Fallet Lisa

Jag är just nu i Sverige och jobbar.

Idag har jag varit på det värsta jobb jag varit med om.

Har ni följt nyheterna om Lisa?

Länk

Nio år är hon, precis som min Disa.

Lisa och hennes familj har väntat länge på Hovrättens dom - ifall hennes vårdnadshavare skulle få adoptera henne. Vi hoppades så innerligt allihop, trodde nog att beskedet skulle bli positivt, eftersom allt annat är otänkbart.

För en månad sedan bestämde sig Migrationsverket för att utvisa Lisa innan Hovrättens dom kom. En väska på 23 kilo skulle hon få ta med sig när hon hämtades mitt i natten för att köras till flygplatsen. I Albanien skulle hon sedan placeras på ett barnhem, utan att kunna albanska.

Nio år.

Timmar innan utvisningen beslöt Migrationsverket att avbryta för att invänta Hovrättens dom.

Vi väntade tillsammans i familjens vardagsrum. Min uppgift var att filma.

Domen kom: ingen adoption.

Familjens förtvivlan gick rakt in i hjärtat, och där har den stannat. Släpper inte. Det blev inget mer gjort på eftermiddagen. I en villa några mil bort satt en familj i största sorg.

Timmarna går. Till slut säger man åt hjärtat att lägga av. Det är inte mitt barn, inte min familj, jag känner dem inte ens! Sorgen är inte min! Men hjärtat bryr sig inte om sådant. Det lägger inte av, det fortsätter att blöda.

Nio, som Disa.

Innan hade de pratat om att låta hunden få hundvalpar nästa sommar.

Naturligtvis publicerades ingen film. Min kollega skrev en fin artikel. Den är låst, men jag länkar ändå.

2024

Vi provade en ny promenadväg, Iris och jag, mellan två byar. Det var dimma - mitt favoritväder. Kallt och mycket fuktigt. Jag nuddade tunga vattendroppar på löven med fingrarna, för att det iskalla vattnet skulle rinna ned för mina varma händer. Dimman dolde nästan helt de höga berg jag var omgiven av. Vilken skillnad mot snön och kylan i Sverige, där jag har jobbat över jul och nyår. Det kändes gott att vara tillbaka.

Mycket roligt händer framöver. Två födelsedagskalas på lördag, grillpicknick med en massa vänner på söndag, födelsedagskalas nästa fredag, och idag tar jag med Runa till kusten. Jag har läkarbesök, då passar vi på att åka till stranden och plocka snäckor också.

Nytt år. Det här året blir jag förhoppningsvis husägare. Det skulle jag ha varit sedan mars egentligen, men säljaren hade inte registerat tomten på huset. Det inleddes en lång, byråkratisk process som ska vara klar inom ett halvår. Kanske i februari. OM vi då kan köpa huset vi bor i, tror jag att det blir slutet på en tre år lång oro gällande ekonomi och om huset kommer bli vårt eller inte.

Det här blir året då jag (om planerna går i lås) bilar själv med barnen genom Europa till Sverige och upplever midsommarafton med dem. Mycket tråkigt att missa tågluff med dem, men det blir fantastiskt att ha bil när jag jobbar i Sverige i sommar och familjen är med.

Det här året skulle jag vilja resa mindre än 2023. Vara hemma mer med ungarna istället för att jobba långt ifrån dem flera veckor i taget, trots att jag tycker så mycket om mina olika jobb. Men vi behöver inkomsten. Kanske blir det lugnare om huset blir vårt. Inte sådan brådska att spara pengar.

Det här året fyller min allvarliga, omtänksamma Disa tio, och humoristiska, glada Runa, som i mycket verkar ha blivit en kopia av mig, fem. Det går för fort!

Det här året kommer bloggen tillbaka. Bloggandet stannade av, framför allt sedan jag började skriva för Sydkusten varje vecka, men jag har inte slutat blogga.

Det känns som att 2024 kan bli ett bra år!

Skrivande och fotbolls-VM

Jag sitter i tidningshusets tystaste korridor, så tyst att jag ibland undrar om jag är själv i huset, men plötsligt hör det tjut, skratt och jubel från desken, det har aldrig hänt tidigare! Snabb titt på nätet - jodå Sverige har gjort mål mot Japan.

Jag har ingen lust att titta på matchen, skriver hellre vidare på min text och planerar helgjobben, men roligt är det om Sverige vinner. Det är det.

Det har varit bloggtystnad här ett tag. Jag skriver hela tiden, men inte till bloggen tyvärr, jag hittar inte tiden.

