Enhörningar, svenska och den bästa hemligheten

Allvarliga Disa liknar Jesús mest. Skojfriska Runa liknar mig. Och Runa har en mamma-period. Den har hon haft länge. Hon vill alltid sitta bredvid mig när vi ska äta, var det än är. Hon vill sova bredvid mig. Leka med mig.

Jag njuter av den här perioden.

Och igår kväll, när vi skulle köra hem från Aracena alla fyra, i två olika bilar, ville hon så klart åka med mig i lilla bilen. Vi hade just skilts från Disa och Jesús efter en sen tapasmiddag på en bar, och gick hand i hand mot bilen.

- Mamma, jag har en hemlighet. Jag ska säga den till dig i bilen. När jag sitter i barnstolen och du kör och det är mörkt.

- Vad spännande, vad nyfiken jag blir!

Jag spände fast hennes säkerhetsbälte, satte mig i förarsätet, vred om nyckeln, började backa ut från parkeringen...

Då hördes en röst från baksätet, ord som jag aldrig hört henne säga förut:

- Mamma, jag älskar dig.

- Åh! Pärlan!

Jag körde snabbt fram bilen igen, parkerade slarvigt, kom ut ur bilen, fällde bak förarsätet och tog mig in till min lilla unge där i mörkret. Kramade om henne, pussade henne på håret, strök henne över armarna.

- Min underbara unge! Jag älskar dig också! Så himla himla mycket!

Sedan åkte vi hem. Och pratade om enhörningar hela den 25 minuter långa hemresan. Runa vill ha en egen enhörning, en som kan flyga och är regnbågsfärgad. Men kan man tala med enhörningar? Bits de? Tänk om man ramlar av när de flyger? Var får man tag i en enhörning? Är enhörningar också hästar? Vi måste ta bort poolen så enhörningen inte ramlar i. Den kan bo i poolen när vattnet är borta.

Runa vill flyga på sin enhörning från Aguafría till Jabugo, Aracena och Mercadona (mataffären).

- Kan vi flyga tillsammans, undrade jag. Kan vi sitta båda två på enhörningen?

- Nej, du ska köra bil, förklarade hon bestämt.

25 minuters konversation om enhörningar, ponnyhästar, stora hästar, skolutflykter och ridskola. Och hela tiden, alltihop, på svenska!

 Hon får anstränga sig, svenskan kommer inte lika lätt som spanskan gör, men den kommer! När vi är själva pratar hon ofta enbart svenska med mig. Sedan i somras. Det är fantastiskt och jag häpnar varje gång. Och undrar hur länge det kommer vara. Idag börjar det nya läsåret. Kommer svenskan hålla i sig?

Disa, den gula glassen och språket

Så kom solen igen. När det regnar så här mycket som det gjort de senaste veckorna tar man vara på solstunderna.
Jag tog med Disa och köpte glass, sedan åkte vi upp till slottet på berget.
Det är skönt att inte behöva vara inne. Dagen innan, när det regnade så mycket, hällde hon aska på Vargen, och när jag (inte lugnt och tålmodigt) förklarade att det inte är bra för Vargen, för han slickar i sig askan och får den i magen, hällde Disa upp ett tvålbad i handfatet, och jag upptäckte henne just när hon försökte dra ner katten i vattnet för att tvätta honom ren.

Den här ungen. De arbetar med bokstäver i skolan, och varenda gång hon känner igen en bokstav blir jag alldeles pirrig. Det känns som det mest fantastiska jag hört. Hon har börjat vägen mot läsning. En dag kommer hon att kunna läsa och skriva!

Jag har märkt en förändring i språket igen. Hon talar mycket mer svenska med mig än med någon annan. Hon säger knappt några svenska ord alls till spanjorer. Med mig pratar hon en del svenska. Kanske... 65 procent spanska och resten svenska? Ja. Något sådant. Hon blandar språken. "Mira, mamma, que roligt!"Hon säger många substantiv på svenska, ofta i bestämd form. Och hon säger de flesta substantiven som ett-ord. Spegelt, pölet, glasset. Till och med Ullat om sin gammelmoster Ulla.
Språkutvecklingen är spännande. Hoppas vi kan åka till  Sverige i sommar igen. Jag märker hur mycket Sverigeresorna påverkar hennes språk.

Envisa unge. Hon är övertygad om att de sjunger Corona (krona) i filmen Coco som vi såg häromdagen, och tror mig inte när jag säger att det är Llorona (gråterska). Det är inte direkt en barnsång, så att säga, så det blir lite konstigt när hon går och sjunger den här hemma. Fast hon sjunger Corona, corona, och det kan ju sägas vara en barnvariant :-)

Disas svenska efter Sverigesemestern

Jag hade förhoppningar om att Disas svenska skulle förbättras medan vi var i Sverige. Jag pratar enbart svenska med henne, som ni vet, och nästan alla hennes böcker är på svenska, men eftersom språket här är spanska är det spanska hon pratar, och enstaka svenska ord.

