Tisdag med musslor, färg och bärgningsbil

Här kommer ett tvättäkta vardagsinlägg, en hel vanlig tisdag härifrån Spanien!

Jag har bestämt mig för att måla den urfula blå möbeln som följde med köket, så efter lämning i skolan åkte jag till färgaffären i Cortegana. Det är den bästa. I alla fall när den är öppen. På helgerna har den stängt, och ibland annars också, liksom många andra verksamheter här i bergen. Man kan aldrig lita på att det är öppet. I våras, till exempel. Jag behövde köpa färg till poolen, men när jag kom fram till färgaffären var det låst, trots att det enligt skylten skulle vara öppet en halvtimme till.

- Väntar du också, frågar jag en skäggig kille som stod med mobilen i handen utanför dörren.

- Ja, jag ringer honom nu.

Efter en stund meddelade den skäggige att färgaffärsmannen var i industriområdet för att köpa något till sina höns. Han skulle komma om en stund.

Det gjorde han också. Han berättade att hans höns hade blivit sjuka, det började på morgonen med att tuppen betedde sig konstigt, kanske hade han fått i sig något som färgaffärsmannen gett till sitt citronträd?

Färgaffärsmannen är lång, sympatisk och låter alltid stressad och är den bästa färgaffärsman jag vet. Han har alltid folk i butiken, en del kunder, resten bekanta som bara kommer in för att prata.

Det var en lång utvikning.

Jag fick rådet att använda den färg jag hade, och stryka över halvblank lack. Jag köpte en liten burk och en pensel och åkte vidare. Jag tittade till min frisör som inte svarat på min fråga om klipptid, men hon hade stängt. Igen. Skumt.

Vidare till mataffären intill för att köpa pasta och ris. Fiskdisken var öppen, damen beklagade sig för en kund över sin kraftiga förkylning och att hon inte kunnat sova på grund av hostan. Hennes boquerones, småfiskar, såg fina ut, så jag köpte ett halvt kilo till middagen. I en hink fanns adobo av en slags hajfisk som skurits i tärningar och lagts i en vinägrett, så det blev ett halvt kilo av den också. Förkylda fiskdamen grävde i adobohinken med naken hand, och jag bestämde mig för att inte berätta detta för Jesús, han är så känslig med virus och baciller. Fisken skulle ju ändå stekas.

På väg ut från Cortegana kom jag på att vi ju lika gärna kunde ta fisken till lunch, med lite tillbehör, så jag svängde in till Mercadona, köpte musslor, bröd och dryck.

Dags att hämta Runa i skolan. Hon blir så glad när det är jag som kommer! Hon hade fått låna en bok, något om fjärilars öron, och försökte visa mig bilderna samtidigt som jag körde den kurviga vägen till Disas skola.

Bara Disa, Nilo och Nora var kvar. Jag fattar inte vad som har hänt. Varför har de andra föräldrarna börjat åka hem direkt med sina barn? De stannar ju jämt och leker en halvtimme?

Disa vill alltid höra musik i bilen. Nu var det skivan med irländska gruppen Kila som satt i, och hon förklarade att folk tror att hon tycker om flamenco, men hon vill egentligen lära sig dansa irländskt, så där som när de står på rad och har steppskor. Jag tänkte att det är otur, för det lär inte finnas någon sådan dansskola här i bergen, förmodligen inte i hela Spanien.

Jesús kom hem och vi satte igång att steka fisk. Disa hann med både matteläxa och naturkunskap under tiden. Granntjejen Clara undrade varför vi åt så sent.

Vi satt ute i varma solen, det var ljuvligt.

Klockan fem åkte Jesús till Fuenteheridos med tjejerna. Han skulle träffa en annan musiklärare, som vill ha med Jesús i något musikaliskt projekt, och dennes döttrar ville träffa Disa. Jag skulle få efterlängtad ensamtid för att måla köksmöbeln. Men det blev ingen målning.

Jesús ringde från Fuenteheridos och berättade att bilen hade stannat. Bärgaren skulle komma om en halvtimme, jag behövde komma och ta barnen och sedan hämta honom i Aracena, dit bilen skulle bärgas. Jag blundade. Inte nu igen. Det senaste halvåret har det varit så mycket bilreparationer, dyra som tusan, att vi har fått gräva djupt i sparkontot till husköpet. Måtte jag hinna få betalt från februarijobbet innan det är dags att köpa. Annars går det inte.

Det var bara att lämna målningsprojektet och åka.

Runa körde runt på sin sparkcykel och Disa sprang omkring med ett gäng andra tjejer. Jesús satt på en bänk med Antonio, som kan komma att bli Disas lärare nästa höst.

Bilen bärgades och jag lämnade barnen på torget för att köpa insulin på apoteket strax intill. En kvinna med underbart vackett hår hälsade på mig och frågade om Runa. Som vanligt när det händer hade jag ingen aning om vem det var, har så svårt att känna igen ansikten, men förmodade att det var någon mamma till barn i Runas klass. Hon bar munskydd och jag funderade på om det hade blivit obligatoriskt med munskydd på apoteken också nu, inte bara på sjukhus och vårdcentraler. En äldre dam som stod i kön sa att det inte var det.

Jag hämtade barnen på torget, småpratade lite med Antonio, och så begav vi oss mot Aracena. Jag parkerade utanför den välsorterade asiatiska bazaren för att kika på pysselsaker medan vi väntade på att Jesús skulle bli klar hos bilmekanikern. De hade fått in en massa roliga maskeradgrejer, det är snart karnevalstider, och vi provade hattar, diadem och masker.

Disa ville köpa fluffiga bollar och ögon för att göra kaniner och medan vi valde storlek på ögonen hördes ett vilt tutande, det var Runa som lekte med en hundleksak ett par gångar bort.

Jesús blev klar, vi hämtade honom och åkte hem. Där var det iskallt eftersom jag inte hunnit tända brasan, men det var ändå så sent att vi bara tog en macka till middag och stängde in oss i sovrummet med elementet på, det var dags att sova.

En helt vanlig januaritisdag i mitt liv! Alltid händer det saker! Hur var er tisdag? Berätta!

(De stående bilderna lägger sig ner, lyckas inte vända dem, mycket irriterande, jobbar på det.)

Graviditeter och missfall

Ödekyrkan - eller Monumentet som det kallas, den ofärdiga stora kyrkan - ligger intill Disas skola. Den lånar vi till barnkalas ibland när det är för dåligt väder för att vara på picknickplatsen.

Jag åkte dit direkt efter att ha hämtat Runa i hennes skola, och alla i Disas skola var där. Jag hade tagit med nygjorda, varma vitlöksbröd, ställde ner dem på bordet och kollade vad de andra hade tagit med sig. Det var inte klokt! Var det osttema på maten?! Jag tycker så illa om ost att jag ibland säger att jag är allergisk. Till och med C svek, hon som alltid tar med fantastisk tortilla till alla födelsedagar och picknickar, hade nu tagit med pastasallad med ost!

Jag tog ett av mina egna, ostfria bröd och tittade var ungarna fanns. De rände runt och in och ut till ett svåröverröstande eko i den stora stenkyrkan. Ute åskade och regnade det kraftigt och det bildades stora pölar under fönsteröppningarna, varifrån det regnade in.

Det var ett trevligt kalas, men jag kommer inte att minnas det vare sig för att G klämde tummen illa i porten, att mina ungar dränkte fötterna i byggmaterial utanför och sedan fick vara barfota i kalla kyrkan där vi alla redan frös, eller ens för att en god vän oväntat dök upp och vi äntligen fick tid att ses. Nej, utan för nyheten att ett par av våra närmsta vänner väntar barn till sommaren!