Förutom lokaltidningsartiklar skriver jag också kåserier för tidningen Sydkusten en gång i veckan, ifall någon är prenumerant och vill läsa.

Hoppas att ni har en fin sommar!

Bloggträff och akvarellmuseum på Västkusten

I två veckor har jag nu sommarjobbat i Sverige. Två veckor utan barnen. På midsommarafton jobbade jag också, jag bevakade tre midsommarfiranden för tidningen, och jag som inte riktigt har haft någon åsikt om midsommar förut upptäckte att det är en högtid som jag inte tycker om. Sorgetaggen stack för att jag fotograferade så många barn med blomsterkransar i håret, men inte mina barn. De har aldrig firat midsommar i Sverige och kommer förmodligen inte att göra det heller.

Men på lördagen hade jag annat att tänka på, för då skulle jag hälsa på Tove, som jag har lärt känna tack vare bloggen. Känslan är att jag bjöd dit mig själv, precis som jag gjorde när jag träffade Bortugal-Åsa första gången, men så får man göra ibland för att saker och ting ska bli av :-)

En del av er läser Toves blogg också, ni vet att hon efter flera års letande har blivit husägare och dessutom gift sig med sin spanske man. Eftersom hon uppdaterar bloggen så sällan hade vi mycket att prata om!

Tove och hennes familj tog genast med mig på utflykt.

En kort färjetur förde oss till vackra Dyrön där vi promenerade och åt middag på restaurang. En god fisk-och skaldjursgryta blev det för min del, men dumt nog kunde jag inte låta bli att jämföra restaurangens burkräkor med pinfärska räkor från Huelva i Spanien. I övrigt ett toppenställe, trevligt, fint och bästa läget vid den lilla hamnen. Lätt att förstå att de firade bröllopet där!

På söndagen var vi på utflykt till idylliska Klädesholmen där de har bott tidigare, och sedan åkte Tove och jag ensamma till Skärhamn för att gå till Nordiska Akvarellmuseet som jag länge har velat besöka. Vi såg utsällningen Animal Kingdom, och jag tyckte så mycket om Ernst Haeckels otroliga bilder av havsdjur, och konstgruppen Teamlabs makalösa installationer, bland dem en stor skärm på vilken en blombild växer fram. Tidigare tog det ett år innan hela bilden hade fullbordats, nu har det förkortats till 15 minuter, men varje gång man går nära skärmen faller bilden sönder.

Jag hade kunnat stanna länge framför Teamlabs installationer, men var tyvärr, tyvärr tvungen att hinna med en buss. Att ta sig mellan Lidköping och Tjörn går rätt fort om man är bilburen, men med kollektivtrafiken tar det fyra och en halv timme med en omväg via Göteborg.

Den där brådskan till bussen hade det positiva att jag inte köpte en underbar anteckningsbok som jag inte behöver i museibutiken, och inte heller akvarellfärger, papper och penslar, som jag mycket gärna hade velat ha. Jag vill måla, men vet inte hur man börjar.

En riktigt fin helg blev det, så roligt att träffa Tove och hennes familj. Och komma till vackra Västkusten med mjuka klippformationer, små öar, varmt ljus och vajande tång under bryggorna. Det var bara ljudet från fiskmåsarna som saknades, konstigt nog, men det välkomnades jag istället av när jag klev av tåget i Lidköping. Jag tycker om fiskmåsar.

Och kommande lördag tar jag ett nytt tåg till Göteborg, för då ska jag äntligen möta barnen på flygplatsen. Då kommer de!

Att flyga hem

Klockan 07.08 startade resan med buss. Omkring klockan 01 på natten bör jag vara hemma. Däremellan åker jag buss, tåg, buss igen, flyg till London, sju timmars väntetid, flyg till Sevilla, hemkörning av svärfar, och till sist kör jag hem själv, det tar en och en halv timme från Sevilla.

Tove tyckte att det lät som en lång och jobbig resa. Går det inte direktflyg mella Göteborg och Malaga? Jo, det gör det, men jag har fem timmars körtid till Malaga, skulle också behöva betala två veckors parkering.

Det är lite knepigt med resan. Jag letar efter absolut billigaste alternativet. Samtidigt måste planet i Göteborg vara framme så tidigt att både bussar och tåg går hela vägen "hem", och flyget tillbaka till Spanien får inte gå för tidigt, för då kanske det inte går bussar och tåg till flygplatsen så att jag är där i tid. Jag behöver åka hemifrån fyra och en halv timme innan planet går från Göteborg.