Redan första dagen i Sverige träffade vi på en kompis som bor i Spanien med ett jämnårigt barn. De tillbringade hela sommarlovet i Sverige, och barnet hade efter tre veckor övergått helt till svenska, så att pappan, när han kom, inte förstod vad barnet sa. Jag blev så glad, för jag vet att hon kämpar med svenskan, dessutom gav det mig lite hopp, även om jag hade svårt att tro att Disa skulle prata svenska efter tre veckor.
Jag kan säga, att efter nästan fyra veckor i Sverige hade Disa inte bytt språk. Men hon talade nog nästan hälften svenska.
För att inte gå och vara ledsen över att det inte blev mer påminner jag mig om att vi har olika förutsättningar. Min kompis åker till Sverige flera gånger om året, firar högtider där, tillbringar sommarloven där. Barnet har svenska morföräldrar som kommer och hälsar på i Spanien, och efter besöken säger dagispersonalen att barnet pratar mer svenska än innan.
Min kompis kommer, när barnet blir lite äldre, låta denne åka själv till morföräldrarna på somrarna, och tvingas kommunicera på svenska.
Disa har ju inga svenska morföräldrar, och jag har ingen självklar plats att åka till när jag får hemlängtan eller vill fira svensk jul. Det finns inga svenska morföräldrar som längtar efter barnbarnet och kommer för att träffa det. Ja, ni vet. Ingen bitterhet i detta, bara konstaterande.
Förutsättningarna är olika.
Jesús sammanfattade det med att, sorgligt men sant, hänger tvåspråkigheten mycket på att man har familj eller pengar, eller helst både och. Med pengar kan man betala ett läsår i svenska skolan, eller åka ofta till Sverige, och sova på vandrarhem eller hyra stuga i brist på annat.

Även om jag känner mig lite uppgiven ibland så kommer jag så klart inte att lägga av. Jag fortsätter att enbart prata svenska med Disa, sjunga svenska sånger med henne och läsa svenska böcker. Så klart. Allt annat skulle dessutom kännas onaturligt.

Internationellt uttal av namn

I Språket i P1 (11/9) talades det om uttal av det egna namnet. En lyssnare undrade varför så många svenskar presenterar sig med ett mer internationellt uttal av sitt namn när de är utomlands.

Jag ändrar mitt namn här i Spanien. Jag försökte använda det svenska uttalet i början, men fick inse mig besegrad. Det fungerar inte. Ingen fatta vad jag säger och upprepar frågande gång på gång och testar om de uppfattat rätt. Jag behöver helt enkelt göra mig förstådd. Så istället för att lägga betoningen på N (aNNika) har jag förspanskat namnet, som för övrigt inte finns i spanskan, till annIka, som påminner om deras Anita. I spanskan brukar man inte ha betoning i första stavelsen på namn.
Med Jesús blir det samma sak, fast omvänt. Ingen fattar vad jag säger om jag uttalar hans namn som här: hesoo. Eller schesooos. Många tolkar det som det kända José, ingen gissar rätt på Jesús. Mamma lärde sig aldrig vad han heter och sa José, och en släkting som vi brukar träffa har samma problem. Jesús är för övrigt okej med att man säger Jesus.

I programmet tas upp att forskning visar att de som har anpassat sina namn lyckas bättre i arbetslivet än andra. Och invandrare i USA har lyckats mycket bättre när de har amerikaniserat sina namn.

Språkvetare Ylva Byrman tog också upp att det finns saker som inte går att uttala på det egna språket. Finska bolaget för radio och tv YLE till exempel. Hur uttalas det? Yle eller yLLe? Inget av de båda. Det uttalas med både kort vokal och kort konsonant. Det är en kombination som inte finns i den svenska prosodin.

Jag skulle gärna ha svenskt uttal på mitt namn, men inser att det fungerar inte. Det viktiga är ju att göra sig förstådd.


Hur gör ni med era namn när ni reser/bor utomlands?


