fredag 28 maj 2021

Halmbalen och det olagliga hålet i väggen

Klockan var halv nio på kvällen, jag skulle ha hämtat Disa hos kompisen för en timme sedan, men istället hade jag kört runt i Aracena för att köpa ficklampa, mat som inte behöver tillagas eftersom strömmen var borta och gips att täppa till ett olagligt hål i väggen med. Dessutom hade jag köpt en halmbal som var så stor att den inte fick plats i bakluckan. Istället hade jag fått hjälp med att pressa in den i baksätet, och nu, när det slog mig att Disa också måste få plats i bilen, trots att det låg en stor halm-bal på hennes bilbarnstol, började jag skratta galet och trött. Det hade varit en mycket lång dag.

Strömmen hade försvunnit redan på morgonen. Elen i vårt nygamla hus verkar vara något hemmabygge, det finns ingen logik alls. Lösa kontakter och sladdar finns överallt och då och då blir det strömavbrott, ofta i köket. Spisen slutar fungera om något pöser över så att den blir blöt. Men nu var hela huset strömlöst. Efter två timmar utan el bad jag Disas lärare att få sätta mig i skolan och jobba undan det mest akuta medan barnen hade gymnastik.


Vårt slitna hundraårshus ser ännu mer slitet ut bredvid grannarnas nybyggda.


Min stress släppte eftersom jag ändå inte kunde göra något åt mitt eget jobb utan ström och internet. Jesús fick ställa in sina digitala föräldramöten och lärarmöten. Disa följde med en kompis hem och Jesús och jag åkte till Santa Ana för att äta lunch på en bar, eftersom vi inte kunde laga mat utan el.

Jesús ringde en elektriker som kom efter någon timme och konstaterade att strömmen nådde elskåpet, men att det där tog stopp. Något hindrade strömmen från att gå vidare in i huset. Han kunde fixa felet, men fick inte, det måste elbolagets egna elektriker göra. Då tänkte jag att det var dags att köpa ficklampa och färdig mat, för om vi måste vänta på elbolaget skulle vi nog vara strömlösa till nästa dag, så jag åkte till Aracena, passade på att köpa nämnda halmbal till min jordgubbsodling och presenter till mig själv i favoritaffären (såg, vinkeljärn och en ny tumstock efter att Runa brutit sönder min gamla). Under tiden hade faktiskt elbolagets elektriker kommit hem till oss, de knackade sönder ytterväggen och plockade ut elskåpet, i vilket de fann gamla sladdar som knutits ihop med plastpåsar, och jag vet inte vad. Någon som bott här tidigare har kopplat in el utan att betala för den. Vanligt förekommande här i bergen, sa elektrikerna, som förstod att vi faktiskt var oskyldiga, tack vare att de olagliga sladdarna var så gamla och smutsiga. 

De förklarade att detta verkligen inte ingick i deras arbetsuppgifter och att de inte borde röra elskåpet alls, men tyckte synd om den strömlöse Jesús och lilla Runa som stod bredvid, och trixade tillbaka elen med stränga order om att Jesús måste gipsa igen hålet i väggen, där de satt in elskåpet igen, samma kväll, för nästa dag skulle nya elektriker från elbolaget komma och installera ett nytt elskåp, och de fick inte veta vad som redan gjorts, för vår skull och för dessa båda elektrikers skull.

Jesús ringde mig stressat och bad mig köpa gips, och jag undrade var sjutton man får tag i gips i Aracena klockan åtta på kvällen, chansade på den nya, stora kinabutiken och hade tur!

Jag hämtade Disa i Fuenteheridos, drog förtvivlat i halmbalen och befriade barnstolen. Hela golvet i baksätet täcktes av trasig halm (baksätet kunde jag inte se för där låg balen), och jag försökte få bort så mycket halm det gick från barnstolen, där Disa skulle sitta, fick in min trötta unge, och kände att jag började ta slut där på den slingriga skogsvägen hemåt.



Jag gav Runa mat medan Jesús blandade gips som han försökte fylla hålet i väggen med. Det gick så där. Han personifierar motsatsen till orden hantverkare och händig, men vem som helst skulle ha svårt att fylla igen ett så stort hål med bara ett kilo gips.



Till sist fick jag äntligen lägga mig bredvid min lilla pärla. Så trött jag var. Den evighetslånga dagen tog slut till sist.



