Den bästa födelsedagspresent jag fått

Hej gänget! Jag fyllde år för ett par dagar sedan. Då åt jag på glassrestaurang med barnen och en barndomskompis och hennes familj, resten av tiden packade vi ihop tält och åkte bil. Men jag tänkte berätta om födelsedagspresenten jag fick av Jesús förra året. Den bästa present jag fått. Texten är tidigare publicerad i tidningen Sydkusten, men med några ändringar:

Allt började med en födelsedag – min egen. Att fylla år är roligt, framför allt sedan jag förstod att sambon aldrig firat födelsedagar i sin familj och sedan dess inte haft några förväntningar utan ordnat något själv. Ibland kommer han ihåg hur gammal jag är och ibland får jag födelsedagspresent av honom. Ett år fick jag löfte om en hängmatta, fast det blev ingen hängmatta. Året därpå fick jag löfte om halva kostnaden av en hängmatta, men det blev ingen det året heller. Men så fyllde jag år igen i somras och jag fick ett kort som det stod Flygtur på.

Drygt fyra månader senare var det dags.

Jag borde ha varit mer entusiastisk inför flygningen, men jag är lite skeptisk till höjder mer än en meter över marken. Dessutom kände jag mig mest ledsen, eftersom jag skulle åka på jobbresa dagen därpå och vara ifrån ungarna nästan tre veckor.

Tidigt på morgonen packade vi bilen full av sömniga barn i pyjamas, kex och frysta bullar eftersom vi inte hunnit äta frukost, min Sverigepackning, samt en kompis som hade hälsat på några dagar och som vi placerade mellan barnstolarna. Precis allt var med, tänkte jag när vi stressade kom iväg, och det stämde, med undantag för mitt insulin som låg kvar i kylskåpet. När jag kom på det hade vi redan hunnit åka en halvtimme, men det var bara att vända. Och komma till flygningen en timme försent. En diabetiker som reser bort tre veckor utan insulin blir en död diabetiker.

Efter tre timmar i bilen var vi framme, drygt en halvtimme utanför Sevilla. När vi svängde av från grusvägen ramlade det ner människor från himlen. Jag fick en otäck känsla av att ha missuppfattat något viktigt.

-    - Jag ska väl inte hoppa fallskärm??

Jag anser visserligen att man ska göra sådant som skrämmer en, livet blir så begränsat annars. Men fallskärmshoppning är undantaget från min livsregel. Dessutom har jag nästan provat på det. Något närbesläktat i alla fall.

Det var när jag studerade naturfotografering och friluftsliv på Åland, och vi en dag skulle hoppa från en bro. Ålands högsta bro imponerar kanske inte om man åker bil över den, men om man står däruppe och ska hoppa ner i avgrunden, fastbunden i en sele, är den mycket, mycket hög. Tre meters fritt fall är lite jämfört med en som hoppar fallskärm från ett flygplan, men för mig är det där hoppet fortfarande det värsta jag har gjort. Ett ögonblick av ren skräck. Jag gör aldrig om det.

Jag behövde inte hoppa fallskärm. Bakom fallskärmshopparnas byggnad stod små flygplan uppställda, dit skyndade sambon och jag medan vi lämnade kvar kompisen att klä på barnen, som fortfarande bar pyjamas.

En vänlig man följde mig till ett av de små planen, vi satte oss och han förklarade pedagogiskt knappar och reglage, och visade styrspaken. Jag skulle själv få styra planet uppe i luften.

Det var det minsta flygplan jag hade sett. Det fanns plats för två personer bredvid varandra och ingenting mer. Hade vi burit dunjackor hade det blivit trångt.

Den vänligen, pedagogiske mannen klättrade ur planet, det var nämligen inte han som skulle flyga med mig, utan en annan pilot som just kommit fram till miniplanet. Men vad var detta? Var han verklig? Hade han klivit ut ur en film? När jag berättade om honom för sambon sedan, skrattade han och sa, att de väljer nog ut de snyggaste piloterna att flyga med nybörjarna, för att vi ska vilja komma tillbaka.

Ja herregud…

Men nu skulle vi upp i luften! Glastaket drogs igen, bara en liten luftspringa lämnades öppen, på med hörlurarna, och i dem sprakade röster av piloter som var uppe i luften. Vi fick vänta en liten stund på ett plan som skulle landa, sedan var det vår tur att köra ut på landningsbanan. Det lilla planet fick upp en imponerande hastighet och strax lämnade vi marken, steg högre och högre.

Långt bort syntes Sevillas skyskrapa och Alamillo-bron sticka upp, men ditåt skulle vi inte.

Jag fick i uppgift att styra mellan byarna Coria del Rio och Puebla del Rio som låg framför oss, och sedan svänga höger och följa Río Guadalquivir. Minsta lilla rörelse med styrspaken så svängde planet.

Vi följde floden. Framför oss låg det stora risfältsområdet som fascinerar mig så mycket. Om ett par månader kommer allt att ligga under vatten, berättade piloten. Det skulle jag gärna vilja se. Vi såg byn Isla Mayor och jag spanade efter Isla Menor och de vägar jag kört vilse på, och lite längre bort syntes en rosa fläck i en blå vattenspegel, det var flamingor. I fjärran låg havet. Det var underbart.

Sedan var den lugna flygturen slut. Den äventyrliga tog vid. Om jag ville? Klart jag ville! Plötsligt föll vi rakt ner mot risfältet under oss, det var som att åka ner för en brant berg-och-dalbana, fast uppe i luften istället. Lika otäckt som roligt, och en vecka senare skrattade jag fortfarande högt för mig själv varje gång jag kom att tänka på det.

Eftersom jag varken mådde illa eller spydde efter detta, och det hade verkligen varit besvärande att spy i det pyttelilla planet, undrade piloten om vi skulle göra en loop också.

Det vågar jag inte, tänkte jag.

-    - Okej.

-    - Säkert? undrade han, och jag tänkte, nejnej, det finns fortfarande tid att säga nej, men svarade istället:

-     - Javisst, och så började vi åka mot marken i en vansinnig fart, sedan tog han upp planet igen och snurrade runt med oss, och jag fattar inte fysikens lagar, hur jag kunde sitta kvar i sätet istället för att dunka huvudet i glastaket när jag befann mig upp och ner, men jag satt kvar, och det var galet och helt fantastiskt!

Efter den loopen ville jag stanna kvar i det lilla planet resten av dagen, möjligen resten av livet också. Flyga mot stranden, över Aracenabergen, över Sevilla, ja, varför inte se hela Spanien från luften? Ta med det lilla planet över Europa, flyga över Norges fjordar? Istället åkte vi ned mot trädtopparna, flög tätt ovanför dem, och där träden tog slut sänkte piloten planet ytterligare och flög precis ovanför ett stort gräsfält utan att nudda marken, och sedan upp igen.

Den där flygturen var otrolig.

Det var lite vingligt att klättra ur planet, marken gungade som när man har klivit av en båt, och själv var jag full av känslor. Jag var så lycklig att jag inte kunde sluta le, samtidigt hade jag lust att gråta utan att veta varför. Vad var det här? Blir man så påverkad av en flygtur? Känslor ”all over the place”, för att citera prins Daniel. Men medan lusten att gråta la sig satt den där lyckan i. Jag kunde inte sluta le på hela dagen. När någon pratade med mig uppfattade jag bara hälften av vad som sades, eftersom jag mentalt fortfarande var uppe i luften. Och sorgen över att resa ifrån barnen nästa morgon ersattes av tacksamhet över att de finns och att jag får åka hem till dem igen, när jobbresan är över.