Tåget då? Tågresan i somras var så underbar att jag tänkte att jag aldrig mer kommer flyga. Men det var det där med priset. Och barnen. Jag har varit borta så mycket från dem sedan september att jag inte kan ta fler dagar från dem. Varje resväg Spanien-Sverige innebär ytterligare två dagar borta med tåget. Och det kostar mycket mer.

Men jag flyger inte med glädje. Inte bara med anledning av miljöaspekten, utan det är helt enkelt en ovärdig form av resande. Försöka checka in på en apparat, vänta, betala straffavgift för att man inte har checkat in hemma, ta av sig kläder och skor och packa ur handbagaget för att scanna alltihop. Vänta. Stå i kö. Vänta. Checka in på anslutningsflyget, ta förnedrande bilder av sig själv till en omöjlig incheckning och lova sig själv att det är sista gången i livet man åker med förnedrings-Ryanair, bottenskrapet av världens flygbolag. Stå i passkontroll, sitta på golvet och vänta en hel eftermiddag på en flygplats som inte har bänkar, fösas framåt i köer och så vidare, och så vidare. Allvarligt talat. När man kan ta ett skönt tåg istället. Men det var det där med barnen, och priset...

Jag tycker om att se de där eleganta kvinnorna som flyger. De med klapprande skor, som är fint och elegant klädda, smidiga väskor, vackra i håret, luktar gott. En sådan skulle jag vilja likna ibland. Jag kommer stressad, överviktsbagage i väska med trasiga hjul, med praktisk tjocktröja eller svettig av sommarvärmen, fula vandrarkängor, sliten kabinväska som draghandtaget har fastnat på, en ryggsäck fullproppad med smörgåsar och resemat till en hel dag, som knappt går att stänga. Den här gången en bonus i form av mina byxor som är fulla av lerstänk efter gårdagens drejkurs. Det var längesedan jag gav upp att se ut som en sval och elegant resenär :-)

Men inatt kommer jag hem, om Runa vaknar finns jag där, och jag är efterlängtad. Disa har planerat vad Jesús ska handla och laga för gott, hon har ritat en teckning till mig och planerat ordentligt fredagsmys till onsdagseftermiddagen. Tänk att vara så efterlängtad. Det är ett privilegium.

Snöjobb och juldilemma i Spanien

Idag är det trettondagen, den viktigaste dagen under den spanska julen. Jesús hade planerat allt. Redan på nyår tog han med barnens julklappar och lämnade dem hemma hos sin pappa, för att barnen inte skulle ana något. Planen var att sova hemma hos farfar natten innan trettondagen, så skulle barnen finna klapparna där på fredagsmorgonen. Men så blev Runa sjuk i veckan. Ordentligt sjuk. Hon blev lite bättre under onsdagen, men så slog febern och hostan till igen på torsdagen. Vad skulle Jesús göra? Stanna hemma med barnen och låta dem bli utan julklappar? Eller åka till Sevilla med febrig Runa, för att de skulle få julklapparna nästa morgon? Det blev Sevilla.

Men han är trött nu, Jesús, efter all ensamtid med barnen. Trött och frustrerad. Disa vill inget hellre än att träffa släktingar, men det ligger utanför Jesús kontroll, om släktingarna har tid och lust. Ikväll hade han bestämt sig för att åka hem till bergen med barnen, de hade tillbringat hela dagen ensamma i farfars lägenhet, när det plötsligt kom ett meddelande från en släktingfamilj som nu kunde ses.

Jag pratade med Jesús och Runa strax innan de åkte. Jesús var nedslagen, och Runa sa Mamma gång på gång. Fyra dagar till, älskling.

Jag har fått en stor dos med snö medan jag har jobbat. Vilket snökaos det har varit! Jag hade en intervju inbokad i onsdags, men flyttade fram den en dag, smhi hade utfärdat orange varning och jag hade ändå saker att jobba med inne vid datorn. Dagen därpå var vädret inte bättre, men jag gav mig ut ändå. Redan innan jag kommit ut ur stan gled jag med bilen på den hala vägen. Efter några mil på snöig väg stannade jag på en bensinmack intill E20 och pustade ut, innan jag fortsatte. E20 var också täckt av snö, med hjulspår i mitten, och några kilometer senare skulle jag in på en liten landsväg. Det kändes som en mycket dålig idé. Jag körde oerhört långsamt, tills jag fick stanna för att vägen spärrades av en bärgningsbil, som försökte dra upp en snöplog ur diket.