Elbolagets elektriker har ännu inte kommit med det nya elskåpet, vi får el utan att betala för den, och jag hoppas att de inte kommer förrän Jesús är hemma från jobbet, för jag har ingen aning om vad jag ska säga om de ifrågasätter den nygipsade väggen eller elskåpet därinne. Jag tror att bästa alternativet är att låtsas att jag inte förstår spanska.

onsdag 26 maj 2021

Fredagskraschen

Redan på måndagen börjar jag längta till nästa helg, nästa lördag och söndag, då jag äntligen får fortsätta mina projekt i denna underbara trädgård! För på vardagarna hinner jag ingenting, knappt vattna. Jag har så många bilder att visa! På det nya jordgubbslandet, på blommande vindruvsklasar i mängder, på spanska odjur... Jag skulle ha visat dem i helgen, jag hade bestämt mig för att skriva ett helt knippe av alla väntande inlägg, aviserade Jesús att jag skulle sitta vid datorn, men så blev det inte, jag kraschade in i fredagen, en och en halv timme innan jag skulle sluta jobba, då var jag totalt slut och somnade på sängen, det gick inget annat. Jag var väck hela lördagen också. Orkade inte sitta, inte ordna mat till barnen, inte ta bort smutsiga glas från bordet. Inte ens trädgården gjorde mig gott, jag var så trött. Inget besök blev det på handelsträdgården i Aroche, det var mig övermäktigt att köra bil. Det var väl en förkylning tillsammans med väldigt lite sömn under veckan som gjorde sitt. Hela måndagens arbetsdag försvann när vi blev strömlösa, och de timmarna behövde tas igen... På söndagen hade den värsta tröttheten gått över, jag började fungera igen, så då kunde jag börja jobba (!) ikapp kommande måndag, eftersom Disas skola plötsligt skulle hålla stängt på grund av någon lokal helgdag.

Det blev inte mer än en timme i trädgården på söndagskvällen. Och nu är det onsdag, jag väntar på lördag då jag får vara ute i trädgården hela dagen, men jag är så hemskt trött redan, tänk om det inte blir någon trädgårdshelg den här veckan heller?



onsdag 28 april 2021

Spänning framför radion

 Vi satt så tysta och koncentrerade vid radionyheterna igår kväll, att jag föreställde mig hur folk följde krigsrapporteringen vid radioapparaterna under andra världskriget. Nu gällde det inget krig, utan det hade utlovats lättnader i corona-restriktionerna. Jesús önskade så förtvivlat att provinserna i Andalusien skulle öppnas igen. När de stängdes i mitten av januari trodde nog ingen att stängningen skulle vara så länge, och nu är trycket hårt från hotell- och restaurangbranschen på ett återöppnande.

Jag har väntat på ett öppnande för att kunna åka till Ikea i Sevilla och köpa en säng och kaviar. Vi löste det tills vidare med sängplatser, Jag och Runa sover i 135-sängen och Jesús och Disa i en 90-säng som hade lämnats kvar här. När jag är vaken efter att båda barnen har somnat (sällan) bär jag över Disa till stora sängen så att Jesús får plats med sin inflammerade arm. Det funkar, säng är inte akut. Nu känns det viktigare att spara sängpengarna till att eventuellt kunna installera pelletsbrännare och tillhörande element i höst. Vintern är mycket kall i det här huset, vi gick med täckjackor nästan in i april, och soffan i vardagsrummet gick inte att använda alls, eftersom det var för kallt att sitta där ens med tjocka filtar. Samtidigt behöver alla pengar sparas för att kunna köpa loss huset om två år. Tänk om vi inte har tillräckligt då, när den här hyresperioden är slut? Men att frysa i sex månader...? Jag jobbar mer än jag orkar och hinner för att få pengar att spara.

Nu är det handelsträdgården i Sevilla som jag väntar på att kunna åka till. Och Ikea.

Provinsstängningen har tärt mycket på Jesús den här gången. Det har varit för mycket nytt för honom. Flytt, en ny bostad. Nya vänner, nya samtalsämnen, sammanhang, rutiner. Han vill åka till Sevilla och spela med sin grupp, träffa gamla vänner, träffa sin pappa, vara sig själv, eller den han brukade vara, för en dag. Jag fattar, det är som när man flyttar utomlands.