Det kanske inte är trollkarl jag ska bli när jag blir stor, utan pilot…

Empati och medmänsklighet sällsynt i spansk sjukvård

 På universitetssjukhuset i Sevilla ligger en liten sjuåring på en avdelning. Han känner gång på gång på det som var hans öga, och gråter och vill åka hem. Sjuåringen är Disas kompis, och hans mamma är vår vän Goretti. I fredags var pojken med om en cykelolycka och föll så olyckligt att benen runt ögat är sönder på tre ställen, och ögat, som inte går att öppna, ser ut som något stort, tungt i olika mörka färger. Ingen vet om pojken kommer att kunna se på ögat igen. Nu väntar man bara på att svullnaden ska gå ner så att ansiktet ska kunna opereras.

Det här upptar det mesta av mina tankar nu.

Igår kom Goretti hem till Aracena för att ta hand om sin femåring, de skulle sova hemma tillsammans. Jag åkte över med en stor påse med färg, penslar, glitter och saker att måla, en pysselpåse helt enkelt, och kanelbullar och lite annat. Pojken behöver saker att förströ sig med, han kommer nog bli kvar på sjukhuset ett tag, och en spansk sjukhusvistelse är sannerligen inte rolig. Jag minns när jag själv låg inlagd tre veckor som nioåring, när jag fick diabetes. Det hade kunnat vara tråkigt att minnas, men jag minns den roliga lekterapin, dit jag fick gå och pyssla så mycket jag orkade varenda dag, och så det där paketet som kom från Erikshjälpen, som skickades ut till barn som fick ligga länge på sjukhus. Jag minns snälla sköterskor, och att jag hade det riktigt bra där. Den här pojken kommer knappast ha samma minnen.

Någon lekterapi finns naturligtvis inte. Det finns dock en sjukhusskola, samt en liten vagn med böcker som barnen får låna ifrån. Om man betalar kan man också få titta på tv. Och om man träffar på en vänlig människa i personalen är det enbart tur. 

Spansk sjukvård tycker jag är fantastisk. Man får alltid hjälp, och det tas prover och anlitas specialister tills en diagnos går att fastställa. Den medicinska delen fungerar för det mesta utmärkt. Men sjukvård handlar inte enbart om medicin, utan om psyket också, och här brister det så att det skriker om det. Nu har jag haft ganska mycket med den spanska sjukvården att göra. dels som diabetiker md många kontroller, men också då Disa var inlagd en vecka som nyfödd och alla hennes efterföljande kontroller, och när jag själv har varit inlagd de båda gångerna efter barnens födsel. Och det som verkligen har satt sig efter alla besök och sjukhusvistelser är en enorm frustration och ledsnad över bemötandet, bristen på empati och medmänsklighet.

En av många händelser, som jag inte vill minnas, var i slutet av graviditeten med Runa. Tredje trimestern, jag sov uselt, alla sovställningar värkte, och dessutom hade min diabetesläkare gett mig en sensor som mätte blodsockret hela tiden. Resultaten skickades till insulinpumpen, och varje gång resultatet steg över eller under en mycket, mycket snäv gräns pep pumpen och larmade mig så att jag skulle ha koll på vad som hände, och var tvungen att stänga av larmet. Den här blodsockergränsen var så snäv att det sällan gick mer än tio minuter utan ett larm. På dagen kan man bli frustrerad, på natten är det fruktansvärt att ständigt, ständigt väckas av larmet, när man redan har så svårt att sova. Det är som en tortyrmetod. Jag var så trött och ledsen av sömnbristen vid nästa kontroll hos diabetesläkaren, men hon tyckte att det var fullkomligt oviktigt, för blodsockret hade ju blivit bättre!

När nu Goretti berättar om hur hennes son blir bemött av sjukvårdspersonalen blir jag så förfärligt arg! Hon tycker att sjukvårdspersonal borde få kurser i hur man bör bemöta människor under sin sjukvårdsutbildning, och jag kommenterar att det inte borde behövas, empati och medmänsklighet borde finnas naturligt hos var och en.

Jag tar upp det med Jesús på kvällen, när jag kommit hem.

- Vi brukade ju prata om att de som jobbar på barer och restauranger och i butiker är så fruktansvärt otrevliga i Spanien, men det gäller ju sjukvårdspersonal också! Hur är det möjligt? Hur kan någon som jobbar med sjuka och utsatta människor vara så otrevlig?

- Ja, och så är det alla otrevliga lärare, säger Jesús, som vantrivdes på skolan han jobbade på förra året, på grund av att kollegorna, framför allt de yngre lärarna, var så otrevliga och empatilösa mot barnen.

Sedan har vi alla andra offentliganställda, alla som har det minsta makt, om det så gäller att stämpla en usel blankett. Man är i deras våld, kryper och protesterar inte, för får man inte den där usla stämpeln är det kört.

Behöver jag skriva att detta inte gäller alla i Spanien? Nej, det förstår ni. Jag har mött guldkorn, den belgiske barnmorskan, Disas lärare, en tidigare läkare som var så rolig, registreringsdamen i Aracena, för att bara nämna några, men ta mig sjutton, chansen att träffa på de vänliga är inte så stor. Och jag kan inte begripa hur detta kommer sig. Finns det fler länder där arbetande människor är lika otrevliga som i Spanien?

Nu är Goretti tillbaka på sjukhuset, hon blir borta i ett par dagar, och femåringen ska bo hos en klasskompis under tiden. Vi väntar på besked om pojken, och jag beundrar den här mamman som låter så lugn och positiv i telefon när pojken är bredvid, samtidigt som hon på ett otroligt sätt döljer raseriet hon känner över den som hon menar bär ansvaret för olyckan.

Tandläkarskräck och valium

Min tandläkarskräck började när jag var liten. Eftersom jag inte gillade att gå till tandläkaren bestämde sig min tandläkare för att lura mig när en tand skulle dras. Hon sa inget om det, sa bara att vi skulle prova en bedövningskräm. Hon strök på tjockt med kräm på en sådan där mjuk rulle och höll den en lång stund mot tandköttet. Sedan sa hon att hon skulle känna där om det var bedövat. Gör det här ont? Gör det här ont? frågade hon gång på gång, nä, nä, ja, ja, JA! för med ett ryck drog hon tanden och den smärtan... Och sedan dess har den där lilla vassa grejen som man undersöks med fått mig kallsvettig och tårögd, och så var det den där nålfobin (jodå, sprutor är också jobbiga, inte bara blodprov), och så gick det ett antal år utan tandläkarbesök. Och nu gick en bit av en tand av så det var bara att gå.

Vi har en tandläkarmottagning precis vid det gamla tvättstället, dit gick jag. Fick tid för undersökning dagen därpå, alltså idag, och det var en upplevelse, kan man säga. Man måste ha munskydd på sig hela tiden när det är möjligt. Fast det var en parentes. Den här tandläkarmottagningen har en massa konstiga apparater. Jag fick stå i en maskin och bita i något medan en apparat snurrade runt huvudet och tog en bild. det var vanliga bilder, sedan spärrades läppar och kinder ut och bilder togs av tänderna framifrån. Till och med en porträttbild av mig togs!

I alla fall, imorgon ska jag tillbaka för att få min stackars tand omhändertagen. Förhoppningsvis går den att rädda. Jag chansade och frågade om det går att få lugnande, för den där sprutan blir jobbig, det vet jag. Och strax därefter hade jag ett recept på en tablett valium i handen. Jag har aldrig tagit valium, tror jag. Någon slags tablett fick jag visserligen när jag fick injektioner i ögat.... Är inte det rätt starkt? Det är nog bäst att få undan så mycket jobb som möjligt innan jag tar den där tabletten, för efteråt kanske det blir svårt att jobba...?


