Marijuana-chokladen

Här kommer ännu ett inlägg, som skrevs på sensommaren, men som inte har blivit publicerats förrän nu:

Så fort jag klev in genom dörren där Noras familj bor hörde jag musiken, och när jag föste undan draperiet som skiljer butiken från vardagsrummet såg jag att det fasta gänget från jam session-torsdagarna var igång. Tysken med saxofonen kom och hälsade på mig, och en äldre dam tog Disa i handen och följde henne till hennes kompis Nora.

- Är ni igång fortfarande, sedan igår? Har ni inte sovit? frågade jag Cristina, Noras mamma. Det var nämligen fredag lunchtid, och jam session hålls på torsdagskvällar (och nätter). Det visade sig att musiken som improviserades fram under natten hade blivit så fantastisk att de bara hade sovit en stund och sedan fortsatt spela på morgonen. En trummis från Sevilla var där och hade firat födelsedagen hemma hos Lincoln och Cristina.

Jag lämnade Disa och åkte hem för att jobba, och sedan återsåg jag henne inte förrän 32 timmar senare. För naturligtvis ville hon sova över hos Nora, och dagen därpå följde hon med familjen till den alternativa marknaden, där Jesús träffade henne, och naturligtvis ville hon inte följa med hem utan fortsätta leka på eftermiddagen. Hemma satt jag med en febrig Runa och tänkte att Disa ändå skulle ha fått tråkigt hemma.

Jesús hade för mycket att göra i torsdags för att åka och spela, annars har det blivit en torsdagstradition, att han åker iväg med barnen och spelar. Bra för mig, då kan jag jobba i fred. Men det var en torsdag då jag blev så arg på honom när han kom hem. Och det började med en chokladbit.

Musikträffarna är mycket familjära. Medan några spelar går någon annan ut i köket och bakar en meterlång pizza till de andra som har dykt upp, och de som vill tar med sig mat, som övriga går och plockar från när de blir hungriga. Men en torsdag hade ett par unga killar tagit med marijuana-chokladpraliner som de hade gjort. Jesús är försiktig, han ska ju köra hem med Runa, men här provade han en bit, i tron att chokladen kanske hade smaksatts lite av bladen eller så. Men det var starka grejer, visade det sig. Två timmar efter chokladbiten skulle han köra hem. I bilen började han bli trött, och när han kom hem med Runa, som vaknade när han bar in henne, mådde han riktigt konstigt. "Kan du ta henne", bad han mig, för han hade blivit yr. Det var då jag blev så arg. Här kom han hem sent, klockan var över midnatt, vi hade kommit överens om att han skulle ta Runa för att jag skulle få sova, jag måste upp tidigt nästa morgon och jobba, och vad var detta? Han tog marijuana och körde hem själv med lilla Runa i baksätet? Och nu kunde han inte ens sitta upp? Så fruktansvärt oansvarigt! Jag sa inte ett ord, tog bara nappflaska och barn och stängde hårt dörren till sovrummet.

Jesús la sig ner men fick knappt någon sömn den natten. Han hallucinerade, och personer och saker från barndomen blixtrade förbi i olika färger, och när morgonen kom mådde han fortfarande konstigt. Men det var ingenting emot den där killen som verkar så snäll, han som är lik vår belgiske barnmorska och som kommer för att lära sig spela gitarr som Lincoln, han råkade mycket värre ut. När vi träffade Cristina några dagar senare berättade hon att hon hade hittat killen i köket sent på kvällen, och han hade ingen aning om var han befann sig. Hela natten tillbringade han skräckslagen i ett rum, han trodde att någon när som helst skulle komma och skära upp honom och stjäla hans inre organ.

När Jesús blev sig själv igen var han så arg. Det får inte bjudas på droger utan att folk vet om vad de tar, och allra minst i form av chokladbitar på en jam session där barnen är med.

De pratade med chokladkillarna, och någon mer marijuanachoklad kommer det inte att bli. Men musikträffarna, de fortsätter!

Världsbokdagen, trädgårdsfynd och 3 000 corona-regler

Världsboksdagen! Visst är den värd att uppmärksammas! Ge en bok till någon man tycker om, kanske? Jag minns när jag brukade få en bok av en kompis varje världsboksdag, det var roligt.

I Disas skola uppmärksammade de dagen igår med att läraren hade gått ut tidigt på morgonen och gömt böcker i skogen. Sedan tog hon med barnen ut, och så fick de leta rätt på böckerna. För varje bok som de hittade satte hon sig på marken och läste högt ur den.

I byn El Campillo är det bokbytardag idag. Lämna en bok - ta en annan. Våra kompisar ska uppträda med dockteater, så då ska vi åka dit och titta. Träffa Goretti och barnen, ta med smörgåslunch (det är en utomhusaktivitet, vi håller avstånd). Jag skickade ett meddelande till Noelia för att fråga om hon och barnen ville följa med, men hon svarade att de skulle hälsa på kompisar i Almonaster... Om det nu gick, eftersom Almonaster är i perimeterkarantän. Här blev jag förvånad, måste jag säga. Vi bor ju i Almonasters kommun. Är vi i karantän? Sedan när då? Får vi inte åka någonstans? Har jag kört omkring olagligt? Jag tittade på Andalusiens covid-karta. Vi är på nivå 2 av smittoläget, precis som alla andra kommuner runt omkring, men till skillnad från dem befinner vi oss faktiskt i perimeterkarantän.

Det är inte lätt att hänga med i alla covidregler. Det är nästan omöjligt. För ett tag sedan meddelades det att reglerna kring munskydd skärps, det måste bäras i precis alla situationer utanför ens egen ytterdörr, till och med på stranden om man ligger helt ensam och solar på en handduk utan andra människor i närheten. Det sista ändrades efter vilda protester, och man behöver inte heller bära munskydd när man går i badvattnet för att bada, eller vandrar ensam i skogen, men vad jag vill komma till är att jag trodde att de här reglerna redan gällde, sedan i höstas. Vid vilket tillfälle ändrades reglerna, för att nu återinföras?

Jag läste att Spanien har haft mer än 3 000 olika regler under corona-året, alla autonoma regioner har ju också sina egna regler, så det är inte konstigt om det är svårt att hänga med.