När jag fotat (är man ute på jobb så är man) och kunde köra vidare, kom jag inte mer än 200 meter, så låg en mjölkbil i nästa dike. Framdäcken hängde en bit ovanför marken av den kraftiga lutningen. Jag slirade ut ur bilen för att se om någon behövde hjälp, men olyckan hade skett två timmar tidigare, nu pumpades mjölken över till en annan bil så det skulle bli lättare att dra upp mjölkbilen. Strax kom bärgaren från snöplogsjobbet. Det blev intervju och fler bilder, och så kom jag tillbaka till redaktionen med ett oplanerat jobb. Efter intervjun med musikern förstås.

Idag har jag fotat pulkaåkare. Det har varit ett illvilligt, kraftigt snöfall som letat sig in i fickor, kamera, mobil och kläder. Ett riktigt dåligt snöfall att vara ute med kameran i. Men snö gillar jag! Jag tog en extra promenad på eftermiddagen för att titta på snön i stan.

Imorgon blir det träff med en kvinna som planerar bok om Vänerns eget sjöodjur. Det ni!

Hellre gröt tillsammans...

Skövdes Arenabad är suveränt. Här finns en äventyrsdel med vågor, härlig småbarnspool, många rutschkanor, strömmar, bubbelpool och kafédel där barnen fick glass varje gång de var på badet i somras, två - tre gånger i veckan med sommarbiljetterna. Runis ville tillbringa all tid i bubbelpoolen, som hon kallade El Gusano, och bastun ville hon gärna sitta i, Mörk kallade hon den. Disa ville hoppa trampolin och åka vattenrutchkanor, men det blev inte så mycket åkande för hennes del, eftersom Jesús brukade vara själv med båda eftersom jag jobbade, och fick anpassa sig efter Runis. De pratar fortfarande om badhuset. Bad-us, som Runa säger. Ibland leker hon att hon är på bad-uset.

Relaxavdelningen är fin, med stor varm sten att ligga på, solrum, ångbastu och tre andra badtuar, två pooler, upplevelseduschar. Stockbastu och jordbastu utomhus, mellan dem finns en pool. Här skulle jag tillbringa min lediga dag, årets första dag. Bra idé!

Efter en timme där stod jag inte ut längre. Jag försökte övertala mig själv att stanna tills det blev mörkt och mysigt åtminstone, men jag ville bara därifrån. Jag tänkte på barnen varje sekund. Vad var det för mening att vara där när inte barnen var det? Badhuset, deras favoritplats i Sverige, förmodligen. Jag tänkte på tunna, allvarliga Disa, ville hålla henne intill mig, tänkte på skrattande Runa med armpuffar, och gav upp. Jag gick. Tog bussen tillbaka till källarrummet.

Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam, som det berömda citatet från filmen Tillsammans lyder. Det är värt att broderas och sättas upp på en vägg.

Barnen har haft en fantastisk nyårshelg. Ja, fina mellandagar också. I Aracena hyr kommunen en massa hoppborgar, studsmattor, ansiktsmålare och andra barnaktiviteter, och låter alla ungar komma och leka kostnafsfritt inne på feriaområdet mellan jul och nyår. Där har Jesús och barnen varit mycket, och ungarna har träffat gamla och nya kompisar där.

Nyårsfesten var hos Jesús vuxna brorsdotter. Alla utom farfar kom dit. Alla kusinerna var där. Ungarna lekte nonstop. De stannade och sov över och la sig inte förrän 3.30 på nyårsnatten, till och med Runis höll sig vaken så länge. Lång sovmorgon nästa dag, barnen ville stanna så det gjorde de. Kusinlek igen. Ja, sysslingar kallas det väl på svenska, på spanska kallas alla kusiner. De har så himla roligt tillsammans! Farfar kom över på lunch idag, och när de åkte hemåt vid 19.30 hade Runa fortfarande pyjamasen på sedan igår natt. I veckan åker de tillbaka till kusinhuset och firar reyes magos i två dagar.

Jesús har lovat att frysa in en roscón de reyes tills jag kommer hem, och hans pappa sa skämtsamt att han ska ta med en bit till mig när han hämtar mig på flygplatsen nästa tisdag.

Vi träffar så sällan Jesús familj, vi vet inget om vad som händer i deras liv. De vet inget om våra liv heller, men är fullkomligt ointresserade av det, till skillnad från mig. Nu väntar jag på att Jesús ska ringa. Han har lovat att rapportera en rejäl dos släktskvaller och berätta om årets familjebråk från nyårsfirandet så fort barnen har somnat. Det ser jag fram emot!

Kattungar, nytt jobb, dyslexi och sommarmagi

Gott nytt år, hörrni!

