Att flyga hem

Klockan 07.08 startade resan med buss. Omkring klockan 01 på natten bör jag vara hemma. Däremellan åker jag buss, tåg, buss igen, flyg till London, sju timmars väntetid, flyg till Sevilla, hemkörning av svärfar, och till sist kör jag hem själv, det tar en och en halv timme från Sevilla.

Tove tyckte att det lät som en lång och jobbig resa. Går det inte direktflyg mella Göteborg och Malaga? Jo, det gör det, men jag har fem timmars körtid till Malaga, skulle också behöva betala två veckors parkering.

Det är lite knepigt med resan. Jag letar efter absolut billigaste alternativet. Samtidigt måste planet i Göteborg vara framme så tidigt att både bussar och tåg går hela vägen "hem", och flyget tillbaka till Spanien får inte gå för tidigt, för då kanske det inte går bussar och tåg till flygplatsen så att jag är där i tid. Jag behöver åka hemifrån fyra och en halv timme innan planet går från Göteborg.

Tåget då? Tågresan i somras var så underbar att jag tänkte att jag aldrig mer kommer flyga. Men det var det där med priset. Och barnen. Jag har varit borta så mycket från dem sedan september att jag inte kan ta fler dagar från dem. Varje resväg Spanien-Sverige innebär ytterligare två dagar borta med tåget. Och det kostar mycket mer.

Men jag flyger inte med glädje. Inte bara med anledning av miljöaspekten, utan det är helt enkelt en ovärdig form av resande. Försöka checka in på en apparat, vänta, betala straffavgift för att man inte har checkat in hemma, ta av sig kläder och skor och packa ur handbagaget för att scanna alltihop. Vänta. Stå i kö. Vänta. Checka in på anslutningsflyget, ta förnedrande bilder av sig själv till en omöjlig incheckning och lova sig själv att det är sista gången i livet man åker med förnedrings-Ryanair, bottenskrapet av världens flygbolag. Stå i passkontroll, sitta på golvet och vänta en hel eftermiddag på en flygplats som inte har bänkar, fösas framåt i köer och så vidare, och så vidare. Allvarligt talat. När man kan ta ett skönt tåg istället. Men det var det där med barnen, och priset...

Jag tycker om att se de där eleganta kvinnorna som flyger. De med klapprande skor, som är fint och elegant klädda, smidiga väskor, vackra i håret, luktar gott. En sådan skulle jag vilja likna ibland. Jag kommer stressad, överviktsbagage i väska med trasiga hjul, med praktisk tjocktröja eller svettig av sommarvärmen, fula vandrarkängor, sliten kabinväska som draghandtaget har fastnat på, en ryggsäck fullproppad med smörgåsar och resemat till en hel dag, som knappt går att stänga. Den här gången en bonus i form av mina byxor som är fulla av lerstänk efter gårdagens drejkurs. Det var längesedan jag gav upp att se ut som en sval och elegant resenär :-)

Men inatt kommer jag hem, om Runa vaknar finns jag där, och jag är efterlängtad. Disa har planerat vad Jesús ska handla och laga för gott, hon har ritat en teckning till mig och planerat ordentligt fredagsmys till onsdagseftermiddagen. Tänk att vara så efterlängtad. Det är ett privilegium.

Överraskad på flygplatsen

Hockeyspelskartongen såg hel ut, granen hade kommit fram och jag argumenterade i huvudet med svärfar medan jag rullade väskvagnen mot utgången på flygplatsen. Jag visste exakt hur ogillande han skulle vara över att jag tänkte köra hem mitt i natten, istället för att sova över i stan och köra hem nästa morgon när det började ljusna istället. Det spelade ingen roll. Jag skulle hem till barnen. Nu. Jag tänkte vara hemma när de vaknade. 17 dagar sedan sist.

Dörren öppnades. Men var fanns svärfar? Han står ju alltid längst fram och möter? Klockan närmade sig midnatt, hade han blivit trött och gått och satt sig någonstans?

Det var så otänkbart att Jesús och Disa skulle möta mig, istället för svärfar, att jag inte fattade att det var de som hade kommit. Hur kunde de vara i Sevilla en torsdag natt? Men de hade kommit för att överraska mig! Runa skulle ha följt med, men hon hade somnat hemma hos svärfar. Vilken överraskning! De hade planerat det i en vecka! Inte ett knyst hade de sagt. Inte svärfar, som jag hade ringt under eftermiddagen för att kolla om han kom ihåg att hämta mig. Inte Jesús eller barnen, som jag hade pratat med när jag väntade på planet i Barcelona, trots att de redan befann sig i Sevilla då.

Disa gav mig ett blått armband som hon gjort, och jag bar henne hela vägen till bilen.

Vi sov över hemna hos svärfar. Disa och jag i den lilla hårda enkelsängen, och en av alla gånger jag vaknade av smärta i höft och ben hade jag drömt att vi var på Ikea och att jag bestämde mig för att köpa bäddmadrass åt oss. Finns det hårdare madrasser än i traditionella spanska sängar?

Jesús åkte tidigt för att vara på jobbet klockan nio, han hade en timme och en kvarts resväg. Men barnen och jag hade inte bråttom, vi hade bestämt att de skulle vara lediga den här fredagen. Vi åkte iväg för att köpa byxor till Runa, uträttade några småärenden, och gjorde sedan det Disa allra helst ville, åt lunch och daimtårta på Ikea.

Därefter åkte vi hemåt, först stopp för Runas klasskompis barnkalas i en by som är så liten att man behöver parkera utanför den, och framemot tiotiden på kvällen var vi äntligen hemma, tillsammans. I ett hus som var så typiskt kallt och rått att jag ville åka tillbaka till Sverige, där man inte behöver frysa inomhus

Olyckligtvis återberättade jag detta för Jesús nästa morgon när han kom hem, och det hörde Disa som blev ledsen och trodde att jag ville åka ifrån dem igen, till Sverige, jag som äntligen kommit tillbaka.

Tågterapi

Jag visste att detta är mitt sätt att resa. Har velat så länge. Den hemska, stressiga månaden släppte sitt grepp, tåget förde mig bort, det var bara att följa med.

Timmarna går, och landskapet utanför fönstret förändras. Olivodlingar, torr andalusisk dehesa, solrosfält med vidöppna blommor, vallmo, vinodlingar. Berg, de höga Pyrenéerna, frodig skog och grönska, Medelhav och en märklig våtmark. Längre in i Frankrike kommer de långa, fridfulla åarna, träden blir högre, skogarna fler. De vita andalusiska husen har bytts ut mot jordfärgade gårdar, sedan rosa hus med gröna fönsterluckor. Storstad, och sedan ett litet grått slott på landsbygden som snabbt sveper förbi utanför fönstret.

Bredvid sitter en ung fransman, jag räckte honom hans fina blanksvarta skor när han skulle ut och röka. Framför sitter en man som ägnat timmar åt att studera tyska notkompendium, och snett framför en äldre man som håller om sin fru medan hon sover. Strax bakom mig sitter tysken som stönade plågat när jag körde över hans fot med min tunga resväska. En nunna med sliten vandringsryggsäck och liggunderlag kliver på, två killar som åkt utan biljett tvingas gå av med konduktörerna efter ett långt, allvarligt samtal i korridoren, som vi andra följde med blicken.

Nikki skickar meddelanden, hon tycker att det låter fruktansvärt att åka tåg i flera dagar för att komma till Sverige. Hon skulle skulle bli så uttråkad. Jag svarar och försöker förklara att jag inte hinner få tråkigt. Jag läser, slumrar, tittar ut, funderar, lyssnar på musik en stund. Äter empanada från stationen i Madrid, frasig pan au chocolate från Avignon.

Tågen glider tysta och mjukt vaggande genom lanskapen. Jag slumrar igen, och vill inte att resan ska ta slut.

Madrid-resan

Lustigt, jag har visst trott att jag inte gillar Madrid...? Jag tar tillbaka allt! Vilken toppenresa det blev, när jag åkte för att förnya passet! Jag önskar att jag hade kunnat stanna ett par nätter till i den roliga staden!

Jag och svärfar lämnade tillsammans båda barnen i skolan på måndagsmorgonen, Runa skulle få vara med Disa i skolan, trots att hon var för liten. Därefter visade jag svärfar runt i byn där vi bor, och lämnade honom sedan själv i huset. Det var fortfarande tidigt när jag åkte. Jag tog en del pauser efter  vägen, och körde visserligen lite fel en gång, men den där tidsberäkningen på google maps är inget värd, det tog flera timmar längre än så att komma fram! Museibesök? Nej, det närmade sig stängningsdags!