Provinsstängningen har inte hindrat våra vänner och bekanta från att åka till Sevilla. Folk hittar anledningar, får intyg. Utfärdar giltiga intyg. Chansar. Jesús har nu intyg på att få åka till en sjukgymnast i Sevilla på fredag och har planerat dagen - åka direkt efter jobbet och äta lunch med sin pappa, som har fått båda sprutorna, sjukgymnast, sedan träffa en barndomskompis som nyligen förlorade sin mamma. Och så hem, innan utegångsförbudet börjar gälla kl 23. Och så ska han ta med mitt paket från Finland, som väntat hemma hos pappan i ett par månaders tid nu.

Andalusiens regionalpresident Juanma Moreno börjar prata. Han är så teatralisk, använder så många ord. Han ägnar flera minuter åt att tala om vaccineringen, att omkring 25 % av de vuxna i Andalusien har fått minst en spruta, att Andalusien är bäst i Spanien, att fjärde vågen inte alls blev så illa som befarat, att vi alla längtar efter att få resa, träffa barn och föräldrar, åka till stranden, åka till sommarbostaden ("vi", tänker jag, som läst om hur just Juanma Moreno har rest genom jobbet mellan Andalusiens olika provinser)... Och äntligen. Provinserna... Ska öppnas! Från och med natten till torsdag!

Här slutade Jesús att lyssna och jag kunde inte längre höra vad Moreno sa, för Jesús började genast göra upp planer. Han är ledig på måndag - kanske kan han ta med barnen till Sevilla då? Jag hade inte ord för hur gärna jag vill att han ska göra det. En hel dag ensam i huset, jag kan jobba precis så mycket jag behöver utan att bli störd. Kanske, kanske, om jag får undan riktigt mycket jobb då, kanske skulle jag själv kunna åka till Sevilla någon dag nästa vecka, åka till handelsträdgården...? Hoppas!

lördag 24 april 2021

Världsbokdagen, trädgårdsfynd och 3 000 corona-regler

Världsboksdagen! Visst är den värd att uppmärksammas! Ge en bok till någon man tycker om, kanske? Jag minns när jag brukade få en bok av en kompis varje världsboksdag, det var roligt.

I Disas skola uppmärksammade de dagen igår med att läraren hade gått ut tidigt på morgonen och gömt böcker i skogen. Sedan tog hon med barnen ut, och så fick de leta rätt på böckerna. För varje bok som de hittade satte hon sig på marken och läste högt ur den.

I byn El Campillo är det bokbytardag idag. Lämna en bok - ta en annan. Våra kompisar ska uppträda med dockteater, så då ska vi åka dit och titta. Träffa Goretti och barnen, ta med smörgåslunch (det är en utomhusaktivitet, vi håller avstånd). Jag skickade ett meddelande till Noelia för att fråga om hon och barnen ville följa med, men hon svarade att de skulle hälsa på kompisar i Almonaster... Om det nu gick, eftersom Almonaster är i perimeterkarantän. Här blev jag förvånad, måste jag säga. Vi bor ju i Almonasters kommun. Är vi i karantän? Sedan när då? Får vi inte åka någonstans? Har jag kört omkring olagligt? Jag tittade på Andalusiens covid-karta. Vi är på nivå 2 av smittoläget, precis som alla andra kommuner runt omkring, men till skillnad från dem befinner vi oss faktiskt i perimeterkarantän.

Det är inte lätt att hänga med i alla covidregler. Det är nästan omöjligt. För ett tag sedan meddelades det att reglerna kring munskydd skärps, det måste bäras i precis alla situationer utanför ens egen ytterdörr, till och med på stranden om man ligger helt ensam och solar på en handduk utan andra människor i närheten. Det sista ändrades efter vilda protester, och man behöver inte heller bära munskydd när man går i badvattnet för att bada, eller vandrar ensam i skogen, men vad jag vill komma till är att jag trodde att de här reglerna redan gällde, sedan i höstas. Vid vilket tillfälle ändrades reglerna, för att nu återinföras?

Jag läste att Spanien har haft mer än 3 000 olika regler under corona-året, alla autonoma regioner har ju också sina egna regler, så det är inte konstigt om det är svårt att hänga med.