Nu ska jag, om en en stund, trotsa perimeterkarantänen och åka till järnaffären i Aracena och köpa en ordentlig, långskaftad sekatör. Det finns bara ett litet hörn med björnbärssnår kvar, och de ska bort! När trädgårdshjälpen var här i tisdags hittade de en fin, låg mur bakom snåren, ett okänt fruktträd, som fortfarande väntar på att befrias från taggbuskarna, samt en gammal vinstock som ligger på taket till det lilla huset med brunnen. Det ska vi stödja upp och låta växa som ännu ett grönt tak som skuggar. Kanske sätta en bänk under, eller så. Och det lilla avokadoträdet i samma hörn, som har sett så ledset ut, har fått nya löv sedan jag började dra bort hundratals ekollon som slagit rot och börjat växa upp som mini-stenekar runt det lilla trädet. I helgen ska jag dra bort de sista ekollonen, strö lite aska runt träden och slå på ett par hinkar med vatten. Mycket att pyssla med. Vad jag tycker om den här trädgården!

Murillo-målningen som skulle restaureras...

Minns ni Jesus i Borja? Det var en kyrkmålning som hade blivit mycket sliten, så en kvinna i församlingen restaurerade den till oigenkännlighet. Kyrkan med den speciella målningen är numera en sevärdhet.

Nu har det hänt igen. Den här gången var det en privatperson i Valencia som ville fräscha upp sin målning av Murillo, 1600-talskonstnären från Sevilla som är en av svärfars stora förebilder. Nu var samlarens målning inte originalmålningen utan en kopia från början av 1900-talet, vilket man måste vara tacksam över, för oj, så tokigt det blev! Ägaren blev inte nöjd med resultatet, varför restauratören fick göra ett nytt försök... Restauratören är egentligen möbelrestaurerare, och tog 1 200 € för "uppfräschningen".

Väldigt roligt, tycker jag! Tittar på bilderna då och då för att skratta lite mellan intensiva jobbtimmar!



Länktips

Listan: Konsttabbarna vi minns (SVT)

Ny amatör-restaurering i Spanien "Den behövde verkligen färg" (SVT)

Sommarläsning - Vindens skugga

Den spanske författaren Carlos Ruiz Zafón har avlidit av cancer, inte mer än 55 år gammal.

Om ni inte har läst hans bok Vindens skugga tycker jag absolut att ni ska göra det! Om ni gillar den typen av böcker. Vindens skugga är en sådan där bok som man försvinner in i, in i en annan värld, och man blir fast. Här finns mystik, spänning och en riktigt bra historia, allt inbakat i en underbart levande miljö i Barcelona i efterkrigstiden.

Bokhandlarsonen Daniel Sempere får följa med till De bortglömda böckernas gravkammare för att välja en bok... Eller väljer boken honom? Boken heter Vindens skugga och pojken blir besatt av både den och dess hemlige författare, som någon tycks sopa igen alla spår efter. Samtidigt börjar någon förfölja Daniel...


Vindens skugga är den första av fyra fristående böcker om De bortglömda böckernas gravkammare. Den senaste; Andarnas labyrint, är en tjock bok som ligger i någon av mina bokhögar här hemma, ännu inte läst. Med största sannolikhet fängslande även den, men den börjar lite obehagligt så det har tagit emot. Ingen godnatt-bok för mig, alltså.

Men hörrni - fantastisk sommarläsning för den som inte har två små ungar som upptar dygnets alla timmar :-)

Cello-kåserier, citronträd och barnlek

Vad roligt det var att komma hem till Goretti igen! Goretti är vår kompis, hennes pojkar är Disas kompisar. Hon hade bjudit hem en annan vän med två barn (och räknat efter så att vi verkligen var tio personer, fler får ju inte träffas), så fyra vuxna och sex barn var vi. Ett bord bars ut i pation, ungarna fick äta först, sedan kastade de vattenballonger, lekte med kort och andra grejer, medan vi satt i lugn och ro i skuggan av det enorma citronträdet, fullt av stora, gula citroner, och vinrankorna. Jag älskar Gorettis patio. Huset i sig är också bra, på sommaren, men på vintern måste det vara fruktansvärt kallt med all fukt och oisolerade väggar. Huset hon hyr ligger strax intill grottan med alla sina underjordiska sjöar, så alla hus däromkring har tydligen problem med fukt och sprickor i väggarna. Ja, inte öfr att det är ovanligt med fukt och sprickor i väggarna i de här dåliga, andalusiska husen...

Ovanvåningen är stor och oinredd, det är sand och sten på golvet och öppet ut. Där står mitt flyttlass från Sverige. Det såg så stort ut i Sverige, men här, på den här stora ytan, ser det inte ut att vara alls mycket saker. Här uppe förvarar dessutom tre andra av Gorettis vänner och släktingar sina flyttlass, utan att det ser trångt ut :-) Jag passade på att titta till mina kartonger. Hest skulle jag vilja köra hem allt, men det får inte plats. Jag får vänta till vi har köpt drömhuset, hehe… Men ett par av de saker som jag längtat mest efter, packade jag upp och tog med hem. Det var gjutjärnspannan vi hade hemma, den stora plättpannan för sju plättar, och så mina Cello-böcker. Jag hittade dem på en second hand-affär i Skara en gång. Köpte en bok för att prova, kom sedan tillbaka och köpte de andra de hade också. Cello, tänker ni kanske, vad då Cello? Jo, Cello var Olle Carles (1909-1998) signatur och var en förbaskat bra kåsör, den bästa jag har läst. En man som kunde skriva, på riktigt. Ordvitsar, bygga upp en historia, avsluta den. Han utgick ofta från sig själv som hårt prövad familjefar med fem barn och en bestämd hustru.

Fredagen var en dag som gjorde gott på alla sätt, och det bästa var förstås att höra Disa skratta och leka igen! Innan hon somnade satt hon på sängen bredvid mig och pratade, om riktiga, verkliga saker, om vad de hade gjort och varför hon leker bäst med Mauros lillebror och sådant. Det var så ovant, det här samtalet. Jag hoppas att det inte blir någon mer karantäntillvaro.

Nu ska jag läsa ett kåseri och sova. I morgon gör vi ett nytt försök att ta oss till havet :-D

Sveriges version av kampsången - Vi håller ut!