Eller vänta... Jag sökte på nätet. Effekt av valium. En person undrade det i en tråd, hade visst tagit fyra gånger min utskrivna dos för att dämpa ångest vid föredrag i skolan, och kände sig inte annorlunda alls utan hade samma ångestfyllda självmordstankar... Varför kollade jag... Tänk om den där tabletten inte hjälper alls? Tack och lov att jag bara behöver inför en injektion i munnen. Det finns folk som har det tufft på riktigt.

Femtiotredje dagen i karantän - längtan till havet och förlängt undantagstillstånd

Nästan dagligen säger vi till varandra, att så fort vi får lämna hemmet och åka någonstans, så ska vi åka till havet. Närmsta strand ligger drygt en timme söderut, men vi ska inte åka till närmsta strand, utan till en som ligger lite längre bort. Jag bloggade inte om det, men för ett och ett halvt år sedan, när Jesús var borta över helgen på någon spelning, bokade jag rum åt mig och Disa i La Antilla, på ett riktigt charterhotell, tror jag. Jag har aldrig varit på charterhotell förut, så det var spännande!

Rummet var underbart, det fanns ett härligt poolområde (fast det var november och alldeles för kallt för att bada), buffé-restaurang och någon musikalisk kvällsunderhållning. Det kändes otroligt konstigt att vara där. Anledningen till att det blev just det hotellet var att de hade en liten spaavdelning. Bastu fick jag inte besöka med barn (grrr) men vi njöt av den lilla varma bassängen och bubbelpoolen (som barn inte fick besöka dag två, tillfällig bestämmelse, grrr igen). Det var väldigt roligt att göra den miniresan med Disa, och Runa i och för sig, hon låg och sparkade inne i magen som var så stor redan då, men det jag skulle komma till var den härliga stranden som vi besökte innan vi begav oss till hotellet. Vilken härlig strand! Vi gick länge och plockade snäckor, sådana där stora snäckor som tar upp hela handen. Det var grått och regn i luften och vi plockade fickorna fulla. Jag har fortfarande en av de stora snäckorna i kameraväskan, som minne.

Till den stranden vill jag åka, när vi får lov att resa inom regionen. I slutet av maj kanske?


Undantagstillståndet förlängs med två veckor till, till den 23 maj. Det var på håret att regeringen inte fick det stöd den behövde för en förlängning. Medan partier i andra länder går ihop och samarbetar för att föra landet genom krisen, händer det motsatta i Spanien. Här är nivån låg i vanliga fall, nu har det urartat med protester, fula tillmälen och anmälningar. Det tredje största partiet, extremhögerpartiet Vox, vägrar att ens samtala med regeringen om Spanien i corona-krisen, eftersom socialisterna, som vann senaste valet, samarbetar med vänsterpartiet Unidas Podemos.

Trettionionde dagen i karantän - Sevillaminnen och coronasång

Så skönt det är att jobba igen! Svårt att koncentrera sig visserligen, två barn i samma hus är inte ljudlösa, men vilken välbehövlig fysisk distans från dem! När jag har jobbat klart och ska lägga Disa tycker vi båda att det är så roligt att ses igen, vi kan njuta av varandras sällskap, och inte som innan, när vi mest tärde på varandra. Det kan ju bli så när man ofrivilligt är tillsammans varje stund på dygnet.

Kvällen innan röstades den fjärde förlängningen av larmtillståndet och karantänen igenom, detta som ska gälla till den 9 maj. Med största sannolikhet öppnas inte samhället då heller.

Det här börjar skrämma mig. Hur länge kan man stänga ner ett samhälle? Vad får detta för konsekvenser? Kan detta vara riktigt?

Vi går inte längre och längtar efter att karantänen ska upphöra, som de första veckorna, för känslan är att den kommer att pågå i evighet. Vad ska man fästa tankarna på? Se fram emot? Hoppas på... Ja, det är nog inför varje förlängning av karantänen i landet, att någon liten lättnad ska göras. Den här gången blir det barnen. Det talas om att de kommer att få gå ut en timme varje dag, så länge de är med enbart en vuxen och inte träffar några andra människor. Nä, så sorgligt det låter. Så sorgligt det är.


Här i Spanien har vi en corona-sång, visste ni det? Det är en gammal dänga från 1988 som dragits fram i ljuset igen, ett 30-tal artister har samarbetat och gjort en nyinspelning, var och en från sin karantäntillvaro förstås. Resistiré av Duo Dinamico. Den handlar om att inte ge upp, utan klara sig igenom skiten som livet bjuder på ibland. Nästan 23 miljoner visningar på Youtube sedan 1 april, den sjungs från balkonger i städerna. Inte riktigt min musik egentligen, men nu rör den vid hjärtesträngarna på något sätt. Man lever i sin bubbla, dagarna passerar, man väntar, väntar, och så, med lite musik och bilder från andra solitärer, påminns man om den förfärligt sorgliga och skrämmande situationen, med alla instängda människor i landet Spanien, andra som också har svårt att sova, som är oroliga och som saknar någon. Många med en ekonomisk oro som genomsyrar allt. Många i sorg, utan att vara nära dem som sorgen ska delas med. Och musiken blir en liten påminnelse om vad Spanien är också, eller var. Men det känns mycket, mycket längesedan, den där tiden när vi åt paella hemma hos svärföräldrarna, när Jesús och jag lyssnade på flamenco på La Carbonería eller slank in någonstans för en tapa, gick på konstmarknad eller åt solrosfrön på något trevligt Sevilla-torg... Vad jag saknar allt det där! Och livet här, med picknick, vänner, vandring...

Klicka på länken till sången, om ni vill lyssna.

Dansbandskungens version

Melodifestivalen.
Då kommer jag att tänka på detta, för ett halvår sedan...

Det märks så tydligt ibland att jag inte bor i Sverige. I somras till exempel, på jobbet.
Det kändes som om jag var den enda i Skara som inte visste vem Dansbandskungen är.
Men jag fick läsa på snabbt, jag skulle nämligen träffa honom och skriva om honom inför Skarakvällen, då han skulle spela med sitt band Järnvingarna.
Samt uppträda som Dansbandskungen.
Jag vet inte varför, jag följer knappast Melodifestivalen härifrån Spanein, men Samir och Viktors Bada nakna hade jag visst hört ändå. Och det gjorde det väl ännu roligare, för jag satt och skrattade högt på redaktionen åt Dansbandskungens version, på västgötska.

Jag skrattar inte högt längre, men kan inte låta bli att le varje gång jag hör låten.

Enda gången jag skrev bandyreferat

I går var det SM-final i bandy, dam och herr, det missade väl ingen?
Det jag var intresserad av var förstås hur det skulle gå för Villa Lidköping mot Västerås SK. Drygt 30 bussar med skaraborgska supportrar åkte till Stockholm för att heja, och P4 Skaraborg körde slogan- och hejaramstävling med finalbiljetter som pris.
Det gick inte så bra, det blev 5-2 till Västerås.

Jag bryr mig egentligen inte ett dugg om bandy, men om Villa spelar SM-final är det en annan sak. Det är ju mitt lag!