De har försökt i många år att få ett syskon till dottern, men istället gått igenom tre missfall, varav ett mycket sent i graviditeten.

Jag kom att tänka på ett par andra vänner som råkade ut för missfall ganska nyligen. Kvinnan grät när hon ringde för att fråga om vi kunde ta hand om deras barn när hon och maken åkte till sjukhuset. Jag visste vad det handlade om, och hon visste att jag förstod. Jag hade berättat om när jag själv fick missfall, i samma vecka som hon nu var i. Till skillnad från mig fick hon välja om hon ville att fostret skulle tas bort på sjukhuset, eller stötas bort hemma efter en tablett. Jag önskar att jag också hade fått välja, gått tillbaka i tiden. Det hade inte blivit tablett då.

Det är så sorgligt. Men glädjen när det går vägen är enorm. Jag hade svårt att hålla tårarna borta när jag fick veta. Om allt går som det ska - och det måste det göra - kommer ett par av våra närmsta vänner att få en liten bebis i sommar. Det är fantastiskt.

Önskeinlägg?

Enormt roligt att så många finns kvar efter det långa blogguppehållet! Och förvånande! Tack för kommentarerna!

I veckan kommer ett inlägg om hur Iris-hunden kom till oss, och kanske ett om dyslexi också. Men hörrni, om det är något ni undrar över, eller något ni önskar att jag skriver om - skicka iväg en kommentar. Den här bloggaren skulle behöva lite hjälp att komma igång :-)

Min familj

Jag har suttit med datorn i köket, tråkiga grejer, klockan är efter midnatt när jag är färdig. Jag släckte alla lampor. De tre trappstegen upp till sovrummet knarrar hemtrevligt under mina tofflor, den gamla trädörren knarrar ännu trevligare och högre när jag öppnar den. Myslampan på det röda sängbordet är tänd, Jesús har somnat ifrån den.

Här är de allihop, sovandes i husets enda varma rum. Det är frostnätter och kalla dagar. Kallt ute kallt inne. Den här dagen har inte brasan varit tänd. Jag och Runa har varit i Huelva hela dagen, och när jag bar in henne var de andra två redan i sovrummet. Disa sov och Jesus kunde inte uppehålla sig någon annanstans i huset på grund av kölden.

Elementet i sorummet är husets enda. Vi har det alltid påslaget på  nätterna.

Och här står jag nu, i värmen, och tar in dem. Min familj. I stora sängen sover Jesús tungt med Vargen i knävecken. Chovai ligger också på det rosa täcket. Hon tittar upp på mig, ler och uppmärksammar mig med ett fint mjau. På golvet ligger Iris i sin säng. Hon brukar sova bredvid soffan, i värmen från brasan, men nu var det så kallt att hon krafsade mjukt och ihärdigt på sovrumsdörren, då innan jag satte mig vid datorn. Jag förstod. Hon är den frusnaste hund jag har träffat. Jag hämtade hennes säng och hennes mjuka filtar och la dem nära elementet. Hon la sig genast, lättad och nöjd, och somnade med det ena långa hundörat utanför sängen.

I sovrummet finns två öppningar till varsitt mycket litet rum. De har använts som garderober, och otroligt nog sovrum, då för hundra år sedan då en hel familj bodde på det här lilla utrymmet. Nu står en turkos barnsäng och ett vitt sängbord i varje utrymme. Det är så trångt att sängarna inte kan dras ut i sin fulla längd. Draperierna har dragits undan för att värmen från elementet ska komma in och nå det viktigaste av allt; mina pärlor. Jag tittar till Disa först, stoppar täcket tätare om hennes kropp och stryker lätt hennes kind. Sedan Runa, som snarkar. Hon har fortfarande tjocktröjan på. Jag drar av henne den, hon sätter sig upp sovandes, och lägger sig sedan på tvären. Jag lyfter henne, lägger henne med huvudet på kudden och stryker undan hennes mjuka hår från ansiktet.

Tänk att jag har fått det här.

Att de är mina.

Hemkomst

Mina jobb som reporter och reseledare är så roliga. Det är ett privilegium att ha så roliga jobb. Men åh, vad det är härligt att komma hem också!

Åtta dagar hade jag varit borta på tur runt i Andalusien. Mitt i resan hade jag en del ledig tid i Sevilla, och då kom Jesús dit med barnen. Vi gick bland annat på mumieutställning.

Jag tycker verkligen att det är urtråkigt att köra bil, och resan hem tog nära fem timmar eftersom jag stannar för att inte bli sömnig. I lunchpausen blev det finsk pirog och vaniljbulle - en av de godaste jag har ätit! - från ett finskt bageri i Fuengirola.

Iris märkte först att jag var hemma. Hon måste ha hört bilen, för hon sprang ut genom ett hål i staketet, sprang runt huset och mötte mig när jag skulle gå in, så lycklig att hon nästan kröp på marken. Sedan kom barnen springande och slog armarna om mig, de hade gjort presenter till mig.

När Disa hade lämnats i skolan nästa morgon tog jag och Iris en skogspromenad. Det var så vårigt, fåglarna sjöng och skogen doftade av honung. Sedan åkte vi till Galaroza och köpte vattenmelon och körsbär.

Till lunch blev det svenskt - kokt potatis, köttbullar och matjessill. Disa åt sill för första gången i livet och gillade det!

Kokosbollar från svenskbutiken i Fuengirola till efterrätt.

Skönt att vara hemma!

Bakning inför marknaden

2,5 kilo smör, 5 kilo mjöl, 3 kilo socker, 2 dussin ägg från grannens... Nu bakas det för fullt! På lördag är det alternativ marknad i Las Chinas, och jag ska sälja kanelbullar, drömmar, hallonrutor med toscatäcke, silviakaka, drömtårta, citronpaj med maräng i portionsformar samt lite matigt i form av piroger, pizzabullar och paj. Det blir bra! Kom förbi om ni har möjlighet, om någon skulle befinna i i relativ närhet :-)

Tjänster och gentjänster

Jag steker plättar och tänker på J, den nye pappan i Disas skola. Han flyttade till trakten i höstas för att bo närmare sitt barn. Men nu är han bortrest, ska jobba på kärnkraftverk i en månad. Måtte tiden gå fort!

Att jag vill att han ska komma tillbaka snart har inget att göra med omsorg om hans barn. Nej, det är enbart mig själv jag tänker på. J är nämligen elektriker, och jag blir snart galen.

Huset är gammalt. Elen likaså. Sladdar sticker ut ur väggarna, hänger fritt, vissa sladdar leder ingenstans längre, och kontakter sitter lösa. Allt det har vi vant oss vid, tänker inte betala elektriker innan huset blir vårt, men köket. Köket!

Jag minns inte vari felet ligger, men har man på flera apparater samtidigt går strömbrytaren, och man får gå upp till övre planet och slå på strömbrytaren igen. Köket är ett specialfall med en egen elektrisk hemmakoppling som alltså leder till ovanvåningen. Nu är diskmaskinen på, och jag måste laga middag till barnen. Plättar blir det. Men när jag sätter på stora plattan på spisen går strömmen, eftersom diskmaskinen är igång. Efter tredje gången som jag gått upp och slagit på strömbrytaren igen, testar jag att sätta spisplattan på lägre temperatur; fyran. Det funkar! Det tar tid att steka, och plättarna blir mycket ljusa, men det funkar.

