#Fångafebruari: Sängbekymmer i coronatider

 Nu  är det bara tre veckor kvar till flytten, och fortfarande ingen lösning i sikte. Var ska vi sova i det nya huset?

Vi själva äger en 140-säng. Vi använder den samt en någon mindre säng som tillhör huset vi hyr, vi har ställt in båda i sovrummet, så sover en vuxen med med ett barn i varje säng. Runa vaknar ofta men somnar om när någon finns bredvid henne, och Disa vill inte ligga ensam i ett annat rum.

Att sova fyra personer i en 140-säng funkar däremot inte, så vi har tänkt att köpa en 180-säng till att börja med, en som Jesús inte får ont i ryggen av, och lite längre fram, ett par barnsängar också. Det stora, svenska möbelvaruhuset i Sevilla ska vi åka till för att köpa säng, men på grund av coronarestriktionerna är Sevilla stängt för oss. Vi får inte åka dit. Dels har vi Aracenas perimeterkarantän, men det verkar som att vi återigen får ta oss ut ur staden från och med onsdag. Däremot får vi inte lämna provinsen. Sevilla ligger i en annan provins. Det är inte troligt att den restriktionen ändras innan vi flyttar, alltså får vi klara oss med enbart 140-sängen i början. Kanske kan en vuxen och två barn få plats i den? Och den andre sover i soffan? Kanske sova på en uppblåsbar madrass? Vi får se! 

#Fånga februari: Dra åt skogen!

Ni kanske minns att jag skrev att det hade flyttat en svenskspansk familj till Aracena, att ett av barnen skulle börja i Jesús skola? Ända edan dess har jag velat träffa dem. Tänkt att Disa ska få några att prata svenska med! Men hur mycket Jesús än har frågat runt bland kollegorna så har han inte kunnat ta reda på vilken familj det handlar om. Men i tisdags hände något! Då hade mamman pratat med rektorn och förklarat att de hade bott i Sverige i fem år och att barnen hade slutat tala svenska. Rektorn kom att tänka på Jesús, med sin halvsvenska familj, hon ville genast komma i kontakt med oss och på kvällen pratade vi. Vi bestämde oss för att träffas ute (corona-tider) på torsdagen, då det skulle vara uppehåll i regnandet, men torsdagen kom och det bara regnade och regnade, och både Disas och mina regnbyxor har försvunnit. Vi bestämde söndag istället, då det skulle vara uppehållsväder på förmiddagen. Vi diskuterade mötesplats, en picknickplats i närheten kanske? Som tillhör Aracenas kommun, det råder ju perimeterkarantän. Grilla korv? Det finns en trevlig picknickplats med grillar, men den är synlig från vägen och vi ville inte riskera att bli upptäckta av polisen (man får bara träffas sex personer, och vi skulle bli åtta med barnen inräknade), så vi drog till skogs! Närmare bestämt en ny, urfin liten undangömd picknickplats intill en vandringsled. Där passerar inga polisbilar, förutom när de har fått nys om olaglig ungdomsträff där.

Jag bakade bullar och fyllde en korg, de hade tagit med kaffe och en stor låda med små smörgåsar med ost och korv, och det blev så pinsamt för vår familj åt inte en enda smörgås. Jesús för att han inte äter kött, jag för att jag inte äter ost, och barnen för att de inte ville äta något alls. Men resten gick bra! Härliga personer, de har bott i Sverige de senaste fem åren, barnen är fem och sju år och vi hade mycket att prata om! Inte om Sverige dock, det hanns inte med :-)

Efter tre timmar var vi stelfrusna allihop, det var bara sex grader, men glada, det kommer att bli många fler träffar, tror jag!

#Fånga februari: Dödstråkigt

 Det tråkigaste som jag har gjort i mitt liv är att ta körkort. Det var så tråkigt att jag inte fattar att jag fick det. Det vi gjorde idag låg på samma tråkskala, även om det var över efter en halvtimme. Vi ändrade nämligen vårt internet inför flytten. Här har vi fiber, i Aguafría kommer vi inte att ha det.

Jesús och jag är exakt lika ointresserade av internetalternativ, telefonabonnemang och sådant. Låt oss betala in en summa varje månad så att det fungerar, det räcker med det. Låt oss slippa tänka mer!

Tjejen i butiken började entusiastiskt berätta om olika erbjudanden, hon föreslog något, ändrade sedan när hon såg hur lite jag ringer, tyckte att vi skulle ha tv i abonnemanget, ändrade sig sedan eftersom det skulle bli dyrare, visade ett annat alternativ... Jesús sa ja till allting och försökte se trevlig ut, jag tittade på affischerna på väggarna och försökte komma på olika sätt att smita och sätta mig i bilen och vänta medan Jesús lyssnade vidare och tog ställning. Enda gången Jesús sa nej var när tjejen sa att vi behövde komma tillbaka om tre månader för att... jag vet inte vad, göra något så att det billiga erbjudandet skulle fortsätta, Jesús ville nämligen inte komma tillbaka, men hon insisterade så då sa han ja igen.