Jag har varit på bandymatcher. Två gånger som jag minns.
Ena gången med Jesús, så han skulle få uppleva bandy.
Andra gången i jobbet, flera år senare.
Det var ett misstag.
Som allmänreporter på lokaltidning kan man råka ut för i princip vad som helst, utom sport för det sköter de mycket kompetenta sportreportrarna. Men den här dagen fanns ingen på sporten att tillgå, och bandymatchen måste bevakas.
Jag satt hela eftemiddagen och förberedde mig genom att läsa Bandy for dummies på internet för att få ett hum om vad bandy är och vad det finns för regler.
Jag åkte till arenan på kvällen, blev placerad i pressbåset tillsammans med de andra reportrarna, fick fika och hade det okej ända tills matchen började.
Inne i båset var det varmt och skönt, men jag blev helt kall när jag insåg att jag inte fattade någonting alls. Jag hade ingen aning om vad som hände på planen! Jag hann inte ens se bollen, det gick så snabbt, och missade varje mål.
Jag blev mer och mer stressad. Hur skulle jag kunna skriva ett matchreferat av det här?
Började tjuvlyssna på reportern och fotografen från konkurrenten samt radioreportern, de var mycket insatta och kommenterade allt som hände, verkade vara stora bandyfan dessutom. Följt Villa hela livet, kände varje spelare personligen, inte missat en match... Antecknade lite vad de sa, men det hjälpte inte mycket eftersom jag inte förstod vad de menade. Det var som ett anant språk. Bandyspråket.
Kollade måltavlan vad det stod, vem som ledde, och blev förfärad när jag inte förstod tavlan heller! Det var så många siffror!
I halvlek smet jag ut i iskylan och ställde mig bakom arenan för att kunan ringa sportchefen utan att någon såg eller hörde mig. Han var på någon tillställning och förklarade lugnt och pedagogisk därifrån att det spelas en bandymatch någon annanstans samtidigt, och på måltavlan ser man hur det går där. De som gillar bandy vill veta det, för att se vilket lag det vinnande laget i den här matchen ska möta nästa gång.

Jag hängde inte med alls.
Efter matchen gick jag omkring och letade efter omklädningsrummet för att få prata med någon av spelarna som kunde kommentera matchen. När jag äntligen hittade dit var konkurrenten redan på väg därifrån, vi möttes i dörren, och jag gick in och ryckte tag i någon med en liten handduk, på väg in i duschen. Han pratade inte så mycket, så de klassiska "Hur gick matchen" och liknande var inte till nytta.

Det som räddade jobbet och gjorde att det blev en artikel var att pappa hade en kompis som varit på samma match och kunde förklara för mig på telefon vad som hade hänt.

Puh.

Aldrig mer bandyreferat.

För ett år sedan...

Tänk att det har gått ett år i dag, ett år sedan jag lades in på sjukhuset för igångsättning.
Jag var livrädd för förlossningen. Kvällen innan kom vänner hem och vi åt kyckling från kycklingstället och jag skulle få något roligare att tänka på än det som väntade nästa dag.
På morgonen, efter mycket lite sömn, åt Jesús och jag frukost på en bar utanför sjukhuset innan det var dags.

Tänker jag tillbaka så minns jag vissa delar mycket tydligt, jag som har så dåligt minne annars, och annat kommer jag knappt ihåg. Värkarbetet, från att värkarna började och ett dygn senare när det bestämdes att det skulle bli akut kejsarsnitt eftersom det gick för långsamt, det kommer jag inte ihåg så mycket av. Att det var smärtsamt, jovisst,pang bom med en gång, en enda lång värk utan de där vilopauserna mellan som det talas om, eftersom mina kom så tätt, så tätt... men det minns jag inte så mycket av, för hur ont det än gjorde var det så kort tid. Och graviditeten innan var smärtsammare.
Benet. Ischias.
Jag har brutit armen - två gånger till och med, och jag säger inte att en bruten arm är mindre smärtsam än ischias, däremot på samma nivå. Men en bruten arm värker mindre när den är gipsad. Ischias-smärtan höll i sig i flera månader. Allra värst var det när jag hade råkat röra mig oförsiktigt, när jag hade stått upp en stund, råkat komma emot med foten i något eller när jag suttit, då blev smärtan fullkomligt outhärdligt vedervärdig i ungefär en halvtimma - trekvart, då jag fick ligga helt stilla, sedan mattades den av en aning så att jag kunde göra något igen, prata eller läsa lite.
Jag minns natten med värkarna, sömnlös natt och ovänlig, hårdhänt personal, jag minns morgonens utmattning och gråt då jag fick smärtstillande för att få vila en stund.
Jag minns när barnet plockades ur mig och lades på mitt bröst. Hon låg så konstigt, med en kroppsdel i mitt ansikte, men jag kunde inte flytta på den eller känna på henne för mina armar var fastbundna i operationsbordet.
Jag minns hur jag kördes iväg till uppvaket och hur jag snabbt fick byta ett par ord med Jesús som väntade utanför, när jag rullades iväg.
De långa timmarna på uppvaket. Smärtan när epiduralens verkan avtog, den smärtsamma vägen till rummet när varenda gupp skar i kroppen.
Förvåningen och... jag vet inte, besvikelsen, kan det ha varit det? när inte bara Jesús väntade på mig på rummet, utan också hans föräldrar. Hur jag kände mig i vägen, som att jag kom och störde där de hade det trevligt, där de tillsammans hade tagit hand om Disa i flera timmar, gett henne två flaskor med mat, hållit i henne, lagt henne, bytt på henne, tittat på henne.

Första bilden på Disa. Ej tagen av mig. Jag hade inte kommit tillbaka från uppvaket då, och hade ändå inte kunnat hålla i kameran eller komma så nära henne efter kejsarsnittet. Två dagar senare kunde jag också fotografera henne.

Hur jag ville prata med Jesús efter och om allt som hänt, men att hans föräldrar var där så länge. Och stannande medan Jesús gick och åt, det var många, många timmar sedan han fått mat i sig. Var det då jag ringde hem?
Smärtan.
Den sömnlösa natten, det gjorde för ont i operationssåret. Jag låg så obekvämt i sängen men kunde inte röra mig för att ändra ställning.
Mannen som kom för att tvätta mig, smärtan då.
Hur Jesús mamma la Disa på mig för att jag skulle försöka amma henne, men hur jag inte kunde hålla i henne för att det gjorde för ont.
Hur Jesús mamma fortsatte att försöka få mig att amma de där dagarna, här är det kvinnliga släktingar eller vänner som tar hand om den biten, och det närgångna i det.
Dagen efter, Jesús föräldrar kom redan på morgonen. Senare hans syskon och syskonbarn. Min ledsnad när alla beundrade bebisen, fotograferade henne, höll henne, och jag kunde inte göra någonting, jag bara låg blick stilla och försökte stå ut. Det kan tyckas konstigt, men jag var inte beredd på att ett operationssår kunde göra så ont. Och sammandragningarna av livmodern på det.
Först sent på kvällen var vi ensamma. Jag var tvungen att ta mig ur sängen och gå på toaletten, det verkade omöjligt, men det gick. Men först tog jag mig fram till Disas lilla låda där hon sov, jag fick äntligen själv se henne och ta i henne.
Toalettbesöket som var en nära döden-upplevelse, det kändes som om magen skulle gå upp.
Den långa söndagen, välkommet besök av vänner, och Jesús föräldrar var där förstås. Jag ville bara hem. Rörde mig så mycket jag kunde för att få komma hem. Kunde sätta mig i fåtöljen där Jesús försökte sova på nätterna, och hade Disa i famnen. Amningsförsöken fortsatte.

Måndagen och den efterlängtade men olycksaliga hemfärden.
Det var så skönt att komma hem, även om jag just då var så arg att jag stängde in mig i sovrummet och lät Jesús och svärmor ta hand om barnet, för jag ville inte se någon av dem.
Jesús pappa som knackade på dörren.

