Det långa inlägget om vår hund Iris

Många har frågat om vår lilla adoptionshund Iris. Här berättar jag om varför hon kom till oss och hurdan hon är.

När vi var instängda de där första månaderna av pandemin önskade sig Disa mest av allt en kanin. Det blev ingen kanin, men Jesús och jag sa till varandra, att det som verkligen skulle passa Disa är en hund. Hon älskar Juanito, lärarens hund som är med i skolan ibland.

Vi hade inte alls tänkt skaffa hund, men det var ett tankefrö som hade börjat gro. Jag tyckte själv att det skulle vara väldigt trevligt med en hund, och började åtta månader senare kika på de många djurorganisationernas webbsidor över hundar att adoptera. Det finns så oerhört många hundar, och katter, som behöver nya hem!

Det blev allt tyngre att läsa om alla adoptionshundars öden, och annonser på köp- och säljsidorna. Det var så många förfärliga historier. Hundar som levt hela sina liv fastbundna i en skrotbil, som hade så såriga ben att de inte längre kunde gå. Slagna hundar, övergivna hundar, vandrande, skräckslagna skelett, hundar som bundits fast i vägräcken vid motorvägen, såriga, sjuka... En obehaglig annons jag minns skrevs av en man som ville byta bort sin hund mot ”något som kunde intressera” honom. Vad som helst. Många annonser handlade om jägare som inte längre jagade och därför inte hade användning för sin hund. Vissa sökte en gratishund som var stor och aggressiv för att vakta hus och gård.

Jag blev förtjust i en liten grå hund som kom till en organisation, han var helt överväxt av småkrullig päls. Det gick inte att se att det fanns en hund där innanför, innan de som hittade honom rakade av all päls och  det visade sig vara en liten krake som kallades för Elvis. 

- Hur går det med hundletandet, undrade Disas lärare en dag efter skolan.

Vad skulle jag svara? Jag hade så många olyckliga hundöden i huvudet och ville rädda varenda en, men det behövde ju bli en hund som skulle fungera bra i vår familj.

Läraren ringde en kompis som är med i en organisation i en grannby, som skickade mig vidare till trumslagar-Cristina, som samma kväll skickade bild på en liten vit och brun hund med hängande öron. En underbar liten hund som fungerar fint med barn, sa hon, men som var livrädd för andra hundar. Det var därför Cristina inte hade kunnat vara vovvens jourfamilj.

Jag fick nummer till den nuvarande jourfamiljen. Lustigt nog var det också bekanta, dottern var samma tjej som hjälpte sin pappa att leda stjärnvandringen som vi aldrig borde ha åkt på Vi bestämde att vi skulle ses, så att vår familj fick träffa den lilla hunden.

När de kom hade de med både hundsäng och mjukispingvin. Hunden var reserverad med mycket vänlig, och när vi hade pratat en timme hade de bestämt sig för oss. De lämnade kvar hunden, och dottern grät. Hoppsan, vad hände? Skulle hunden stanna hos oss? Tydligen. Nu var hon vår.

Hunden grät också, på sitt sätt. Hon ylade vid ytterdörren och försökte komma ut, springa ikapp familjen som lämnat henne, men hon var instängd hos oss. Hon resignerade och la sig tyst i soffan. Och vi försökte trösta det här ännu främmande djuret.

Den lilla hunden fick namnet Iris och visade sig snart vara en pärla! Hon hade visserligen fullt med loppor som kröp i pälsen, men efter att de försvunnit gick det inte att låta bli att gosa med henne. Hon är en fullkomligt genomsnäll liten vovve. Lugn för det mesta, skäller bara om främmande katter kommer in i trädgården, och ibland när en annan hund kommer för nära henne. Hon låter den vilda Runa göra vad som helst med henne, jag får hålla koll så att Runa inte sätter sig på Iris rygg, hoppar på henne i sängen eller kniper hårt tag om nosen, benen eller svansen. Iris själv protesterar aldrig. Försöker bara komma loss och flytta på sig.

Hon är otroligt kräsen. Om jag ger henne hundmat tittar hon på mig som om jag hade lagt grus i skålen. Jag har försökt med många sorter. Enligt veterinären ska man bara blanda ut torrfodret med sådant som hon tycker om, och efter hand minska på det goda, men med Iris har det inte fungerat.

I början promenerade jag med henne i koppel genom byn, men jag kände mig så uttittad här där alla hundar går lösa, att jag efter två veckor provade att släppa Iris lös. Numera går hon alltid lös, men hon behöver ha koppel när vi går över en bilväg, för hon har ingen respekt för bilar. För henne har bilvägen varit som en magnet, dit hon alltid springit när hon tagit sig ut, har till och med lagt sig på vägen när bilar kommit i full fart! Tre gånger har hon blivit påkörd. Tredje gången såg jag att hon var under bilen och trodde att hon skulle ligga död på vägen när bilen kört vidare, men hon överlevde då också, och har sedan dess haft en hälsosam rädsla för bilar.