Mer om namn:
Missförstånd med Disas namn
Religiösa, spanska namn
Inga mellannamn i Spanien

Disa och svenskan

Jag träffade ett par svenska kompisar i helgen, med barn i samma ålder som Disa. Vi har försökt träffas med jämna mellanrum tidigare, men det blir inte så ofta att vi ses alla tre nu, efter flytten till Aracena.
Vi pratade om det här med svenskan, och jag som varit lite nedslagen det senaste med anledning av detta, kände mig ännu deppigare efter samtalet.
Sedan Disa började tala har hon pratat mest svenska, helt enkelt för att Jesús är rätt fåordig och jag har babblat så mycket jag orkat för att lära Disa språket.
En spansk släkting tyckte att det var illa att jag vägrade lära henne spanska, kanske i frustration att inte kunna kommunicera så mycket med henne, men det brydde jag mig inte om, jag visste att spanskan inte skulle bli något problem.
När Disa började förskolan i höstas vände det, och just nu pratar hon nog ungefär hälften spanska och hälften svenska, och det blir bara mer och mer spanska. Det är ju inte så konstigt. På förskolan matas hon med spanska. På helgerna är det spanska med farfar och andra släktingar och kompisar till oss. Det senaste har jag jobbat mer och då är det spanska med hennes pappa på eftermiddagar och kvällar också.
Hon får bara svenska från mig och de svenska barnböckerna, som inte är så många och som vi börjar tröttna lite på. Några enstaka svenska barnprogram.
Häromveckan när vi var ute hela dagen med ett gäng spanska kompisar, funderade jag på kvällen på ifall jag hade hört något svenskt ord från Disa överhuvudtaget den dagen.
Usch, vad ledsamt det känns.
Nu träffade hon ju inte så många fler svenskar när vi bodde i Sevilla, men någon eller ett par gånger i månaden fick vi in svenskträff, vi tre mammor med små barn, och det finns en barngrupp som ses en stund varje måndag. Det var ju lite i alla fall.
De andra svenska mammorna åker hem till Sverige ett par gånger om året eller mer, och får besök av barnens morföräldrar, och jag tänker, att det är synd att Disa inte har några morföräldrar. Vi har ju inget sådant självklart hem att åka till när hemlängtan slår till, eller bara önskar andas svensk luft och vara hemma ett tag, och inga morföräldrar som kommer och hälsar på, ni vet. Jag kommer aldrig att kunna göra det som den ena mamman tänkt, att låta barnet vara själv med morföräldrarna på somrarna några veckor för att tvingas prata och lära sig svenska.
Jag vill så gärna att hon ska lära sig bra svenska, men det känns väldigt otillräckligt när hon bara har mig att lära sig av.

Små svårigheter i spanskan

Jag är flytande i spanska, men det betyder ju inte att jag inte har problem med språket ibland.
Just nu kämpar jag framför allt med att lära mig detta:

1. Fruktsallad ska inte översättas ordagrant till ensalada de frutas. Ensalada används om grönsallader. Fruktsallad kallas macedonia.

2. Ordet Regnkläder ska inte översättas ordagrant till ropa de lluvia. Regnkläder heter *bläddrar i ordboken* Impermeable. Jag har sällsynt svårt att lära mig det ordet. Men gör mig förstådd genom att säga ropa de lluvia.

3. Som Simone skriver i ett roligt inlägg; här säger man inte hej när man på promenaden stöter på en bekant som man borde hälsa på, utan man säger adjö. Jag lärde mig det efter ett tag, hur konstigt och bakvänt det än kändes, men nu det senaste året verkar jag ha gått tillbaka till att heja på dem jag träffar istället.
Fel.
Så ska man inte göra.

4. Ett litet bakslag var när jag för ett par dagar sedan bad om paprika istället för paprikapulver i fruktaffären. Sedan allra första början har jag haft så svårt att skilja på  pimienta, pimiento och pimentón (peppar, paprika och paprikapulver) att jag VARENDA gång jag handlat paprika i fruktaffären varit tvungen att öva och testa i huvudet först vad det heter. Så det är märkligt att jag inte har sagt fel förut.
Pepino (gurka) påminner om de andra p-orden, så där får jag också tänka till ibland.



En framgång: Häromdagen sa jag äntligen mitt postnummer på "rätt" sätt när jag blev tillfrågad i en butik. 41 008 (fyrtioett noll noll åtta) istället för 4 10 08 (fyra tio noll åtta).

"Lär henne inte ordet snigel!"

Vi går bland ruinerna av romarstaden.
Disa är trött och har ledsnat ordentligt. Jesús hittar ett par tomma snigelskal som han ger henne, vilket håller henne sysselsatt.
- Har du fått snigelskal av pappa? Så fina. Skalen är sniglarnas hus. De bor i dem. Fast i de här finns inga sniglar.
- Jag vill inte att du lär Disa ordet snigel, säger Jesús.
- Va? Det är klart att jag lär henne ordet snigel. Jag lär ju henne svenska!
- Ja, men snigel behövs inte. Varför ska hon kunna det? Hur ofta pratar man om sniglar? Jag vill inte att du lär henne det.

Då började jag fatta.
Snart börjar snigelsäsongen, och Jesús älskar att äta sniglar. Men han avskyr när jag säger snigel på svenska istället för  caracol eller cabrilla (olika sorters matsniglar). Han relaterar ordet till svarta skogssniglar och kan inte tänka sig något äckligare än det att äta.