Nu ska jag, om en en stund, trotsa perimeterkarantänen och åka till järnaffären i Aracena och köpa en ordentlig, långskaftad sekatör. Det finns bara ett litet hörn med björnbärssnår kvar, och de ska bort! När trädgårdshjälpen var här i tisdags hittade de en fin, låg mur bakom snåren, ett okänt fruktträd, som fortfarande väntar på att befrias från taggbuskarna, samt en gammal vinstock som ligger på taket till det lilla huset med brunnen. Det ska vi stödja upp och låta växa som ännu ett grönt tak som skuggar. Kanske sätta en bänk under, eller så. Och det lilla avokadoträdet i samma hörn, som har sett så ledset ut, har fått nya löv sedan jag började dra bort hundratals ekollon som slagit rot och börjat växa upp som mini-stenekar runt det lilla trädet. I helgen ska jag dra bort de sista ekollonen, strö lite aska runt träden och slå på ett par hinkar med vatten. Mycket att pyssla med. Vad jag tycker om den här trädgården!

onsdag 7 april 2021

En trädgård växer fram ur björnbärssnåren

Ända sedan vi flyttade till vårt mysiga hus har jag velat sätta igång med trädgården. Men när det akuta flyttröjet var undanröjt insåg jag att trädgården var mig övermäktig. Här handlar det inte om att plantera växter eller klippa gräset, nej, trädgården var ju en djungel! Hur gör man en trädgård av en djungel? Hur får man bort de taggiga björnbärssnåren som har invaderat en tredjedel av tomten? Hur räddar man träd som antingen aldrig beskurits, eller fått  de tjocka, bärande grenarna avsågade?

Det visade sig att Disas kompis Noras mamma inte bara är expert på medicinalväxter, örtmedicin och grönsaksodling, och jobbar också delvis som trädgårdsmästare!

Cristina kom på måndagen. Vi gick igenom varenda träd. "Du behöver skyddsglasögon, skyddande kläder och trädgårdshandskar", sa hon. Jag köpte de kraftigaste trädgårdshandskarna som fanns i järnaffären i Cortegana morgonen därpå, och klockan 16.50 på eftermiddagen kom hon tillbaka tillsammans med en kompis som hade motorsåg. Jag hade inte jobbat klart än, pratade med en elev samtidigt som jag vinkade fram de båda mot köket där Jesús var. Samtalet med eleven var obehagligt och drog ut på tiden, motorsågen utifrån trädgården dånade så att jag stängde in mig, och när jag var klar steg rökmoln bakom lagerbladsträdet. När jag kom ut brann en stor brasa mellan mandarinträdet och smultronträdet, och de hade tagit bort så mycket björnbärssnår att jag såg en vacker stenmur som jag aldrig sett förut, och ett äppleträd som de hade befriat ur taggbuskarnas grepp.

Så fortsatte det till klockan åtta. Vi svettades, hackade, knipsade, stack oss, hällde vatten på träden för att de inte skulle fatta eld, bar nysågad ved till vedboden, fällde flera döda träd, tog hand om misshandlade fruktträd och diskuterade återuppbyggnad av hönshuset till eventuella framtida hönor. Under tiden hade barnen en toppendag, Nora och henens pappa hade följt med, Uma var hemma, tjejerna lekte lyckligt nonstop och Jesús diskade och pratade musik med Lincoln, som är musiker och spelade både på min födelsedag i somras och på Runas för ett par veckor sedan. Han ska ge Jesús lektioner i jazz på elbas.

När de gick var jag helt slut. Med de absolut sista krafterna öste jag hinkar med vatten över brasan som fortfarande pyrde, och betraktade den helt nya trädgården som hade uppstått.

Nästa vecka kommer de tillbaka för att ta resten av björnbärssnåren, de som växer intill den lilla skogsvägen nedanför tomten. Trädgården ser redan mycket större ut, undrar hur stor den kommer vara om en vecka? När man kan gå fram till staketet?

Cristina har en fröbank med gamla spanska sorter, och hennes inkomst kommer i stort från att hon anlägger ekologiska grönsaksodlingar på övergivna tomter och säljer grönsakerna till familjer runt om. Hon har fått tänka nytt sedan marknaderna förbjöds under pandemin, och hon inte längre kan sälja sina tvålar och krämer. Hon ska hjälpa mig att anlägga trädgårdsland, vara bollplank för de otroligt vackra, överväxta utrymmen som finns och fundera på trevliga medicinalväxter till den konstiga slänten nedanför poolen. Det kommer att bli fantastiskt.

lördag 3 april 2021

En lycklig helg



 Det har varit mycket död de senaste dagarna. En av mina bästa vänner har förlorat en närstående, Jesús bästa vän också, och dessutom ett dödsfall i min omedelbara närhet. Ovanpå det skrivs det nu om att fjärde vågen är på gång i Spanien, och att en ny virusmutation har upptäckts i Andalusien. Men vad är det för start på påskafton 2021? Nej, låt oss tala om något roligare.