J är som sagt elektriker. Och han känner att han står i tacksamhetsskuld till Jesús. Han grejar gärna med vår el när han kommer hem!

Anledningen? Jesús har gett honom flera burkar av sin hemmaodling. I Spanien är det lagligt att odla marijuana för egenbruk. Jesús bytte hårdrocksskivor mot frön, och lyckades över förväntan med sina plantor. Han gödslade, planterade om, skyddade från väta och fick våra hyresgäster att sköta om plantorna när vi var i Sverige under sommaren.

Jesús tar ibland en rök på terassen och lyssnar på ugglorna eller radion innan han ska sova, franför allt när ryggen värker. Men han röker så lite att det gröna innehållet i burkarna skulle räcka i många år, om det inte vore för att det blir för gammalt till slut. Och här kommer J in i bilden. J är en storrökare, och "hjälper", så att säga, Jesús att göra slut på det gröna innan det blir fördärvat. Han kan inte förstå att han får det gratis. Därav hans känsla av tacksamhetsskuld. Som jag gärna utnyttjar för att få lite hjälp med elen...

Glad påsk!

Hej!

Ingen idé att försöka skriva ikapp, när det har gått så lång tid sedan senaste inlägget. Vi tar här och nu bara.

Jag kom hem i onsdags efter ett par veckors jobb i Sverige. Jag och... Ja, vad har jag i väskan?

Mina ungar är det finaste som finns i världen och jag har njutit maximalt av att vara med dem. På torsdagen badade jag Runa, och när det är en vardagsrutin är det inte det roligaste, men efter att ha varit borta... Jag satt på en liten pall bredvid badkaret, provsmakade hennes badskumglassar, höll om henne länge, länge invirad i badhanduken, borstade långsamt hennes hår medan vi lyssnade på hennes favoritsång Respira.

Jag hade med påskägg från Sverige till oss alla fyra. Blandade tyvärr ihop Disas och Runas ägg så Disa fick bara tre zoo-apor, som är hennes favorit.

Det blev påsklunch med lax, musslor, knivmusslor och langostinos. Och äggknäckartävling.

Vi har gjort en massa lemonad, för det är läskigt varmt.

Medan det snöade i Sverige...

...har Spanien hoppat över en årstid. Gått från vinter till sommar. Det är lika gult i gräset som det brukar vara i maj. Det regnar inte alls, trots att våren ska vara en av de regniga årstiderna, ocv det är svårt att plantera växter i den nu uttorkade, hårda jorden.

Hemma igen, och sover dåligt som vanligt, men mysigt är det. När vi la oss igår kväll låg Disa, Runa och jag på rad i 135-centimeterssängen och läste tills vi somnade. När jag vaknade första (av många) gången sov Disa bredid mig, Runa låg med huvudet på Iris som låg mitt på sängen, Chovai sa ett litet mjau och lyfte på huvudet från Disas arm, och ovanpå mig låg store Vargen.

Hoppas att ni har haft en fin påsk!

En dödsdömd maskin

- Åh hu!

Var det inbillning, eller hade han verkligen ryckt till i kroppen? Tvättmaskinsreparatören är en äldre man. Han ägnar sina arbetsdagar åt att åka hem till folk här i bergen och laga diskmaskiner, spisar, kylskåp och tvättmaskiner, och borde ha sett det mesta, men han var inte beredd på en tvättmaskin som vår när han klev in i köket.

- Jag trodde att den skulle vara... nyare.

Han tittade på den gulvita maskinen med spräckt lucka som tejpats med tjock tejp, många år tidigare.

Gammal och ful är maskinen, men det var den som fanns när vi flyttade in, och den har fungerat. Sedan började den trilskas. Illaluktande smutsigt vatten stannade kvar efter tvätt. Jag tänkte att det var dags att rengöra filtret, men upptäckte att maskinen inte har något filter. Jag letade på alla sidor, till och med invändigt, skruvade bort bakstycket, men inget filter fanns att finna.

Tvättmaskinsreparatören ville starta maskinen, men här finns ingen logisk startfunktion, så jag fick förklara var man ska dra ut en grej inne i en plastratt. Maskinen både startade och sög ut sitt tvättvatten och visade inte med en min hur den bär sig åt mott oss i familjen. Reparatören var ändå inte nöjd med den.

- Titta här, sa han och visade det numera svarta gummit, och här. Din tvättmaskin är så gammal att det inte ens finns reservdelar till den.

- Det är inte min...

- Den har max ett par månader kvar att leva! Köp en ny!

Samma morgon hade jag faktiskt tittat på tvättmaskiner i en butik i Cortegana. Vita, blänkande, rena. Personalen kör hem tvättmaskinen och installerar den. Frågan är om vi kommer att stanna i huset, eller flytta till ett annat, med fungerande tvättmaskin? Första mars går hyrköpskontraktet ut. Då är huset antingen vårt, eller så har vi hastigt behövt ge oss av till en hyresbostad. Det verkar inte vara några problem med banken, men bör vi köpa huset? Det är gammalt och inte i särskilt bra skick. Mycket renovering krävs. Kanske för mycket, tänker jag. Sedan går jag ut och tittar till mandarinträdet med hundratals minimandariner på grenarna, slår huvudet i de tunga citronerna som hänger över stigen, betraktar min lilla örtträdgård som jag anlagt och det stora, krokiga fikonträdet som snart får nya löv. Utsikten över berget från köksfönstret. Hur skulle vi kunna hitta ett annat ställe, som det här? Ett som vi har möjlighet att köpa?

Om en månad vet vi. Kanske är jag husägare då, för första gången i mitt liv. Det första jag ska göra i så fall är att köpa en tvättmaskin.

Skärrad efter kollision

Stöten var inte kraftig, men jag blev rädd, och ur rädslan kom ilskan. Men innan jag hann säga något till mannen som hade kört på min bil bakifrån började både han, och killen som hann undvika kollisionen, att skälla på mig. Fruktansvärt obehagligt. Hur kunde kollisionen vara mitt fel, när jag hade bromsat in i god tid, och även börjat blinka långt innan svängen? Naturligtvis var det som alltid, spanjorer som kör både mycket fort, och mycket tätt bakom framförvarande bil, och därför inte hann stanna.

Jag ringde Jesús, som kom efter en lång stund, vägrade under tiden att skriva på deras försäkringspapper tills någon var med mig, jag litade inte på de här upprörda männen, så polisen tillkallades också. 

Tre barn hade jag i bilen, men de tog det lugnt, kollisionen hade varit så mjuk att det bara var märken bak på bilen. Ja, han som körde på mig fick ena framlampan krossad.

Inget allvarligt alltså, men en obehaglig händelse på grund av männens ilska, och jag var skärrad resten av dagen. Försenad till jobbet, hade svårt att hålla fokus, och kunde plötsligt inte dela in eleverna i grupper på Zoom, något jag gör varje dag annars, så den uppgiften kunde vi inte göra. Efter jobbet försökte jag samla ihop mig, men det gick inte. Jesús fick sätta på film till barnen och deras kompis, jag försökte poppa popcorn åt dem i micron, men startade micron utan att lägga in popcornpåsen. Bestämde mig för att baka något snällt, en drömtårta, men kunde plötsligt inte hitta ena vispen till elvispen, som alltid ligger i översta lådan, försökte vispa ägg och socker med bara en visp, vilket fick hela apparaten att paja. Den började lysa konstigt inifrån, köket fylldes av en lukt av bränd plast och jag fick handvispa istället. Sockerkakan blev inte pösig, det blev bränd och torr och det var en ovanligt platt och konstig rulle jag fick ihop.