Carin tipsade i en kommentar om att det har gjorts en svensk version av Spaniens kampsång mot viruset; Resistiré.  Roligt att höra den! Hoppas att den blir omtyckt. Men får jag välja tar jag den spanska versionen. Den svenska texten (av Ingela Pling Forsman) är fin, men så abstrakt att den inte griper tag, i jämförelse med den spanska. Och så är det väl det att de spanska artisterna spelar in hemifrån eftersom låten gjordes under karantänen, när vi alla var instängda i våra hem och höll på att bli smått tokiga, de svenska artisterna är ju inte tvugna att stanna hemma (vilket jag är glad över). Äsch. Det är svårt att beskriva det hela. Den här perioden av karantän sitter i på något sätt. Alla vi i Spanien; musiker, programledare, butikspersonal, arbetslösa och alla andra, har gått igenom den och nu är känslan att vi har tagit oss ut på andra sidan efter något... Jag vet inte. Omskakande och tragiskt. Tragiskt för att det nyligen dog över 900 personer varje dygn på grund av viruset och världen skakade. Nu är det mellan 50 och 80 dödsfall om dagen.


Trots trasig tand och tandläkarbesök igår, så var det en härlig dag. När jag kom hem efter undersökningen stod Jeus vid spisen, han förberedde hamburgerlunch med hemgjorda pommes frites, små gröna, stekta paprikor som han strödde salt på, och hamdburgare. Vi åt ute i pation och det var härligt! Vilken glädje det här underbara trädgårdsbordet skänker! Värmen har kommit igen och jag hade hällt upp vatten i ett stort lerkärl där barnen kunde leka och bada. Disa är galen i att bada, och tillbringade lunchen i vattnet, och Runa ville snart ner och leka hon också. Det känns som att ha semester, att vara ute i pation runt det glada bordet, barn som leker, doft av solkräm och glass till efterrätt.

Det är så skönt att värmen har kommit! Igår var den första dagen som jag satt och jobbade utan tjock tröja. Husen är ju oisolerade och kalla för det mesta, utom, tja, från mitten av maj och fyra månader framåt. Så enormt skönt att kunna vara inomhus utan att frysa, och utan en tjock tröja på sig! Välkommen sommar!

Svenskt brev och andalusisk rock

Idag på förmiddagen hjälpte jag Disa att skriva till sin nya brevvän. Hon kan inte skriva så mycket än, så jag höll i pennan och Disa dikterade. Och det roliga var att hon gjorde det på svenska! Det allra mesta, i alla fall!

För en gångs skull har jag inte så mycket att säga. Jag ska jobba undan så att jag kan vara helt ledig i helgen när vi ska åka till havet!

Jag skickar med er lite spansk musik så här på kvällen, några gamla favoriter från 1970-talet:

Först ett stycke så kallad andalusisk rock med Sevillabandet Alameda: Aire cálido de abríl
Och när vi är inne på ämnet andalusisk rock så borde nog klassikern Abre la puerta niña av Triana (också Sevillaband) finnas med.
Så har vi förstås Nuestro pequeño mundo med exempelvis Los campanilleros.

Den sistnämnda låten påminner mig om de riktiga campanilleros som kom och väckte oss med sin sång. Så vackert det var! Det har stannat kvar i minnet. Jag har inte upplevt dem sedan den gången.

Glad dag med Mallorcadrömmar, brevvän, rosor och en liten som lärt sig gå!

Jag var på så bra humör på förmiddagen! Kanske berodde det att jag blivit sittande och tittat på Youtube-videor när de andra sov? Youtube är fantastiskt. Jag halkade in på en kort intervju med Håkan Hellström, och den var så rolig!

Eller så berodde det på gårdagens stora nyhet: Runa har lärt sig att gå! Det var Jesús som upptäckte det medan jag satt uppe och jobbade. Helt plötsligt stapplade hon iväg en meter, bara så där! Flera gånger! Otroligt! Det är stort!

Nästa roliga sak som hände var att Disa fick post, ett brev och en Bamsetidning från nioåriga Vida som vill bli Disas brevvän! Disa blev glad, men jag blev ännu gladare! Jag hjälper henne att skriva tills hon kan själv!

Humöret var således redan bra när jag tog med Runa ut för att hämta veckans grönsaker och därefter göra den mycket, mycket efterlängtade turen till järnaffären som öppnat igen. Jag gick och log hela vägen mot Runa i vagnen. Järnaffären hade strikta restriktioner för att släppa in kunder. Där finns det mesta, och det jag var på jakt efter var såjord, krukor, fat... Och så slank det visst med lite växter; ett par rosmarin, en timjan, en nattjasmin som luktar så otroligt gott när den blommar (hoppas den överlever!) och dessutom en rosenbuske med visa och rosa blommor.

Sedan, när jag satt och jobbade, fick jag plötsligt en fantastisk idé, tyckte jag själv. Nu när vi inte kommer att kunna åka till Sverige i sommar hoppas jag att vi kan göra en liten resa i Spanien i alla fall. Jag är ledig de två sista veckorna i augusti... Tänk om vi skulle kunna... Åka till de Baleariska öarna? Menorca? Mallorca?

Vi har rest massor på fastlandet, sett det mesta förutom östra kusten söder om Barcelona, men öarna har vi inte varit på (ja, Jesús var mycket på Tenerife för länge sedan, där han dåvarande flickvän bodde). De Baleariska öarna skulle jag gärna vilja se, det verkar vara så vackert där, men när Jesús har ledigt på sommaren är det sämsta tiden på hela året att åka dit, har jag förstått. Dyrt och massor med folk. Så det har inte blivit av. Men i år? Med viruset kommer nog inte många utländska besökare dit, så det blir nog inte så fullt... Och vi har inga andra planer... Kanske kunde man ta bilen till Valencia och ta färjan därifrån? Stanna någon vecka, eller två? Undrar om man får resa dit då?

Visst en bra idé? Minst en av er som läser bor på Mallorca, och säkert har många av er varit på öarna. Har ni några tips om vacker natur, mysiga stränder, trevliga byar? Lugna platser utan alltför mycket folk... Finns det där på sommaren? Kanske skulle det gå att snorkla med Disa, hon som älskar vatten?

Ja ja, även om det inte skulle gå så är det roligt att drömma! Någon gång ska vi ju åka dit, även om det inte skulle gå i sommar på grund av viruset.