- Ni saknar ord i svenskan. Säger snigel om alla sorter. Som bläckfisk. Penna. Väska. Säg åtminstone caracoles om sniglar som vi äter, när vi äter!
Jag går med på det.
- Man behöver inte kalla allt vid deras rätta namn, som ni i Sverige gör. Blodkorv! Blodpudding! Njure! Lever! Man måste maskera maten så i alla fall barn luras att äta den. Ingen unge vill ha blodkorv, men morcilla äter de gärna.

Jag kan hålla med om att anledningen till att jag aldrig har provat morcilla är för att jag vet att blod är en viktig ingrediens i korven. Tramsigt, javisst.

Svårt med bisatser

Nu kommer ett erkännande:
Jag tycker att bisatser är svårt.
Bisatser är min akilleshäl.
Inte att använda dem, utan att förklara dem.

När jag pluggade grammatik hade jag oerhört svårt att förstå mig på bisatserna. Vad var egentligen en bisats? Jag lärde mig förstås, men fortfarande repeterar jag helst regler för ordföljd innan en lektion med bisatser (undervisar i svenska). Bisatser gör mig förvirrad. Mitt huvud tycker inte om dem. Stänger av.
Försök själva förklara skillnaden på en bisats ordföljd respektive en huvudsats, så får ni se.

I spanskan tycker jag att konjunktiven är värst. Ni vet, för att uttrycka osäkerhet, vilja och önskningar bland annat. När man nu har kämpat med alla dessa verbändelser beroende på person, varför måste man då ändra alltihop?!



Vad tycker ni är svårt i olika språk?

Vattenordet

Lilltjejen testar ordet Vatten.
Hon säger inte vatten som jag säger det, utan pla-pla. Efter plask plask, som jag brukar säga när hon stampar i vattenpölar eller plaskar i duschen.
Pla-pla säger hon alltid när hon får syn på en vattenpöl och pekar för att jag inte ska missa den, eller rättare, för att jag ska låta henne gå dit och plaska.
Pla-pla säger hon när hon vill ha vatten att dricka.
Pla-pla när hon kryper under bänken i köket och otillåtet leker med Pipens vattenskål.
Pla-pla om flaskan med olivoljan.
Om flaskan med kräm mot kliandet på ryggen.
Om våtservetterna.
Om havet.
Om hav, sjöar, bäckar, pölar på bilder i böckerna.
Och så klart när Pinolina plaskar i en vattenpöl i barnprogrammet!
Pla-pla!



Lustigt nog säger hon plaaaa när hon härmar en katts jamande. Plaaaa med ett stigande tonfall, precis som när man säger mjau.

Att lära sig svenska - och spanska

Sol som sol skrev om svårigheten med att lära sig spanska.
Min väg till språket gick så här: Nio månader i Bolivia utan tidigare kunskaper i spanska. Jag lärde mig genom att lyssna och prata. Snabbt och effektivt, jag var så illa tvungen, jag kunde inte kommunicera innan jag lärde mig tillräckligt med spanska. Jag glömmer aldrig hur det var att vara utan språk, befinna mig på en helt ny plats utan att kunna kommunicera med någon. Hur behoven av att höra musik och att skriva blev väldigt stora.
Sex månaders språkkurs i Ronda i Spanien för att lära mig grammatiken. Suveränt bra skola. Blev dock distraherad i studierna av en viss spanjor.
Spanjoren i fråga ledde till Spanienflytt, till en stad där engelskkunskaperna är mycket knappa. Det som sägs, att bästa sättet att lära sig spanska är en spansk partner, stämmer.


När jag tänker efter var det inte detta jag tänkte skriva om. Det bara kom ändå.
Egentligen ville jag kommentera det andra som Emma skriver, att det är svårt att lära sig spanska i Andalusien, där språket talas snabbt och vissa bokstäver försvinner i den talade spanskan.
Det akn hon ha rätt i. Men det är ingenting mot svenskan!
Har ni tänkt på hur svårt det är för en spanjor att lära sig svenska?
Spanskan har en helt annan prosodi. Det är mycket svårt att lära sig den sjungande, orytmiska svenskan. men det finns några regler att hålla sig till för att i alla fall förstå den.
Lite förenklat:

1. Endast viktiga ord i en mening är betonade. De andra orden säger man jättesnabbt.
2. Betonade ord har lång vokal eller lång konsonant.
3. Melodin går upp eller ner på lång vokal/lång konsonant.
4. Vi uttalar inte alla bokstäver.