Alla fyra åt drömtårta till middag. Jesús föreslog att jag skulle se en serie, så det gjorde jag (High Chaparral har inte åldrats med värdighet, men kul att se ändå), och sedan la jag mig för att sova.

I morse upptäckte jag att jag kvällen innan hade lagt en hoprullad binda (förlåt för detaljerna) bredvid datorn istället för i soptunnan. Ja, jag var inte mig själv.

Det som retar mig idag är den pajade elvispen. Den har hängt med i tio-elva år. En elvisp som jag aldrig har gillat egentligen, men den har fungerat. Jag har väntat på att den ska gå sönder så att jag får en anledning att köpa en ny. en fin en, rosa kanske, eller åtminstone en med mer kraft i, som kan hantera bulldegar med sina degkrokar utan att bli brännhet. Och vad händer? Jo, vispen går sönder bara dagar innan marknaden i Las Chinas, de här dagarna då jag MÅSTE ha elvisp till alla bakverk som jag ska sälja! Måste ha ny elvisp genast! Här i bergen finns två butiker som säljer vitvaror och elektriska husredskap, båda har en enda elvisp var i sortimentet (eftersom spanjorer inte bakar eller vispar egen grädde och inte har användning för en elvisp), båda lika fula, klena, av samma märke. Det blev alltså ingen rosa elvisp nu heller. Det går liksom inte att försvara att åka ända till Huelva eller Sevilla tur och retur på förmiddagen för att köpa en elvisp.

Roliga saker under julveckan!

 Kunde helgen ha varit bättre? Jag tror inte det. På lördagen kom ett gäng vänner med sina barn - Disas klasskamrater. De hade med sig tortilla, egenodlad sallad, vin, choklad och gitarr, och vi hade tagit fram kött och fisk ur frysen som vi la på grillen. Solen värmde och vi kunde sitta utomhus. Ungarna lektelektelekte, klättrade i fikonträdet, gungade, spelade spel och lekte med djuren, och senare på eftermiddagen tog jag ut den stora pepparkaksdegen ur kylen, och så blev det pepparkaksbak i köket. Jag hade haft tankar på att göra glasyr till ungarna, kanske låta dem göra minipepparkakshus, men var så tacksam mot mig själv att jag hejdade det i tid, det räcker med sju ungar som bakar pepparkakor.

På söndagen åkte Jesús till Sevilla för att repa med metal-gruppen samt vokalgruppen. Hela dagen borta. Och det var så mysigt att bara vara hemma med tjejerna! Det har blivit riktigt trivsamt och juligt här hemma, och jag tog med barnen och Iris ut i skogen att plocka kottar, ekollon och annat fint att måla med guld- och silverfärg och strö glitter över. Lite extra julpyssel. Hemma gav jag Disa en bra täljkniv som jag har sparat åt henne länge, och hon blev uppslukad av att tälja grillpinnar, och Runa drog av sig alla kläderna och badade benen i poolen, den galningen! Vem klarar att gå naken i den här decemberkylan? Men försök hindra henne, försök bara!

Dagen innan hade ett lass ved kommit, så vi eldade en massa. Flera maskiner tvätt kördes inför den regniga julveckan, vi kammade löss och såg julkalendern och Bamse. Till slut somnade båda i sängen samtidigt till Pricken och lilla gumman. Inget speciellt hände egentligen, det var bara mysigt att vara hemma med båda, utan att ha bråttom till något. 

Nu är det vardag igen, stressigt och dant, jag är yr och vet inte om det beror på sömnbrist, stress, lågt blodsocker eller något annat. Mobilen har lagt av vid värsta tänkbara tillfälle, reparatören går inte att nå. 

Jag har beställt en julklapp till Disa som hon kommer tycka mycket om. Hon är enormt förväntansfull inför julen, kan inte vänta. Aldrig har hon längtat så efter julen! Det är så fint! Och jag hoppas kunna göra julen precis så magisk och rolig som hon drömmer om.

Tisdagen blir en rolig dag för henne. Efter skolan kör jag henne hem till hennes nya kompis Sol, Sols pappa är den belgiske barnmorskan som var med när Disa föddes. De bor i ett av de två mysigaste hus som jag har varit inne i, någonsin. Nåväl, de tar med Disa till trapetslektionen i alternativbyn Calabacino, och kör sedan hem henne (hoppas jag, det har vi inte pratat om än). Därefter kör jag henne till byn där skolan ligger, för hon ska övernatta hemma hos sin lärare. Det har de båda pratat om länge, och nu blir det av! Och dagen därpå ska nog Disa följa med hem till sin nya klasskompis och träffa alla hennes kycklingar och andra djur på den lila gården. I skolan ska de ha roligt, äta churros och dricka choklad på Paus bar, för det är sista skoldagen innan lovet. Och vi ska beställa skaldjur i fiskaffären till julafton. 

I övrigt har jag dåligt samvete för allt jag inte hinner med, exempelvis julkorten och julpaketen som skulle ha skickats redan, men försöker släppa det, jag är ingen övermänniska som klarar mig på noll timmar sömn, det får bli när det blir.

Det var en liten snabbrapport det. Hur har ni det nu i veckan?

Frusen hund, tomteönskning och sjukdomsträsket

Så mycket man hinner med på två veckor! Vi har varit nere i sjukträsket och vänt. Det började med att Disa fick feber för två och en halv vecka sedan. Sedan dess har både hon och Runa haft feber i omgångar, Alla fyra har varit dunderförkylda med hosta och snor, alla utom jag har haft magsjuka (Runas varade i sex dagar) och det finns fortfarande nerspydda kläder och handdukar i tvättkorgen. En liten stackare har haft skabb (!) och allt avslutades med Disas öroninflammation och spruckna trumhinna. Hon går på antibiotikakur, men idag är hon tillbaka i skolan, och Runa går sin första dag på förskolan på länge.

Fyra läkarbesök har vi avverkat och efter nummer tre av dem sa Disa i bilen, på väg hem, apropå ingenting, att hon önskar sig en biljett till Sverige av tomten. Så hon kan träffa Ulla (min moster) och gå på badhus. Ett svenskt äventyrsbad, jag tror inte att något slår det för min sjuåring. Hör upp, alla trista spanska badhus, med endast en stor, djup motionsbassäng!

Disas önskning tog, men jag har varit utan jobb i en och en halv månad och någon Sverigeresa kommer det inte att bli. Jag hoppades kunna åka med Disa runt lucia, två och ett halvt år efter att  vi var i Sverige senast, och det är väl inte hela världen att det inte blir av, men det går ju inte heller att trösta sig med att okej då, synd att planen måste ändras, men vi åker i vår istället. Eller i sommar. Jag vet inte när det kan bli. Det sa jag så klart inte till Disa.

- Det är en jättebra idé tycker jag. Det ska jag också önska mig.

Efter sista läkarbesöket, som var igår, åkte vi till en butik för att köpa hundkläder. Eller säger man täcke? Vad heter det? Strunt samma. Iris fryser. Hon skakar av köld både inne och ute. Hur man en hund vara så frusen? Jag trodde att hundar var som katter och skyddas av pälsen. Men katten får ju sin varma vinterpäls. Inte Iris. Hon har så lite hår på magen att det inte döljer huden ens. Jag lägger henne i soffan framför brasan, lägger en filt över henne, värmer henne med min kroppsvärme, och tänker att vinter har ju inte ens börjat, hur ska det här gå?