Ett lästips, förresten. Det skrivs mycket om Kristina Lugn nu, efter att hon gick bort. Jag tycker om Stefan Sundströms dödsruna i ETC. Fast nu ser jag att den eventuellt är låst...

Hoppas att ni har haft en lika rolig tisdag!

Femtiofjärde dagen i karantän - katastrofer och motvikter

Att följa nyhetsrapporteringen kan ju sänka vem som helst. 26 000 döda i Spanien, 3 000 döda i Sverige, värsta jobbraset i USA sedan depressionen på 1930-talet, ingen sjukvårdsutrustning alls till sjukvårdspersonal i Ryssland om de inte handlar själva, USA och Europa hindrar Kuba från att köpa skyddsmaterial och utrustning, karantän i Indien som kommer att ta död på långt fler än corona-viruset på grund av miljoner förlorar sina inkomster och riskerar svält, att Brasiliens president Bolsonaro låter folk dö i covid-19 utan att göra ett dyft...


Tur att det finns motvikt. En unge som plockar av alla rosenbladen från de (av mamman) efterlängtade rosorna för att göra en doftande säng åt sina sniglar (den motvikten hamnar i och för sig både på plus- och minuslistan, men får en att stanna i nuet), en liten unge som kryper omkring med ett träljus i munnen som en cigarr, en pappa från Disas skola som får psykbryt när han försöker hjälpa sin nioåring genom videolektioner, online-möten och skolplattformar, som förvirrat och frustrerat skickar igenkännings-GIF:ar som man bara måste skratta åt... Och så den här, som jag snubblade över, Jacke Sjödin som sammanfattar coronaläget!

Johnny Cash

Det var i den lilla vita bilen, någonstans i Portugal, som jag hörde Bob Dylans Girl from the north country land första gången. Jesús, som satt bredvid, hade hört den desto fler. Han hade lyssnat på den om och om igen det dryga halvår som jag bodde i Sverige, efter att pappa hade gått bort, orolig över att jag inte skulle komma tillbaka till Spanien. I alla fall, här fick jag upp öronen för Johnny Cash. Problemet är att jag inte tycker om country-musik. Har någon av er som läser tips på låtar med Cash, som inte är country?

Tredje dagen i karantän - räddningspaket, premiär och frukost i Alameda

-

 Vi är priviligierade, sa Jesús strax innan han somnade.
- Ja, det är vi, sa jag.

Och det är vi. Med Jesús lärarjobb och mina lärarvikariat är vi ganska trygga, ekonomiskt. Jag kan inte komma på någon i vänskapskretsen som har samma tur som vi, just nu. Jag, som är riskgruppsperson, oroar mig för viruset, naturligtvis gör jag det, men i övrigt har vi tur. Vi bor i ett hus med en liten patio, tänk om vi hade bott i lägenhet! Vi har hyllorna fulla med böcker, musik, spel och pyssel, fröpåsar och växter i pation. Vi bor i en småstad, där läget i mataffären är lugnt och inga poliser har vi sett till. Fast Jesús var noga med att ha kvittot tillgängligt när han hade handlat, ifall han skulle bli stoppad, man måste kunna bevisa att man har giltigt skäl att gå ut. Jag planerar att gå till apoteket imorgon. Det är en bit, tack och lov, jag har inte varit ute ur huset sedan i lördags.

Jesús och jag har en daglig genomgång om läget, vad vi läst och hört i olika medier, efter att barnen somnat. Vad har hänt idag? Det har rapporterats om kaos i matbutikerna i Madrid, där poliser ser till att ingen köper på sig för mycket och där folk slåss om matvarorna. Långt ifrån lugnet här i Aracena, där hyllorna är påfyllda, alla utom den med färsk mjölk, och den med min favoritchoklad...

Regeringen har lovat att sätta upp militära förläggningar för de hemlösa i Madrid. Regeringen har gått ut med ett paket om 200 miljarder euro, för att rädda företag och privatpersoner. Ekonomin. De som har blivit arbetslösa har blivit lovade arbetslösersättning oavsett om de uppfyller alla krav för det eller ej. Man får hjälp med låneamorteringar, ska kunna vara tjänstledig vid vård av sjuk anhörig utan att riskera sparken, och staten garanterar att ingen ska få elen eller vattnet avstängt även om betalning för tjänsterna dröjer. Kurvan över antalet smittade och döda fortsätter att peka spikrakt uppåt.


Men hörrni, vi ska inte bara prata virus här!

Låt mig berätta om förra söndagen i Sevilla istället.

Det var premiär för konserten som Jesús kör hade jobbat med. Tre verk av moderna kompositörer och efter pausen en perfomance gjort av ett konstnärskollektiv i Madrid.

Medan Jesús förberedde konserten med de andra, tog jag med båda barnen till Alameda, konserten skulle hållas strax intill. Vi satte oss vid en servering och åt frukost ute  solen. Omelett med svamp och grönsaker samt crossiant. Sedan blev femåriga Disa och jag oense om vart konsertlokalen låg någonstans, men eftersom jag är äldst och störst bestämde jag att vi skulle ta min väg, och på grund av det gick vi fel och kom tio minuter försent.

Stället för konserten är så vackert, det ligger i en gammal klosterbyggnad.

Jag insåg mycket snabbt att det inte var läge att ens försöka få sittplats, inte med lilla Runa, så vi höll till utanför lokalen istället. Bra hördes det, och Disa gick in och ut för att lyssna eller leka med en ny kompis.

Andra akten var det performance, kören gick in i ett litet utrymme där publiken satt och väntade, det var musik och ljud och märkliga dräkter. Disa såg allt, jag lyssnade från pation, där jag försökte hindra Runa från att stoppa i sig mosade, nedfallna apelsiner från träden.

När det var slut ville alla fotografera, och Jesús kände sig obekväm, men var glad att han hade fått en av de mindre fåniga dräkterna, som han sa.

När allt var undanplockat gick vi med ett gäng från kören för att äta lunch i Alameda. Det var 8 mars - strejk, soligt och varmt, och en massa folk i rörelse! En marknad, vattenleken var igång och på alla uteserveringar i hela Alameda verkade vara fulla.