Jag förstår att det är en kulturell skillnad detta. Här kommer hela familjen till sjukhuset och låter sällan den nyförlösta vara ifred. I Spanien måste man ha minst en anhörig med sig hela tiden på sjukhuset, personalen räknar med det. Det måste finans någon som kan hjälpa till med toalettbesök, tvätt, lakanbyte, vatten, sällskap. Jesús behövde äta, men fick inte ta med sig mat till avdelningen, och han behövde sova, och under tiden var det snällt att hans föräldrar stannande hos mig, jag kunde inte vara ensam. Jag kunde inte ta vattenglaset ens, än mindre ta hand om Disa när hon blev ledsen eller behövde något (du milde vad smärtsamt ett kejsarsnitt är). Men det var påfrestande. Att aldrig vara själv. Om det i framtiden blir ett syskon måste vi göra på något annat sätt. Åtminstone de första timmarna måste vi få vara ensamma. Är min åsikt.

Hemlivet, svårigheten med amningen, tjatet om amningen från omgivningen, Förlossningsdepressionen.
Men också de fina stunderna, Disa i famnen medan jag läste, såg en film. Hon sov och sov och jag kunde bara betrakta det lilla varma, ömtåliga barnet som låg i min famn. Hennes roliga ansiktstutryck, hur hon redan första eller andra månaden betraktade oss och världen med en analyserande, fundersam min.
Oron när hon blev inlagd för att hon inte ökade i vikt. Och hur allt vände efter det och blev bättre och bättre.

Det var tufft, men åh, vad det var värt det.
Och det fortsätter att bli bättre och bättre och roligare hela tiden, var går gränsen?
Det blev ett år med väldigt mycket gädje, tack vare den här lilla människan som är den finaste jag vet och den jag tycker mest om i hela världen. I morgon fyller hon ett år.

Förlossningsberättelsen 1
Förlossningsberättelsen 2
Förlossningsberättelsen 3

I arkivet under september 2014 har jag skrivit om när D var inlagd.

Spanjorer och fotboll

Tydligen vann Sevilla UEFA-cupen i går kväll.
Jag vet det eftersom Jesús råkade ringa sin pappa precis i slutet av finalmatchen, och hans pappa FATTADE inte hur någon kunde ringa i ett så illa valt ögonblick. Och han trodde inte på vare sig att Jesús inte tittade på matchen eller att han inte visste vad det var för match.
J la på och lämnade far och hans barnbarn att titta färdigt.
Vi hörde hur det gick medan vi packade. I det här bostadsområdet hejar ALLA på Sevilla (och inte Betis, andra Sevillalaget) så jublen var nog ännu värre här än på andra ställen i stan.
Jublen från hundratals öppan fönster.
Sedan smällarna.
Biltuten.
Vansinnesåkarna på motorcykel.
Biltuten.
Vrålet från någon som åkte omkring med megafon.
Biltuten.
Biltuten.
Fram till klockan två på natten.

Det var fruktansvärt irriterande.
Tre gånger var jag på vippen att ta på mig skorna, åka ner i hissen och skälla på marodörerna, förklara läget med en sovande liten tjej som lätt vaknar, men hindrades av att de flesta firarna befann sig i bilar som åkte förbi.

Hasch-klumpen

Första gemensamma lägenheten var en pytteliten på Calle Alfarería i Triana, superläge. Väldigt liten var den som sagt, men mysig, fint renoverad, lummig patio och högt till träbjälkarna i taket. Mittemot huset snickrade silversmederna och stans siste krukmakare hade sin verkstad ett par hus bort.

När den större lägenheten på bottenvåningen blev ledig tog vi över den. Etagelägenhet, en liten trappa upp till sovrummet, med öppen vägg långt ner till vardagsrummet. Den var så fin och mysig!
Nackdelen var att den var mörk och fuktig. Det var som att bo i en grotta. Jag är väldigt glad över att Jesús åkte tillbaka i förväg efter sommaren i Sverige och tog hand om kackerlackorna. Det var sådana enorma mängder. Efter det kallade vi pation utanför för kackerlackskyrkogården, för det var där alla döda kackerlackor slängdes.
När vi flyttade in och städade efter de förra hyresgästerna hittade vi:

• En jättestor hatt från Mexico
• En tioeurosedel
• En bellota.

Bellota, säger ni, vad är det? Jo, det är hasch i den form ni ser på bilden, som smugglats in i landet genom att någon har svalt klumpen och sedan bajsat ut den.
Klumpen hade legat länge och torkat så den var oanvändbar.
Strax efter det fick vi veta att förre hyresgästen sålde droger, rätt stora kvantiteter faktiskt, välkänd försäljare, och det var därför han hade ett stort kylskåp i hallen, som han för övrigt ville att vi skulle köpa av honom. (Kunde då inte begripa varför någon skaffade ett extra kylskåp att ha i hallen.)
Det var nog på grund av den här mannen det ringde på dörren och knackades på fönsterrutan mitt i natten ibland...

Sjuk? Hoppas du är man

Ibland har jag undrat över varför Jesús pappa har fått starroperationer på båda ögonen, och Jesús mamma inte fått opererat något av sina starrögon.
Det ena ser hon ju knappt på.
Det kan ha en medicinsk förklaring, men jag som kommer från Sverige, det "jämställda" landet, vet att åtminstone där behandlas kvinnor och män olika i sjukvården. Jag är misstänksam med andra ord.

Jag tror också att det hade varit annorlunda om jag hade åkt in med pappa till akuten istället för mamma den där gången. När hon hade sådana förfärliga magsmärtor att hon inte kunde sitta upp. Hon hade hädat ut länge innan hon bestämde sig för att det var bäst att åka.
Hon fick ligga på en brits i många timmar. Ingen läkare tittade till henne ens. Och något smärtstillande kunde hon inte få förrän någon läkare hade uttalat sig.
Magsmärtorna berodde på någon av alla tumörer hon hade och som hon sedan dog av, men vad jag vill säga är att hade det varit pappa på den där britsen är jag övertygad om att väntetiden hade varit mycket, mycket kortare.

På den här bloggen kan ni läsa om en annan erfarenhet av att kvinnor och män inte behandlas lika inom vården. Här är det en liten unge som är sjuk, men inte förrän vid tredje besöket på akuten, då med pappan istället för mamma, undersöktes barnet.
Tillfällighet?
Tror inte det.

Jag rekommenderar den här artikeln.
Det har gjorts en undersökning som handlar om just skillnaden inom vården för kvinnor och män.
Krasst kan man säga att sjukvårdsrådgivningen hellre pratar om oro och känslor med kvinnor och om symptom med män, och att om du är mamma och har ett sjukt barn ska du inte ringa sjukvårdsrådgivningen. Låt en man göra det istället, för ditt barns bästa.


Jämställdhet kan man inte lagstifta fram.
Och man kan inte tvinga människor att byta åsikter och livssyn vid, säg, 20 års ålder, så jämställdhet börjar redan vid födseln. Uppfostrar man pojkar och flickor efter könsstereotypa mönster är det detta man får. Att förstärka skillnader mellan könen som inte ens finns är inte bra, och med en sådan syn kommer samhället aldrig att bli jämställt.
Jag tycker att det är viktigt, men vet att många andra inte bryr sig. Varken om ojämlikheten idag eller om att göra något åt den.

Fjärilar, apor, lianer, djungel!

Det var bara några månader av tiden i Bolivia, men detta minns jag bäst.
(Digitala bilder har jag inga, men den som är nyfiken på var den här platsen ligger, och se vissa bilder, kan titta in på DEN HÄR länken.)

Jag skulle göra ett volontärjobb, men något blev fel och jag hamnade på ett hotell.
Egentligen två, ett i byn, ett i djungeln. Där låg gästtält inbäddade i grönskan och i mitten fanns en slags rund samlingspunkt under växttak, där var köket, hängmattorna, bardisken och bastun.
Det blev fel, men jag trivdes så bra, så jag sa inget, ville stanna.