Har ni tänkt på hur många bokstäver och ljud som försvinner eller ändras i svenskan?
Jag gjorde en övning med ett par elever. De skulle lista ut vilka fraser som döljer sig bakom den här talade, utskrivna svenskan:

senbörjajaträffaråmä

jaabörja

ensåndä

durå

devisstejante

huskaffarunyakompisarå


I Sverige läggs alldeles för stor vikt vid perfekt, accentfri svenska. Det är mycket tråkigt, tycker jag.
Tack och lov är det inte så i Spanien.

"Mamma"

Disa har sagt mamma i någon månads tid. Vad jag väntade på det ordet!
- Om du kallar mig Mamma kommer jag direkt, sa jag till henne när hon återigen ropade på mig med sitt babaa.
Nu ropar hon mamma, och jag kommer direkt! I går vrååålade ropade hon mamma när Jesús försökte ta på henne pyjamasen, för att jag skulle komma och rädda henne. Jag kom, men pyjamasen skulle på i alla fall.
Mamma, ropar hon när jag stänger dörren till köket för att kunna göra något där. Det är omöjligt med henne med. Disa får vara med Jesús under tiden, men det vill hon inte. Mamma!
Och Mamma ropar hon när hon letar efter mig eller vill visa någonting.
Min unge.


Apropå ingenting alls.
Jag önskar, önskar att vi hade en diskmaskin. Skulle så gärna vilja se diskhon lite oftare. Just nu är det bland det bästa jag vet, att se en tom och ren diskho (du milde!). Hur sjutton gör andra, som har små barn, med disken? När diskar de?? Eler har de barn som, tja, sitter och leker med nåt, medan föräldrarna vispar gröt, tar fram frukost, diskar, brer en macka?

Irriterande konversation om mat och språk

- Hade vi varit i Sverige nu hade vi inte suttit här och skalat varm potatis. Där går potatisen inte SÖNDER när man kokar den utan skal!
- Jag visste att du skulle säga något om Sverige, svarar Jesús där han sitter med het potatis och kniv, för att skala potatisen till Ikea-sillen.
- Vi i Sverige kan potatis. Inte som ni, som inte ens vet vad olika sorters potatis heter. Här köper man antingen "potatis att steka" eller annan potatis. Vi pratar om King Edward, Bintje och, öh, ja en massa sorter har vi och alla i Sverige kan jättemånga namn på potatisar.
- Säkert. Ni äter ju bara potatis.
- Det beror på det kalla klimatet att vi inte har så stor variation på maten. Det växer inte så mycket i Sverige.
- Varför är ni så dåliga på fisk och skaldjur? Finns inte det i era hav?
Här blir jag lite ställd, för jag vet inte riktigt hur många olika sorters skaldjur det finns (svenskar äter ju mest räkor) eller varför svenskar inte äter bläckfisk.
- Det är inte brist på råvaror, det är lättja. Ni äter bara en massa halv- och helfabrikat, trots att ni slutar klockan sex på jobbet!
(Eller tidigare, tänker jag, men det här har vi pratat om tidigare, med ett annat svenskspanskt par, det är märkligt att svenskar äter så mycket halvfärdig mat och är så stressade när många slutar så tidigt på jobbet och har så mycket fritid. Vad kommer det sig? Jämfört med spanjorer, som ofta slutar klockan åtta eller halv nio på kvällen.
Nu, visste jag, var det på väg ett retsamt inlägg om att svenskar tror att vattenmelonen är en typ av melon och att vi kallar alla vattenlevande djur med "armar" för bläckfiskar, som om vi skulle kalla alla fiskar för makrill enligt honom, och det kom också, men det är för långt och tråkigt för att återge här. Men det avslutades med något nytt:
- Ni som saknar en massa matord i språket, har ni något ord för det här, undrade Jesús och höll upp något i handen. Kanske "Platt-gaffel-att-ösa-sås-över-potatisen-med"!
- Vilket? Skeden menar du?!?
- Ni äter ju bara med kniv och gaffel, ingenting med sked.
- Klart att vi gör! Soppor och grytor...
Men Jesús gick inte att övertyga, han menar att sevillaborna har mycket bättre mat. Han är nästan lika traditionell som sin pappa, som menar att RIKTIG mat äter man med sked!
Här började jag till min irritation att skratta.

- Ni har bättre politiker, mindre korruption, skog, bra skola, men maten är inte bättre i Sverige.
- Vi har bra mat. Vi har rökt sik, sill, skagenröra...
- Jag säger inte att det inte finns god mat i Sverige. Men maten i Spanien är bättre.
- Vi är bättre på potatis. Och bakverk. och godis, choklad och äpplen.
- Ja, men maten är bättre i Spanien.
- Ja, maten är bättre här.

Västgötskan

Ni hör det ju inte, så jag får tala om det för er: den här västgöten som sitter och skriver har en rätt tråkigt, platt och urvattnad dialekt.
Men det har ändrats med Disa.
Jag tror inte att jag har pratat bredare västgötska i hela mitt liv än nu, till henne. Tjocka L, skaraborgska R. Kan ni föreställa er?