Vi gick till ett litet ställe där maten dröjde, sedan var det lekplats för barnen ända tills mammorna blev vansinnessugna på glass. Vi gick till det bästa glassstället i Sevilla som jag har provat! Gud, så god glassen var! Jag testade vanilj och hasselnöt, och båda smakerna var perfekta. Perfekta!

Det var en sådan där barhoppande dag, när det ena leder till det andra, man träffar någon, sedan någon ny, pratar, och utan att ha planerat något alls har plötsligt hela dagen gått och det är mörkt och dagen har varit så trevlig!

Cirkus, Portugal och jubileum!

Jesús har åkt norrut och spelat, jag är ensam med båda barnen. Det är enklare än när Runa var pytteliten, men innebär ändå att jag är fullt upptagen med att hindra Runa från att ta livet av sig genom att krypa i trappan och svälja allt hon hittar på golven, och att Disa sitter bortglömd och tyst och ser på cirkus på tv. Låt mig istället berätta om superveckan som var för ett litet tag sedan!

Det började på söndagen då vi åkte från varsitt håll och möttes i Portugal. Jag och barnen åkte från Aracena, Jesús, José Alberto, Loren och lille Gael från Sevilla, och så träffades vi på restaurangen O Infante i Castro Marim. Deras musslor i champagnesås är något alldeles extra, och jag hade länge längtat efter att åka dit och äta. Ett stort fat med musslor att dela på beställde vi alltså, och ett med bacalao dorado, och så en underbar skaldjursgryta med ris, och det var så mycket skaldjur att vi omöjligt kunde äta upp allt.

Runa tyckte också att det var gott!

Efter maten åkte vi till närmsta strand, där barnen sprang ner till vattnet och doppade fötterna (Disa med strumpbyxor) och sedan lekte i sanden tills det mörknade och vi frös allihop och åkte hem till Spanien igen.

Nästa rolighet skedde på Runas tiomånadersdag, onsdagen samma vecka. Då åkte vi på Cirque du Soleil som har satt upp sin föreställning Kooza i Sevilla (se den här länken!). Vi hade köpt biljetter redan i november till billigt pris genom Disas skola. Det är så att de äldre barnen sätter upp en cirkusföreställning i slutet av varje termin. De ägnar hela årets gymnastiklektioner åt att förbereda föreställningen, och det är nog av den anledningen som skolan brukar försöka få rabatterat pris för de elever och föräldrar som vill gå.

Vi åkte inte med den gemensamma bussen från skolan, utan tog bilen till Sevilla och lämnade av Runa hos José Alberto och Loren först. Sedan räknade vi med att båda barnen skulle somna i bilen på väg hem till Aracena, och att det bara var att bära upp dem. (Så blev det också.)

Det var roligt att vara där, hela tiden stötte vi på vänner från skolan, och dessutom var föreställningen helt otrolig, mycket bättre än den som Jesús och jag gick på i början av vårt förhållande. Allt satt; musik, ljus, dans, nummer. Disa kommenterade allt som hände, älskade clownerna (som jag tyckte var tråkiga) och var helt förtrollad av föreställningen. I pausen försvann hon direkt in i sin egen värld och var inte kontaktbar, gick bara runt i cirklar med ett leende. Efter att ha kommenterat precis allt i andra akten också försvann hon mentalt för oss igen när circusen var slut, och vi tog henne i händerna mellan oss och ledde henne hem till våra vänners hus för att hämta Runa, och hon följde tyst med och log hela vägen och var inte närvarande igen förrän vi satt i bilen och hon bad om en påse rostad majs, strax innan hon somnade.


Sista roligheten var på lördagen samma vecka. Vi bjöd hem Disas klasskamrater och deras föräldrar, bara för att ses, och som mest var vi nio vuxna och elva barn. Efter ett tag gick två vuxna och två barn, men fortfarande var huset fullt av folk. Barn sprang upp och ner för trappan, lekte kurragömma i alla rum, spelade dart i matsalen, åt bröd och drömmar som jag bakat och sa att det var de godaste kakor de ätit i livet. Varenda en av de här ungarna är så fina, och de har så roligt tillsammans, trots skilda åldrar! De lekte ihop, spridde ut sig i mindre grupper, Disa satt med Uma i vår stora säng och pratade om livet och åt snacks (hittade spår när jag skulle lägga Runa)… Vi vuxna rörde oss mellan köket och vardagsrummet, Umas pappa jonglerade, en pappa gav Runa mat, Jesús stod för musiken och till sin lycka hade de andra samma musiksmak som han själv. Sedan satte diskoteket igång, matbordet bars bort, diskolampan blinkade i takt med musiken och vuxna och barn dansade. Då och då satte sig någon svettig dansare i köket och svalkade sig, barnen åt karameller och jag lagade en jättegryta med kycklingbuljong till hela högen. Fast vi var så många att den bara räckte till barnen och ett par vuxna.

Till slut satt ett gäng med olika instrument och improviserade i vardagsrummet och när de skulle åka hem vid midnatt hade vi trivts så bra allihop att vi gick igenom kommande födelsedagar när vi har anledning att ses såhär igen. Kommande födelsedagar är två pappor nu i februari, sedan Jesús och Runa i mars. Det blir skoj!


Det här inlägget påbörjade jag för någon vecka sedan, och just när jag hade skrivit färdigt kom Jesús hem. Han har köpt med thaimat från Sevilla, för han kom på, i bilen till körövningen, att vi samma dag firade 13 år som par! Lång tid!

Kören och livet

Herregud, jag som bara har sjungit Blinka lilla stjärna tidigare!

Det är väl inte riktigt sant, men tanken far genom huvudet och jag blir full i skratt, för det vi sjunger nu är långt över nivån på skolkören som jag var med i för typ 25 år sedan, och de Beatelslåtar och julsånger vi framförde...

Jag har gått med i Aracenas kör. Vi är omkring 50 sångare och övar med en otrolig körledare tisdagar och torsdagar. Vi förbereder ett kubanskt program samt ett religiöst, och så blir det en del övande på verk från Händels Messias, som de flesta i kören ska vara med på. Det är en stor konsert i La Maestranza i Sevilla till jul, en massa körer som sjunger tillsammans, men jag hoppar över det i år, det tar så många helger i anspråk för att öva. Och helgerna är de enda tillfällena då jag är tillsammans med min lilla familj.