Det var inte turistsäsong, så vi var själva där nästan hela tiden, Tino, Pedro och jag. Ibland var Ivaldo där, ofta kom Valente och hälsade på.

Fem dagar kvar till avresa.
Minnesbilder poppar i huvudet utan avbrott.


Pyttelille, muskulöse Pedro, argentinaren, såg alltid skyldig ut, alltid skrattande ögon, alltid kinden full av cocablad, alltid en säck med apelsiner på ryggen när han gick någonstans. Han sov i ett minitält på en träställning framför bardisken. Det tältet var hela hans hem.

Morgonen då jag och Tino hittade en hög med kvinnoskor på en gräsplätt. En sko av varje sort. Varför låg de där? Var Pedro den skyldige? Vad hade han gjort?

Floderna man måste korsa för att komma fram. Den gång då jag förlorade fotfästet när jag vadade över.

Tino med musklerna.

Valente som var så söt och blyg, unge killen, vilket hår han hade! När han var med på en av få guidade turer då det var turister på besök, han gick och svängde med macheten, jag trodde att han försökte verka macho. Förstod senare att han jobbade med den där macheten varenda dag på apelsinodlingen, det var hans jobb att ta hand om den.

Valentes hjärtsjuke bror som dog. Det hade regnat, och den enda bilen som fanns gick inte att använda på de leriga vägarna. Valente coh två andra hjälptes åt att bära honom på bår hela natten genom djungeln ut till den asfalterade vägen för att komam till sjukhuset. Brodern dog där, 20 år gammal.

Alla besök till apelsinodlingen, Tino som klättrade, jag som stod nedanför och samlade i säck och åt. Åh så goda!

Nattpromenaderna hem från Mataracú, den lilla byn med kombinerat skolhus/kyrka, fotbollsplan och kiosk där vi ibland köpte salta kex. Bostadshyddor och ropavstånd till den andra.

Nattliga promenader, under stjärnorna, utan ficklampa för att spara batterier.

Den äldre mannen som fiskade upp den största fisk jag sett, och försökte lära mig säga "Apelsiner är bra för hjärnan" på quechua.

Nybakat bröd, bakat i lerugnen, med honung till frukost, och riset som kokades över elden, där fanns ingen elektricitet.

Barbacka ridturer på små hästar, ridturen en sen kväll till den stora floden långt bort, en kväll när nästan all mat var slut. Vi skulle fiska. Jag och Tino tröttnade, men Pedro och de andra stannade kvar. Pedro kom inte hem dagen därpå. Inte dagen efter heller. Vi blev oroliga och började leta efter honom. Han hade övernattat i Mataracú.

När maten fortfarande var slut (utom riset), och Tino och de andra bestämde sig för att skjuta något djur. Pedro skjöt någonting, men istället för att ge oss mat gick han med det ända till Yapacaní, sålde det och köpte cocablad.

Baden i bäckarna och vattenfallen, de vackraste bad man kan tänka sig. Att flyta i vattnet, blinka upp mot himlen och se tusen fladdrande fjärilar i de skönaste färger ovanför huvudet.

Lianen, skräckupplevelsen, vad jag gjorde bort mig där. Det är svårare än man tror att svinga sig i en lian.

Tino och Valente som lekte med en livsfarlig lian över ett stup.

Mörkret, mörkret om kvällarna. Och första gången jag såg eldflugor.

Ljuden. Fåglarna. Aporna, de små och de stora med dova läten. Insekterna. Och en gång hörde jag till och med en jaguar.

När vi halkade med motorcykeln och jag brände sönder handen. Begriper inte hur jag lyckades ta insulinsprutorna efter det, jag kunde ju inte hålla i något alls.

Kolibrin som krockade mot ett fönster och som Tino bar in till mig för att visa..

De stora råttorna som sprang omkring och grävde i mina kläder på nätterna.. Jag tål inte råttlukt längre.

Vinterkylan. Kyla i fuktigt klimat är det värsta som finns. Kunde inte sitta stilla ens för att äta, vandrade oabrutet för att inte frysa ihjäl. Alla kläder fuktiga, ingenstans att värma sig, ingen lindring. Höll på att bli galen av desperation.

Sjukdomen. Tydligen var det njurbäckeninflammation. Det visste jag inte då. Visste bara att jag var för sjuk för att stanna. Så jag gick.. Det är ett par mil till den asfalterade vägen där man kan ta en motorcykeltaxi till byn med hotellet, mitt andra "hem", men jag hann inte hela vägen, skolläraren kom efter mig och plockade upp mig på sin häst och red med mig ända till Yapacaní. Rare kocken Felipe som oroade sig, gav mig frukt som var det enda jag fikc ner i små bitar. Sjukdomen gick över av sig självt, som tur var, men det tog ett tag.

Myggen. När jag räknade hade jag 97 bett på högra foten. Över 70 på resten av benet. Lika mycket på andra benet. På armar, händer överallt. Små rackare som varken syntes eller hördes, lämnade en liten blodprick bara. Klådan därefter var fruktansvärd. Jag strök på bedövningssalva för att kunna sova.

Den gamle engelsmannen som rest hela livet i nästan alla länder som finns. Aldrig haft längre relationer för att kunna fortsätta resa. Nu hamnade han här, hos oss i djungeln. Han blev mycket sjuk, vad det berodde på vet jag inte. Jag hörde honom morgonen efter ankomsten och knackade oroligt på dörren. Öppnade. Han låg på golvet, hade legat hela natten i avföring, kunde inte resa sig. Jag ropade på Tino, det där ropet som hörs långt, osm man använder där. För en gångs skulle gick det att ringa, och vi blev lovade ambulanshelikopter om vi bara kunde få ut mannen ur djungeln. Det var en skakande jeeptur. Han låg på flaket. Jag vet inte hur det gick med honom...




Den som är nyfiken på vad som mer hände kan titta in HÄR. Det är en länk till Resedagboken, och inlägg 63-81 handlar om djungeln.
Det är åtta år sedan, jag hade skrivit annorlunda, och förstått saker på ett annat sätt, nu.

Vad lite jag skrev...

Grapefrukt

Pomelo.
Jag tycker så mycket om det ordet.
Pomelo...
Önskar att jag tyckte lika mycket om frukten. Verkligen.

Det var i Bolivia jag provade den.
Jag hade ätit så mycket citrusfrukter i alla storlekar, älskade de pyttesmå mandarinerna mer än allt annat trots att de var så starka att munnen sveddes efter en enda. Men pomelon hade jag inte provat.
Tino köpte en stor, gul frukt från en vagn.
Jag tror att jag åt den med sked.
Den var inte så farligt besk, men ganska snart hade jag fått nog. Jag försökte ändå äta upp frukten av artighet och har sedan dess inte tålt tanken på eller doften av pomelo.

Inte förrän nu, när vi köpte pomelojuice på flaska (den är så besk att den är odrickbar) har jag vetat vad pomelo är för frukt.
Grape.

Men visst låter det finare på spanska?

Är det spanskt att betala för någon annan?