- Jag hade gärna betalat tio euro extra bara för att slippa höra den där genomgången, sa Jesús efteråt.

- Låt henne skriva upp oss på vad som helst, bara hon inte förklarar något.

#Fånga februari: Sällskapssjuk

Är det något jag inte är, så är det sällskapssjuk. Med kombinationen introvert och ansiktsblind är det jobbigt att träffa folk. Jag längtar enormt mycket till vårt hus, där jag kan stänga dörren mot omvärlden, stänga in mig i ett hemtrevligt hus fullt med böcker och gå ut i en härlig trädgård med fruktträd och hängmatta. En gång i veckan åker jag och storhandlar, men i Cortegana, där jag inte riskerar att stöta på någon som jag känner, som i Aracena, där det allt som oftast dyker upp personer som jag borde känna igen och hälsa på; bekanta, tidigare klassföräldrar, körmedlemmar...

Jag träffar gärna vänner som jag tycker om, allra helst hemma, men ute går också bra, om det är en och en, eller kanske två. Om det är en grupp med personer går jag in i tystnad. Att befinna sig i ett sammanhang där det finns många bekanta är enbart plågsamt.

Alla de här barnkalasen i Disas gamla skola, det var hemskt! Jag gick med Disa för hennes skull, men ville bara slippa. Jag passar inte för kalas. Jag passar inte för några gruppträffar alls, inga luncher med Jesús kollegor, inte för mammagruppen, inte för någon sammankomst där man kan behöva prata med folk. Inte små festivaler här i bergen där det kommer att finnas bekanta, inte släktkalas.

Att ha prosopagnosi, ansiktsblindhet, (tack Emil Jensen för att du satte ord på det här) är helt hopplöst när man bor på en sådan här liten ort och stöter på folk man känner (tydligen) varje gång man går ut, och ännu värre på olika sammankomster där man bör känna ett helt gäng med personer, men där man inte känner igen dem. Det är så jobbigt. Jag känner inte igen någon som är tagen ur dess sammanhang; kassörskorna i mataffären som jag ser var och varannan dag, ägaren till huset vi hyr, vår husläkare,  klassföräldrar, Jesús kompisar och kollegor som jag tydligen träffat många gånger...

Jesús tycker att det här är lustigt och testar mig ibland. Som på trettondagen för två år sedan då vi åt middag på restaurangen på vår gata, den mysiga med öppen spis. (Här är det tradition att gå ut och äta efter att man har sett Reyes Magos-paraderna i byarna.) Jesús undrade om jag hade känt igen någon där på restaurangen, och nej, det hade jag förstås inte, förutom att jag tyckte att det var något bekant över servitören. Vad Jesús skrattade åt det! Tydligen var det samma servitör som jobbat där sedan vi flyttade hit för snart tre år sedan (ofta jobbar denne servitör ensam dessutom), som brukar hälsa varje gång vi går förbi (flera gånger i veckan), och tydligen var i nästan alla gäster på restaurangen våra grannar.

Eller när jag var på nycirkusföreställning, gjord av Jesús stora elever (de har ägnat alla gymnastiklektioner under läsåret att förbereda den). Så fort vi kom fram till ingången möttes vi av en clown, och jag bara visste att det var någon jag borde känna igen. Vem var det? Rektorn på Jesús skola? Gymnastikläraren? Någon annan? Fruktansvärt obekvämt. Clownen tog min hand i det varmaste, vänligaste tänkbara grepp och ledde in mig och Disa i teatersalongen, där belgiske barnmorskans fru satte sig bredvid mig, och efter fem minuters pratande förstod att jag att det var hennes man som jag inte hade känt igen under clownkostymen. Barnmorskan som var med när Disa föddes, som hjälpte mig när vi hade fått Runa. Jag är glad att jag kände igen henne i alla fall, däremot kände jag inte igen någon annan av dem som kom fram och pratade med mig, vilka möjligtvis var Jesús kollegor.

Att inte fatta vem jag pratade med på Mercadona var jobbigt, ännu jobbigare när hon förstod att jag inte kände igen henne och förklarade att hon är vår hyresvärd. Och så var det den där gången efter skolfesten på Disas gamla skola. Vi gick till en bar strax intill efter den trista skolfesten, och mötte en svartklädd kvinna i dörren, en som log stort och hälsade på Runa. Jag kände igen henne som Disas klasskompis Danielas mamma, som senast jag såg henne var höggravid. Jag tog chansen att låtsas vara social och trevlig och undrade hur hon mådde, och hur det hade gått. Jag var lite vag i talet eftersom jag vet att jag tar fel på folk ibland. Kvinnan såg lite förvånat på mig, svarade bra, och gick sedan snabbt iväg. När vi sedan fått ett bord såg jag Danielas mamma ett par meter bort. Hon var inte svartklädd utan hade en senapsgul klänning på sig. Och en barnvagn bredvid. Den svartklädda kvinnan var tydligen en pedagog från Disas förskola, som efter två år fortfarande känner igen både Disa och oss. Berättade Jesús, som inte kunde sluta skratta.