Jag är van att köra i storstaden Sevilla, har inga problem med det, men Madrid... Jag trodde att google maps skulle hjälpa mig att komma fram till parkeringsgaraget mitt i centrum, men idiotkartan var ofta tyst!

- Prata med min din jävel! vrålade jag åt den idiotiska apparaten som inte fungerade när vägar delade sig och jag inte visste vart jag skulle åka. Det var nästan mörkt när jag till slut körde in i parkeringsgaraget, och mina ben skakade faktiskt. Att köra i centrala Madrid går, på Gran Vía mitt i centrum, bland hundratusen bilar, cyklar, bussar och fotgängare, men det är inget nöje.

Jag gick på Calle Hortaleza och letade efter hotellet, och kände mig som när jag bodde på internatskola på åländska landsbygden och en dag reste till Stockholm. Det var så många intryck! Så många människor, butiker, skyltfönster, menyer att titta på!

Hostal Gaudí hittade jag också, jag fick nyckel till rummet samt busskort, la in mina saker och gick ut igen. Jag hade sett en stor bokhandel när jag kört på Gran Vía tidigare, och dit tänkte jag gå. Jag behövde ett par böcker om Portugal, och någon bra trädgårdsbok. Casa del Libro är en fantastisk bokhandel för den som tycker om böcker (på spanska). På tredje våningen hittade jag reselitteraturen, och sedan blev jag visad till trädgårdsböckerna, och jag blev kvar närmare en timme och gick ut nöjd, med en tung tygpåse och 83 euro fattigare. Det är dyrt att vara i Madrid, konstaterade jag.

De roliga restaurangerna som jag sett på Calle Hortaleza, som är en riktigt kul gata, hade stängt, men det fanns ett marockanskt ställe som verkade vara populärt, och inte dyrt, så där satte jag mig och läste mina böcker och åt spännande mat.

Det var underbart att vara ensam på hotellrummet. Inga barn, katter, hund eller Jesús som störde mig, bara jag, helt ensam. Tystnaden. Jag kunde göra vad jag ville. Ja, inte för att det fanns så mycket att göra, men tiden var bara min. Jag läste och gick sedan och la mig och vaknade inte så många gånger, trots att sängen var ovan.

Morgonen därpå skulle jag leta rätt på svenska ambassaden. Jag drog iväg upp på samma roliga gata, och sög i mig alla intryck. Slamrande, röda drickabackar på gatan, föräldrar som drog småbarn i barnvagnar på väg till förskolan, ungdomar i skoluniform, smällande klackar mot asfalten, dofter från en blomsteraffär på hörnet, surrande kaffemaskinger, prassel från papperspåsar från bagerierna där kunder betjänades. Lufter av målarfärg, kaffe, crossianter, avgaser. Ljud av fåglar, biltutor och människor.

Ambassaden var så stängd att jag letade efter en annan ingång, en med fönster. "Det ser ut som dörren till en nattklubb", kommenterade Åsa i Portugal senare, när jag visade henne bilder.

Jag fick vänta ute medan personen före mig blev klar, när det var min tur gick jag in, lämnade ifrån mig papper och dokument, hade en mängd extradokument i mappen för säkerhets skull, bor man i Spanien lär man sig att inte lita på någon om var man måste ta med sig, det ändras alltid. Men här räckte det som stod på webbsidan. Jag blev fotograferad av en maskin, som tryckte ihop bilden av mitt ansikte så mycket att det såg ut som en skämtbild, fick sitta ner en stund och läsa en två veckor gammal Dagens Nyheter (känslan av att hålla i en svensk nyhetstidning!), betalade 154 euro för passet och var sedan klar.

Utanför låg fortfarande det dyra ryska bageriet som jag var inne på sist som jag behövde förnya passet. Jag tittade i skyltfönstret och kände ett stort behov av att köpa små runda chokladbitar att lägga på ett fint fat, men höll mig.

Istället blev det frukost på Manolo Bakes, minicrossiant med avokado och kyckling, och stor crossiant med kyckling och curry.

Kvällen innan på rummet kom jag på att det ju borde finnas en massa roliga butiker i Madrid. Det är ju ändå en rätt stor stad. Så jag började söka på nätet. Och titta! Bolivianska restauranger, flera ställen som säljer salteñas! Bagerier med baklava! En second handaffär! En fantastisk leksaksaffär! Stanley Kubrick-utställning, kanske skulle jag kunna hitta en present till Jesús, som snart fyller år, där? Ja, av någon anledning tänkte jag bara på vad jag skulle vilja ta med hem till barnen och till Jesús, och något till Disas lärare som tog hand om Runa i två dagar. men det är ju så man ska upptäcka en stad! Leta efter något, så hamnar man på de mest oväntade platser!

Första stoppet var den fantastiska leksaksaffären, Lobo Feliz. En mycket liten butik, men alla leksaker är fantastiska. Här stannade jag i en timme. Tittade på allt. Till slut blev det en trollerilåda till Disa, och badkarskritor till Runa.

Därefter hämtade jag ut väskan på hotellet, och fick träffa Jesús musikkompis som driver stället. Han har haft det tufft under pandemin med den uteblivna turismen. Jesús berättade om när de pratade i telefon en dag, och Gerardo inte hade råd att gå till posten och skicka ett brev ens, för att han hade så ont om pengar. För lokalerna skulle ju betalas ändå, trots att ingen bodde på hotellet. och här fick jag sova utan att betala något. Jag hade dåligt samvete, och var samtidigt enormt tacksam över all hjälp; att jag fick sova över där, att Disas lärare tog Runa, att Jesús pappa kom och hjälpte till med barnen.

Äventyret fortsatte. Nu gick jag över Gran Vía, gick in i en makalös godisaffär, Captain Candy, och köpte verklighetstrogna godisormar till barnen och några smågodisbitar som jag inte var sugen på, men som jag snart behövde äta upp eftersom blodsockret sjönk så kraftigt.

Gick sedan förbi det tråkiga Puerta del Sol, och mot ett riktigt roligt område; La Latina med en massa små kul butiker. Till slut begrep jag att jag var i det stora loppmarknadsområdet där marknaden El Rastro hålls på söndagar, och där låg second handaffären som jag hade sökt, men det var inte så roligt. 

Vidare mot baklava-bageriet Pastelería Salamat, där jag köpte med godsaker till Jesús och Disas lärare, och drack te med ägaren. Kubrickutställningen hanns inte med, jag hastade mot parkeringsgaraget för jag hade många timmars körtid hem. Nya roliga gator med småbutiker och otroliga restauranger som alla lockade, och ett snabbt besök in i en sockaffär, som var som en godisbutik, jag har aldrig sett en sådan sortering med roliga strumpor! Det blev ett par konststrumpor med ett av Jesús favoritverk till honom. 

På vägen till Madrid bad bilen mig att jag skulle fylla på olja. Jag köpte en liter på en mack, men fick inte upp motorhuven. Skruvgrejen som ska klicka till inifrån bilen satt stenhårt fast. Det här stressade Jesús något enormt, eftersom han trodde att jag skulle bli kvar i Madrid resten av veckan på grund av att jag inte kunde fylla på olja. Gerardo på hotellet tipsade mig om en bilmekaniker på väg till Toledo, och jag körde dit. körde visserligen fel i Madrid, men kom till slut ut ur stan, och blev allt mer orolig. Tänk om inte mekanikern heller kunde fåt upp motorhuven, vad skulle hända då? Jag kunde ju inte köra hela den långa vägen hem utan olja!

Jag vet inte hur han gjorde, men mekanikern fick upp huven med ett lätt knäpp, och lättad fyllde jag på oljan, köpte kex till det låga blodsockret, och påbörjade hemfärden. Även här tog det många timmar längre än beräknat, men jag lyssnade på en fantastiskt underhållande ljudbok under tiden. Men det var skönt att till slut komma hem till det sovande huset, där katterna kom och mötte mig i dörren.

Otroligt rolig resa, jag hade så gärna stannat längre i Madrid! Hurra för ensamresor!