Hanna i Kanada skrev om kulturella skillnader.
Bland annat om det här med att betala notan.
Det här svenska ni vet, att vi delar notan i kronor och ören efter kafébesök, barbesök, eller restaurangmåltider, så att ingen ska betala för mycket eller för lite.
Så är det inte i Kanada.
Inte i Spanien heller.
Här betalar ofta en i sällskapet alltihop. Beroende på summan förstås. Är det mycket pengar det handlar om delar man på det, men lägger för det mesta sedlar istället för att räkna mynt. Det är inte så noga helt enkelt. Någon betalar den här gången, en annan betalar nästa gång.
När man kan är man gärna den som betalar.
Och den som inte har pengar, som pluggar eller är arbetslös till exempel, blir ofta bjuden.
Man delar, även mat, det gillar jag.
Minns i Ronda, första månaden på kursen, jag och ett gäng kursdeltagare var på en tapasbar för att äta middag. Och alla beställde vi ett par tapas var. Vi var åtminstone tio personer. Om vi inte varit så nya i landet hade vi kanske vetat att man beställer flera stora tallrikar som alla, eller några, delar på.
Och vi hade vetat att man inte delar på notan så förtvivlat jämt.
Å andra sidan, vi var alla utlänningar, ingen i sällskapet tog illa upp.
Men servitörerna tyckte nog att våra beställningar var jobbiga...

I det här avseendet har jag nog blivit lite förspanskat. Det känns inte vidare trevligt när man börjar dela upp notan så där i Sverige. Lite fult känns det, på något sätt. Det är inte så naturligt att bjuda på något, eller att betala för någon annan där.

Vad tycker ni?

Höga hopp

Det värsta jag har gjort är att hoppa från en bro.

Ålands högsta bro.

Det var under Ålands-året, folkhögskolan, och de som ville fick hoppa, fastspända förstås.

Jag ville inte men gjorde det ändå.

Det var fruktansvärt.

Jag gör aldrig om något liknande.

Fritt fall - fyra meter. Det låter inte mycket, men det var förstås längre ned till vattenytan.

Fruktansvärt.

I flera veckor efter det ryckte jag till av skräck så fort jag nuddade vid händelsen i tankarna.

David bakade våfflor åt mig.

Det hade jag förtjänat.

Jag tänker på det när jag läser om Felix som hoppade från rymden.

Bio-apelsinen

Det har absolut inte med någonting alls att göra, men jag kom att tänka på när jag var på bio i Leksand med några kompisar. Vi väntade på att filmen skulle börja när jag kände något dunsa emot min snöstövel.
- Det kändes som om en apelsin dunsade emot min stövel, viskade jag till kompisen bredvid som fnissade, apelsiner brukar inte komma rullandes på biografer.
En tjej några rader längre upp skyndade ned i den sluttande biografen, hukade sig längst fram vid filmduken och tog upp något.
Gick tillbaka till sin plats. Med en apelsin i handen.

Midsommarminnen

Midsommar!
Det är midsommarafton idag!
Visst är det?
Jag och Nikki var osäkra, jag var säker på att det är imorgon, men efter lite forskande kom jag fram till att det är idag.
Man märker ju inte av festligheten så mycket här.
Om man säger så.
Fast imorgon ska vi nog till stranden och fira San Juan.
Hade en liten tanke på att fira midsommar faktiskt, köpa sill på Ikea, koka potatis och äta spanska jordgubbar, men Ikea-sillen smakar för illa och spanska jordgubbar är spanska, så näää...
Men jag har firat så mycket midsommar andra år så det jämnar ut sig.
På tidningen brukade jag göra midsomamrracen, alltså åka runt till alla firanden i bygden, ta bild och skriva lite om varje. Med lite planerande hinner man med en hel del på en dag, och det är rätt underhållande. Jag har jämfört  matutbudet på de lika midsommarfirandena, åkt vilse och aldrig hittat fram till det där Per Oscarsson bodde, åkt ännu mer vilse på väg till Gröna Lund i Lerdala (ett av favoriterna), jämfört fikautbudet och fotograferat folkdansare och ungar i alla vinklar. Blivit genomblöt och skyddat kameran medan någon hållit upp paraply, fått veta att prästen som jag aldrig blev riktigt kompis med är en fena på vaniljsås, pratat utländska och åkt i vansinnesfart tillbaka till stan för att inte missa bussen hem. Vilket också har hänt.
Kommit fram till att stora firanden inte är min grej.
Det brukade bli rätt mycket bilåkande den här dagen och varenda år har jag tänkt Vad kul! Då kan jag lyssna på Sommar i P1 när jag åker runt, i tron att första programmet traditionsenligt sänds på midsommarafton. Det gick aldrig in i huvet att programmet sänds på midsommardagen, så jag har blivit besviken varenda år. Och varje år har jag blivit överraskad av en riktig t bra konsert på P4 istället.
Den mest minnesvärda var konserten med Jojje Wadenius (oh, vad bra den var!) och det var under en sådan där vilseåkning, eller psykbryt av annan anledning, som han sjöng Jubelidiot, och den refrängen stannade i huvudet hela kvällen.
Riktigt skojig låt.
Årets konsert är med Laleh. Klockan 16.03 i P4.

Frisör-problem

Håret var verkligen långt, det var det.
"När ska du klippa dig" brukade folk fråga, och jag svarade; "När jag tröttnar. Då klipper jag av det."
Jag tröttnade för två år sedan. Schopp sa det. Lätt som en plätt. Flätan sparade jag för att sälja till en perukmakare och köpa en trollkarlshatt för pengarna. Jag fick den bästa trollkarlshatt jag kunde tänka mig av min morbror, så flätan har jag kvar.
Det var lätt att klippa av håret, ja, men jag hade inte räknat med vad som skulle komma därefter.
Problemet med att hitta en frisör.
Ni vet. En sådan där frisör som man kommer ut leende från. Som alltid får en fin, och vet mycket bättre än man själv hur ens kalufs borde se ut. Som förstår en utan onödigt pratande. En egen frisör!

Det följande året kom jag ut med tårar i ögonen varenda gång jag hade klippt mig.
Värst var hos frisör nummer två i grannstaden.
Jag skulle bara gå in och beställa tid, men kom intill direkt. Och varför inte, tänkte jag när jag pratade med den stadiga, trevliga frisören. Hon såg pålitlig ut.
Tyvärr, visade det sig, var det inte hon som skulle klippa mig, utan den unga söta som just hade gått ur frisörgymnasiet.
Tjejen var nogrann. Sannerligen att hon var! Herregud, hon tog så lång tid på sig att salongen hade gått i konkurs om alla vore lika långsamma som hon! Vid tvättfatet satt jag längre tid än någon annan. Hon grejade med krämer och schampon medan de andra kunderna kom och gick och förmodligen blev de färdigklippta också medan mitt hår fortfarande behandlades med balsam och inpackning.
Sedan började hon klippa. Hon klippte. Och klippte. Tio strån i taget. Först tyckte jag att det var lugnande att hon var så noggrann. Efter en timme hade träsmaken i rumpan ersatts av domningar och jag brydde mig inte längre om noggrannheten, jag ville därifrån. Men tjejen var långt ifrån klar.
Jag kände mig som Harry i Love Actually, ni vet när han köper ett halsband av Mr Bean och är livrädd att hustrun ska få syn på honom (halsbandet var ju inte till henne). Han har superbråttom men kassören Mr Bean pillar med torkade blommor, fina band, cellofan och så vidare, allt för en vacker inslagning av det dyrbara smycken.
Mr Beans paket blev säkert mycket fint.
Mitt hår blev det inte.
Men det sa jag förstås inte.
Jag ljög och sa: "Vad fint det blev. Vad duktig du är."
(Hon var ju så ung.)
Men så fort jag hade kommit utom synhåll på gatan drog jag på mig mössan, röd av skam, jag hade fått en tantfrisyr och åldrats 20 år!
Gick sedan till jobbet, men tog inte av mig mössan på hela dagen.

Till slut hittade jag faktiskt en riktigt bra frisör. Riktigt bra.
Då flyttade jag till Spanien på heltid.
Så jag måste jag hitta en ny.
Jag går på en rekommendation. (Fast eländesfrisören var också en rekommendation, så man vet ju inte.)
Idag ska jag klippa mig i alla fall.
Spänningen, spänningen...