Med allt detta sagt... Sällskapssjuk är jag aldrig, men jag skulle gärna träffa mina vänner, framför allt nu under pandemin. Träffas på riktigt, inte genom en dataskärm. De är fina. Så länge de inte är för många på en gång, för då kan jag inte prata med dem.

Är ni som läser sällskapssjuka, eller som jag?

En sådan här liten alternativ marknad är visserligen mysig och roligt, men fruktansvärt jobbigt att hela tiden se bekanta ansikten bland besökarna...

#Fånga februari: Guld

 "Du är värd din vikt i guld" brukar man säga, men inte min kompis Åsa, hon säger istället "Du är värd din vikt i helium-3". Helium-3, tänker ni nu, vad torrt och oromantiskt, vill man jämföras med en gas? I så fall känner ni inte till att helium-3 är världens dyraste grundämne! Det är en ädelgas som produceras av solen, men hindras från att nå jorden på grund av atmosfären. På jorden har vi istället helium-4 (dess atom har två neutroner istället för endast en, som helium-3 har). På månen, däremot, där finns det massor av helium-3 i bland annat mångruset. Om man hettar upp gruset till 600 grader kan ämnet utvinnas. Om vi hämtar hem 75 ton helium-3 från månen skulle vi kunna utvinna så mycket energi ur ämnet att det räcker till att försörja hela jorden med energi i ett helt år.

#Fånga februari: Uppåt väggarna

 Det är alldeles uppåt väggarna vilka tråkiga väggar spanjorerna har i sina hem! Glöm allt vad tapeter och målarfärg heter, här råder inga trender, allt är vitt! Vittvittvitt! Vitt utanpå husen, vitt inuti dem. Inget ont om vita väggar förresten, men här sker inget aktivt val av vita väggar. Väggarna ska helt enkelt vara vita.

Jag vill ha färg omkring mig och snart, snart får jag sätta färg på väggarna i vårt nya hem! Jag drömmer om mjuka, lugna färger att vila ögonen på... Men var får man tag på väggfärg när ingen här målar väggarna? Säljs väggfärg ens?

I järnaffären har jag sett hinkar med målarfärg, även på byggvaruhus brukar det finnas färger att köpa, men om man vill gå till en färgaffär då, som blandar färg? Där man själv kan välja nyans? Färgkartor och färgprover? Någon färgaffär finns förstås inte i Aracena, men i Huelva och i Sevilla finns det. Nu får jag inte åka till någon av de städerna, här råder perimeterkarantän, men jag söker på nätet, hittar färgaffärernas urusla hemsidor och drömmer om väggfärger på nätterna.

#Fångafebruari: Toppen

Toppen. Toppen?  Här kommer jag att tänka på den gången då vi fortfarande bodde i Sevilla men gärna åkte hit till bergen på helgerna för att gå någon vandringsled. Det var inte meningen att gå upp för Cerro de San Cristóbal, men vi gick fel, som man så ofta gör på vandringslederna här, och upp till bergstoppen kom vi! Det var tungt!

Snart bor vi nära det där berget, när vi flyttar till Aguafría, och då tänker jag undersöka det närmare!

Här är det gamla inlägget om vår vandring upp till toppen.

#Fångafebruari: Ny kula

Clara Lidström har en blogglista för februari. Den ser kul ut! Jag tänkte att jag testar och ser hur länge det går. Någon mer som hänger på? Här kommer första inlägget i alla fall. (Jag kan lova minst två inlägg på februarilistan, för jag har redan skrivit morgondagens.)

Vi var i Gorettis butik för att kika efter present till kusin Elisa, när Disa såg magnetkulorna. Tre stycken var de, och hon ville så gärna ha dem. Magneter är roligt, jag förstod henne. Jag vet inte vad man ska ha tre magnetkulor till, och jag funderade på om jag skulle köpa dem till henne, när jag plötsligt hörde ett obehagligt ljud borta vid fönstret. Det var Disa som hade tappat de tre tunga kulorna i stengolvet. Båda kröp vi omkring och letade efter dem, de hade rullat iväg åt olika håll, och två hittade vi men den tredje var försvunnen. Jag köpte de två kulorna och Goretti lovade att säga till om hon hittade den sista när hon städade.