Det är galet hektiskt att jobba skiftvis, Jesús och jag, och ta hand om båda barnen. På tisdag träffar jag Disa knappt en halvtimme sammanlagt under hela dagen. Allt handlar om att försöka jobba ikapp de stunder då Runa sover, amma, lösa akutsituationer, hela tiden det mest akuta, och det som inte är akut (äta, gå på toa, ta bort den stora högen med kläder vid fotändan på sängen, hitta skruvmejseln som legat i sovrummet sedan juli för att kunna skruva ihop elementet så vi kan få ett varmt rum och så vidare) får vänta tills det blir akut. Lösa tankespår av saker som jag måste komma ihåg fladdrar ständigt i huvudet; ringa dit, mejla dit, svara, skicka fakturor, kontrakt, ansöka om eventuellt spanskt barnbidrag, skicka bröllopspresenten fyra månader försent, boka barnvakt till måndag, äta granatäpplet innan det blir för gammalt, beställa ägg av Pau, konserten på söndag, sätta upp lappen om ögontiden på kylen... Men eftersom det inte är akut, bara brådskande, prioriteras det ner och det fortsätter att fladdra i huvudet.

Det verkar ju inte klokt att jag började i kören nu när livet redan saknar 15 timmar varje dag, men samtidigt behövdes det. Jag jobbar hemifrån, måste ut och göra något. Själv! En alldeles egen aktivitet. Få energi. Och det är så roligt! De är så duktiga i min kör!

Nästa torsdag har de konsert med förra årets sydafrikanska program i Alcazar i Sevilla. Jag har bara hört litegrann av det och det låter otroligt. Jag kan inte sångerna, men ska följa med och höra hela konserten. Runa följer med i bussen så klart, jag ammar henne och kan inte lämna henne utan bröstet så länge. Hoppas att hon är tyst under konserten :-)

Det som vi sjöng i dag, som fick mig att fokusera på en enda sak i en och en halv timme, var detta: And with His stripes we are healed. Vackert!

Fantastisk fredagskonsert i Alájar

- Tror du att vi hade haft så här roligt om vi hade bott i Sverige, frågade jag Jesús i bilen på väg till konserten i  Alájar.
Vi funderade fram och tillbaka en stund. Skillnader mellan Sverige och Spanien. Sant är att jag trivs väldigt bra med att bo här! Det händer så mycket roligt! Nu var det alltså en konsert i en annan by här i bergen.

För någon månad sedan var jag och småtjejerna för första gången på den omtalade pizzerian i Alájar; La Plazita Peña Flamenca, med min kompis Goretti och hennes barn, och blev förtjust i stället! Det ligger på ett litet undangömt torg nära kyrkan, har stenugnsbakade pizzor och en supermysig miljö. Dessutom arrangerar de ofta konserter, och den här fredagen var det Proyecto Voltaire som skulle spela. Hade aldrig hört talas om gruppen, men visste att jag skulle gå när jag såg affichen med dragspel och trumpet. Och som tur var skulle Jesús inte repa i Sevilla den här fredagen, så jag behövde inte åka själv med barnen.

Det blev en toppenkväll!

Lite kyligt så vi satt med långärmade tröjor, men musiken var fantastisk! Vi åt pizza, Disa satt med och lyssnade ända tills det hade spelats trumpet i rosa vatten, som var det hon ville se och höra (vi hade sett videor med denna mammamusik på Youtube innan), sedan försvann hon in i restaurangens lekrum. Runa blev missnöjd i samma stund som maten kom på bordet, men det hade vi räknat med, och Jesús gick omkring med henne i bärsjalen och pratade med bekanta så fort han ätit klart. Jag satt kvar och lånade ibland ut en arm till Disa som kom utspringandes med doktorsgrejer från lekrummet, övriga ungar sprang omkring och lekte mellan borden. Det var så trivsamt där på det lilla torget, och vi gick inte därifrån förrän vid midnatt. Så bra! Proyecto Voltaire, ta chansen och se den gruppen om ni har möjlighet!

Länk till gruppens version av Saties Gnossienne.

Trist julafton, men de andra juldagarna blev fina!

Julen då?

Jo, på kvällen den 23 slog Jesús och jag in paket till Disa. Det var så roligt så jag undrade om julen var rolig överhuvudtaget innan Disa kom. Det blev mycket pyssel till henne; en vävram och garn, gips, glitterlim, krympplast och lite annat.

Julafton hade kunnat bli toppen, men... Istället för att vara med Disa och leka med de nya julklapparna, ägnade vi hela dagen åt att stressat städa huset. Så trist! Vi skulle få besök på onsdagen och skulle vara borta tills dess. Det blev en framstressad jullunch, vi såg Kalle, eller mest jag, J tycker att det är urtrist och la sig på soffan istället, och D hade väldigt roligt åt flera program, men tröttnade sedan.

Nästa år: ingen städning. Lugn. Julmys. Vara med D.

På kvällen när Disa och jag var så trötta att vi somnade ståendes, nästan, var det dags att fira jul med spanska släkten. D och jag sov i bilen till Sevilla, sedan firade vi jul med Jesús systers familj och hans pappa till kl 2 på natten. Disa gick allvarligt och lyckligt och bar på Elisas pyttelilla hundvalp.

Sedan var det juldagen, och den blev kul! Tydligen har familjen slutat träffas på juldagen (?!) men vi åt ändå lunch med samma personer som kvällen innan. Sedan... gick Jesús och jag på bio! För första gången på fyra år gick vi på bio tillsammans! Disa lekte med kusin Elisa, och vi tog bussen till stan. Vi njöt varje minut av upplevelsen att vara iväg själva och gå på bio. Vi valde noga bland biogodiset och köpte biljetter till Yuli. Den här spansk-kubanska filmen visade sig vara alldeles fantastiskt bra. Den är baserad på en verklig historia om den kubanske dansaren Carlos Acosta, som tvingades att bli professionell balettdansare. Otroligt bra gjord!

När filmen var slut ringde J sin pappa för att höra hur det gick med Disa, och hon hade, otroligt nog, somnat i soffan. Så vi stannande ute ett tag till, gick till en restaurang i närheten. Vi var egentligen mätta efter allt biogodis, men när vi nu hade en möjlighet att äta middag ute, utan barn, var vi tvungna att ta vara på den!

Kort sagt, det blev en väldigt bra juldag.