Helgskoj, svärfar och förberedelse av Madridresan

Jag är kanske tjatig, men det är så roligt att bo här! Vi trivs så bra! Det är omöjligt att ha tråkigt, alltid händer det något. Och om det inte gör det är det härligt att bara vara hemma i det här gamla huset, plantera, måla något och fixa. Ofta händer det mer än man har tid med. Idag var vi bjudna på lunch hos en kompis, men fick säga nej eftersom vi hade så mycket att ordna innan Jesús pappa skulle komma. Nästa vecka skulle jag eventuellt följa med ett par kompisar och sälja bakverk på en marknad i Sevilla, men ska delta i en mexikansk ritual i skogen, i en hemgjord bastu, dagen innan, så jag hinner inte baka till marknaden. Igår var det bio i byn Alájar, och lunch med alternativa marknadsgänget, men inget av det hanns med eftersom vi åkte på en jättepicknick med Gorettis vänskapsgrupp istället. Det blev en toppenlördag!

En del i Gorettis gäng träffar vi inte så ofta, så dem var det extra roligt att prata med. Picknicken började med att Rocio och hennes familj var sjuka i covid, och medan de var i karantän åt de bara Rocios mans mat, och han är vegetarian, vilket fick Rocio att klättra på väggarna av längtan efter kött. Så det blev en grillpicknick med en massa lokala korvar, ibericokött och hamburgare. Noelia hade köpt en hel säck med bröd, folk tog med sig oliver, sötpotatis och drycker, jag bakade en stor silviakaka, som snabbt gick åt eftersom vi allt som allt var åtminstone 25 personer.

Jesús kom först, hade åkt från Sevilla på förmiddagen.. Jag kom senare med barnen, men stannade tills det blev mörkt så det var gott om tid att prata med alla, och jag bekantade mig med den kanadensiske mannen som jag har sett på Disas orienteringsträning, för övrigt gift med vår förra husläkare som jag aldrig har (behövt) träffat. Ungarna lekte, Runa gick runt med en kompis från förskolan som hon inte träffat sedan hon slutade där, Iris lekte med de andra hundarna och alla trivdes. Jesús åkte redan klockan fem, för han skulle kompa Lincoln på cello på spa-hotellet i Aracena.

Under söndagen har vi storstädat huset inför att Jesús pappa skulle komma. På måndagsmorgonen åker jag till Madrid för att förnya passet. Allt utom köket var fint när Juan anlände, ja, och så sovrummet, för Runa hade kissat i sängen när hon sov siesta, så sängen var väl inte iordning. Jag bakade drömtårta, brasan värmde så att det var varmare än i Juans lägenhet i Sevilla och det har varit en mysig kväll. Barnen har varit så himla glada över att ha farfar här, och han har lekt med dem och klappat katter och hund, och fått tortilla och te och drömtårta. När barnen hade somnat satt han och Jesús i soffan med filt över benen och pratade och halvtittade på en serie.

Medan jag är borta ska Juan lämna och hämta i skolan och ta barnen medan Jesús jobbar. Disas lärare har lovat att Runa ska få vara med i skolan, så blir det lite enklare för Juan. Det känns bra detta. Mindre bra känns det att behöva ansöka om nytt pass. Så besvärligt! Vilka personuppgifter! Jag saknar fortfarande mina föräldrars vigseldatum, som ska skrivas på blanketten, hur tar man reda på det?! Jag ska ringa till Skatteverket och fråga. Men tänk om jag missar något viktigt papper som inte står, som jag inte fattar att jag måste ta med? Då måste jag göra om hela resan och ta mig till Madrid en gång till!

Madrid ja. Jag var ordentligt irriterad över att behöva åka till Madrid för att göra detta, det är ju inte min favoritstad i världen, men tänkte, att om jag nu måste åka dit får jag ju göra något roligt av resan. Så planen är att besöka Reina Sofia-muséet på måndagseftermiddagen, och staden Toledo dagen därpå, på hemvägen. Se katedralen igen, det vill jag gärna. och besöka ett stort trädgårdscenter utanför staden, kanske har de pioner och rabarber? En bok om trädbeskärning? Jag ska lyssna på ljudböcker i bilen, äta i lugn och ro utan att bli störd av barn och djur, och vem vet, kanske sova hela natten utan att vakna?

Jag tar bilden. Alternativet var att åka bil till Sevilla (en och en halv timme), parkera, ta bussen till Madrid (6,5 timme) och sedan ta mig runt med tunnelbana. Med bilen blir hela resan inte mer än drygt fem timmar lång,

Genom en musikbekant till Jesús får jag sova gratis på hans lågprishotell mitt i centrum, nära Gran Via. Jag är inte helt bekväm med att köra bil i centrala Madrid och leta parkeringsgarage, men det får gå. Jag skulle få hotellpris på parkeringen, det blir säkert bra, om jag bara hittar dit. Eftersom det är mitt i centrum kan jag nog promenera till både muséet och till svenska ambassaden dagen därpå.

Dags att stänga ner datorn. Jag ska ladda ner ljudböckerna, och lägga mig, det är en del som ska förberedas på morgonen innan jag åker.

Ha en fin start på veckan, allihop, och håll tummarna för att min förnyelse av passansökan går igenom utan problem!

Passförnyelse i Madrid

 Det var när försäkringsbolaget skulle uppdatera mina uppgifter och ville ha en bild på mitt id-kort, som jag upptäckte att det hade gått ut för flera månader sedan. Det förvånade mig mycket, måste jag säga. Men jag erbjöd dem en bild på mitt pass istället. Tur att man har pass också! Då kan jag förnya det nationella id-kortet när jag åker till Sverige nästa gång! Tänkte jag. Tills jag såg att passet hade gått ut redan i maj...

Jag har beklagat mig över detta för Jesús i över en timme, och det kanske räcker, ändå öser jag ut min irritation i bloggen också.

Jag måste åka till svenska ambassaden i Madrid för att förnya pass eller id-kort. 158 € kostar den nya id-handlingen, samt 4 € för att få hämta ut det på konsulatet i Sevilla. Sedan tillkommer kostnaden för resan Madrid tur och retur, och boende i staden. Och mat. Och resa tur och retur till Sevilla, tre timmars resväg.

Det som retar mig mest är att jag måste åka till just Madrid. Kunde inte ambassaden ha legat i Barcelona, Valencia, Toledo eller vart som helst utom Madrid? En lite roligare och vackrare stad? Nej, i Madrid ligger den, och i ett snofsigt, dyrt bostadsområde där inget roligt finns i närheten, bara ett svindyrt konditori.

Jag bokade den  första lediga tiden: den 15 februari.

Här är ett inlägg från förra gången jag var tvungen att åka till Madrid och förnya passet. 

Vaccinationsvilja, vintervärme och Sverigeresa

Otroligt. Nu är mer än 70 % av hela Spaniens befolkning (på nästan 47,5 miljoner) vaccinerad med två doser. Bäst i världen, enligt tidningen Sydkusten. Barn under tolv år räknas med i statistiken trots att de inte vaccineras. Man måste ju säga att vaccinationsviljan är hög. Inte just här, där jag bor kanske, men i övriga Spanien. Jag har inte längre koll på restriktioner. Jag tror inte att det finns så många. Ansiktsmaskkrav inomhus och bland mycket folk ute. I Aracena och städerna går folk fortfarande med ansiktsmask. Jag ser fortfarande ensamma vandrare med ansiktsmask på.

Hösten är på gång. Det har varit under 30 grader ett par dagar, och på natten är det riktigt kyligt. Vissa träd har börjat gulna, och en dag regnade det till och med lite lätt.

Vi har haft besök av en man som installerar pelletsbrännare. Jag ser fram emot hösten men oroar mig över vintern. Jag minns hur fruktansvärt kallt det var när vi flyttade in. Hela mars månad gick vi med tjocka jackor inomhus, och ingen kunde sitta i soffan för att det var för kallt. Jag vill inte vara med om sex månader iskyla inomhus! Bästa alternativet är att installera en rejäl pelletsbrännare i vardagsrummet, som får sprida värme till övriga rum så gott det går. Men det kostar. och vi måste spara för att kunna köpa loss huset om ett och ett halvt år. Och så var det Sverige-resan...

Det är två år sedan jag var i Sverige senast. Det är ju inte så lång tid egentligen, men det känns i alla fall. Ända sedan i våras har jag planerat att åka själv med Disa under senhösten. Nu lutar det åt december för att få lite svensk jul, och kanske skulle Disa kunna få se ett riktigt luciatåg? Men inte kan vi väl både installera värme och åka till Sverige, samtidigt som vi måste spara? Det är svårt att planera när man bara vikarierar, och inte vet vad som händer med jobb efter september månad...

"Men avblås Sverigeplanerna", tänker ni nu, och det är ju logiskt. Så klart. Men ändå. Jag tänker på Sverige och en resa dit varje vaken timme.