Disa har haft med kulorna till så många ställen, men bara tappat bort en hos Uma, och den kom tillrätta efter några dagar.

Nu är det Runas favoritleksak. Hon älskar att bära omkring på magnetkulorna och sätta fast dem på kylskåpet, diskmaskinen och ytterdörren. En har rullat bort, men den sista ligger nu i bokhyllan.

Listan - En gång 2019 som kändes...

Fjärde inlägget i Decemberlistan handlar om Disa.

2019 - Året då jag fick mitt andra barn. Jag borde naturligtvis skriva om det under det här ämnet, men... Att få barn var inte det som kändes. Kanske är det annorlunda vid en vaginal förlossning, eller efter ett kejsarsnitt där man får sitt barn efter operationen, men när Runa rullades in till oss, 26 timmar efter födseln, kände jag... Tja, nyfikenhet? Det var liksom att ligga i sjukhussängen och vänta på att de skulle komma med en bebis som skulle bli vår. Vad skulle det vara för en? Hur skulle den se ut? Låta?

Nej, det är Disa som har känts 2019. Alltid Disa. När någon har varit elak mot henne, när hon gjort något omtänksamt, när någon har varit extra snäll mot henne, när jag har varit arg på henne, när hon är glad, dansar, när hon vill vara med mig, mitt ständiga dåliga samvete över henne, allt går under huden. När vi ligger bredvid varandra på kvällen och jag läser för henne, när hon somnar och jag kan ligga och titta på henne ostört, stryka över kinderna.

Men allra starkast kändes hon under förlossningen. När jag lämnade henne ensam och sjuk hos farfar och inte skulle träffa henne på flera dagar. Det kändes att gå ut genom dörren och åka till sjukhuset då. Det kändes att höra om henne i telefon. Att prata med henne hade känts för mycket, så det gjorde jag inte.

Att efter fem dagar på sjukhuset äntligen få komma ut därifrån och träffa Disa igen, det kändes. Att se hennes konstiga blick och leende när hon kom fram till mig där jag satt i soffan hos farfar (orörlig pga smärtande operationssår), märka hennes enorma trötthet efter att ingen av dem hon bott hos hade hjälpt henne att somna i tid någon av de dagar som hon varit själv, utan flera timmar för sent. På egen hand i så många dagar.

Avståndet mellan oss veckorna efter att Runa kom var så stort. Jag kunde inte nå henne. Alla nej, jag kan inte/hinner inte, Runa måste/skriker/behöver...

Det är mycket som har känts det här året, och nästan alltid har det handlat om Disa.

Listan - Jämställdheten

Andra inlägget i Decemberlistan handlar om jämställdhet.


Jag har inga siffror, men jag upplever Spanien som ett mindre jämställt land än Sverige. Här, i min del av Spanien, jobbar mannen i familjen, men ofta inte kvinnan. Nu är arbetslösheten fortfarande hög, det är svårt att hitta ett jobb (och Jesús säger att män anställs oftare än kvinnor), men ändå brukar mannen söka och söka tills han får ett jobb och kan försörja familjen, medan kvinnan inte sällan stannar hemma och tar hand om barn och hushåll. I skolorna ser man sällan pappor, kvinnor är i stor majoritet vid hämtningar, lämningar och aktiviteter, och det är mycket sällan som pappor deltar i föräldramöten (enligt Jesús som ju är lärare).

En kompis som nyligen fick barn är mycket frustrerad över den nya situationen; hon är hemma med sin skrikandes bebis hela dagen, vill lämna över barnet till pappan när denne kommer hem från jobbet för att vila en stund mentalt, kanske ta en dusch, men det vill inte pappan. En gång var jag på besök hos dem samtidigt som ett par av hennes bekanta också var där, och de beklagade sig skrattandes om sina män, som aldrig skulle städa eller laga mat hemma.

I den här miljön, och med två egna barn, känns det till och med ännu viktigare än tidigare att vi är jämställda här hemma hos oss. Jag vill att tjejerna ser ett jämställt hem som det naturliga när de eventuellt, i framtiden, får en egen partner. Jag vill inte att det ska vara ett alternativ för dem att de ensamma tar hand om hemmet för att de är kvinnor, och samtidigt blir försörjda av sin partner, låt oss för enkelhetens skull i texten säga manlig partner. Jag vill inte att de ska vara beroende av en man. Jag vill att de ska kunna ta hand om sig själva. Laga mat, försörja sig, deklarera och byta däck på bilen.

Med det sagt, lever Jesús och jag jämställt? Nja, men till stor del. En gång fick jag en skämtsam kommentar om att jag hade uppfostrat honom väl, och jag ser inget roligt i en sådan kommentar. Uppfostra en vuxen man?! Om Jesús inte hade varit som han är hade förhållandet med största sannolikhet tagit slut väldigt snabbt.

