med till tanatoriet. Jesús gick in och berättade för sin pappa att Disa var där, och han kom genast ut för att träffa henne, de har inte setts sedan innan sjukhusvistelsen, och han tog henne tyst i famnen, sa inte ett ord, bara höll om henne, och efter en stund började Disa prata med honom. Hon berättade på sitt sätt och visade sin farfar olika saker som hon såg, och blev mer sig själv. Efter en stund lekte hon lite i trappan med mig och Lidia, och jag bestämde att nu är det slut på den här tanatoriehistorien, jag lämnar inte Disa en gång till, jag följer inte med till kremeringen och väntar där borta i flera timmar. Det är slut på den här förfärliga perioden nu. Så jag åkte hem med Disa.

Vi köpte äppeljuice och  pommes frites med sås på kebabstället mitt emot och Disa åt och åt, hon äter så lite när hon är borta och behövde väl ta igen, jag har ändå försökt att pricka lämningarna så att jag har varit med henne vid de större måltiderna, och hon åt två tredjedelar av den stora portionen med pommes frites och kladdade ner soffa och fjärrkontroll och mobil och leksaker, men det spelade ingen roll, hon blev allt mer sig själv igen.

Min fina, oskyldiga unge. Det har inte gått bra det, här, men jag har inte kunnat göra det bättre tyvärr. Jag ska lappa ihop så gott jag kan.

Spansk sjukhusvistelse

En spansk sjukhusvistelse bygger på anhöriga. Det är den inlagdas anhöriga som matar, ger vatten, byter lakan, hjälper till toaletten, pratar med sjukvårdspersonal och så vidare.
Dessutom lämnar man inte en sjuk familjemedlem ensam. Till och med vid vanliga läkarbesök brukar en anhörig, ibland två, följa med.
Det här med besökstider är alltså inte särskilt strikt. Det skulle ju inte gå. På det här sjukhuset får nya besökare inte gå upp till avdelningarna efter klockan 20 på kvällen, men det sköts si och så, och alla som redan är uppe stannar så länge de vill.
Jesús mamma är inte ensam en sekund. Vill det inte heller. De turas om att halvsova i fåtöljen på natten, och under dagen är minst två familjemedlemmar där och hjälper till. på kvällen när det blir för många går ett par ut och vilar huvudet lite.
Jesús bror, trollkarlen, pratar med mamman med en sådan mjuk röst att jag tänker, hoppas någon pratar med mig så när jag är i samma situation.

Den här veckan har inrättats rutiner i besökandet och hjälpandet. Även här hemma har vi nya rutiner. Gällande inställda jobb, vem som kan ta Disa, när (om) äta någon mat, när åka till sjukhuset (jag, J är där hela tiden) rapportera till Jesús vänner, själv pratar han inte med någon.
Han är lite lugnare efter att, bara halvt lagligt, ordnat så att han slipper jobba nästa vecka. Han har bara rätt till fem dagars ledighet för vård av anhörig.

Så fort allt ändras. Det känns som om det var längesedan som vi skrattade åt Pollito Pio vid middagen med Disa, eller som Jesús skrev fåniga lappar som han lämnade på morgonen när han åkte till jobbet, eller som vi veckohandlade och planerade mat. Han sa något sådant vid middagen. Tyckte att det kändes som det gått ett år sedan de förberedde nästa dags konsert, inte bara en vecka.
Jag har helt tappat kollen på veckodagarna, och Jesús som alltid ger Disa en morgonnappflaska kom på sig själv, när hon ätit hälften, att han hade glömt att skaka om mjölkpulvret i vattnet.

Sorgen.

Lungfibros. Kan inte tänka mig något grymmare än den sjukdomens slutstadie. Långsam kvävning.