Vi får se vad som händer framöver.

Första resdagen - hotellet i Mengíbar

Nu kör vi reseberättelse, tycker jag! Här kommer fler detaljer än ni önskar, eftersom det samtidigt är min egen resedagbok!

När vi till slut om iväg, tre timmar senare än tänkt, stannade vi efter bara drygt en timmes bilresa. Vi var nämligen tvungna att köpa en ny bilbarnstol till Runa. Den gamla är livsfarlig, så fort hon somnar hänger huvudet framåt. Vi kan inte låta Runa åka på långresa i bil i farlig barnstol. Vi slog till på ett skylt-ex, tur!

När det var klart borde vi ha varit en bra bit på väg och stannat på rastplats för picknicklunch(jo tjena, i Sydspanien?). Men vid lunchtid befann vi oss fortfarande i Sevilla, så vi åkte hem till Jesús pappa där vi bjöds på himmelsk bläckfiskgryta med potatis, barnen lekte och sedan kom vi äntligen iväg!

Det är ungefär nio timmars bilresa mellan Aracena och Valencia, om man inte räknar alla stopp på vägen, så vi skulle övernatta i Mengíbar. Minns ni favorithotellet? Palacio de Mengíbar, jag rekommenderar det verkligen! Varje gång vi sover där och jag öppnar dörren till ett rum drar jag efter andan för att det är så vackert! Rummen på det hotellet är de lugnaste jag har upplevt. De är målade i en så mild, behaglig grå väggfärg, den ljusgröna skrivbordsstolen är i exakt rätt ton, och både vita lakan och mörka trädetaljer förstärks mot den sköna grå färgen.

Vi fick en stor himmelsäng att dela på, vi fyra, och efter att ha njutit en stund av rummet och hoppas i sängen gick vi ner till hotellets lilla spa, som vi hade bokat tid för. Sedan gick vi upp och åt maten som vi skulle haft till lunch, sushi till barnen, hemgjord empanada med pisto till Jesús och mig.

Disa, som sovit i bilen, somnade mycket sent, som jag befarat. Hon fick sluta med siesta när hon var två och ett halv-tre år eftersom hon somnade så sent. Den lilla stackarn låg vaken till någonstans mellan tre och fyra på natten, utan att kunna somna.

Hemkomst med årets värsta skogsbrand

Mallorca är så vackert att man hissnar! Vilken resa det blev! Jag önskar att vi hade kunnat stanna en vecka till, men det gick inte, och när vi på eftermiddagen den andra hemresedagen nådde Sevilla och sedan körde in på vägen mot Aracena-bergen kändes det roligt att åka där igen! Vänligt, trevligt, mysigt, välkomnande. Vi har rest mycket i Spanien, sett så mycket, städer, byar, natur av skiftande slag, men inget är som den här trakten.

På hemvägen körde vi för första gången via Murcia i sydöst, och när man väl har kört förbi de förfärliga städerna Benidorm, Alicante och så vidare (de kan mycket väl vara trevliga när man kommer in i dem, har aldrig varit där) med höghus, hotell och reklamskyltar som man ser från motorvägen, för mig en lika ledsam syn som motorvägen på Costa del Sol (förlåt alla som jag trampar på tårna nu, men jag tycker det!) kör man in i ett otroligt landskap med höga berg som fortsätter mot Granada, och på håll ser man till och med Mulhacén, spanska fastlandets högsta topp...  Och de här bergen är fascinerande, men de skrämmer mig lika mycket som bergen i Pyrenéerna gör. Enorma, skrämmande, ogästvänliga, aggressiva… Då var det så fint att köra in på vår landsväg mot Aracena, för ingen annan plats i Spanien tycker jag så mycket om som detta lilla hörn. Landskapet är helt annorlunda mot allt vi sett under resan. Bergen är gröna, det växer stenekar, korkekar, kaktusar och andra torra växter. Man ser ingen odlad mark, utan natur och söta hus. En mycket stor del av Spaniens mark är odlad, och vanligast är att städer och byar omgärdas av odlingslandskap.

Men något störde bilden. När vi körde igenom Sevilla såg vi ett rökmoln i fjärran, brandrök gissade vi, och det stämde. Det brann nära vår kompis Lorens hemby utanför Sevilla. Strax efter att vi upptäckt den rökslingan såg vi något annat. Det upptog så stor plats på himlen att det tog en lång stund innan jag fattade att det också var brandrök, och inte någon märklig dimma eller konstiga moln. Röken kom från vårt håll, såg det ut som. Jag kollade Huelva-tidningens nätupplaga i mobilen, och mycket riktigt, en skogsbrand hade uppstått i Almonaster la Real. Snart uppdaterades nyheterna och det visade sig vara i söder om Almonaster som branden härjade, i närheten av en gruva med farligt sprängmedel. Branden rörde sig snabbt. folk evakuerades och det flögs helikoptrar och flygplan fulla med vatten som kastades över elden. Brandmän och experter på skogsbränder från hela Andalusien var på väg dit.

I Spanien brinner det varje sommar. Det blir extremt torrt och eldningsförbud råder alltid mellan juni och oktober. Här i vårt område regnade det i våras för sista gången, och sedan juni har dagstemperaturen pendlat mellan 34 och 38 grader i skuggan. Jesús är övertygad om att branden är anlagd, eftersom sommarskogsbränderna ofta är det. Många gånger ligger ekonomiska intressen bakom. Enligt Jesús börjar det alltid brinna vid liknande väderförhållande som nu; hög dagstemperatur och samtidigt kraftig vind, och enligt väderprognosen ingen förändring den närmsta tiden.

Ett och ett halvt dygn har gått sedan branden startade. Det stora området med eukalyptusträd har fungerat som effektivt bränsle och den kraftiga blåsten gör att lågorna flyger fram. Branden är nu nästan framme vid Zalamea och Riotinto där vårt sjukhus ligger. Militären har satts in i brandbekämpningen och premiärminister Pedro Sanchez twittrar om branden, som är den värsta i Spanien det här året.

Jag for till utsiktsplatsen mellan Fuenteheridos och Alájar i går kväll. Det var mörkt, klockan närmade sig halv tolv på natten, men här stod en lång rad med förfärade människor och tittade ut över bergen. Det äldre paret som kom fram till staketet strax före mig utbrast samtidigt "Por Dios!" "Joder!" när de såg eldhavet. Här syntes elden alldeles för nära, trots att det var svårt att urskilja lågorna, man såg istället det orangea skenet från elden och flera ställen som flammade upp. Den svarta natthimlen var smutsigt orange. Jag såg på elden bakom bergskammen och påmindes om att den härjar bara några mil ifrån oss.

Semester, reseförberedelser och nyhetsförbud

Sommaren går mot sitt slut. I flera dagar har det varit under 30 grader på dagen, och på natten har jag fått stänga balkongdörren för att det har blåst in så kall luft.

I onsdags följde jag med de andra till poolen.

- Nu är min semester snart slut, sa Jesús. Det är mindre än tre veckor kvar.

- Två och en halv vecka. Min semester är också snart slut. Jag börjar jobba samtidigt som du. En dag innan, sa jag och då skrattade vi, för min tvåveckorssemester hade ännu inte börjat.

Det har den nu. Igår morse var det jag som gick ner med Runa när hon vakande, och som jag njöt av att vara ledig och vara tillsammans med min lilla tjej som jag knappt träffat i sommar! Som brukar ropa och ropa efter mig när jag jobbar. Vi bakade frukostfrallor så att Disa skulle få nybakat bröd när hon vaknade, och Jesús, som kom från Sevilla på morgonen, var också glad att få något gott till frukost.

Det har varit en gräslig sommar så hösten får gärna komma, jag ser fram emot den, även om det är mycket osäkert på jobbfronten. Men innan skola och förskola börjar, innan poolen stängs och sommaren tar slut, ska vi åka iväg på resa. Det har varit osäkert in i det sista, allt har berott på corona-läget, men vi åker! På onsdag kväll avgår färjan till Mallorca, och det ska bli så enormt roligt! Disa övningssnorklar i poolen och idag och imorgon ska vi packa, hitta någon som tar hand om växterna och laga resemat och baka resefika, för vi åker redan på tisdag. Det är så långt till Valencia, där vi ska ta färjan, så med barnen behöver vi två dagar för att åka.

På sätt och vis verkar det vara helt rätt sommar att besöka ön. Jag läser att ön töms på turister, och det kanske är att dra det långt, men engelsmännen tvingas till två veckors karantän om de åker till Spanien, och för tyskarna har Spanien rödlistats... Bra för oss, men otroligt tungt för de som bor och arbetar på Balearerna, när nästan hela turistsäsongen försvunnit.