"Män lella tjäjen men!"
"Hörrö ongeskråe!"
"Nä, ha mamma glömt att dra opp jolfen!"
"Vi måste handla betäter te purén."
"Sa ru ha en jorlgobbe?"
"Kryp ente där, dä ä sketet."
"Vecken domming."

Svenska kan Disa höra från flera håll, vi känner nu flera svenskar här, ett litet gäng mammor med svenskspanska barn, och det blir böcker och filmer på svenska, men vem ska hon få västgötskan ifrån om inte mig? Hon måste ju känna till den åtminstone.
Jag förbereder henne dessutom så att hon kan kommunicera med gammelmorbröder och gammelmoster :-)

Sköldpaddor och en talande klocka

Vi måste ha nöjda elever, Jesús och jag, för båda har vi fått presenter.
Jesús tackade visserligen nej till de två sköldpaddor som en pojke hade fångat i floden, men påsen med ägg från en familjs höns har vi haft glädje av.
Och jag fick mycket oväntat en talande klocka. Klockan talar svenska!
Klockslaget och rösten stämmer dock inte överens, rösten går tolv timmar och en kvart efter, men det är lite kul, så jag tror inte att jag kommer att ställa om den även om jag kommer på hur man gör. Däremot kommer jag nog efter ett tag att leta rätt på en knapp som stänger av rösten, så att den bara talar när jag vill att den ska tala.

Engelsk-spanska

Jesús skulle hjälpa mig att skära passepartout men hittade inte kniven.
Jag erbjöd mig att gå ner till vår chino och köpa en.
- Vad heter det förresten, en sådan skärkniv, på spanska?
- Coter.
- Va?!?
- Coter. Från engelskan.
- Uhm.. hur stavar man ordet?
- C-U-T-T-E-R.
- Men då kan du ju inte säga coter. Det heter ju cutter (engelskt uttal)!
- I Spanien säger vi coter.


Jag hade hoppats hitta de där knivarna själv i den trånga butiken, men icke. Och mannen frågade om jag behövde hjälp.
- Ja, jag letar efter en... kniv att skära... kartong med.
- ?
- Ja, en... coter.
- Ah, coter, det har vi här borta.

- ...

Här har jag också skrivit på temat spansk engelska.

Tvåspråkighet

För mig är det viktigt att Disa lär sig bra svenska.
De flesta menar att då är det väl bara att prata svenska med henne, men så lätt är det inte. Har jag förstått av böcker om tvåspråkighet, utländska föräldrar till Jesús elever, bloggar och internet överlag. Tvåspråkigheten kommer inte av sig självt.

Det finns olika metoder för att få barnet tvåspråkigt. Den vanligaste är en förälder - ett språk. Och då behöver man hålla fast vid sitt språk. Inte blanda. Helst prata samma språk även när det finns andra i närheten som inte förstår det, vilket ibland kan tas illa upp.

I en av böckerna jag har läst (Så blir barn tvåspråkiga, Lenore Arnberg) finns ett test i vilket svaren poängbedöms, och man får då ett svar på vilken nivå man kan förvänta sig att barnet får på sitt andra språk.
Rätt deppigt egentligen, om man får ett sådant resultat som jag (förlorar många poäng då Disa varken kommer att gå i förskola eller skola där svenska talas, sällan träffa svenska släktingar, föräldrarna talar inte minoritetsspråket sinsemellan, inget deltagande i religiösa högtider där svenska talas, inte heller mycket deltagande i invandrarorganisation där svenska är huvudspråket etc...), men det kan vara en ögonöppnare också.

Det är bra att ha en plan för att barnet ska uppnå den grad av tvåspråkighet som man önskar.
Vi har en plan.

• Nästan alla böcker och filmer på svenska.
• Jag talar enbart svenska med henne.
• Fler och längre Sverigevistelser. Försöka träffa andra svensk-spanska barn i Sevilla. Här finns en barngrupp med aktiviteter varje vecka, dessutom har det fötts inte mindre än fem andra svensk-spanska barn efter Disa.
• Svensk radio som ska vara på. Internettelefonen första steget, nu blir det högtalare till den också!
• Och så finns förhoppningen att vi ska kunna flytta till Sverige framöver, åtminstone för ett tag.

Partnerns inställning till minoritetsspråket är viktig. Där har vi inga problem alls, Jesús tycker att det är nästan lika viktigt som jag att Disa lär sig svenska, och han försöker själv lära sig. Nåja, då och då. Men jag tror att han lär sig mer nu när han hör mig prata svenska med Disa varje dag.
En fördel vore om vi kunde prata svenska med varandra, Jesús och jag, men där är vi inte än på långa vägar. Även om vi sedan länge pratat en slags svenskspanska, det har bara blivit så. Blandar ord på svenska och spanska, blandar grammatiska regler. "Spanskar till" svenska ord. Det är nog inte bra nu när Disa ska lära sig prata...