Jag är glad över varje dag i det nya huset, och de eldiga dagarna vankar jag upp glad med en gång, tänkandes på vad för roligt som kommer att hända just den dagen (utom i morse, för Runa väckte mig så hiskeligt tidigt). Helgerna är det bästa som finns, och jag har fått en liten helgrutin. Låt oss kika på förra helgen!

På lördagsförmiddagen tar jag bilen till Aracena på förmiddagen, för att uträtta ärenden och lördagshandla nödvändigheter och saker som jag vet att de andra tycker om. Förra lördagen började tillsammans med Runa på den lilla marknaden mitt i stan. Jag skulle köpa jordgubbar och blommor. Det fanns inga Dama de noche den här veckan, men jordgubbarna såg finfina ut, det blev två kilo i en liten trälåda.



Sedan gick vi till bageriet intill och köpte ett lök- och gurkmeja. Runa fick en fralla som hon gröpte ur på det mjuka innehållet.

Nästa ärende var eko- och hälsokostaffären. Vår torkade soja var slut, men där finns alltid annat som lockar. Nu stod det en stor korg med ätmogna avokados för bara 3,50 € kilot. Klart det blev ett kilo! Och ekologiska russin som östes ner i en tunn, brun pappåse.

I järnaffären frågade jag efter smultronplantor, men de hade inte kommit in än, så det blev persilja, basilika och en påse såjord. Curryplanta såg jag, men vad gör man med en sån?

I mataffären blev det makrill att grilla, acedías att steka, räkor, ostbröd till Disa, lördagsgodis, små goda kvisttomater och annat trevligt, och så såg jag så roliga saker till Disa; ett svart skrapblock med fina bilder, en rolig målarbok med detaljerade sagomotiv, och en blåspenna som man blåser ut färg med så det blir en sprayeffekt.

När vi kom hem för att berätta om våra äventyr och de bekanta vi träffat på, var Disa och Jesús uppspelta och trötta efter sitt förmiddagsäventyr. De hade tagit vandringsleden till grannbyn, plockat blommor, ätit glass och druckit öl på den lilla baren på torget och råkat på Jesús gamla munspelslärare.

Det blev plocklunch; avokado, stekt fisk, räkor, snäckor tillagade i olivolja och vitlök och annat trevligt.



Nästa dag var det så- och planteringsdag. Vargen och jag ägnade oss åt fröer.



Vi grillade makrill och hemgjord korv, kokade skrynkliga, salta potatisar och åt ute på stenterrassen. Vinrankorna har fått en massa blad nu. Barnen lekte nakna i trädgården, och så fort Disa hade en stund över satt hon vid poolen och målade eller ägnade sig åt skrapblocket vid köksbordet.



När jag inte sådde frön gick jag runt och studerade de blommande träden i trädgården, funderade på vad det var för fruktträd, hittade fler vinrankor, kollade de knoppande fikonen och mådde bara gott.




Någon som vet vad detta är för träd som blommar?


Grannen hade tagit in ett gäng får i sin trädgård för att de skulle beta av gräset. Jag, som går och funderar på gräsklippare till djungeln på vår sida stängslet, tyckte att det var en bra idé. Mysigt att höra dem bräka. Och helt otroligt vad mycket de åt på bara en dag!



Det bästa som finns är att bara vara här hemma en ledig dag, gå runt och greja och pyssla... Det är lycka. Och nu är det helg igen. Strax tar jag med Runa till Aracena på lördagsärenden, kika på målarfärg, fråga efter smultronplantor, köpa blommor till balkongen och sista godiset till påskäggen, och äta tapas på en bar. Jesús åker senare med Disa och möter upp där, han ska sälja skivor på rockbaren under eftermiddagen och jag ska njuta av att vara hemma. Disa ska leka med antingen Nora eller den franska familjens barn, och jag märker att vi inte hinner med påskfirande idag, vi tar det imorgon istället!