Det är deppigt att tänka på, men läget på Balearerna angår mig. Tänker jag. Jag är nyhetsknarkare och planerar att börja begränsa nyhetsintaget till det som på riktigt angår mig. Jag har blivit så sänkt av nyhetsrapporteringen i sommar. Det började med Greta Thunbergs sommarprat, och sedan dess har det känts som om allt är kört. Jag tänker att jag måste låta bli att läsa nyheter just nu. Jag måste inte känna till vad som hände efter valet i Belarus, eller protesterna i Libanon, svält i Indien, översvämningar på grund av klimatförändringarna, dödsfallen i Brasilien eller vad han med luggen (så kallas Donald Trump i Jesús familj) säger för dumheter. Och jag behöver definitivt inte läsa om kvinnor som tvingas föda fram döda barn. Jag borde till och med ta det lugnt med rapporteringen över corona-läget i Spanien ett tag. Så jag har bestämt mig för att ta en vit... Ja, först tänkte jag två vita veckor, hela semester utan nyheter, men det klarar jag inte. Så jag funderade på en vit vecka. Men det kändes mycket. Så igår, lördags började jag med en vit dag. en hel dag utan att ta del av nyheterna. Det gick inte så bra. När jag inte läste nyheter och oroade mig för världen, fick jag tid att övertyga mig själv om att jag har läppcancer. Ja, skratta ni, jag inser det roliga i situationen, men jag ska boka tid hos läkaren, och igår kväll läste jag nyheterna i en timme innan jag somnade för att tänka på något annat än att dö ifrån mina barn på grund av läppcancer.

Nu ska jag gå ner och laga fisk- och skaldjurssoppa med Disa. Vi ska göra chokladmousse till efterrätt, och jag tänker mig en silviakaka till fika i eftermiddag. Imorgon planerar jag en ny vit dag utan nyheter.

Glad dag med Mallorcadrömmar, brevvän, rosor och en liten som lärt sig gå!

Jag var på så bra humör på förmiddagen! Kanske berodde det att jag blivit sittande och tittat på Youtube-videor när de andra sov? Youtube är fantastiskt. Jag halkade in på en kort intervju med Håkan Hellström, och den var så rolig!

Eller så berodde det på gårdagens stora nyhet: Runa har lärt sig att gå! Det var Jesús som upptäckte det medan jag satt uppe och jobbade. Helt plötsligt stapplade hon iväg en meter, bara så där! Flera gånger! Otroligt! Det är stort!

Nästa roliga sak som hände var att Disa fick post, ett brev och en Bamsetidning från nioåriga Vida som vill bli Disas brevvän! Disa blev glad, men jag blev ännu gladare! Jag hjälper henne att skriva tills hon kan själv!

Humöret var således redan bra när jag tog med Runa ut för att hämta veckans grönsaker och därefter göra den mycket, mycket efterlängtade turen till järnaffären som öppnat igen. Jag gick och log hela vägen mot Runa i vagnen. Järnaffären hade strikta restriktioner för att släppa in kunder. Där finns det mesta, och det jag var på jakt efter var såjord, krukor, fat... Och så slank det visst med lite växter; ett par rosmarin, en timjan, en nattjasmin som luktar så otroligt gott när den blommar (hoppas den överlever!) och dessutom en rosenbuske med visa och rosa blommor.

Sedan, när jag satt och jobbade, fick jag plötsligt en fantastisk idé, tyckte jag själv. Nu när vi inte kommer att kunna åka till Sverige i sommar hoppas jag att vi kan göra en liten resa i Spanien i alla fall. Jag är ledig de två sista veckorna i augusti... Tänk om vi skulle kunna... Åka till de Baleariska öarna? Menorca? Mallorca?

Vi har rest massor på fastlandet, sett det mesta förutom östra kusten söder om Barcelona, men öarna har vi inte varit på (ja, Jesús var mycket på Tenerife för länge sedan, där han dåvarande flickvän bodde). De Baleariska öarna skulle jag gärna vilja se, det verkar vara så vackert där, men när Jesús har ledigt på sommaren är det sämsta tiden på hela året att åka dit, har jag förstått. Dyrt och massor med folk. Så det har inte blivit av. Men i år? Med viruset kommer nog inte många utländska besökare dit, så det blir nog inte så fullt... Och vi har inga andra planer... Kanske kunde man ta bilen till Valencia och ta färjan därifrån? Stanna någon vecka, eller två? Undrar om man får resa dit då?

Visst en bra idé? Minst en av er som läser bor på Mallorca, och säkert har många av er varit på öarna. Har ni några tips om vacker natur, mysiga stränder, trevliga byar? Lugna platser utan alltför mycket folk... Finns det där på sommaren? Kanske skulle det gå att snorkla med Disa, hon som älskar vatten?

Ja ja, även om det inte skulle gå så är det roligt att drömma! Någon gång ska vi ju åka dit, även om det inte skulle gå i sommar på grund av viruset.


Ett lästips, förresten. Det skrivs mycket om Kristina Lugn nu, efter att hon gick bort. Jag tycker om Stefan Sundströms dödsruna i ETC. Fast nu ser jag att den eventuellt är låst...

Hoppas att ni har haft en lika rolig tisdag!

Monsterödlan i Jaén

Med på en av de första av Columbus resor till den nya världen, var en snickare från staden Jaén. Där borta på främmande strand hittade han en spännande ödla, som han tog med sig hem. Men ödlan växte och växte och blev allt hungrigare. Den var så hungrig att den blev farlig, så snickare släppte ut ödlan, han ville inte ha den längre. Inte visste han att det var en kajman som han hade haft som husdjur!

Ödlan bosatte sig i en grotta intill en källa i Magdalena-området i staden. Där gömde den sig, men drevs av hunger ut och tog getter, barn och folk som hämtade vatten i källan. Folk vågade inte längre gå till källan och alla som bodde i närheten var fyllda av skräck för monstret.

En ung herde bestämde sig för att göra slut på den fruktansvärda ödlan. Han slaktade en av sina getter, gröpte ut en del av köttet och fyllde sedan djuret med dynamit. Den slaktade, dynamitfyllda geten gav han till ödlan som slukade den, varpå ödlan sprängdes i luften.


Det var i början av mars som vi var i Jaén, och Disa blev förtrollad av historien om den blodtörstiga ödlan. Vi frågade på turistinformationen var man kunde se statyn av ödlan, och fick en enkel vägbeskrivning; följ gatan bort till trafikljuset. Det måste ha varit världens längsta gatsträcka utan trafikljus, men Disa ville så gärna se statyn och stretade vidare med oss efter. Jesús underhöll henne med spökhistorier från borgen ovanför oss, det uppe på berget, och om kungen som stod staty på katedralen, Fernando III, den fruktansvärda människan, som blev helgonförklarad och nu kan ses som mumie i katedralen i Sevilla. Jag lovade Disa att ta med henne dit nästa år på San Fernando-dagen, då han visas upp. Den 30 maj, för den som är intresserad.

Vi hittade statyn till slut. Den hemska ödlan såg inte jättehemsk ut, så vi nöjde oss inte här, utan ville också se källan där den hade härjat. Och strax intill fanns en skylt som visade var den hade bott.

Vi hade åkt till Jaén för att fira Jesús 45-årsdag. Eller inte till Jaén egentligen, utan till Mengíbar där vårt, numera även Disas, favorithotell ligger. Ett otroligt fint hotell, inrett i ett gammalt palats, med ett litet spa i källarvalven. Det var det sistnämnda som avgjorde om vi skulle förta den långa resan eller inte. Disa älskar att bada, men i Spanien finns bara motionsbassänger att simma i, inga badhus dit man kan gå för att leka eller slappna av. Vi åt lunch på ett trevligt ställe, barnen höll på att göra mig tokig, Jesús badade i spa-poolen med Disa på kvällen, och jag gick dit med henne nästa dag. Man får ju gå i skift, när man har en liten unge också.

När vi lämnade hotellet dagen därpå åkte vi alltså till Jaén, för att äta lunch och för att strosa omkring. Det var längesedan vi var där. Sist var när jag var hemligt gravid med Disa, hon var inte ens två månader gammal. Blodsockret sjönk hela tiden, och jag var overkligt, fysiskt trött hela tiden. Orkade ingenting alls. Samtidigt var jag bubblande glad, utan att någon visste varför... Så jag har goda minnen från staden, trots att resan fick ett oväntat snabbt slut på grund av bilhaveri.