Annandag jul startade med ett tidigt läkarbesök i Sevilla, därefter åkte vi hem för att ta emot Milagros, min fina vän som flyttade till norra Spanien i somras. Med sig tog hon Disas bästa vänner. Kort sagt, de personer som hade utgjort Disas andra familj var på besök!

Det har varit väldigt roligt att ha dem här. De sov över en natt och åkte sedan tillbaka till kusten där barnens farföräldrar bor. Jag oroade mig rätt mycket över hur Disa skulle ta avskedet, nu när hon till slut har förstått att de inte kommer tillbaka för att bo här (hon har frågat så många gånger, och väntat i nästan sex månader på att de ska komma tillbaka till sitt hus. Aj, mitt hjärta). Men det gick bra. Jesús tog med henne till barnferian här borta, med hoppborgar och grejer, och jag hade förberett henne på att de bara skulle stanna ett litet tag innan de skulle åka igen. Det funkade.


Jag verkar helt ha förlorat rutinen på att lägga in bilder. Måste bli bättre på detta, en blogg utan bilder ser ju inte så kul ut. Men jag försöker tänka att hellre inlägg utan bilder än inga bilder alls. Nästa inlägg kräver dock bilder, så det ska jag fixa!

Ha en fin helg!

Vardagslycka och Omfamningarnas bok

Att få vakna bredvid det här lilla barnet, som är mitt, det är vardagslycka. Att känna henne mot min rygg, att vända lite på huvudet och höra hennes andetag mot örat. Jag vill stanna kvar där, just där, i det mörka sovrummet, under det tjocka, varma täcket, med mitt barn tätt intill.
Men måste gå upp, jobbet kallar, och snart kommer Jesús att väcka Disa, som ska till skolan innan hon egentligen har sovit klart. Hon kommer att vara trött idag.

Jag har sovit så gott de senaste nätterna. Jag brukar göra det, somna lätt och sova bra, men under några veckors tid har lite för många saker trängts i huvudet när jag ska sova.
Men i förrgår tog jag fram Eduardo Galeanos Omfamningarnas bok, och den goda sömnen har återvänt, och händelserika drömmar har kommit.
Boken innehåller korta berättelser, många är mycket kritiska, en del otäcka och andra är som den här:



De glömda drömmarna

Helena drömde att hon lämnade sina drömmar på en ö.
    Claribel Alegría samlade in drömmarna, band ihop dem med ett snöre och förvarade dem väl undanstoppade. Men husets barn hittade gömstället och ville prova Helenas drömmar, och Claribel blev förargad och sade:
- Rör inte de där!
Därefter ringde hon till Helena och frågade:
- Vad ska jag göra med dina drömmar?

Farbror trollkarlen

- Din farbror är trollkarl. Vi ska åka och titta på när han trollar nu, förklarade jag för Disa i bilen.

Hon har bara sett Juan trolla en gång tidigare, men då var hon för liten.

Att vi skulle se honom nu var för att en lekplats i grannbyn skulle invigas, och det var byfest.
Stället heter Carboneras, och Jesús och jag undrat lite över att det har byggts en ny lekplats, eftersom det bara finns två barn i hela byn.

Fint. Och en massa barn kom från Aracena för att leka, och se på trolleri förstås.

Sedan Juan gjorde sig av med papegojan och duvorna har jag inte tyckt lika mycket om föreställningarna, de brukar vara mest för barn.
Men här var en blandad publik, och han hade ett nytt nummer som var så bra! Ett utbrytarnummer, i vilket vi gissade att han skulle ta sig ur rep och handbojor, men där han tagit av herren, som stod bredvid med förbundna ögon, kavajen, tagit på sig den själv och stod lika fastbunden som tidigare när telefonhytten av tygs drogs ner igen.

Bäst var sista tricket, som inte var ett trick egentligen, men jag skrattade så jag grät!

Kaotisk lördag med bio, guidning och nervös chaufför

Sitter i sängen, med gulblommigt täcke och sovande barn. Katt också. Lördagen var så intensiv att jag behövde ha det helt tyst runt mig för att smälta den, och satte inte på radion förrän jag kommit till Venta del Alto; halvvägs hem.

Planen för lördagen: Guida en grupp svenskar i Sevilla, ensamtid och lunch på stan med Jesús, bio med Disa, Johanna och hennes barn.

Så här blev det:

7.30 Vaknar. Läser igenom gammalt manus. Ringrostig efter att inte ha guidat på fyra månader. Märker att hälften av det jag brukar prata om inte står eftersom jag inte skrivit ner det.

7.50 Bestämmer mig för att ta reda på om det är sant som Jesús pappa sagt, att Maria Luisa-parken är stängd pga vädret. Det stämmer. Guideturen skulle gå genom parken, Plaza de España och den gamla judiska stadsdelen. Ändrade planer.

8.20 Kalldusch. Jesús pappa har glömt att sätta på termostaten till varmvattnet igen. Samtidigt kommer han på att kanske även Plaza de España har stängts. En snabb koll visar att han har rätt. Jag svär över det förbannade landet som sätter stängsel om parker och låser dem när det regnar och blåser. Risk för fallande grenar, javisst, men Plaza de España har inga träd!

8.35 Ringer gruppens rundreseguide och ändrar planerna. Det blir bussguidning istället. Skickar meddelande till damen som ska vara praktikant hos mig idag, som kör från Cádiz för att vara med, och berättar om ändrade planer. Kommer hon se meddelandet i tid? Eller vänta på mig vid Plaza de España? Hetsläs-repeterar det vi ska se från bussen.

9.50 Jesús kör mig till Plaza de España, för jag måste försäkra mig om att det verkligen är stängt. Det är det. J och jag ändrar samtidigt lunchplanerna. Vi behöver verkligen en stund ensamma, bara vi två, men det kommer inte gå att lämna D hos hans pappa den här dagen. Det går aldrig såvida det inte är något viktigt, som jobb eller sjukhusbesök. Att hjälpa ett förhållande är inget skäl.

Hoppar av vid Maestranza-teatern. Det spöregnar. Möter upp kvinnan från Cádiz. Vi sätter oss på en bar och pratar medan vi väntar på gruppen. Toan är en av de äckligaste jag varit på i Sevilla, och då finns det många usla att välja mellan. Men jag har inte tidigare sett en toa vars väggar, handfat, papperskorg och toastol har massor av halvdöda konstiga flugor.