Här sitter jag i mitt hyrda källarrum och fördriver tiden. Det kan ju låta trist, men det är enormt vilsamt. När jag reser till Sverige ser jag till att ha jobb varje dag jag är här för att det ska vara värt resan, men idag, nyårsafton, börjar jag inte jobba förrän klockan 23. Fram tills dess finns ingenting jag behöver göra, mer än hålla mig varm och mätt. Jag har haft sovmorgon, gett mig ut på cykeltur till sjön, det regnade och jag tittade på den grå leran i sanden och keramikskolan intill, den som var mitt förstahandsval till gymnasiet. Jag ville inget hellre än dreja, men det året var det så få ansökningar att kursen ställdes in, och jag hamnade på medieprogrammet, inriktning pressmedia. Hur hade livet sett ut om jag hade fått dreja istället? Märkligt att tänka på. Inga tidningsjobb, inget Bolivia eller Spanien, ingen Jesús... Ett helt annat liv.

Jag funderade på att cykla hem, för att se "mitt" hus där jag växte upp, men kom fram till att inget gott kommer ur det, så jag cyklade tillbaka till stan istället.

Jag har ett par stora högar böcker från biblioteket, tillgång till filmer på svt nu när jag är i Sverige, radioprogram, julmust, knarrig fåtölj... Underbart. Gissningsvis är jag inte klar förrän framåt två inatt innan nyårsartikel och bilder är publicerade, så imorgon blir det ny sovmorgon, sedan tar jag bussen till spa-avdelningen på badet i Skövde. Bra start på det nya året!

Jesús och barnen är i Sevilla. De firar nyår med släkten hemma hos Jesús brorsdotter. Det är raka motsatsen till min egen lugna dag, och de har så roligt med alla kusiner! Jesús skickar bilder då och då. Hade jag velat vara där? Oh ja!

Man kanske ska göra någon slags sammanfattning av 2022, innan året tar slut? Ja, låt oss prova!

Disa utreddes äntligen och det visade sig, som jag trodde, att hon har dyslexi. Man kom också fram till att hon har en särskild begåvning i kreativitet. Jag lärde mig att dyslexi är så mycket mer än läs- och skrivsvårigheter, att en dyslektiker behöver upprepa allt så många gånger innan kunskapen sitter, jämfört med de flesta andra, att engelska är en enorm utmaning, att obefintligt bollsinne och oförmåga att ta på skorna på rätt fot också kan härledas till dyslexin. Men sedan höstterminens början får Disa mycket stöd i skolan, flera specialpedagoger som sitter med henne, och en som kontrollerar hennes undervisningsmaterial och anpassar huvudlärarens undervisning och metoder efter Disas behov. Det har varit en gladare unge sedan dess!

Runa började skolan och trivs, hon har en bästis där från förskolan. Men de första månaderna pratade hon inte. Det var för många nya människor. Inte ett ord sa hon, förrän en dag då hon lyssnade på religionsgruppens lärare som berättade om Jesus hund. Jag vet inte vad hunden hette, men fel namn var det, enligt Runa, som var tvungen att protestera.

- Nej, Jesús hund heter Iris!

Runa visste inget om religiöse Jesus, för henne är Jesús bara namnet på hennes pappa, och familjens hund heter Iris och inget annat!

En bild från första skoldagen. Röd pippiryggsäck på ryggen och en docka fastsatt i bröstbandet, som alla skoldagar de första månaderna.

Kissen Chovai, som en dag bestämde sig för att bo hos oss, fick ungar. Roligt hade vi med dem, men det var en mardröm att bli av med kattungarna. Alla som gillar katter har fler än de kan ta hand om, övriga vägrar katt.

I början av året stod det klart att det inte skulle bli mer jobb på skolan son jag arbetade för, de hade allt färre elever. Det blev att se sig om efter nytt jobb, och det är bara att konstatera att det har blivit väldigt bra! Jag började arbeta som reseledare under våren, med två resor till Lissabon. Sedan blev det tre Andalusien Runt på hösten. Arbetet som reseledare är det stressigaste och tuffaste jobb jag har haft. Och samtidigt väldigt roligt och tacksamt.

Den uppkomna arbetslösheten ledde också till jobb på min hemstads lokaltidning, där jag har velat jobba sedan jag var 18. Tillbaks till mitt eget yrke, till min hemstad, och till flera gamla kollegor. Det är enormt roligt. Hoppas att jag även kommande år får vikariera där.

Under 2022 började jag sälja svenska bakverk på marknader, och blivit känd i vår alternativa krets som Hon med bakverken.

Jag har lärt känna kanadiensiske Jude, den holländska, härliga familjen och nya, fina personer på tidningen.