Vi hittade  ett mysigt ställe att äta lunch på. Vilket var en bedrift, eftersom nästan allt var stängt! Vi trodde först att det var helgdag i Jaén.

Så mycket gott på menyn! Och i det här området av Spanien får man en tapa med varje dryck man beställer, det är roligt. Vi fick bland annat väldigt goda migas. Jag beställde friterad aubergine med honung, Disa räkor och Jesús en stor tallrik med pommes frites, ägg och skinka. Disa skalade räkor själv för första gången!

Jaén är en rätt fin stad att gå runt i. Inte jättemysig, det är ingen stad som det är värt att åka långt för att uppleva, tycker jag. Men kul att komma dit ändå.

Den långa promenaden till ödlestatyn och tillbaka avslutades med födelsedagsfika på ett kafé, där bara Disa fick det hon faktiskt hade beställt, och där hon i största hemlighet ville köpa ett bakverk till sin pappa. Han fick gå in på toa medan vi grejade med det, ett bakverk att ta med, och det var ju typiskt att jag inte hade tillräckligt med pengar med mig, jag fick be Jesús om lite mynt öf ratt kunna lösa ut hans present :-)

Två veckor i Sverige

Drygt två veckor i Sverige alltså.

Första dagen på en Sverigeresa sätter sig alltid, från första besöket på Pressbyrån på flygplatsen, där exakt allt tittas igenom, varje svensk tidning, chipsnyheter och chokladsorter. Vi fick skjuts från flygplatsen, en kompis körde oss till huset där vi skulle vara en vecka, en resa på en och en halv timme. Hon har också småbarn och vet hur tufft det är att släpa packning och barn och byta från buss till tåg till buss och så ännu en buss sista biten...

Vi hade inte sovit natten innan resan och var rejält trötta, men gick till byns pizzeria och åt lunch, åkte sedan till stan (Skara) för en promenad och för att handla mat. Besök i second handaffär (som jag saknar det i Spanien) där jag köpte en hög fantastiska barnböcker, vidare till bokhandeln där Jesús alltid köper en lärarkalender och Disa fick en påse pottekulor, och sedan en stund vid den finfina lekplatsen. Första besöket i den svenska mataffären. Välja frukostmat (älskar svensk frukost, gillar inte alls spansk), tröttheten, tröttheten...


Ingen vilsam resa direkt, men bra på många sätt.

• Många släktingar som träffat lilla Runa.

• Bad nästan varje dag i sjöar och bassänger.

• Jag har gått igenom mina saker som ska köras till Spanien. Äntligen hittade jag lådorna med barnböcker, barnkläder och leksaker. Jag sparade så lite av det, hade inte en tanke på framtida barn, men åh, så roligt att sätta på Runa min gamla bebismössa med rosenmönster, läsa mina barnböcker för Disa och se Runa leka med klangbollen med gunghästar inuti.

• Jag försökte minska volymen på lasset och har skänkt ett gäng lådor och möbler till second hand. Jag gjorde mig av med mammas symaskin också, men att se den blekgröna lådan utan handtag stå kvar på lastpallen medan jag backade därifrån fick mig att gråta hela vägen hem, i trekvart, och nästa dag ringde jag och sa att jag hade ångrat mig. För många minnen i den maskinen. Inte lätt att rensa. Pappas stora världskarta med rutterna han gjorde när han jobbade på amerikabåten lyckades jag ändå lägga i en sopsäck.

• Vi har varit på äventyrsbad med Disa, som älskar att bada, och det gjorde så stort intryck på henne att det kommer att vara sommarens starkaste minne för henne. Som hon pratat om badet efteråt! Vi åkte en gång till med henne innan vi resten hem igen. Till och med Runa badade, i bubbelpool.

• Disa har druckit fruktsoda i glasflaska och det var så mysigt att se henne gå omkring med flaskan och ställa den på en hyvelbänk.

• Jag har försökte äta mig trött på ostbådar och Marabou dukat-choklad, men det är omöjligt.

• Vi har varit i flera second hand-butiker, och jag har hittat handsågade pussel och bra barnböcker. Och har verkligen motstått frestelsen att kika på böcker till mig själv, eftersom jag ändå inte hinner läsa dem, men hade ändå med mig sju stycken tillbaka... Bästa besöket var innan vi åkte söderut för släktpåhälsning, och Jesús ville köpa begagnade cd-skivor till lånade bilen, eftersom han inte står ut en resa utan musik. Jag såg en gul, kul skiva med Astrid Lindgren-musik, tog med den till Disa, och det visade sig vara en skatt! Norrbotten Bif Band framför ett knippe låtar, Georg Riedels dotter sjunger, fantastiska arrangemang av hennes pappa... Sommarens mest spelade skiva, vi gillar den lika mycket alla tre! Sedan satt vi utanför butiken, vid ett runt träbord, och åt glass och tittade på högen med skivor, barnspel och barnböcker som blev, och funderade på viktgränsen för bagaget på flyget hem.

• Jesús har varit på festival med sin hårdrockskompis från Falköping.

• Disa har plockat blåbär, klarbär och vinbär.

• En vecka bodde vi i min kompis Åsas hus. Hon var på resa i Kanada och vi fick låna både hus och bil! Åsas brorsdotter sov också där några dagar, en ny bekantskap, och vi han inte träffas särskilt mycket tyvärr, eftersom det var fullt program. På kvällarna möttes vi trötta i köket, och berättade vilka vi hade träffat under dagen och vilka vi skulle träffa nästa dag. Brorsdottern bor också i Spanien, och det var intressant att se en annan utlandssvensk på nära håll. Detta med att försöka träffa så många som möjligt under den korta tid man är i Sverige. Stressen i att försöka träffa alla man vill, samvetet över de som inte hinns med, glädjen i att träffa efterlängtade personer och samtidigt tröttheten över att inte ha tid att bara vara ledig och njuta av Sverige när man är där.

• Svenskan! Under dessa två veckor lossnade det! Disa kommunicerar nu med hela meningar på svenska! En enkel svenska, inte alltid rätt, men hon kan kommunicera helt på svenska!!! 

Hemma efter Sverigeresa

Så kom vi hem, sent på lördagskvällen. Båda tjejerna sov i bilen och vi bar upp dem till stora sängen. Det var så skönt att komma hem efter drygt två veckor i Sverige. Vargens kompis kom genast in från grannhuset för att leta efter honom, gick från rum till rum utan att förstå varför inte Vargen var hemma när vi var det (Vargen kom dagen därpå). Jag gick också från rum till rum och var så glad över att vara hemma, och tänkte, att vi har det riktigt mysigt här ändå. Trots klädhögar, röra och husägarnas möbler som inte får plats. Jag sov bättre i vår knakande säng än jag gjort på flera veckor, och mindes avbrutna drömmar varenda gång Runa väckte mig för att amma.

Söndagen var lika glad. Vi började med att åka till Miguels ekologiska odling, varifrån vi får våra grönsakslådor som vi prenumererar på, för att köpa tomater. Äntligen är tomatsäsongen här, och Miguel har överskott på tomater.

Vi åkte igenom dessa hemtrakter, kommenterade baren i Galaroza, häststället där jag skulle vilja lära mig rida tillsammans med Disa (men nu får vi inte in fler aktiviteter såvida vi inte slutar jobba) och kom fram till lilla mysiga Las Chinas, där odlingen finns. Där vid bäcken stod en husbil parkerad, vilket vi så klart kommenterade eftersom vi gärna skulle vilja ha en, det ligger lite i framtidsplanerna så att säga, och Jesús sa bestämt att den husbilen tillhör säkert den belgiske barnmorskan som bor här i byn. 30 sekunder senare ser vi den belgiske barnmorskan stå utanför sitt vita, fina byhus med blommor under fönstren, pratandes med ett par kompisar. Han kommer genast och hälsar med världens leende, hängandes genom bilrutan halvvägs in i bilen. Denne man är en sol, jag har aldrig varit med om maken till glädjespridare, glad energispridare, alla blir uppåt efter ett möte med honom. I alla fall, samma dag hade han gjort sitt sista pass på sjukhuset och hade nu semester,. I slutet av veckan ska han och familjen åka till Skottland i sin nyköpta, begagnade husbil, hade vi sett den? Kunde vi förresten be Miguel att plocka ihop en låda grönsaker som han kunde hämta senare?