Glad påsk allihop!

måndag 29 mars 2021

Kattpyjamas

Jag sitter i den hemliga skrubben i sovrummet och jobbar, och hör från sängen att Runa vaknar. Jag hör prasslet från täcket när hon rör sig, hör att andetagen låter annorlunda. Jag vet att hon ligger och tittar upp i taket.

- Runa, kom! säger jag tyst från skrivbordsstolen när hon börjar prata, och så hasar hon sig ner från sängen, drar undan draperiet och står där i sin kattpyjamas i ljuset från skrivbordslampan, yrvaken fortfarande, med mjukaste rufset kring ansiktet, rosiga kinder. Jag lyfter upp henne i knät och sitter och håller om henne en lång stund, liten och varm i min famn. Tänk att den här lilla ungen är min.

söndag 21 mars 2021

Flytten och första tiden i nya huset

Hela eftermiddagen tillbringades i Aracena.



Tapaslunch på Noria, spontanträff med spansksvenska familjen, efter fikat med dem gjorde jag ärenden, som att hämta det 17,5 kilo tunga bokpaketet från Sverige och handla, medan Jesús och Noelia hängde med de fyra barnen. Nybakad pizza från pizzakiosken i bilen, sedan åkte vi hemåt. Och när vi körde förbi "vår" gata i Aracena där huset som vi inte längre hyr ligger... Kändes det SÅ BRA. Det där huset och den gatan har jag aldrig tyckt om, och vi behöver inte åka dit mer, vi åker till Aguafría istället. Glädjen över detta!

 

Men flytten har varit jobbig, som flyttar väl alltid är.

Flyttlasset gick lördagen den 27 februari. Men eftersom damen skulle bo var till måndagen, då överlämnande av nycklar skulle ske, fick vi sova två nätter i ett öde, tomt hus i de två hårda sängar som tillhörde inredningen. Vi flyttstädade, slängde och plockade ihop småpryttlar som blivit kvar. Hela måndagen tillbringade tjejerna hos våra nya svenskspanska vänner, efter ett desperat telefonsamtal till dem, medan Jesús och jag gjorde klart. Var gör man av gammal blomjord från blomkrukorna, och all sand i sandlådan? Jesús körde iväg sanden i hinkar i flera omgångar och lastade av den på diskreta platser.

På kvällen var allt äntligen färdigt, gamla huset färdigt att lämnas. Jesús hämtade barnen, jag handlade nödvändiga saker samt en chokladask och sushi, och så kom vi fram till vårt nya hem rätt sent, det var mörkt och regnade och vi ledde in barnen i ett kallt, otrivsamt hus med kartonger upp till taket. Vi ställde fram en stor, lila flyttkartong som bord och satte oss runt den och åt sushi.

Eftersom vi båda jobbar hann det inte bli mycket uppackande den veckan.




Jesús och Runa sov på vår sängmadrass på golvet, Disa och jag på en uppblåsbar madrass i det andra rummet.



På helgen fick vi tid att skruva ihop sängen, matbordet och tid att hitta lådan med barnens kläder. Tornen med lådor minskade till hälften och sovrummet blev så himla mysigt att alla ville sova där och vi trängde ihop oss fyra personer i 135-centimeterssängen och sov uselt. Nu sover jag där med barnen och katten, Jesús sov en vecka på luftmadrassen, sedan åkte han och köpte en madrass till våningssängen som damen lämnat kvar, som vi delade på mitten. Men även om vi bara är tre personer i 135-sängen blir det trångt...



Varje dag möts vi av nya överraskningar. Vill man uttrycka sig lite drastiskt har vi kastats vi mellan lycka och förtvivlan, men det är kanske att ta i. Men det var jobbigt när elektriciteten försvann i hela köket och halva tjejernas rum. En hel förmiddag gick åt till att prata med damen som vi hyrköpt huset av och elektriker. Jag fick tag i en elektriker på egen hand. Firman hade redan en kille i byn som var ute på annat jobb och när han var klar med det skulle han ringa. I samma stund som hans telefonsignal gick fram kom strömmen tillbaka. Ingen idé att leta fel när allt funkar, sa han och åkte hem. Jag drog iväg för att handla till kvällens födelsedagsfirande av Jesús, hade ju inte kunnat laga mat eftersom köket var strömlöst och var beredd att be vännerna att ta med mackor istället, och när jag kom hem var strömmen borta igen. Förste gästen hittade rådigt en enorm förlängningssladd och fick igång både spis och kylskåp och så klarade vi oss till dagen därpå, när näste elektriker hittade en sladd som hade lossnat. Inga kontanter hade jag att betala honom med, men fick veta att vi kunde åka och lämna 30 euro i köttaffären i grannbyn på eftermiddagen.