Kopplet används ändå med försiktighet för Iris är en utbrytarkung av rang, hon tar sig ur hundhalsband, selar och hundtröjor (hon är oerhört frusen). Hon går lös, tio meter framför mig, men kommer alltid när jag visslar på henne. En mjukt ”no no” räcker som tillsägning.

Veterinären uppskattade hennes ålder till knappt ett år när hon kom till oss för snart tre år sedan. Hon verkar vara en blandning av andalusisk podenco och beagle, och jag tror att hon skulle användas som jakthund, men att hon inte dög till det. Det är lite oklart vad hon har varit med om, men den som inte ville ha henne slängde ner henne i en hundgård för upphittade hundar, och därifrån fick hon nog sin stora rädsla för andra hundar. På något sätt hamnade hon sedan på en brandstation, där brandmännen försökte närma sig henne och ge henne mat. När jourfamiljen tog emot henne var hon mycket mager, gömde sig i en garderob och var rädd för allt och alla, men allra mest för andra hundar.

Det har blivit mycket bättre, även om det är en hund i byn som skäller så våldsamt att hon vägrar gå förbi hans hus. Hon har varit rädd för golvmoppen, och är fortfarande rädd för grymtande grisar, men springer inte längre i panik när hon hör dem.

Iris är en skogshund. Första sommaren med henne var vi i svärfars kustlägenhet i El Portíl en vecka, och Iris avskydde det. Hon ville absolut inte kissa, och bajsade inte förrän dag tre, när jag undrade om hon kanske höll igen för att det inte fanns någon skog att bajsa i, utan bara glatta stenplattor och asfalt, och mycket riktigt. Därefter gick vi till en liten stranddunge flera gånger om dagen. Hon hatade sirenerna, motorcykeldånen, människorna, marknaden, åkattraktionerna, och blev inte sig själv igen förrän vi kom hem. Då sprang hon ut och in genom dörren som en galning, och Vargen likaså, han som fått stanna hemma.

Vargen ja, han blev inte glad över den nya familjemedlemmen. Inte alls. Han satte sig i respekt redan första kvällen genom att sticka klorna i Iris när hon försökte nosa på honom. Det var bara första gången. Åh, vad han har varit elak! Ofta vägrar hon gå förbi katten när han ligger i korridoren eller i dörröppningen. Förut när han var elak tjöt hon till och sprang och gömde sig hos mig och gnydde upprört. När jag sedan skällde på Vargen tog hon några steg efter honom som för att hota att jaga efter honom. En gång när jag körde ner Vargen från skrivbordet blev han arg och hämnades på Iris, orättvist nog. Han sprang bort till soffan där Iris sov och satte en klo i henne. Men det blev bättre. Vargen har accepterat situationen och Iris håller sig undan honom.

Chovai är en mycket snällare katt, det har aldrig varit problem mellan henen och de andra.

Iris vill gärna vara i centrum och blir avundsjuk varje gång jag klappar katterna istället för henne. Då kör hon in huvudet under min arm eller försöker hoppa upp i mitt knä.

Vi tycker mycket om varandra, och hon vill inte gå på promenad med någon annan än mig. Hon sätter rumpan i marken och drar bakåt redan två meter från ytterdörren, om hon märker att jag inte följer med på promenaden, vilket är lite besvärligt. Disa slutade försöka för länge sedan, tyvärr.

Frusen är hon som sagt. Pälsen är så tunn att huden syns mellan pälsstråna. Hon fryser inne om inte brasan brinner för fullt. När det är för kallt i vardagsrummet får hon sova i sovrummet med elementet på. Jag har provat olika hundtröjor för att hon ska håla sig varm, men hon tar av sig alla. Den senaste satt dock på i ett par dagar innan den försvann spårlöst. Jag misstänker Iris. Hela hon skakar när hon fryser, och hon vägrar att gå utanför dörren när det regnar. Hon håller sig hellre en hel dag än att gå ut i regnet och kissa. Jag tänkte mycket på henne under julen i Sverige, när det var -13 grader som kallast och snö. Hon hade aldrig fixat det. Hon är inte gjord för svenskt klimat.

Iris är en makalös hund och jag har aldrig träffat på en snällare varelse. Hon blir så glad när någon kommer hem att hon viftar på svansen så mycket att hon nästan faller omkull. Ja, hon välte faktiskt ofta när hon var yngre, för att hon viftade så.

Som vakthund är hon värdelös eftersom hon älskar när det kommer besök, men som sällskap är hon bästa tänkbara!