Jag reste äntligen Spanien-Sverige med tåg, och min ensamresa till Sverige är en av de bästa resor som jag varit med om. Har alltid vetat att jag är en tågperson :-)

Sommaren var fullkomligt magisk. Vi hyrde ut huset i Spanien och hyrde en studentlägenhet i Sverige. Jesús skaffade sommarkort på äventyrsbadet som ligger nära lägenheten, och jag tror att barnen alltid kommer att minnas sommaren 2022 tack vare det fantastiska badhuset. Vilken badsommar!

Runa besökte för första gången en godisaffär. Det gjorde så stort intryck på henne att hon blev stum.

På helgerna, när jag var ledig, utnyttjade vi tiden till max. Vi besökte muséer, plockade jordgubbar och blåbär, åkte tåg, gick på loppisar, lärde Disa att cykla, tittade på raggarbilar, badade, var på cirkus... Disa och jag gjorde en egen utflykt, åkte på vraktur i kajak.

Mest av allt jobbade jag. På huvudredaktionen och upplevde midsommar för första gången på många år (oväntat känslosamt), men framför allt på två olika lokalredaktioner. Bara att åka runt på Kinnekulle på arbetstid är ett privilegium. Jag skrev om trädgårdsmästare, hantverkare, världsomseglande kaptener, träffade Bo Kaspers Orkester, blev utskälld av en skateboardförening, var inne på fryslager i -40 grader, åkte båt äldre än Titanic och åt årets godaste glass i hamnen, och träffade en mycket speciell konstnär. Det tog flera veckor innan jag ens vågade fråga om en intervju, ingen aning om varför. Intervjun blev av min sista vecka på redaktionen. Fotografen och jag åkte vilse i jakt på konstnären, som visade sig vara en så humoristisk person att jag satt med flädersaft i den gungande trädgårdsstolen och grät av skratt. Texten var svår att skriva, tungt, tungt var det, men den blev bra, och när den äntligen publicerades kändes det som att jag hade levt med konstnären och reportaget större delen av sommaren, vilket jag också hade gjort. Han gjorde intryck.

Jag åkte mycket bil, och lyssnade mycket på radio. Kul i början, sedan lärde jag mig innebörden av ordet Sommarplåga. Kom fram till att jag inte tål radioskval, vill bara höra musik som känns, annars föredrar jag tystnad. Det är väl därför jag bara lyssnar på samma favoritlåtar, år efter år. Disa upptäckte Miss Li, jag upptäckte gruppen Detektivbyrån och låten En annan typ av disco, som jag lyssnade på i huvudet där jag körde fram och tillbaka över berget medan jag funderade på konstnären som jag inte våga be om intervju. 2022 års nytillskott i min annars intakta låtskatt. Här är den.

Berätta gärna om ert 2022, eller nyår i kommentarsfältet, det vore roligt att läsa.

Gott nytt 2023!

Granen

Av allt konstigt som jag har fraktat mellan länder i till bristningsgränsen fyllda väskor, ryggsäckar och kartonger, tar nog detta priset. Mitt i resväskan, omgärdad av 24 kilo julklappar, pysselsaker, tomteskägg, hundtomtedräkt, ljusstakar, halmprydnader, ljus, chokladaskar, julböcker, Ingrid Marieäpplen, pepparkaksformar, adventskalendrar, toarpskrona att dekorera med Disa, spionpenna och de (endast) fyra klädesplagg som fick plats... Ligger en levande liten julgran. 

Den levde i alla fall när vi lämnade Lidköping.

Den tänker jag på nu, när jag strax ska gå ombord på det första av två plan som tar mig hem till barnen.

Granen och hockeyspelet.

En höst långt borta

Det har varit en höst på resande fot. Jag jobbar nu dels som reseledare i Spanien och Portugal, dels som vikarierande reporter i Sverige. Roligare jobb är svårt att tänka sig, men de kommer med en baksida. Barnen.

Det har gått en vecka sedan sist jag reste iväg. Och jag befinner mig fortfarande i Sverige, är borta i sammanlagt 17 dagar. Innan dess hade jag varit hemma sju.

Disa ville inte att jag skulle åka. Dagen innan hade hon dessutom fått feber, så hon var sjuk och ledsen och ville sitta nära hela tiden, fast jag egentligen hade behövt packa. Jag skulle läsa för henne när det var dags att sova, men hon brydde sig inte om boken.

- No quiero que te vayas, sa hon där hon låg i min famn. Jag höll hårt om henne, strök över det tjocka håret.

- Jag har inte heller lust att åka, sa jag, höll kvar henne tätt, tätt intill och hoppades att hon inte skulle vända ansiktet mot mig, men det gjorde hon inte, hon somnade utan att märka att hennes hår var blött av mina tysta tårar.