När lönen slängdes i sopcontainern

Vi kom att prata om något som hände för flera år sedan när vi bodde i Triana, nämligen detta som ett par av er har hört talas om, när min lön hamnade i soporna.

Det här skrev jag då:

Det var löning i tisdags och redan på torsdagen hade jag slängt bort alla pengar (utom de jag hade betalat hyra med) på skräp. Bokstavligt talat. Varenda euro. Jag och Jesús letade i sopcontainerna tills klockan halv ett på natten.

Min chef sätter inte in lönen på banken. Jag får lönen i handen.
Det är lite nervöst att gå hem med nästan 800 euro i väskan. Tänk om jag tappar pengarna? Blir bestulen?!
För att undvika det sistnämnda stoppade jag pengarna i en tom pappersnäsduksförpackning plast. Om några tjuvar tänkte hoppa på mig skulle de allt bli lurade. De skulle ju tro att jag hade alla pengarna i plånboken! Haha!

När jag kom hem lät jag pengarna ligga kvar i näsdukspåsen. Den var liten, sedelbunten rymdes perfekt och jag tyckte de var praktiskt så.
På torsdagen skulle jag köpa en blomma att ha i håret på ferian, aprilfesten, så jag la pengapåsen ovanpå nattygsbordet kvällen innan för att inte glömma att ta med en slant nästa morgon.
Fast det glömde jag.
Och Jesús, som den hemmakarl han är, gick och pysslade och städade och slängde alla våra förkylningsnäsdukar i en påse. Den skräppåsen, samt ett par till, tog hans mamma med sig efter att ha varit på besök hos oss och slängde dem i containern utanför.
Näsduksförpackningen blev också slängd.
Jesús visste inte att jag förvarade lönen där.

När vi förstod vad som hänt, strax innan tolv på natten då vi kom hem, fick vi bråttom ut igen till sopcontainerna. Det finns två vanliga och en för plastflaskor, fast folk slänger allt möjligt där ändå.
Vi visste inte i vilken av de tre som Jesús mamma hade slängt påsarna så det var bara att gräva i allihop. Efter en liten vit påse med snytepapper, en tom flaska med olivolja och 500 euro i en.
Folk slänger äckliga grejer, en hel del mat som möglat, och jag var försiktig i början, men efter en stund släppte hämningarna, jag drog i blöta påsar och slängde dem på marken. Vi kom ner till botten i den mittersta containern, jag stod på vår skrivbordsstol som jag varit uppe och hämtat från lägenheten och rörde i skiten med en pinne. Åtminstone en av våra skräppåsar hade slängts där för jag såg plastslangar och annat skräp från insulinpumpen eftersom påsen tydligen gått sönder. Men inte ett spår efter den andra påsen..

Vi hade tömt alla tre containrar innan Jesús hittade näsduksförpackningen med pengarna.
Medan jag hade småfnittrat hela tiden hade Jesús inte pratat alls sedan han ringde sin mamma för att fråga vilken container hon slängt skräpet i.

Inte heller nu sa han något. Han började inte prata förrän en timme senare. Jesús är en lugn person. Det här hade skärrat honom.

Jag kommer inte att lägga pengar i någon mer näsduksförpackning. Jag ville undvika att bli bestulen, men just det här sättet var ingen bra idé. Nu har jag pengarna i en tom tvålförpackning i papp istället. Jesús gillar inte det heller.

Tur att sopgubbarna inte hann tömma containerna! Vi hörde dem stanna utanför huset knappt en halvtimme efter att vi hade gått upp igen...

Bild från stock.schng

Tjuren - det nya husdjuret

Loren kommer från en by utanför Sevilla, och eftersom hon hade glömt jobbuniformen hos föräldrarna när hon var på besök senast tog vi vägen om byn efter att vi varit på stranden.
Jag gladde mig särskilt, eftersom jag gärna ville träffa Lorens pappas nya husdjur: tjuren.
Det är en riktig tjurfäktningstjur av rasen Lidia, och man kan undra varför någon vill ha en sådan, men den här tjuren behövde ett hem, Lorens pappa tyckte synd om den och tog hem honom.
Tjuren bor med de andra djuren utanför ett konstigt hus. Huset ser ut som ett vanligt hus när man ser det från gatan, men det är det inte, för inga vanliga hus har så stora bakgårdar att ha djur på. Ute i pation satt pappans syskon och pratade. De bor här alla tillsammans, utom pappan som bor med sin fru ett par gator bort.
Vi hälsade på fastrarna, gick igenom pation och kom in i det lilla stallet. På andra sidan stallet hålls djuren.
Hundar, höns, getter, hästar och förstås herr Tjur som stod i en egen kraftig inhägnad.
Pappan och en av fastrarna följde med och vi hälsade på tjuren. Han var verkligen fin. Han brölade på oss och vi kliade honom i pannan tills han blev irriterad och började krafsa med klöven i marken. Då fick han en hink mat, och sedan en hink vatten.
Pappan berättade hur de gör konster ihop. Pappan håller upp ett plastskynke och tjuren ställer sig på bakbenen och försöker nå skynket.
Jag rös när jag föreställde mig det. Han är rätt stor, faktiskt. Fyra år och 300 kilo. Men enligt pappan hade tjuren vägt 200 kilo mer om han hade fått samma foder som tjurfäktningstjurarna, som gör dem kraftigare.
Jag stack fram handen till tjuren och ryckte till när han började slicka den. Imponerande tunga. Jag smakade förmodligen salt efter badet.

När hela handen var indränkt i klibbigt tjursaliv gick vi bort och klappade killingarna. Vi tittade på hundvalpar och nyfödda kattugnar och jag tyckte så mycket om att vara där.

Sedan satte vi oss tillsammans med fastrarna och pratade. Vi fick pestiños och färskt getmjölk. Getterna tillhör en av fastrarna. Hon mjölkar dem för hand varje dag. Mjölken gör hon ost av,  eller dricker. Då kokas mjölken flera gånger och späds ut med vatten.
Den äldsta av fastrarna berättade historier om när hon var liten. När Spanien svalt. Själv hade hon tur och behövde inte gå hungrig för hennes far hade ett vetefält, och trots att han enligt lag var tvungen att lämna ifrån sig allt vete brukade han smyga undan vetekorn som han stoppade i en kudde, vilken han sedan gömde i ett hål i golvet. På nätterna tog han åsnan till kvarnen och malde vetet i smyg.
När det var dags att skörda kikärtor brukade de få hjälp av ett par småflickor. De hade det sämre ställt. Enda brödet de åt var till morgonkaffet, och sedan litegrann på kvällen innan de gick och la sig. Familjen hade inte mer. När pappan fick veta det delade han ut allt sitt bröd som han tagit med till lunch, och dagen därpå tog han med en stor kikärtsgryta med torsk till dem.
Precis som fastern växte flickorna upp, men ingen av dem glömde de här åren. För inte länge sedan träffade den åldriga fastern på en av flickorna på banken, och flickan som nu var tant hade blivit förvirrad och undrade varför fasterns pappa inte ringde och bad om hjälp med kikärtsplockningen som vanligt. "Det har inte behövts än", svarade fastern, "men han ringer snart. Han är mycket nöjd med er", sa hon trots att fadern var död sedan många år, och sedan grät hon.

Det var ett speciellt besök. Det var ett besök i ett Spanien som jag inte känner till. Och det var gott att sitta där ute i pation och prata och lyssna.

Vi fick med oss en glasburk med getmjölk hem, och en getost, och en påse med säkert ett dussin ägg.