Enda gången jag skrev bandyreferat

I går var det SM-final i bandy, dam och herr, det missade väl ingen?
Det jag var intresserad av var förstås hur det skulle gå för Villa Lidköping mot Västerås SK. Drygt 30 bussar med skaraborgska supportrar åkte till Stockholm för att heja, och P4 Skaraborg körde slogan- och hejaramstävling med finalbiljetter som pris.
Det gick inte så bra, det blev 5-2 till Västerås.

Jag bryr mig egentligen inte ett dugg om bandy, men om Villa spelar SM-final är det en annan sak. Det är ju mitt lag!


Jag har varit på bandymatcher. Två gånger som jag minns.
Ena gången med Jesús, så han skulle få uppleva bandy.
Andra gången i jobbet, flera år senare.
Det var ett misstag.
Som allmänreporter på lokaltidning kan man råka ut för i princip vad som helst, utom sport för det sköter de mycket kompetenta sportreportrarna. Men den här dagen fanns ingen på sporten att tillgå, och bandymatchen måste bevakas.
Jag satt hela eftemiddagen och förberedde mig genom att läsa Bandy for dummies på internet för att få ett hum om vad bandy är och vad det finns för regler.
Jag åkte till arenan på kvällen, blev placerad i pressbåset tillsammans med de andra reportrarna, fick fika och hade det okej ända tills matchen började.
Inne i båset var det varmt och skönt, men jag blev helt kall när jag insåg att jag inte fattade någonting alls. Jag hade ingen aning om vad som hände på planen! Jag hann inte ens se bollen, det gick så snabbt, och missade varje mål.
Jag blev mer och mer stressad. Hur skulle jag kunna skriva ett matchreferat av det här?
Började tjuvlyssna på reportern och fotografen från konkurrenten samt radioreportern, de var mycket insatta och kommenterade allt som hände, verkade vara stora bandyfan dessutom. Följt Villa hela livet, kände varje spelare personligen, inte missat en match... Antecknade lite vad de sa, men det hjälpte inte mycket eftersom jag inte förstod vad de menade. Det var som ett anant språk. Bandyspråket.
Kollade måltavlan vad det stod, vem som ledde, och blev förfärad när jag inte förstod tavlan heller! Det var så många siffror!
I halvlek smet jag ut i iskylan och ställde mig bakom arenan för att kunan ringa sportchefen utan att någon såg eller hörde mig. Han var på någon tillställning och förklarade lugnt och pedagogisk därifrån att det spelas en bandymatch någon annanstans samtidigt, och på måltavlan ser man hur det går där. De som gillar bandy vill veta det, för att se vilket lag det vinnande laget i den här matchen ska möta nästa gång.

Jag hängde inte med alls.
Efter matchen gick jag omkring och letade efter omklädningsrummet för att få prata med någon av spelarna som kunde kommentera matchen. När jag äntligen hittade dit var konkurrenten redan på väg därifrån, vi möttes i dörren, och jag gick in och ryckte tag i någon med en liten handduk, på väg in i duschen. Han pratade inte så mycket, så de klassiska "Hur gick matchen" och liknande var inte till nytta.

Det som räddade jobbet och gjorde att det blev en artikel var att pappa hade en kompis som varit på samma match och kunde förklara för mig på telefon vad som hade hänt.

Puh.

Aldrig mer bandyreferat.