Sällsynta, efterlängtade vattenpölar

Jag vaknade av en rejäl åskknall och låg och lyssnade en stund på regnet innan jag somnade om. Visste att många Sevillabor gjorde detsamma och att de oroade sig för att påskprocessionerna skulle ställas in. En av mina elever skulle gå i en procession samma kväll och han har sett fram emot det så länge. "Idag är det 67 dagar kvar till semana santa", sa han en dag och fortsatte att räkna ner. Han skulle bli så besviken om det inte blev av!
Jag var glad över regnet, för jag och Disa skulle ut och plaska i vattenpölarna.


Jag har känt medlidande med alla småbarnsföräldrar i Sverige som suckat över vinterkläder och overaller, men inte på allvar förstått förrän jag tog på Disa regnkläderna, som ju inte är så farligt i jämförelse med en hel vinterstass. Men hjälp! Vanliga kampen med byxor, sockar, body, tröja, sedan regnbyxor, av med regnbyxor när jag förstod att det var enklare om stövlarna sattes på innan, på med stövlar, av med stövlar för att sätta på extra sockar för stövlarna är för stora, på med stövlar, på med regnbyxor, i med tröja innanför byxorna, knäppa knappar, hängslen...
- Vi väntar med regnjackan tills jag har klätt på mig, sa jag till Disa, mest för att jag var så trött efter påklädningen, men Disa ville inte vänta och gav mig regnjackan för att jag skulle sätta på henne den. - Oaooo, morrade hon och såg bister ut medan hon pekade på tigrarna.
Sedan tittade hon sig i spegeln en lång stund, därefter gick hon till köket för att visa sin pappa regnkläderna.
- Haha, ja titta! Men det blir nog varmt med alla de där kläderna. Solen skiner, sa han.
Jag tittade ut genom fönstret. Medan jag hade klätt på Disa hade regnmolnen försvunnit, det var torrt på gatorna och det såg varmt ut. Det här förbaskade opålitliga, andalusiska vädret!
- Regnjackan är bra att ha när det skvätter, försökte jag, men tog av Disa den och bar den i handen.
Det var verkligen varmt ute!
Tröjan åkte också av.

Disa älskar vattenpölar!
- Pla pla (plask plask) säger hon och stampar så att det skvätter!
Vi hittade en alldeles fantastisk pöl under träden vid lekplatsen. Den var djup och grumlig med lerbotten och jättestor. Fram och tillbaka vadade vi. Jag höll Disa i handen hela tiden, det var lätt att ramla eller fastna med stövlarna i leran. Enda gången jag släppte henne var när jag tog fram kameran, och då ramlade hon med ett plask framåt. Jag tog snabbt en bild på henne gråtandes (!) innan jag hjälpte henne upp, sedan satte jag på henne regnjackan, för hon blev så blöt.
- Kom nu så går vi till en annan pöl, det finns fler, sa jag gång på gång, men Disa ville inte.
- Ete (este - den här på spanska) sa hon och vadade i igen. Satt en stund på kanten och lekte med löv och lera. Folk gick förbi och skrattade. Ingen här har väl sett ett barn som får leka i en vattenpöl tidigare, tänker jag fördomsfullt. Stämmer säkert.

Till slut fick jag med Disa till lekplatsen och därifrån fortsatte vi till närliggande pölar och plaskade ända tills mitt blodsocker sjönk och jag bar hem mitt protesterande barn för att komma fram snabbt.

Vi tog av blöta kläder och duschade varmt, sedan somnade hon i min famn medan jag strök henne över det nykammade håret. Hon var trött efter all lek.