Runa förstår inte varför jag är borta. Frågar mycket men är glad ändå och visar saker för telefonen när vi pratar, trots att jag inte kan se. Disa vill aldrig prata, och jag fattar det, det finns dagar då det är för jobbigt att höra deras röster. Ett par gånger har hon lånat Jesús telefon, för att skriva meddelanden. De är lite svåra att tyda, men hon övar med specialpedagogerna på att separera ord, och hon skickar rad efter rad med hjärtan. Först försökte jag skriva till henne på svenska, men fick inse att jag måste använda spanska om hon ska förstå något alls. Hon har svårt som det är att läsa på modersmålet spanska.

Jag har njutit av höstfärgerna, kylan, snön, jobbet, men tänker ständigt på barnen. De borde ha fått uppleva snön, gått halloweenvandring i skogen, ätit lussekatter och gått på julmarknad. Vad gör jag här ensam? Jobbar så att jag kan köpa ett hus åt dem, påminner jag mig om. Några månader kvar bara, innan vi måste skriva på kontraktet. Nästa höst kan kanske familjen följa med när jag ska jobba. Till Sverige. Vi kanske kan hitta på något för att fira jul i Sverige också? Vandrarhem som har julfirande? Så att de får uppleva en svensk jul. Och snö.

Jag går på loppisar och köper julböcker, ljusstakar, juldekorationer och pysselmaterial att ta med hem, för att åtminstone försöka göra det lite juligt, trots att vi bor i Spanien och ingen annan i landet vet vad julmys är, eller byter till julgardiner och sätter fram tomtar. Eller tänder ljus. Dagen efter den alternativa marknaden, som jag ska sälja bullar på, tänker jag starta julen med barnen. Frågan är bara: hur får jag hem alla grejer? Det har blivit många böcker, så att säga. Och pysselmaterial. Och röda gardiner är inte inhandlade än men jag vet vad de väger...

Annat jag funderar på är om, ja, jag vet hur galet det låter men jag skojar inte... Om det är möjligt att ta med en liten riktig gran till Spanien. I vandringsryggsäcken...

Snart är det december, då ses vi igen <3

Överraskningsmöte och olycksstart på jobbet

Hej gänget!

Det här inlägget skrev jag för en månad sedan, men publicerade det aldrig. Det publiceras nu, innan jag skriver något nytt :-)

Det är så roligt att vara på en svensk arbetsplats. Ta fikapauser, prata med gamla och nya kollegor, ha fasta arbetstider. De första tre veckorna har jag arbetat på huvudredaktionen. Skrivit om tre konstutställningar, pratat med tre arga män, med Lisa Nilsson, varit på konserter och träffat diamantbröllopspar. Därefter skickades jag iväg till en av lokalredaktionerna. Här jobbar jag ensam på en liten redaktion med pyttekök en trappa, det skulle kunna bli riktigt trivsamt om jag hade mer tid på mig än fyra veckor. Det är roligt här också. Eller, det kommer att bli roligt, men starten igår var lite påfrestande. Det första som hände var att jag backade på en stolpe med lånade jobbilen. Mycket långsamt, det blev inget märke, men lite skärrad blir man ju. När jag kom fram fick jag inte igång datorn, dataskärmarna, telefonen, mejlen och övriga program som jag behöver för att kunna jobba. Dörren ut mot gatan har ett hemligt litet lås som jag inte kunde låsa upp. Det mesta löste sig under förmiddagen, men på eftermiddagen åkte jag vilse på Kinnekulle, upptäckte att minneskortläsaren var obrukbar och åkte till slut vilse på väg hem också, när jag trodde att den eländiga dagen äntligen var över.

Det mesta har löst sig, och jag har hämtat en ny kortläsare, men jag kan fortfarande inte låsa upp dörren, inte skriva ut papper på skrivaren och inte heller skicka mejl från redaktionsmejlen. En klar förbättring alltså.

De första tre veckorna i Sverige hyrde jag ett litet rum i en källare med tillgång till kök och toalett och jag hade en polsk man till granne. Sedan kom familjen. Oturligt nog kom de samma dag som jag skulle jobba till klockan 23, och därefter skulle jag jobba både lördag och söndag och tre dagar till. Men vilken arbetsplats jag har hamnat på! Först fick jag byta kvällsjobb mot dagjobb, därefter fick jag sluta tre timmar tidigare för att möta familjen vid tåget! Är det normalt? Kan man annat än att trivas på ett sådant ställe?