Vi diskuterar aldrig vad var och en ska göra, vi har ingen uttalad uppdelning, det faller sig naturligt ändå. Jesús tar hand om Disa på morgonen, har koll på utflykter och andra skolgrejer, han är den som lagar mest mat, städar vardagsrummet och köket mest. Jag städar oftare toaletterna och Disas rum. Äh, varför räkna upp sysslor? Ni vet själva ungefär vad som behövs göras i ett hus där det dessutom finns två barn... Det viktigaste är att ungarna ser att vi inte har någon uppdelning i kvinnosysslor och manssysslor. MEN på vissa områden har vi ändå det:

Tekniska grejer, som att förstå tv:n, få liv i dataskärmen  och byta gas - det gör enbart Jesús. Inte för att han har intresse i det, utan för att jag avskyr de där grejerna mer än han och vägrar lära mig (sorry!)

Kläderna. Mitt område. Det är bara jag som sköter tvätten, om jag inte säger åt honom att sätta på en maskin eller hänga tvätt. Jag blir irriterad över att han inte tar initiativ till det, någonsin. Och så barnens kläder. Trots att det är han som hjälper Disa på med kläderna varje dag, innan skolan, ser han inte att hennes kläder är för små eller för tunna (men han kombinerar snyggt). Han har ingen aning om vilken storlek Runa har. Han köper aldrig någonsin kläder eller skor till dem. Det här retar mig en hel del.

Borrmaskinen. Jag trodde att det skulle bli min favoritpryl när vi fick den i julklapp, istället har jag blivit rädd för att borra! Jag avskyr de här sydspanska cementväggarna! Det är så svårt att borra hål, man måste ha specialborr, som ändå fastnar i väggen, man måste trycka hårt med maskinen och borret vrååålar, och varenda gång det tar stopp tror jag skräckslaget att jag har borrat i en dold sladd i väggen, vilket det är stor risk för, här där det ligger tätt med dolda sladdar inuti väggarna! Skitläskigt! Alltså får Jesús borra, och eftersom han avskyr att borra mer än allt annat så blir det mycket sällan några hål borrade här. (Min bästa födelsedagspresent för två år sedan, eventuellt även den enda presenten, var att Milagros borrade ett hål åt mig i taket över Disas säng, för att jag skulle kunna sätta upp myggnät.)

Bilen. Det finns ingen annan anledning än ointresse att det är Jesús som fyller på olja och tar bilen till mekanikern när det krävs. Jesús ointresse för bilar är enormt. När vi köpte bil hade han tagit den första han blev visad (som förra gången) om inte jag hade varit med och ställt vissa krav på bilen. Ändå blir det han som får göra det här tråket.

Ni ser, det finns saker att förbättra!


Hur har ni det hemma?

Listan - TV-året 2019

Första inlägget i Decemberlistan handlar om tv. Jag tycker aldrig att jag hinner titta, trots att det kan vara väldigt roligt. Men en del har det blivit i år, framför allt då innan och strax efter att Runa föddes!

Jesús och jag har i flera år försökt se någon serie ihop, men antingen har vi för olika smak, eller så hinner vi inte. Mest det sista. Men i år har vi sett två serier tillsammans:

Les Revenants (Gengångaren tror jag att den heter på svenska) började vi med. En fransk serie om döda personer som kommer tillbaka och söker upp sina familjer. Ungefär så. Den började bra, men  vad obehagligt det blir med tiden. Säsong 2 var för obehaglig. Inte otäck eller skrämmande egentligen, utan obehagligt att se, helt enkelt. Ändå bra.

Vi såg också engelska deckaren Broadchurch, som jag gillade mer än han, som somnade en bit in i varje avsnitt.

Jag började se Orange is the new black, vid något tillfälle när Jesús somnat i soffan, och blev fast! Ojoj, har suttit in på småtimmarna utan att kunna slita mig från tv:n! Fram till säsong 5 i alla fall, då föddes Runa.

Jag har försökt att se svensk-danska Bron, men stod inte ut med dubbningen till spanska.

Jag var på väg att se den omtalade Skam, men när jag väl fick tid hade den tagits bort från spanska Netflix.

Just nu försöker jag kolla på tv igen, och det är Så mycket bättre som jag vill se. Men det är det där med tiden... Jag hann se 8 minuter av första avsnittet när nya säsongen började för några veckor sedan, fortsatte se en liten stund förra helgen, och nu har jag snart sett förta kvarten av första programmet. Ärligt talat, hur gör folk som jobbar och har barn, för att se på tv?? Men det blir väl bättre, i en oöverskådlig framtid, när Runa somnar tidigt och sover hela nätterna, och jag inte behöver jobba kvällstid.

Målet just nu - att se julkalendern med Disa, samt att fortsätta försöka se Så mycket bättre.