Jag hittade en stickad grej med stjärnor som täcker både rygg och mage, men den visade sig vara alldeles för stor så jag behöver byta.

Disa följde med på hundpromenaden, och jag hade tänkt gå långt, men det gick inte. Disa frös så, hon är också känslig för kyla. Jag hade en tröja och tyckte att det kändes precis som i Sverige, med doften av blöt höstskog, gula löv på marken, kyla och halvmörker, men Disa uppskattade det inte. Däremot tyckte hon mycket om den lilla katten som slog följe med oss redan i byn, som buffade med huvudet varje gång vi sträckte ner en hand för att plocka kastanjer att rosta, som som spann i min famn när jag bar honom.

När vi kom hem slogs vi av värmen från brasan, jag gjorde varm choklad till barnen och hjälpte Disa att komma igång med sitt pysselprojekt, en karta med berg av äggkartong, medan Runa målade ett papper samt sina kläder med fingerfärg. Vilken behaglig onsdagskväll!

Försök till snygg influencer-selfie i badrumsspegeln, men jag har lite att jobba på...

Marijuanakaka, finskakurs och världens undergång

Den här veckan känns det som att jag har snurrat runt i en tvättmaskin. För en stund sedan trodde jag att veckan var över när barnen hade fått middag och jag gömde mig inne på toa för att samla kraft inför Runas läggning (Jesús är i Sevilla), när telefonen ringde. Klockan 21, vem kunde det vara? Aha, Lincoln. Nora och Disa har inte lekt på nästan två veckor. Det var jam session hemma hos dem. Ville Disa komma och sova över, och stanna till, tja, lördagskvällen? Det var okej för mig, och jag gick och frågade Disa, och så klart ville hon sova över! Lincoln erbjöd sig att komma och hämta henne, men jag skjutsade gärna själv, för att Runa skulle somna i bilen. När vi kom fram slog jag en signal till Lincoln som kom ut för att möta Disa. Han närmade sig som en trygg båt, kändes det som efter den här veckan, och tog Disa i famn och bar in henne.

Ja, men vad har hänt då, i veckan? Ja, på måndagsmorgonen vaknade jag glad, för jag tänkte på vilken himla härlig söndag det hade varit! Spontan långlunch i Portugal, jobbig vandringsled med Iris, blivit av med den lille gangstern till hund som vi varit jourfamilj åt... Trött var jag visserligen, sovit dåligt, men det var okej. Fast följande dagar blev sömnbristen bara värre och värre. Både jag, Jesús och Runa sov uselt. Disa sov alldeles för få timmar, ovan vid skoltiderna efter sommarlovet. Jesús smittades av Disas förkylning, missade ett födelsedagskalas och mådde skräp, samtidigt som Runas dåliga sömn slog till. Sedan blev jag rejält förkyld, jag snorar och hostar fortfarande och känner mig förkylningsmosig i huvudet. Vi gick och var irriterade på varandra på grund av den dåliga sömnen.

På tisdagen knackade brevbäraren på och hade med sig mitt bokpaket från Sverige, som dröjt så länge att jag trodde att det kommit bort och att jag skulle bli tvungen att reklamera det! En kursbok i finska, en tågresebok samt Öppet hav och Havets djup av Annika Thor. Jag ville avsluta serien, samt ha böckerna till Disas och Runas svenska boksamling som jag förbereder åt dem, sparar måsteläsning tills de blir större. Det är väldigt roligt att ta emot ett paket med böcker från Sverige. Tänk att det befann sig i Sverige för tre veckor sedan? Och har rest hit, till mig i detta hörn i Spanien?

Det efterlängtade regnet kom. Och som det regnade! Både ute och inne. Det tog tyvärr flera timmar innan jag upptäckte att det rann ner från det otäta takfönstret inomhus i samma takt som regnet föll utanför fönstret, och då skyndade jag mig att sätta vår stora kylväska under. Det blev mycket vatten i den. Och ute stormade det, åskade och blixtrade och internet försvann, och när internet försvinner kan jag inte jobba. Stress.

På onsdagen ringde diskmaskinsinstallatören oväntat! Vi har önskat installera diskmaskinen i ett par månaders tid, äntligen skulle han komma! Diskmaskinen skulle stå under en köksbänk där tallrikshyllorna finns. Fanns. De måste monteras bort, liksom hyllorna för koppar och glas. Liksom grejerna som förvarades på golvet, under hyllorna. Det blev väldigt mycket grejer i hela köket, som redan var belamrat med all smutsdisk som ingen hann diska. Jag var stressad av jobbet och hade inte tid, Jesús sov sig igenom diskmöjligheten under Runas siesta.

Jag lämnade jobb och installation och åkte till Aracena, för Iris skulle på provtagning hos veterinären. Sedan hämtade vi Disa och leksaksköket som Runa skulle få av Disas kompis familj i Fuenteheridos, inget av barnen lekte med det längre. Medan Disa hade tillbringat eftermiddagen hos kompisen hade hon förälskat sig i en, vad det verkade, hemlös, mysig kisse. Jag tyckte inte att vi kunde ta med den hem på grund av Arge Vargen, men jag själv älskar katter mer än vad hon gör, till och med, och till slut var det istället Disa som tjatade på mig att följa med till bilen eftersom hon frös, och jag som ville sitta kvar på bänken med katten i famnen, där hon hade somnat.

Diskmaskinsinstallationen fortsatte på torsdagen, när installatören hade hämtat mer grejer. Jag var helt förbi av trötthet och stress, och så ljuskänslig att tårarna rann av solskenet som jag knappt uthärdade. När jag lämnat Disa i skolan körde jag till bensinstationen och köpte en burk cola, jag kunde inte komma på något annat för att hålla mig upprätt och med ögonen öppna. Snabbdos socker och koffein. Det fungerade, men det var ingen bra lösning, när jag nu i en hel månads tid haft full kontroll på blodsockret genom just kosten. Det kunde inte hjälpas. Jag är ingen maskin. Jag behövde droger för att ta mig igenom torsdagen. Det blev en läsk till, för att klara eftermiddagen.

Veckan innan hade jag haft jag min första lektion i finska, en distanskurs som Folkuniversitetet håller. En nybörjarkurs, men den enda nybörjaren i kursen var jag själv, alla andra hade finska föräldrar eller partner. De andra översatte meningar hur lätt som helst, och jag försökte bara fatta varför personliga pronomen ändrar sig.  "Rakennustyöläinen" skrev jag till mina kompisar Chatrin och Maria, och Chatrin undrade vad som hänt med "mor är rar" och sådana fraser, varför vi skulle lära oss ordet för byggnadsarbetare på första lektionen. Ja, det ordet var svårt, men det var innan denna torsdags lektion, då vi började med siffror. Att säga 999 är en riktig tungvrickare: "yhdeksänsataayhdeksänkymmentäyhdeksän"(ja, det är ett riktigt ord). Även den här lektionen var det lite kämpigt att hänga med, och förvånat fick jag veta att de andra, som läxa, hade svarat på frågorna i kapitel 1, som vi hade jobbat med, medan jag själv hade försökt att svara på frågorna i kapitel två. Men läraren skrev ju frågorna på sidan 20 i mejlet som jag fick för att boken inte hade levererats än?

Efter finskalektionen försökte jag jobba lite, men var så inne i finskan att jag läste allt med finskt uttal och gav upp. Jag gick ner till diskmaskinsinstallatören och Jesús istället, de firade installationen med varsin öl som installatören tagit med. Jesús lovade att installatören skulle få stammarna till plantorna som han dragit upp från frön och som är färdiga att skördas nu, och han blev jätteglad, han vet hur man gör en marijuana-smet av stammen till växterna, och den skulle ha baka marijuanasockerkaka av.