Jesús hade åkte hemifrån med barnen redan på torsdagsmorgonen för att lämna nyckel till den förste som ska hyra vårt hus i sommar. På eftermiddagen tog de bussen till Malaga, sov på billigt hotell och gick upp mitt i natten för att flyga till Göteborg. De satt på tåget till Skövde, där vi hyr lägenhet, samtidigt som jag var på väg till samma station med bussen, utan att Jesús visste om det. Den timslånga bussresan har aldrig någonsin känts så långsam förut. Men tio över tre mötte jag dem alltså vid tåget, till deras stora överraskning! Underbart var det! Jag tog Disa i handen och gick tillsammans med de andra till Pressbyrån och köpte glass, korv och drycker, och sedan tog vi lokalbuss till den lilla studentlägenhet som vi hyr i sommar.

Jesús har skaffat sommarkort på äventyrsbadet som ligger på gångavstånd från lägenheten, och de har varit där varje dag som barnen har varit friska, och Runas vattenrädsla släppte redan första dagen. De har hunnit vara sjuka också. Vi har träffat släktingar, varit en sväng i Göteborg (där visade sig Disa vara sjuk, stackaren), plockat jordgubbar (här var Runa sjuk) och kokat jordgubbssaft, och hyrt cykel till Disa som äntligen får cykla.

Det är lite konstigt med svenskan. Jag vet inte om det beror på språket eller om det är för att jag har varit borta tre veckor, men Runa är ibland helt tyst med mig, säger inte ett ord på många timmar. Hon pratade mest svenska med mig i Spanien, men medan jag var iväg, övergick hon helt till spanska. Och Disa tappade svenskan för längesedan. Hon kan bara säga enstaka ord på svenska. Nu är hon så gammal att hon vet att hon inte kan kommunicera på annat språk än svenska här, och det gör att hon också blir helt tyst tillsammans med andra, eller så gör hon ljud på något bebisspråk.

Doftminnet

Jag hade trott att det skulle bli känslosamt att komma till Sverige efter tre år, jag har haft hemlängtan. Men jag klev av tåget i Malmö och kände inte mer än ett Jaha, nu är jag här. Göteborg likadant. Sista stoppet på resan var min hemstad Lidköping. Roligt att vara där, men känslosamt? Inte.

Men doftminnet är starkt, vet ni. Och känselsinnet. Jag söker minnen med händerna och näsan. Jag spärrar ut fingrarna för att känna den svala vinden överallt, önskar att den blåste in innanför kläderna, söker den friska kyla som biter i huden, men det är för varmt. Fingertopparna dras mot björkstammar, mjukt gräs och lena, solvarma träväggar.

Jag stoppar näsan i en saftig limpa Skånegrova från bageriet och drar in doften. Jag stannar vid blommande häckar, luktar på junisommar, minns och smakar på namnen som kommer till mig; spirea, syren, schersmin, thuja, hängbjörk, rhododendron... En av mina favoritblommor; pionen, står i blom, enorma, tunga, rosa blommor, men de har planterats för långt ifrån staketen, jag når inte doften av dem. Vågar inte gå in i trädgårdarna för att lukta, så jag stoppar in huvudet i ett kylskåp i mataffären istället, där buketter med pioner står till försäljning, men jag känner inget.

Jag fortsätter istället med att samla dofter från varm, nygrillad kyckling, grillköttsmarinad, nybakad pizza, duschkrämen (kom på att jag visst köper samma duschkräm varje gång jag kommer till Sverige, det är många minnen samlade i den flaskan), ny bil, bibliotek, gamla och nya böcker, tomma block, fikarum och lukten från ett matrum där kollegorna värmer sina lunchlådor. Nytryckt tidning. Lidköping ger inte samma känsla av att komma hem längre, men tidningsredaktionen gör det, trots att detta är en annan redaktion. Jag är ringrostig, men det är fortfarande ett av de roligaste jobb som finns. Glädjen bubblar under ytan. Hade jag varit smidigare i kroppen, och inte haft hälsporre, hade jag skuttat i korridorerna.

Svenska sedlar och mynt

Jag letade efter något till packningen, och fann en gamnal tjugokronorssedel i en låda. Jag tog upp den och funderade på vad jag skulle göra med den. Gäller tjugokronorssedlar fortfarande?

Jag var tvungen att googla. Jo, tjugan finns kvar. Och jag hann se att en kul 200-kronorssedel också används nu för tiden. Jo, jag börjar minnas att jag har sett den förut, kanske till och med betalat med en?

Men när jag går in på Riksbankens sida om giltiga svenska mynt, blir jag förvånad på riktigt. En tvåkrona??!

Den måste ha funnits vid senaste Sverigeresan också, för tre år sesan, men jag har absolut inget minne av det.