Spanskan kommer att dominera. Disa hör spanska från alla håll, det är spanskan hon kommer att behöva för att kommunicera.
Många barn lär sig förstå minoritetsspråket bra, men svarar på det andra språket. Har kanske svårt att själv prata minoritetsspråket. En del föräldrar vägrar svara på huvudspråket om inte barnet pratar med dem på minoritetsspråket. Det låter hårt, tycker många och menar att det ska vara roligt att lära sig språk. Jag tänker att om det är det som krävs så gör jag det (lätt att säga innan Disa har börjat prata). Jag pratade om det med en bekant i samma situation. Han påpekade att det är en svår metod. För när ska man börja vägra svara? Genast? När barnet är tre år? Fem?  "När barnet börjar prata blir man så glad och vill bara att det ska prata mer."

Det finns en metod för att lära barnet att läsa mycket tidigt, det kan vara bra när man ska lära ut minoritetsspråket. Kanske är bra. Men jag undrar någonting annat. Skriften. Hur ska jag lära Disa skriva på svenska? Hur gör folk? Finns det läroböcker för sådant, att lära barn skriva hemma? Eller hittar föräldrar på egna skrivuppgifter? Håller skola hemma?

Sedan kan man undra varför jag tycker att det är så viktigt att Disa lär sig svenska. Får nog tänka över det.



Vad säger ni?
Vad har ni för erfarenheter av tvåspråkighet?
Tips?

Vitlök är spanska barns första ord

- Säg ajo!

Disa var inte ens en vecka gammal när folk började säga det till henne.
- Säg ajo. Ajoooo.
Ajo betyder vitlök (uttalas achå på riksspanska, ahå i Sevilla, sevillaborna använder det riksspanska uttalet till bebisar) och här sägs det att det är bebisens första ord, att de börjar säga det jättetidigt.
- Säg ajooo... aajooooo! Säger svenska bebisar det också?
- Hm, nej. Där säger de gagaga.

Jesús och jag har tänkt, att om en unge säger ajo är det bara en följd av att hen har fått höra det upprepas så många gånger.
- Ajo, ajo, ajo, ajo!
Löjligt, tänkte vi.

Då och då, när någon har stått böjd över Disa och sagt ajo, har vi hört:
- Där! Hörde ni? Hon sa det! Säg aaajoooo!
Hon sa inte alls ajo. Folk hör det de vill höra.



Men så, nu på morgonen.
Där kom det.
Klart och tydligt.
 Inte bara sj-ljudet utan även vokalerna a och å.
- Ajo!


Så irriterande att de fick rätt...

Roligaste missförståndet med Disas namn

Ett av kriterierna för namn till vår dotter var att det skulle vara lätt att säga på både spanska och svenska.
Disa var ett bra val, tyckte vi.
Men det är ingen här som fattar namnet.
Tiza (krita)?
Visa?

Förmodligen för att det är sällan man hör ett nytt namn här. Det är samma gamla vanliga Gonzalo, Rocio, Reyes, Fran... Aldrig något nytt. Alltid samma namn. Så ingen fattar, hur tydligt vi än säger det. Spanskt uttal. övertydligt D.
Disa, DIsa.
Inte för att jag bryr mig, det är bara bakgrundsinfon.
Det jag vill komma till är det roliga som hände häromdagen.
En granne var ute med barnbarnen
- Titta på bebisen, titta vad liten han är! Visst är han fin? Titta så vaken han är!.
- Ja, verkligen (barnbarnet klämmer på Disas fötter).
- Det är en flicka
- Åh, jaha! Vad heter hon nu igen?
- Disa.
- Va?
- DI sa.
- Jaså, ja, det är inget katolskt namn va?
- Nä, det är ett gammalt namn från vikingatiden. De los vikingos.
- La Virgen de los Vikingos? Jaja, vi måste gå, hej då!

Det var så otroligt roligt.
Det blev för mycket.
Jag tog mig till sopcontainern med skräppåsarna utan att han märkte något, men sedan kunde jag inte hålla mig, jag skrek av skratt. Hade inte kraft att slänga i soppåsarna ens.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här för er som inte kan spanska, inte känner till katolska Spanien. Det blir aldrig lika roligt när man får något förklarat för sig.
Men så här är det. Det är inte bara så att alla har samma namn och att variationen är mycket liten. Nej, dessutom är alla namn religiösa. Katolska. Det är så. Alla har namn efter Josef, Maria, Jesus eller olika helgon och bibliska personer. Det är därför man inte säger namnsdag här, utan Santo, día del santo, helgonets dag. Varje helgon har sin dag på året och det uppmärksammas som våra namnsdagar.
Kvinnor har ofta, till synes, märkliga namn. Dolores (smärtor). Angustia (ångest). Reyes (kungar). Till exempel. De är kortformer för Virgen de los Dolores, Virgen de las Angustias, Virgen de los Reyes. Jungfru Maria har alltid ett finger med i spelet när det kommer till märkliga namn.
Och därav vår grannes missuppfattning. Virgen de los Vikingos.
Nej, som sagt, Disa är inte ett katolskt namn

Mellannamn till barnet, eller inte?