December-lista

Hej gänget!

Det händer alldeles för mycket i livet för att jag ska hinna skriva om det. Det senaste: någon har försökt dränka Vargen (verkar det som), Runa sover bara om jag ligger tätt intill med bröstet i hennes mun, så det finns INGEn tid för något annat än att låta henne sova, äta, försöka träffa Disa och jobba. Jesús snubblade över en tröskel, fläkte upp en nagel och fick köras till sjukhuset. Alla mina saker i Sverige flyttas på fredag, jag ska göra plats för dem hemma hos Goretti. Vi har sålt bakverk på den alternativa marknaden, jag har varit i Dsas skola och är så lycklig över att hon får gå där och blir så otroligt fint omhändertagen av de större barnen, är ledsen för världens vredesutbrott på Disa, har hunnit läsa fyra sidor i en bok (en skitläskig), ska börja rida tillsammans med Disa nästa vecka... Och så jobbet, jag använder varje kvart dag- och kvällstid för att hinna jobba. Och snart rä det kontraktet slut och jag blir utan inkomst, och det oroar mig en del.

Ja, en snabb uppdatering, för bloggen hinns ju inte med som ni märker. Men jag blev så peppad, för Den där om Jenny ska blogga en decemberlista, och jag tänkte göra detsamma. Försöka i alla fall! Förmodligen blir det mesta utan bilder, för det går fortast, och då blir inläggen av (troligtvis). Så här kommer listan. Jenny har valt en del ämnen som jag inte har lust att skriva om, till exempel minns jag ingenting av vad som hände 2012 eller de andra årtalen, så jag lämnar en lucka på de platserna.

Om ni har några förslag på nya rubriker - kom med dem!

1. Tv-året 2019
2. Jämställdheten
3. Om jag plötsligt fick 80 000 euro
4. En gång 2019 som kändes
5.
6.
7. Den här färgpersonen är jag (DISC-testet)
8.
9. Blev livet som jag trodde?
10. Min inredning
11.
12. Julklapparna 2019
13.
14.
15.
16. Helgen som gick
17. Efter studenten...
18. Måndagen som gick
19.
20.
21. Min klimatpåverkan
22.
23. Nyårslöftena
24. Det var det där med fler barn...
25.
26.
27. Bok-året 2019
28.
29. Nyårslöftena jag absolut ska hålla 2020
30. Mitt allra första blogginlägg
31. 2020 ska se ut så här...


Som sagt, ge gärna förslag på rubriker till de tomma platserna!

8. Något gult

Inlägg 8 i Februarilistan

Jag tänkte genast på citroner. Det är apelsin- och citronsäsong, träden är tunga av frukter, men vi har inget citronträd i närheten.
Jag skulle kunna ta en bild på marken som täcks av små gula blommor, det ser ut som svensk vår nästan, det är vårlikt och hönsen är ute och pickar och gräset grönt och det doftar gott.
Men det blev en bild på ett underbart mimosaträd istället. Vi bor här alldeles i närheten, gatan med radhus svänger vänster strax utanför bild, och där bor vi.
Mimosaträdet var så otroligt vackert, med gulblommiga grenar som hängde nästan ned till marken. Men ett par dagar innan jag tog bilden hade kommunen klippt ned grenarna, tyvärr.

6. Det här gör mig trött

Inlägg 6 i Februarilistan

Det finns få saker som gör mig så trött som dataproblem.
Dataproblem ingår när man jobbar med datorer, och det egentliga problemet är nog jag själv som är fullkomligt ointresserad av teknik, ettor och nollor och allt därtill.
Det uppstår ett problem och jag har ingen intuition eller fantasi till att lösa det eller ana var det kommer ifrån. Jag vill bara att allt ska funka så jag kan göra mitt jobb. Jag läser manualer och frågar och letar hjälplänkar på google för att lösa problemen, och det tar sån tid, och det går aldrig, alltid är det någon liten detalj som inte ser likadan ut i mitt program, min version. Jag skulle vilja ha någon bredvid mig som kan lösa alla dataproblem och lära mig något om vad jag kan göra när något händer.
Om det bara hade funnits en instruktionsbok till detta med datorer, så kunde jag läsa den och lära mig det viktigaste, eller slå upp som i ett lexikon, men det funkar ju inte så, det är så mycket, och hela tiden kommer det nytt.
Och jag är helt ointresserad.
Mitt största problem just nu är krånglet med ljudet på Skype. Andra kan höra mig prata, men jag kan inte höra dem. Den finns en liten grej under högtalarsymbolen i datorn som ska vara uppdragen, men den går inte att dra upp när jag öppnar Skype. I alla andra sammanhang fungerar ljudet hur bra som helst, bara inte i Skype-programmet. Och jag blir så orimligt trött, för det här MÅSTE fungera i jobbet.