11.40 Den lilla svarta bussen kör förbi upphämtningsplatsen. Guiden ringer strax därefter och säger att chauffören inte vet var han ska stanna. Han står vid ett trafikljus 100 meter bort. Vi går dit. Och möter en oerhört nervös busschaufför. Plötsligt har jag två uppgifter att utföra samtidigt: att guida gruppen och att ta hand om och lugna busschauffören. Han avbryter mig precis hela tiden. Vet inte vart vi ska åka, pratar om den trasiga vindrutetorkaren och var han ska laga den, att han behöver vila, vart vi ska åka nu, och jag säger det igen och han glömmer i samma stund.

14.00 Vid katedralen. Turen är slut. Vi har åkt buss och promenerat. Det gick bra. Avslutade med att prata i telefon med chauffören, som hade lunch och var nu hellugn. Stannade kvar och pratade med guiden och praktikanten. Gick till Triana för lunch hos svärfar, med ett par stopp på vägen, bland annat Tiger, där jag köpte ett anteckningsblock täckt av härliga, vändbara paljetter, till Disa.

16.20 Svärfar ger mig en överfylld tallrik med kål- och kikärtsgryta, samt ett fat med potatis, tomat och lök i vinägrett. Omöjligt att få i sig allt, tror jag, men jag lyckas.

17.00 Jesús har åkt till Córdoba för att spela, jag har panikstädat svärfars lägenhet från Disas leksaker, klätt henne, varit på toa med henne, och går nu mot bilen med allt jag kan bära samt Disa. Mina turskosa gummistövlar står kvar hos svärfar för jag kan inte bära mer.

17.37 Har valt EXAKT rätt väg till stadsdelen Nervión och är mycket nöjd med mig själv. Kör direkt till dyrt parkeringshus. Där är nästan fullt. Extra personal hänvisar trafiken i parkeringshuset, trycker fram biljetter, och en kille på moppe åker runt och pekar ifall han ser en ledig plats. Han visar mig en på plan fyra. Helt galet. Skriver meddelande till Johanna, som undrat om hon ska köpa biljetter till oss allihop, och som sedan berättar att Sevilla FC spelar fotboll just nu. Deras hemmaplan ligger i princip mitt i köpcentret där bion är. Det är poliser och massor med folk. Förstår nu kaoset. Helt fel dag att gå på den här bion.

17.53 Springer med nyvaken Disa ut ur varuhuset, dit hissen från garaget tog oss, mot bion. Kommer fram två minuter efter att filmen börjat.

18.40 Coco är inte en film för små barn, visar det sig. Johanna får gå ut i förtid med sitt barn, och mitt håller för ögon, öron, jämrar sig och gömmer sig i mitt knä för att filmen är så otäck.

20.00 Sitter på hamburgerställe. Kaos. Två barn med ballonger på pinnar, leksaker, mat och väldigt mycket leklust. Jag blir själv med dem några minuter och håller på att gå under av att försöka ha båda barnen på samma ställe, inte ramla nerför trappan, inte slå folk i huvudet med ballongerna, och dessutom behöver D akut gå på toan. Milde tid, varför har inte det här stället lekhörna? Alla hamburgerställen har ju det!
"Det här gör vi inte om" säger Johanna och flinar när vi ska gå.
"Nä, det gör vi inte."

21.20 Går mot parkeringsgaraget. Måste igenom varuhuset. D måste på toa. Hittar toa en våning upp. Stängd för städning. Bär D upp en våning till. Toabesök. Ner igen. Leta rulltrappa. Leta bil. Hittar inte bil. Hittar bil. Har svårt att orientera mig när jag kör ut. Kör runt hela Sevillastadion. Jag är mycket, mycket nöjd med mig själv och min körning eftersom jag genom eftertänksam, lugn körning hittat ut ur stan utan problem. Känner mig så duktig!
Lugnet som infinner sig av att köra ut ur stan... dröjde.

Sedan tog lördagen slut.
Puh.

Dorantes, och diskussioner i kommentarsfältet

Godmorgon!

Hoppas ni tittar in och läser i kommentarsfälten, även ni som inte kommenterar. Både i går och i förrgår skrevs det mycket under inlägget om läkarbesök, och det är roligt att se hur det diskuteras.
Det är en kommentar jag vill lyfta fram och ge ett längre svar på, men det får vänta litegrann, för nu ska jag på läkarkontroll i Sevilla :-)

Tills dess, ni som inte känner till Dorantes rekommenderar jag att lyssna på hans Orobroy. Klicka på länken ovan.

Sångare väcker bybor på natten

Jag vaknade med ett ryck av bjällrorna. Vad vad det här? Vem går ute och stör mitt i natten? Jag var så trött att jag undrade om jag fortfarande befann mig i Sevilla.
Jesús vred på sig bredvid mig.
- Det måste vara los campanilleros, mumlade han.
Los campanilleros? Vad då? Pratade han om julsången? Kunde de inte hålla tyst nu så jag fick somna om!
Då började de sjunga. Och så vackert det var.
- De måste stå här ute på gatan, sa Jesús.
Jag snubblade fram runt sängen och öppnade fönstret, och där vid hörnet stod hela kören. Det jag hörde är samma sak som ni hör om ni provar länken.
Klockan var 5.30 och i de andra husen runt om öppnades fler fönster, och flera gick ut med sina barn för att titta. Det lät så högt att alla på gatorna runt om måste ha vaknat.
När sången var slut gick gruppen till nästa plats att sjunga på, uppe vid rondellen tor jag, vi hörde dem svagt en stund senare.
Under dagen fick jag reda på, att det här med att gå och väcka folk i gryningen är en typisk tradition i byarna i de här bergstrakterna. I Aracena började det med en religiös kvinna, möjligtvis nunna, för 400 år sedan, och traditionen lever än. Under lång tid sjöngs det samma texter, om platser som inte längre fanns, men numera får det förekomma nyskrivna rader för att traditionen inte ska dö ut.
Ni som, liksom jag, kommer att tänka på den andalusiska julsången Los Campanilleros (inte bara julsång, men hörs mest vid jul), det är dessa körer det sjungs om.

Länk till Campanilleros med La Niña de la Puebla.