På fredagen var det picknick med Disas klass. Jag försökte baka drömmar, men degen hade stått i kylen hela natten, och jag tror inte att hjorthornssalt mår bra av det, degen ska nog bakas ut direkt. Kakorna blev inte riktigt som de skulle. Jag försökte mig på en couscoussallad istället och stoppade ner bröd och tonfiskburkar i picknickkorgen. Vi tog bilder att skicka till Disas lärare, som samma dag skulle opereras, och vi hoppas att hon snart kommer tillbaka. Iris fick följa med, till ungarnas glädje, och efter ett tag kom Jesús och en sovande Runa. Då åkte jag hem för att jobba.

På skolstartspicknicken välkomnas de nya familjerna in i gänget. På vägen hem mindes jag skolstarten två år tidigare, när vi var nya (i Disas skola är inte bara eleven ny, utan också föräldrarna, det är mycket familjärt). De andra föräldrarna ordnade picknick på samma ställe för att vi skulle lära känna varandra, och inte visste jag då att de skulle bli våra vänner som vi ofta umgås med, trots att deras barn inte går kvar.

Det var egentligen synd att jag missade slutet av picknicken, för då började den nye, tystlåtne pappan, att tala. Och som han talade. När Jesús senare berättade om det såg han precis ut som i våras, när han hade hade blivit medbjuden till en sammankomst och gick naken i cirkel och sjöng Jag är ett träd. Helt fel situation för Jesús, som inte tror på något som han inte kan se med sina ögon, eller som är bevisat av vetenskapen. Nå, den nye pappan är mycket religiös, och utan att gå in på detaljer (jag önskar att jag kunde skriva anonyma inlägg ibland, det är så mycket som jag måste utelämna) så talade han i en timme om att Gud har meddelat honom att världens undergång är mycket nära förestående, samtidigt som han lekte med en fickkniv. De andra föräldrarna reagerade på olika sätt. En försökte diskutera saken, en annan satt med uppspärrade ögon som om hon hörde i syne, en visade sig vara mormon och höll med, och Jesús killade Runa varje gång det blev för mycket för honom, för att kunna stämma in i Runas skratt och skratta ut allt det där återhållna..

Ja, tänk vilket spännande ställe vi bor på! Tråkigt är det aldrig! Och vad många spännande, roliga bekanta och vänner vi har mött genom Disas skola!

Det blev ett långt inlägg! Kommer ni att tänka på något särskilt, ni som har tagit er igenom att detta?

När man hamnar på jam session en vanlig torsdag

Klockan var ganska prick 22 när Jesús ringde. Han hade åkt iväg med barnen vid halv sju för att jag (äntligen, efter en hel dags störningsmoment!) skulle få arbeta ifred och kunna jobba ikapp tiden som jag hade missat (på grund av dem). De skulle till badet i Alájar, där Disas bästa kompis Nora var på kalas, och på det kalaset hamnade de allihop.

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som Jesús har tagit med barnen och åkt och träffat Lincoln och Cristina och dottern Nora i olika sammanhang. Nästan varje gång har han ringt på kvällen för att jag ska åka dit, vart de nu är, och nästan alltid skyller jag på något eftersom jag är alldeles för osocial för att åka iväg och umgås. Men klockan 22 ringer han knappast för att locka iväg mig. Jag svarade och tänkte berätta att jag hade kokat räkor till middagen och gjort roliga smördegsrullar med olika fyllningar av den där degen som vi köpte på rulle, kanske som kompensation för att jag hade varit så irriterad på honom tidigare över att aldrig få sköta mitt jobb som jag behöver... Men när jag svarade sa han "Lyssna!", och genom telefonen hörde jag en saxofon, gitarr och en dov trumma, och han gjorde det för att han vet hur svårt jag har att avstå från en saxofon. Jag fattade vad han ville. "Det är jam session hemma hos Lincoln och Luis. Kom! Du kommer att tycka om det! De har kattungar också."

Ja, det visste jag att jag skulle. Tycka om det. Men klockan var tio på kvällen, jag hade smördegsmat i ugnen, skulle gå ut med Iris, äta middag och lägga mig eftersom jag måste upp tidigt nästa morgon...

22.45 körde jag mot Alájar. Med mig hade jag min steel tounge drum, ett munspel, två smördegsrullar med ost och skinka till Disa och Runa samt Disas stora sov-t shirt, eftersom hon skulle sova över hemma hos Nora. Min favorit-korrespondent Anna-Lena Lauréns sommarprat lyssnade jag på i bilen.

På den smala, kurviga vägen var det tomt, jag mötte inte en enda bil. Jag parkerade i gräset under olivträden bredvid en mulåsna som var fastbunden i närmsta träd. Jag blev blöt om handen när han gick bakom bilen för att nosa på mig, och jag höll undan påsen med smördegsrullar från honom.

Det var så hemskt varmt ute fortfarande, trots att klockan var elva på kvällen, men jag behövde inte gå långt. Jag blev säker på vilket hus det var när jag såg en naken Disa och en lika naken Nora (har de någonsin kläderna på den här sommaren?) genom ett fönster, där en liten svart kattunge satt och tittade på mig. Nora släppte in mig och jag kom rakt in i musiken, det var saxofonen igen. Jag fick se den del av huset som Cristina och Lincoln hyr sedan någon vecka tillbaka, jag träffade fler katter, en mastiff-valp som trots att den inte kan vara mer än några månader redan är större än vår Iris... Och i vardagsrummet spelade Runa på maraccas-ägg, Lincoln på gitarr, Luis hade en stor dov trumma, och så var det saxofonisten. Både Disa och Runa hade varit med en bra stund, Disa på stora trumman, Runa på Jesús på munspel. Ju senare det blev desto fler droppade in. Vid något tillfälle spelades något magiskt vackert på sopransax, rytminstrument och min egen trumma, dock inte av mig, som inte är där att jag vågar improvisera med de här proffsen.

Saxofonisten hade jag nästan hört förut. Han bor i Calabacino, den alternativa byn en promenadväg från Alájar. Vi var där när jag var gravid med Runa. Jag kände mig så sjuk, jag blev aldrig bättre, och vid det här tillfället hade jag båda öronen igentäppta. Jag ser att jag inte skrev något om det, men vad ledsen jag var den tiden, de sista månaderna. Ledsenheten som kulminerade den dag som jag fick veta att jag var tvungen att föda Runa på det stora Macarenasjukhuset i Sevilla, där Disa också hade fötts, ledsenheten som fortsatte under hela sjukhusvistelsen, de 25 timmarna som gick innan jag fick se henne, Disa som inte alls hade det bra... Jag var sjuk så längre, så många månader. det var som en influensa som aldrig gav med sig, och det värsta var, märkligt nog, de täppta öronen, det höll i sig i nästan ett par månader och höll på att göra mig galen. Att inte höra?! Men där i Calabacino hörde jag något svagt, svagt, och Jesús, som inte kunde fatta att jag verkligen inte hörde musiken, berättade att ljudet kom från en saxofon, att i huset precis ovanför oss på stigen dundrade det av musik. Det var ett musikhus dit alla som var sugna på att spela kom för att, just det, spela, och se vilka mer som var där.

Klockan var över midnatt när vi gick mot bilen, samtidigt som fler musikglada droppade in, och Disa fortsatte att dansa med Nora.