5. En viktig lök

Inlägg 5 i Februarilistan

En viktig lök?
Vitlöken förstås!
Jag bor ju i Spanien!
Vitlöken är så viktig i det andalusiska köket att det knappt går att laga något alls om inte vitlök finns hemma. Så det har man alltid hemma. Vitlöken är mycket viktigare än ägg och mjölk och sådant.
Många äter till och med vitlök till frukost. En klassisk, andalusisk frukost är rostat, vitt bröd, som man stryker en vitlöksklyfta över. Sedan häller man på olivolja i en fin stråle, lägger på några skivor tomat (eller har på tomat körd i mixern) och så toppar man detta med lite salt.
Gott!

Vitlöken ingår sedan i så gott som alla rätter. Från linsgrytor och spenat till risrätter och fisk.

4. Min frukost i dag

Inlägg 4 i Februarilistan

Rostat bröd med kaviar och avokadoröra, samt juice på röda bär.

Jag är dålig på frukost.
Jag förstår mig inte på folk som äter så fort de stiger upp på morgonen, som Jesús, för det vänder sig i mig av bara tanken på att äta så tidigt. Jag kan absolut inte få ner en typisk spansk halv baguette som rostats i smörgåsgrillen, som de flesta äter här.
Så jag väntar ett par timmar eller så, tills jag blir hungrig. Inte ens då har jag så stor lust att äta, så jag hittar små tricks för att få i mig frukost.
Ett tag gick det bra med Nutella, men det tycker jag är för gott, så en burk tar slut väldigt fort. Utanför frukosttid, så att säga.
Det enda bröd som jag kan äta till frukost här i Spanien är formfranska. Det blir alltid Bimbo Natural, eftersom det är det enda rostebrödet utan socker och en massa konstiga ämnen.
Två skivor. Ett tunt lager Kalles kaviar från Ikea och så ett stekt ägg om jag har bråttom, eller ett kokt om jag har längre tid på mig. Eller avokadoröra om det finns avokado hemma. Mmm. Avokadoröra, med lite salt, olivolja och cayennepeppar. Fast det sistnämnda, inte nu längre, inte sedan...
Jag var så himla nöjd med att vi knappt haft några mjölbaggar (heter det mjölbagge?) under åren i den deprimerande lägenheten som vi bodde i i Sevilla, den sista, den vi flyttade ifrån nyligen. Tills i somras.
Jag höll på att laga couscous med kikärtsgryta och tog fram burken med cayennepeppar, bankade lite på den och... ut flög ett gäng stora korn... Stora korn? Det skulle ju vaar pulver?
Det var mjölbaggar! De befanns sig i kryddburken!
Det var så äckligt att jag har svårt att skriva om det nu.
Jag har inte ätit cayennepeppar sedan dess.

Till frukosten brukar jag dricka juice eller kall chokladmjölk.

Jag var frestad att ta med en en jordgubbe på bilden, men gjorde det inte eftersom jag aldrig äter jordgubbar till frukost (men åt en sedan ändå, så den kunde ju ha varit med). Och yoghurt, för att det skulle se lite mer ut, och passionsfruktyoughurten som jag brukar köpa är verkligen god, men den blir heller aldrig till frukost. Mer rättvist hade det varit att lägga på ett kex med chokladkräm.
Vet ni det, att en helt godkänd frukost är kex i Spanien? På BB fick jag till exempel välja mellan vitt bröd med olja eller Mariekex till frukost. Och Disa, som numera får frukost på förskolan, får kex och mjölk.

3. Mitt kök

Inlägg 3 i Februarilistan

Vänster och höger sida av det lilla avlånga köket. Till höger om tvättmaskinen finns diskhon och litet kylskåp med frysfack.

Så här ser mitt kök ut.
Ingen mysig historia.
Skillnaden mellan ett mysigt svenskt kök och ett spanskt kök i hyresbostad är smärtsam, när man kollar Den där Jennys till exempel. Vilken dröm! Jag skulle vilja bo i det köket.
Mitt kök är inte så illa ändå. Det finns mycket värre. Men oftast i hyresbostäder finns bara det enklaste, tristaste, eftersom köket inretts för att hyras ut kortare tid. Spanjorer vill helst äga sin bostad, inte så många hyr.
Typiskt för detta spanska kök är avsaknaden av förvaringsutrymmen, diskmaskin och köksbord. I Spanien äter man inte i köket. Det saknar jag. Det görs aldrig plats för ett köksbord där, utan för det mesta äter man i vardagsrummet där man har ett matsalsbord.
Att köket är så begränsat gör det besvärligt att ha barn, eftersom barn gärna vill vara där man själv är. Jag köpte ett litet bord och en stol som Disa kan ha att sitta och rita vid, hjälpa till med maten och sådant när vi är i köket.
Mitt kök är den plats som jag helst undviker under vinterhalvåret. Det är den kallaste platsen i huset. Och det lönar sig bara att ställa in ett element de gånger då det är stordisk på gång och Disa sover och ingen kommer att störa Det händer mycket sällan.
Köket är just nu Jesús rum. Jag går mest dit för att se om det finns något gott i skåpen, eller för att ge katten mat.