Intressant med att bo i ett annat land är att lära känna kulturen, och att börja ifrågasätta sin egen kultur och sina egna traditioner.
En sådan grej för mig är det här med mellannamnen i Sverige.
I Spanien har man ett förnamn och två efternamn, pappans första efternamn och mammans första efternamn.
Inga mellannamn. Jag har fått hur många frågor som helst om mina namn. För det första är det ju jättekonstigt att jag bara har ett efternamn. Varför har jag det? (Dessutom pappans efternamn, ska det inte vara väldigt jämställt i Sverige?) För det andra, varför har jag tre förnamn? Vad är anledningen? Vilket ska man använda? Kan man säga vilket som helst? På sjukhus kan jag ropas upp som Annika, men ännu oftare som Madeleine eller Christina eftersom det är lättare att säga. I början (= de första åren) var jag förvirrad, men man lär sig vilket namn som ropas upp på vilket ställe.

Så funderar vi då på namn till det här lilla barnet.
Ska vi ha mellannamn?
Jag tycker inte det.
Helst enkelt för att jag inte ser någon mening med det. De där extranamnen känner ju bara barnet och dess föräldrar till ändå.
Jag kan ändra mig, inget är skrivet i sten heller. Ni kanske kan hjälpa mig här.
Varför har vi så många namn i Sverige? Bakgrunden till det?
Har mellannamnen någon betydelse egentligen?
Har ni flera namn på era barn, och i så fall varför?

Jesús är inte till någon hjälp, han säger bara att om jag tycker att vi ska följa den svenska traditionen med mellannamn så gör vi det.

Här har jag tidigare skrivit om ett samtal gällande mina namn.

Språkbråk

Nästan natt.
Läggdags.
Kryper ner under det gulblommiga täcket, ner i mjuka sängen, tätt intill J och lyfter hans arm lite så att mitt huvud får plats på den.
- Ska du inte ta av glasögonen?
- Nä, jag ska läsa, svarar jag.
Måste bara få min kvällsliga dos med gos först. Sedan kan jag läsa. Om jag inte är för sömnig.
Jesús läser en svensk Spindelmannentidning från antikvariatet hemma.
Han tycker att det är kul att vi kallar Spindelmannen för just Spindelmannen på svenska.
Jag får syn på en annons längst bak i tidningen.
- Vad kallar ni honom på spanska, frågar jag och pekar på katten Gustaf-annonsen.
- Garfield, säger J och uttalar det på andalusiska.
- Jaha... Så honom har ni inte döpt om.
- Vad menar du? Det är ju ni som brukar döpa om figurer?
- Det gör vi ju inte.
- Spindelmannen då? Eller Läderlappen?
- Det var ju längesen. På femtiotalet. Och påhittade figurer. Man gjorde så då. Dessutom låter det kul. Ni spanjorer är ju värre som döper om nu levande personer. Vad heter Sveriges kung till exempel?
- Gustavo.
- Carlos Gustavo, eller hur? Han heter faktiskt Carl Gustaf! Och Englands drottning?
- Isabel segundo.
- Va? Skojar du? Jag visste inte det, är det sant? Men det är ju ett helt annat namn! Så kan man ju inte göra! Varför inte säga Elizabeth? Och prins Charles då? Hur var det nu?
- Carlos. Men vi döper inte om någon. Det är samma namn.
- Det är det ju inte! Elizabeth - Isabel! Charles - Carlos! Det hör du ju!
- Namnen kommer från samma helgon.
- Jaha, och varför kallas jag för Annika då, varför är jag inte omdöpt till... Ana?
- Det är ju olika namn. Anna finns redan på svenska. Varför heter Stålmannen inte Superman? Eller Supermannen? Eller Läderlappen, han borde väl heta...
- Fladdermusmannen... Men det låter ju fånigt. Och Stålmannen, ja, stål är ett starkt material.
- Men det är ju inte ens en översättning! Utan ett NYTT namn!
- Det var LÄNGESEN! Nu säger många deras namn på engelska!

Och där tystnar jag, för annars kommer vi in på ämnet svenskars-fixering-och-idolisering-av-USA-och-allt-som-är-nordamerikanskt, och där tycker vi lika, och jag är inte upplagd för det just nu.