Den opålitliga datadoktorn

Igår var en riktigt konstig dag.

Det konstigaste hände innan jag vaknat, för då slog vädret om och blev... Kyligt! Vinden som blåste in genom fönstret var kall! Enligt väderprognosen var det 21 grader ute, men jag svepte om mig täcket, och satt sedan och funderade på om jag behövde kofta medan jag jobbade. Kanske för att jag är så van vid värmen. Eller också var det faktiskt kallt. Skönt i alla fall1 och säkert var det den svala luften, eller också det nya teet, men jag kom igång så bra med jobbet, och kände mig nöjd, ända tills Dataproblemet dök upp igen.

I början på semestern fick jag ju lämna in datorn när tangent efter tangent la av, och till slut kunde jag inte ens komma in i datorn. Tangentbordet i den bärbara datorn var kaputt, enligt datadoktorn. Det löstes med att använda ett extern tangentbord. Då och då återkom problemet, en bokstav hakade upp sig och skrev vvvvvvv utan stopp, men det ordnade sig när jag startade om på powerknappen. Nåväl. I förmiddags fungerade det inte att starta om. Och jag kunde inte jobba.

Jag åkte akut till datadoktorn i Aracena en halvtimme bort, fick hjälp direkt av en tekniker som på något sätt liksom avinstallerade tangentbordet. Lättad gick jag därifrån, passade på att handla förnödenheter som bara finns i Aracena, det goda brödet, Disas favoritost från Portugal, ekobananer...

När jag kom hem var Disas kompis Nora hemma, och hennes pappa Lincoln, som tagit med mat för att stanna över lunch, och över dagen. Jag hann inte mer än hälsa, jag hade så mycket missat jobb. Jesús kom med lunchbricka till skrivbordet. Allt bra.

Några timmar senare hände det igen. Vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv skrev datorn av sig självt. Jag närmade mig en stresspunkt, jag hade redan så mycket jobb att ta igen. Men det var bara att åka iväg med datorn. Lincoln tipsade om en kille i grannbyn som är bra och billig, sa han. Han följde med mig dit. Killen såg lite fundersam ut, skruvade sedan isär datorn och jag hade svårt att se på. Det var som att se en hjärnkirurg jobba, med hela hjärnan framför sig. Där fanns alla mina bilder, mitt jobb, texter, lösenord, så mycket. vid minsta misstag skulle allt försvinna. Tänkte jag.

En liten fyrkantig grej ramlade ut från datorn, killen granskade den som om han undrade var den kom ifrån och vad det var för något, och la den åt sidan. Han kikade lite, kände, öppnade ytterligare ett bakstycke, och jag klarade inte av att se på mer, utan försökte fästa blicken på skrivarna och hörlurarna på hyllorna.

- Jag kopplade bort tangentbordet. Det fanns tre komponenter bredvid varandra och jag tog bort den för tangentbordet. Fast det är svårt att veta vilken som är vilken,  en komponent är för tangentbordet, en för musplattan och så är det en till.

Jag satte på datorn, loggade in, och märkte att tangentbordet på den bärbara datorn fungerade.

- Men ska det fungera, om du tog bort den komponenten? undrade jag. Och titta här, pekplattan fungerar inte.

Jag lyckades inte få något bra svar på detta. Jag tyckte att det var tydligt att komponenten för tangentbordet satt kvar eftersom tangentbordet fungerade, men jag betalade de tio euro som han begärde och gick. På något sätt tyckte jag att jag hade kompenserats, genom den mycket stora butikshunden som ställde sig på bakbenen med de enorma tassarna på glasdisken, och blundade när jag smekte hans mycket rynkiga huvud.

Än så länge har jag bara haft problem med Vvvvvvvvvvvvv en gång, så jag avvaktar med att lämna in datorn igen. Till det pålitligare stället i Aracena.

Semester

 Hej gänget!

Här kommer ett litet livstecken. Jag trodde att jag skulle blogga mycket på semestern, men datorn har varit inlämnad, tangentbordet la av. och nu ska vi åka till kusten några dagar, och jag tror att vi inte har internet där. De andra vill att vi blir klara och ger oss av helst genast och låter mig inte blogga ifred.

Detta är slutet av andra semesterveckan. Jag hade så många planer för semestern! Läsa, gå långa promenader med Iris, vara med barnen, potträna Runa, måla, installera lampor och diskmaskin, byta vårdcentral, fixa arbetsvrån, bygga bokhyllor, ta hand om trädgården... Jag hann med ett Ikea-besök på måndagen, sedan tog energin slut. Jag tillbringade hela veckan, energilös och trött och stressad över att semestern gick utan att jag orkade göra något alls, och arg och frustrerad för detsamma. Fötterna svullnade upp. Vi hade ett roligt födelsedagskalas för Disa, som fyllde sju, på söndagen, och då började de svullna fötterna göra ordentligt ont så jag blev liggande på soffan två dagar efter det. Men då fick jag ro att läsa en bok, eftersom jag faktiskt inte kunde göra annat än att vara stilla.

Vi har varit på vattenpark med Disa, haft besök, besökt kompisar i Sevilla, jag var på bio med Disa, och nu är alltså snart den andra semesterveckan slut, bara en vecka kvar. Så fort tiden går!

Det kom roliga paket med posten, med saltlakrits, böcker (till Disa), ostbågar... Det tar vi med till kusten, och spel och kortlek. Nu ska vi bara bada, äta skaldjur, spela spel, läsa, äta jordgubbsglass och träffa barnens kusiner. Det blir en bra avslut på semestern!

Hur är er sommar?

Fredagskraschen

Redan på måndagen börjar jag längta till nästa helg, nästa lördag och söndag, då jag äntligen får fortsätta mina projekt i denna underbara trädgård! För på vardagarna hinner jag ingenting, knappt vattna. Jag har så många bilder att visa! På det nya jordgubbslandet, på blommande vindruvsklasar i mängder, på spanska odjur... Jag skulle ha visat dem i helgen, jag hade bestämt mig för att skriva ett helt knippe av alla väntande inlägg, aviserade Jesús att jag skulle sitta vid datorn, men så blev det inte, jag kraschade in i fredagen, en och en halv timme innan jag skulle sluta jobba, då var jag totalt slut och somnade på sängen, det gick inget annat. Jag var väck hela lördagen också. Orkade inte sitta, inte ordna mat till barnen, inte ta bort smutsiga glas från bordet. Inte ens trädgården gjorde mig gott, jag var så trött. Inget besök blev det på handelsträdgården i Aroche, det var mig övermäktigt att köra bil. Det var väl en förkylning tillsammans med väldigt lite sömn under veckan som gjorde sitt. Hela måndagens arbetsdag försvann när vi blev strömlösa, och de timmarna behövde tas igen... På söndagen hade den värsta tröttheten gått över, jag började fungera igen, så då kunde jag börja jobba (!) ikapp kommande måndag, eftersom Disas skola plötsligt skulle hålla stängt på grund av någon lokal helgdag.

Det blev inte mer än en timme i trädgården på söndagskvällen. Och nu är det onsdag, jag väntar på lördag då jag får vara ute i trädgården hela dagen, men jag är så hemskt trött redan, tänk om det inte blir någon trädgårdshelg den här veckan heller?

Kattpyjamas

Jag sitter i den hemliga skrubben i sovrummet och jobbar, och hör från sängen att Runa vaknar. Jag hör prasslet från täcket när hon rör sig, hör att andetagen låter annorlunda. Jag vet att hon ligger och tittar upp i taket.