2. Mitt stök

Inlägg 2 i Februarilistan

Jag kör listans nummer tre nu, och tvåan; bild på köket, i morgon. Jesús är nämligen ledig då, tack vare något mycket lokalt helgon, och ska ägna morgonen åt disken och köket. Jag tar bilden efter det :-) Fusk, jag vet.

Mitt stök. Svårt att välja ett av stöken, men det får bli klädhögen i sovrummet.
Eller Granen, som Jesús kallar den. Sovrumsgranen.
Här, på ett fult litet bord som tillhör huset, byggs högen på, i början långsamt, sedan allt snabbare när ordningen redan är förstörd, ända tills någon får nog och tar tag i den.
Här ligger rena, nytvättade kläder som inte hunnit vikas tillsammans med nattens pyjamas och byxor som borde ligga i tvättkorgen, allt huller om buller.
Starten på Granen brukar vara att det har placerats en massa läder i sängen som ska vikas ihop, och så händer något (Disa) som gör att man inte hinner klart, och tänker att det fixar jag senare, och senare blir inte förrän läggdags och Disa ska i säng, och kläderna måste snabbt forslas bort från sängen för att vi ska få plats och ALLT slängs i en hög. Som växer. Och växer.
Granen kan också börja växa av andra anledningar.

1. Det här är jag

Inlägg 1 i Februarilistan.

Det här är jag på nära håll. Mitt vidvinkelobjektiv har pajat, så det är svårt att ta självportätt numera.

Lite om mig: Uppväxt i Lidköping. Lidköping är mitt Hemma även om huset är borta.

Jobbade som reporter på lokaltidning fram och tillbaka i tio år.

Har gått på slöjdskolan Sätergläntan och lärt mig sy, och på Ålands folkhögskola och tagit naturbilder. Det sistnämnda är det roligaste jag har gjort. Ett märkligt år, isolerad på ön med ett gäng som bodde på skolan, fick skjuts av husmor på torsdagarna för att helghandla, nybakat bröd och en massa grädde och smör i den alltid lika goda maten. Diabilder med lupp, Tove Jansons skriv-ö, långfärdsskridskor och klättring, föreläsningar, fotofestival, Island.

Bodde i Bolivia i nio månader och lärde mig spanska genom att lyssna och prata. Fortsatte till Spanien för att gå kurs i spanska och lära mig grammatik, gillade inte Spanien men träffade Jesús och blev kvar ändå. Gillar numera Spanien.

Ägnar mig åt lektioner i svenska och översättning.

Har bott i lägenhet i Sevilla alldeles för många år, och är lycklig i ett radhus (visserligen utan trädgård) i utkanten av Aracena, i bergen nära gränsen till Portugal.

Vill plugga genusvetenskap, litteratur, marinbiologi, fotografi och nationalekonomi.

Köper nästan aldrig något, men drömmer om en hängande korgstol i form av ett ägg, hängmatta och odlingsbäddar.

Älskar att läsa och går alldeles för ofta in på Bokus hemsida och låtsashandlar böcker. Det ligger alltid böcker i varukorgen när jag går in där. Efter ett tag försvinner de, men jag lägger alltid i nya. Handlar nästan aldrig på riktigt p.g.a fraktkostnaden till Spanien. Kul att leta böcker till Disa också, min lilla på två och ett halvt år. Saknar vsenska bibliotek...

Drömmer om att resa i Sydamerika, hälsa på vänner i Bolivia, upptäcka hela kontinenten, se nationalparker i USA men absolut inte åka till en endaste storstad där. Åka till Asien. Faktiskt resa överallt. Avskyr att inte bo i Sverige med svensk lön som det blir pengar över att resa för.

Trodde ända tills jag var 32 att jag är en lugn person som nästan aldrig blir arg. Sedan fick jag barn.

Tycker om kvällar, ogillar morgnar, väckarklocka, att behöva gå upp samt att prata med personer på besök morgonen efter en rolig kväll.

Älskar paella, thaimat, andalusisk mat, gillar inte ost, alkohol, inälvsmat, kaffe och oliver.

Tycker om att bygga ihop möbler (så länge det inte krånglar), lyssna på svensk radio, att gå på bio ensam, dimma, skogen, att få post och långa mejl, mangojuice, ljudet av tennisbollar och getternas bjällror i mörkret, alfapet och andra ordspel, lukten av paprikapulver som fräser i olivoljan, södra Portugals klippstränder,