Miguel var upptagen med en annan kund, vi gick och tittade på odlingarna, jättestora zucchinier, vattenmeloner och gissade växter till blasten som stack upp ur jorden medan vi väntade. Sedan plockade Miguel ihop närmare fyra kilo tomater åt oss. Hälften var enorma, mjukmogna som ska bli gazpacho, sedan köpte vi Corazon de toro (tjurhjärtan) och små margaritas-tomater, lök, gurka, grön stekpaprika och en liten melon som doftade ljuvligt sött.

Till lunch blev det pasta med refrito (mjukstekt lök, paprika, vitlök i olivolja samt väl mogna tomater som får koka med tills det blir en sås), och det blev så gott att Jesús jämförde oss med Julia Roberts. Ja, internt skämt. Vi såg en gång Julia Roberts i filmen Eat Pray Love där hon i en scen får in en tallrik pasta på en italiensk restaurang, stirrar på den enkla, fula rätten och sedan börjar äta. Vi trodde att hon blev besviken över maten hon fick, men gissar nu att hon njöt. Eller ja, det är svårt att avgöra vad hon kände för maten. Jaja. Det blev en tallrik skivade småtomater med salt också. Så goda!

På eftermiddagen fick jag äntligen egentid med Disa. Så efterlängtat. Vi gjorde ischokladbitar med saker som hon fick i födelsedagspresent av en kusin, och bakade hallongrottor. Sedan kom vår kompis Goretti med sina barn som är i samma ålder som Disa, och de lekte och vi pratade och sedan provade vi hallongrottorna och åt upp nästan allihop, för det var bland det godaste jag har bakat! De hade med sig Vargen, som har varit hos dem medan vi varit i Sverige, och det dröjde inte länge innan han och kompisen fann varandra och sedan var de tillsammans resten av kvällen.

Hon är så förbaskat snäll, Goretti, och det är alltid roligt att träffa henne.

Det är så roligt att vara hemma igen! Vi är lediga ett par veckor till, det blir feria i Fuenteheridos, feria i Aracena, renässansmusikfestival i kyrkan på berget, och kanske åker vi iväg någonstans. Och sedan börjar jobb och skola och vanlig vardag och höst, som jag ser fram emot också! Det är så roligt att bo här!

På fantastisk resa i Danmark och Sverige!

Lilla D och jag är på äventyr! i Danmark och Sverige!

Egentligen skulle vi ju ha åkt alla tre, denna spanska långhelg, men blodproppen satte stopp för Jesús, vilket i sin tur satte stopp för min överraskning att ge honom en biljett till Wagners Rehnguldet på Göteborgsoperan, som han hade älskat...

Men men. Disa och jag är iväg!

Vi åkte halv två på natten från Sevilla. Jesús körde oss till Malaga så att jag kunde sova. Och det gick så himla bra! Inga problem med bagaget, ingen lång, tröttsam väntetid på flygplatsen (vi blev tydligen bland de sista som gick ombord?!) lite folk på planet, D och jag sov nästan hela vägen... Otroligtsmidigt alltihop. Och D hann inte ens undersöka allt i ryggsäcken. Inför flygresorna preparerar jag hennes blå Pippiryggsäck med små leksaker som hon kan greja med på planet, pch olika sorters godis, typ tuber och pulver som sprakar.

Vi landade i Aalborg i Danmark, tog buss till centrum, åt korv och köpte saltlakrits, alla var vänliga, till den grad att en tant på bussen betalade min biljett eftersom det inte gick att betala med kort och min sedel var för stor. Disa pekar på varenda juldekoration, och vår busschaufför bar tomteluva. Sedan tog vi buss till Fredrikshamn.

Där åt hamburgare på ett helmysigt hamburgerställe och checkade sedan in på vårt badhotell, Scandic The Reef. Och där testat alla pooler utom utomhuspoolen (den tog vi nästa dag) under fyra timmar, och Disa sover som en sten nu. Hon älskar att bada, men i Spanien finns bara inomhuspooler för motionssim, där kan man inte gå ohc bada med sina barn för nöjes skull. Så trist! Och när vi sov på ett hotell med en liten poolavdelning (i Spanien) fick vi varken bada bastu eller bubbelpool på grund av någon löjlig policy att barn kan bli yra av värmen(!?). Men här var det ingen som körde bort oss! D är så förbannat modig, hon kan inte simma men gör det ändå, trots att hon bara är under vattnet, simmar fram och tillbaka mellan olika kanter utan att kunna lyfta huvudet och hämta luft. Hon älskar att vara under vatten! I stora pollen blev det ändå simpuffar, så klart.

I dag har vi ätit frukost på hotellet, badat en stund och sedan gick vi till hamnen för att ta båten till Göteborg. Det var många år sedan jag gjorde den resan!

Det är så roligt alltihop! Vi lämnade väskor och tjocka jackor i garderoben och gick sedan till caféet och beställde mat. Det spelades julmusik och Disa uppmärksammar varenda juldekoration. Vi har köpt godis i butiken och Disa har fått ett blått halsband med en liten häst, hon älskar det. Nu leker hon i ett superroligt lekrum medan jag äter dillchips (mmmmm!) och finsk choklad. Det är varmt och gott och julmysigt, och så mörkt att man inte längre ser skummet på vågorna, tänk att det är mörkt redan klockan fyra på eftermiddagen!

I Göteborg blir vi mötta av moster och sedan tar vi in på ett vandrarhem. I morgon kommer bror med sambo med nattbuss från Uppsala, vi ska gå på julmarknad och jul på Liseberg och jag ska tanka mig full av svensk jul. På söndag träffar vi Tove innan vi tar flyget tillbaka till Malaga på kvällen.

Vilken fantastisk resa! Det är ju lätt att bli besviken, att något inte uppnår förväntningarna när man har sett fram emot det mycket, och gissa om jag har sett fram  emot den här resan, under de förfärliga månaderna som har varit... Men det kan inte bli bättre än så här. Vilken julklapp till mig själv!

Nåja, om det hade snöat istället för att regna hade det blivit en gnutta ännu bättre ändå :-)

Hemkomst, och på väg igen

Att komma hem till huset i Aracena efter flera veckor i Sverige var ren lycka. Jag skulle visserligen jobba tre dagar till, men detta att vara hemma! Vi gick runt och bara njöt. Jesús hade nöjet att gå och köpa frukost i vår närbutik, och berättade glatt om alla bekanta han pratat med, och okända som hälsat, som man gör här.

På helgen hade vi vänner på besök, sex vuxna och tre barn var vi, och Disa lekte hela tiden. Vilken skillnad mot hennes ensamma tid i Sverige.

Nu har jag semester och vi är på väg i bil mot Pyrinéerna. I natt sov vi på ett motell nära Madrid och nu åker vi genom Don Quijote-land, med torra, gula slätter runt omkring, med de höga Monfragüe-bergen som en blå vägg till vänster, och minns när vi besökte Quijotes knubbiga, vita väderkvarnar, det fantastiska muséet för abstrakt konst i Cuenca, och katedralen i Toledo. Madrid har jag ingen längtan att besöka mer, men de här platserna...  Men det får bli en annan resa.

Pusselpackning

Jag är en jäkel på att packa. Jag kan få med orimliga mängder på resorna tillbaka från Spanien.

I väskorna ligger bakingredienser, kläder till Disa, och böcker. Mest böcker. Jag går i second handaffärer och bokhandlar, och den här gången gjorde jag en härlig beställning om 13 böcker på nätet, nu när jag slipper betala dyr frakt till Spanien.

Men böcker är tungt. Jesús suckar när han ser alla böcker, som jag pusslar med, lägger i och ur de tre väskorna.
- Ja, du kunde ju ha blivit tillsammans med någon som köper kläder istället. Det är ju lättare, säger jag.
- Det är inte bara det. Har du tänkt på hur vi ska få plats med böckerna i huset? Det finns ju inte plats för dem vi har ens.
- Vi får hyra ett större hus.

Mitt pusslande fortsätter. Jesús har packat medan jag har jobbat. Han har vägt så att varje väska väger max 23 kilo. Det är bara det att väskorna inte får väga mer än 20, upplyser jag honom om när jag kommer hem.

Pusselpussel.
Jag offrar handbagageväskan på hjul, proppar den full med böcker, den får gå som incheckat bagage istället. Titta, vi får ha extra handbagage, då får sovsäcken bli ett handbagage, så tar vi bagen som den låg i till matsäcken.

Pusselpussel.
De tio små svenska jordgubbsplantorna läggs i den nu tomma bokkartongen. Sockar och klänningar kilas in i springor. Vad är detta? Jesús kartong med tio kilo vinylskivor?!