- Runa, kom! säger jag tyst från skrivbordsstolen när hon börjar prata, och så hasar hon sig ner från sängen, drar undan draperiet och står där i sin kattpyjamas i ljuset från skrivbordslampan, yrvaken fortfarande, med mjukaste rufset kring ansiktet, rosiga kinder. Jag lyfter upp henne i knät och sitter och håller om henne en lång stund, liten och varm i min famn. Tänk att den här lilla ungen är min.

Februarinjut och flytt

 Vad hände med blogglistan? Jo, jag la av och gick ut och fångade februari själv istället. När jag avslutade mitt vikariat gjorde jag det som jag längtat efter i ett år - började gå. Gick en trevlig vandringsled varje förmiddag och kom tillbaka trött och glad och proppfull av energi! Så härligt! Och blommorna blommade, mimosan lyste gul, det var porlande vårbäckar och tuppar som gal och helt ljuvligt

Vi hade ytterligare en picknick, en riktig långpicknick tills det blev mörkt, med svenskspanska familjen, och jag tänkte varje dag på hur skönt det ändå är att bo i Spanien istället för Sverige på vintern. Trots att jag saknar snön ÄR det skönt att kunna vara ute så mycket, att inte behöva dra på barnen en massa vinterkläder, att få sol i ansiktet och att kunna ha picknick i februari... Toves blogginlägg bekräftade ytterligare vad jag kände. Sedan drabbades jag av en riktig mansförkylning och det blev slutet på promenaderna. Efter manförkylningen började jag ett nytt vikariat och det var dessutom bara en vecka kvar innan flytten och fullt upp med den.

Och nu är vi här. I lördags tog flyttfirman med sig nästan alla våra grejer, idag är det måndag och vi har sovit sista natten i ett nästan tomt hus, i hyreshusets hårda sängar. Det är en massa småplock kvar på nedervåningen som vi behöver köra iväg till huset, nedervåningen ska flyttstädas och pation har vi kvar att avveckla, sedan är vi klara med det här huset. Fyra och ett halvt år har vi bott här, jag har aldrig riktigt tyckt om huset, men det var den bästa lösningen när vi kom till Aracena, det mesta var uthyrt då. Jag kommer inte att sakna huset, men Disa är inte så glad i att behöva flytta. Detta är hennes hem, det enda hon minns, och hon har lite kompisar här omkring, även om det är ursvårt att få dem att komma ut och leka. Disa har reagerat genom att inte vilja vara hemifrån, inte velat släppa mig för att gå in i skolan, och blivit mörkrädd så att hon inte har vågat gå ut ur vardagsrummet själv för att gå på toan, som ligger intill.

Jesús var med när grejerna lastades av i lördags. Det mesta ställdes i den lilla butikslokalen som tillhör huset. Han berättade att citronträdet i trädgården är fullt av citroner, att vi har ett mandelträd som blommar och en enorm jasmin som måste beskäras eftersom den försöker växa in i huset. Han träffade flera grannar som redan visste att vi ska flytta dit, de hade reda på att Jesús är musiklärare i Aracena och vilken skola som Disa går i, och jag tänkte att i en sådan liten by är det nog en viss händelse att det flyttar in en ny familj. Till Jesús glädje såg han dessutom att vår fiskhandlare stannade till med en fiskbil. Han är jättebra, varje natt tisdag-lördag åker han till Isla Cristina på kusten och köper nyfångad fisk och skaldjur som han säljer i sin fiskaffär i Aracena, och nu fick vi alltså veta att vi kan köpa färsk fisk varenda lördag i byn. Jesús fick telefonnumret för att kunna beställa fisk om det är något särskilt vi vill ha.

Dags att sluta, Jesús och Runa har varit iväg och köpt churros till frukost, dags att gå ner och ät och sätta igång med det sista! Vi hörs på andra sidan flytten!

"När ska du blogga om huset?"

 "När ska du blogga om huset?" undrar Tove i ett meddelande en sen kväll.

När jag återvänder till livet, tänker jag, men skriver det inte för det låter ju lite dramatiskt. Men det känns nära sanningen. Den här tio veckor långa heltidsperioden på jobbet är lika tuff som jag visste att den skulle bli, jag tvekade om jag skulle tacka ja. Jesús tyckte inte att jag skulle det. Men det är nackdelen med att vara vikarie och inhoppare, man vet inte när det finns jobb igen. Missförstå inte, det är ett jobb jag tycker mycket om, och jag ÄR glad att ha fått så mycket jobb det senaste. Det är bara det att det är så svårt att få ihop tiden just nu, och jag har dragit ner på så mycket från mitt liv för att få ihop alla timmar varje vecka att jag nästan inte finns kvar, känns det som. Den 9 januari, när sista vikariatet är slut, lyser som en svag stjärna på en mörk himmel, jag behöver hålla ihop tills dess. Jag hoppas på mer jobb senare, förstås, och när vi flyttar har vi Disas skola mycket närmare så det går inte så mycket tid till att lämna och hämta henne, men det vore bra med en liten viloperiod innan nästa vikariat.

Vi fick besök av en riktig stjärna i två veckor, en pytteliten svart kattunge. Det var en vildkatt som hade kommit bort från sin mamma, han skrek efter henne på vår gata en hel eftermiddag. På kvällen befann han sig under vår bil och då lockade jag fram honom med lite mat, han var hungrig. Jag grabbade tag i honom när han kom fram, och milde tid, jag har aldrig varit med om en sådan styrka i ett sådant litet djur! Det var som att ha fångat en skogshare! Han kan inte ha varit mer än två månader, men gud så han kämpade för att komma ur mitt grepp! Jag skyndade mig att stänga in honom i badrummet, och där gömde han sig bakom tvättkorgen och skrek efter sin mamma. Mamman verkade försvunnen, vi spanade efter henne och gav kattungen mat, vatten och en låda med sand. Jag ville inte släppa ut honom, den lille kissen, för han hade inte blivit långlivad på vår gata, med bilar, hundar och elaka människor.

För att göra den långa historien lite kortare, han blev tam och vi tyckte alla så mycket om honom. Han låg på en rosa ullig kudde på skrivbordet när jag jobbade, och han spann och spann, och till slut började han sova i vår säng på natten. Han var så svart att vi gång på gång tog honom för ett klädesplagg, och jag vet inte hur många gånger vi böjde oss ner för att klappa en smutsig svart socka på golvet eller ett par svarta kalsonger. Men den lilla katten var sjuk och dog. Efter tre veterinärbesök dog han av kattleukemi hemma hos veterinären, och vi saknar honom mycket.

Annat som har hänt - huset är vårt. Det var väl det jag borde ha börjat inlägget med. Det kräver ett eget inlägg. Men den sista helgen i februari flyttar vi in i det fantastiska huset. Vi är alltså med hus, och det känns lika stort och skrämmande som att vara gravid. Men eftersom jag är där jag är nu i jobbstressen finns inget som gör mig glad längre, men det vänder när jag får vila. Tur att jag tog ut glädjen i förskott, innan jag blev så trött. Jag tänker, att det första jag ska köpa till vårt fina hus är en gunga till barnen, och en röd hängmatta till mig själv. Gungan ska jag hänga lågt i fikonträdet så att Runa kan klättra upp på den, en stor, rund nätgunga, och hängmattan ska jag binda fast mellan korkeken och något annat träd, och sedan ligga där och bara vila, lyssna till prasslande löv, läsa böcker och bli mig själv igen.