Pusselpussel.
Det gäller att ta på sig de tyngsta, mest skrymmande kläderna. Jacka med många fickor kan rymma mycket grejer.

Det kommer att bli en lång resdag. Taxin kommer om fyra och en halv timme. Vi kommer att vara på resa i 17 timmar innan vi kommer hem. Landet-Lidköping-Herrljunga-Borås-Landvetter-Malaga flygplats-Malaga tågstation-Sevilla-Triana-Aracena. Det blir mycket kånkande av väskor. Många lyft. En tung dag.
Dags att sova.

Portugals sydvästra spets

Vilken fantastisk resa det blev, den senaste till Portugal!
Inte vilsam och avslappnande på något sätt, Disa och jag sov nästan hela vägen hem, och var ändå dödströtta när vi kom fram. Hela kroppen värkte, Disa hade gjort illa sin vänsterfot, jag min högra, vi var rödlätta i ansiktet av solen, men åh, vilken bra resa vi fick!

Den lilla staden Sagres på Portugals sydvästra spets var målet den här gången. Jag hade bokat ett mysigt, enkelt boende med gemensamt kök. Pura Vida heter det, om ni vill ha tips!
Sagres är ingen mysig stad. Trista gator och inriktat på surfare och dykare, för det är de som besöker Sagres i första hand. Vårt boende arrangerade kurser i dykning, surf och havskajak, och om jag hade fattat det innan hade jag skrivit upp mig på dykning.
Nästa gång.

Vi kom fram på kvällen. Det regnade. Jag hade berättat för Disa att det finns en fyr där, och den ville hon se, så vi åkte dit. Det var så vansinnigt vackra omgivningar.
När vi kom till Cabo San Vicente, där fyren står, blev Disa skräckslagen. Hon avskydde utsikten, havet långt där nere, och blev rädd varje gång någon av oss närmade oss en kant eller mur för att titta.

Mataffären hann stänga medan vi var där, så det blev pizza och pasta på en mysig pizzeria. (Dagen efter upptäckte vi att det bara finns typisk turistmat; pizza och hamburgare, i Sagres)

Dag två var det söndag. Vi köpte korv, ris, potatis och annan picknickmat i snabbköpet, sedan åkte vi till en fantastiskt fin strand, som vi dock bara såg ovanifrån. Det var fullt med surfare i och runt vattnet. Det var fullmåne, vilket märktes på tidvattnet, för när vi kom steg det kraftigt. Vi kunde inte längre ta oss till den lilla sandstranden, utan satt uppklättrade på stenar i viken bredvid.

Det blev picknick på en annan strand istället (Praia do Martinhal), där Disa lekte i sanden i flera timmar.

Jesús och jag var sugna på att se mer än denna sandstrand, så vi åkte till fortet i Sagres, varifrån man också har dramatisk utsikt.

 En del stod läskigt nära kanten.

Men efter detta var vi alla tre så trötta att vi åkte tillbaka till boendet för att sova. Nästa dag skulle jag ha jobbmöte via Skype, därefter planerade utflykt några mil norrut...
Det kommer i nästa inklägg!

Hemkomst

Hej gänget!
Det blev en lång bloggpaus, som beror på att jag inte har haft internet. Men det var skönt att inte använda dator alls, det blev så mycket dator innan semestern.
Resan från Sverige blev jobbig. Sex timmars sömn på två dygn. Upp klockan fyra för att åka till flygplatsen. Disa, som somnade jättesent, somnade inte om efter detta. En övertrött Disa är en mardröm, en unge som springer iväg, gärna in i stora folkmassor på flygplatser, och som får ilskeutbrott och ramlar och slår sig i ett.
Andra planet, Bryssel-Sevilla, var dessutom försenat. Snäll flygplatspersonal körde Disa ett varv i vänthallen med flygplatsbilen. (Varför finns det inte lekplatser på alla flygplatser?) Sedan somnade hon innan planet ens hade lyft.
Hennes farfar väntade på oss i Sevilla. Disa har längtat efter honom. Han såg oss, där han stod och väntade tillsammans med alla andra som väntade på passagerare som landat, när vi gick mot bagageutlämningen, sprang in genom utgången med ursäkten att Disa inte kunde vara själv när jag tog våra väskor, men egentligen hade han bara bråttom att träffa henne, och stod och höll henne medan jag tog våra väskor från rullbandet. Alla kom fram.
När vi pusslade in allt bagage (nästan 55 kilo fördelat på stor resväska, stor ryggsäck och två handbagage, ja, och så hade vi Disas vagn...) tänkte jag, att jag är inte speciellt stark, men seg som får med mig allt det här på egen hand.
Den varma, fuktiga luften som slog emot oss. Svetten som började rinna. Eukalyptusträden som vi körde förbi, som fick mig att känna att vi hade åkt mycket långt söderut.
Jesús som väntade på oss i Triana, där hans pappa bor. Vad gjorde han här? Disa och jag skulle åka hem på egen hand efter lunch och siesta var det tänkt. Men han kunde inte vänta flera timmar till på att träffa oss. Träffa Disa. Han har aldrig varit ifrån henne så länge som nu, en vecka.
Jag var trött och ville vara någon annanstans. I Sverige. Vad gjorde jag här?
Men jag avkyr städer, det är bara så. Jag avskyr storstäder. Jag fungerar inte där. Det började kännas bättre när vi åkte vår egen väg hem. Förbi stora hagar med svarta tjurfäktningstjurar som gick och betade. Vita hus. Berg. Kaktusar och stenekar.
Hemkomsten blev bättre än jag trott, med tanke på att vår Pip inte fanns där längre.
Och säg det som en tapasmiddag ute på underbart vackert litet torg, med en porlande fontän dessutom, inte kan ordna. Det började bli mörkt när vi gick mot Plaza Doña Elvira, den vackraste platsen att äta på i Aracena, tack vare de lilla torget. Det är så vackert. Tänk att vi bor här!
Och när vi gick dit mötte vi damen i leksaksaffären, som berättade att spöket som vi beställde i juli till Disas riddarborg hade kommit.
Då kände jag, att Aracena är en väldigt bra plats att bo på. Skönt att komma hem!

Senaste tiden, och dagen innan avresan

Vad har hänt senaste tiden när jag inte haft tid att skriva? Ja, först jobbade jag.
Sedan åkte vi till Jesús familjs lägenhet vid Huelvakusten ett par gånger.

Åh, vad Disa tycker om det! För där träffar hon sina kusiner, och sist var hennes farfar där också.

Vi badar i poolen, leker på stranden (vad varmt Atlantens vatten har känts de senaste gångerna!? Det som är så kallt annars!)

Vid kusten är det mycket svalare än i inlandet, och man kan sova gott på nätterna.
Barnen är uppe jättesent, så klart. Det går ju inte att vara ute på dagen i den här hettan.
Bilden här är från en marknad på kusten, och den är tagen efter midnatt.

Vi har badat i "vår egen" pool (jag kommer att sakna den när vi är borta)...

...och haft kalas för Disa.
Hela huset fylldes av vänner och släktingar, en massa barn sprang rint mellan rummen och lekte, vi badade i poolen allihop, José Alberto och svärfar gjorde en jättepaella i pation, med buljong på bland annat flamerade räkskal, vi grillade sardiner och räkor och kött, och käre tid så mycket mat det var!

Och så efterrätterna, svenska bakverk och tårtor och spanskt godisbord, men vid det här laget var alla väldigt mätta.

Strax ska vi lämna huset. Vi sover i Sevilla i natt, och tidigt i morgon bitti tar vi tåget till Malaga där vi tillbringar dagen, förhoppningsvis på ett konstmuseum och i Medelhavet. Sedan ett tidigt plan på tisdagsmorgonen till England, ett annat tidigt plan till Köpenhamn och till helgen är vi på släktträff nära Simrishamn. Sedan upp till mina trakter, cirkus, Liseberg, svampskog, bibliotek... svensk sommar! Det får vara precis vilket väder som helst, mitt enda önskemål är att det är under 30 grader. Har en väldig beslutsångest ifall jag ska ta med mina tunga, skrymmande gummistövlar i bagaget, eller köra med sandaler regniga dagar. Kommer behöva all plats i väskan när vi åker tillbaka. Det är förbaskat svårt att packa väska för en hel sommarmånad i Sverige! Man måste ju räkna med alla sorts väder! Och tröjor till Disa?? Hon har väl växt ur dem hon hade, senast det behövdes långärmade tröjor här?

Vi hörs!