Så var det spisen som slutade att fungera när den blev fuktig, när min musselgryta pöste över. Jesús fixade det med att blåsa varmluft från hårtorken på undersidan tills allt var torrt.

Den gamla tvättmaskinen med sprucket glas vägrade fungera, tills damen avslöjat hemligheten med den.

Fuktskador på övervåningen från takfönstren som läcker in. Det förstörda golvet som tanten lagt en plastmatta över och som är så svajigt att det inte går att ställa en bokhylla där eftersom den kan välta. Elsladdar och eluttag som går utanpå väggarna istället för inuti, avsaknad av lampor, ljusknappar som sitter på konstiga ställen. Köksdörren mot trädgården som är så dålig att den har en stor springa mot väggen där kalluften kommer in, alla kalla englasfönster, tvättmaskinsläckage, trädgården som är en djungel, och innehöll lastbilen, som välte över huset för många år sedan, gift? Det sanerades, men kan det finnas gift i jorden där vi ska odla? Och varför är nästan alla spanska hus jag bott i så fruktansvärt opraktiska? Varför finns ingenstans att ha badrumssaker mer än på duschhyllan och bredvid handfatet? Var ska vi göra av alla badrumsprylar? Varför finns ingenstans att förvara mat i köket, och varför måste tallrikarna och glasen stå på en hemmabyggd hylla i golvnivå där katten slinker in? Och kylan - hur sjutton ska vi överleva nästa vinter i det här huset??

Men så är det allt det där som väger upp. Världens hemtrevligaste knarr i sovrumsdörren, till exempel, och de små mysiga trapporna upp till de båda rummen.



Det hemliga rummet i anslutning till sovrummet är just nu ett underbart, tyst arbetsrum samt pysselrum för Disa. Det ska bli garderob, och det andra lilla inbyggda rummet får istället inrymma skrivbordet och pysselmaterialen. En snickare har varit och kikat på plastmattegolvet för att lägga ett helt nytt trägolv i barnens rum. Så fint det kommer att bli! Väggarna ska målas och tjejerna kommer att få ett väldans mysigt rum med utsikt mot fikonträdet. Huset ska isoleras med nya fönster och dörrar och längre fram i tiden ska en rejäl pelletsbrännare installeras och sprida värme i alla rum. På övervåningen ska ett trägolv läggas, fönster bytas, fukt saneras, mer ljus ska in, och sedan blir det ett härligt bibliotek/musikrum, trivselrum och gästrum.  Badrumsrenovering och, definitivt, en köksrenovering. Med köksskåp och fläkt ovanför spisen och belysning. Åååh... Men allt det ligger ett antal år framåt i tiden.


I takt med att möblerna och sakerna har kommit på plats börjar huset mer och mer kännas som vårt. Huset är mycket personligt och vänligt, och som gjort att ha besök i och perfekt för ungar att leka i. Och trädgården! Det är någon vecka sedan som jag kunde gå ut i den och se på den med egna ögon, utan att tänka på damen som bott här. Om man tar bort mängden av taggiga björnbärssnår, rishögen, stubbar och misshandlade fruktträd... Hängmatta mellan korkeken och smultronträdet. Gunga och klätterrep i fikonträdet. Det finns plats för höns. Ett litet avokadoträd står i ett hörn. En enorm jasmin växer rakt över den stenlagda terrassen utanför köket! Vinrankorna börjar få blad. Mandelträden har blommat och nu lyser vita blommor från något annat träd, oklart vad. Persikoträdet vid verandan får fler och fler rosa blommor för varje dag, och citronträdet, med flera frukter kvar att plocka, börjar få knoppar. Trädgårdslandet planeras i tankarna, liksom en liten kryddträdgård. Fröer har kommit med posten, här ska sås ätbara saker, och pioner. Pioner ska finnas i min trädgård, liksom fläder och ett svenskt äppelträd, som jag ännu inte vet hur jag ska frakta hit. Två krusbärsbuskar väntar på att grävas ner, hallon ska planteras, blåbär, smultron och jordgubbar ska finnas nedanför terrassen där barnen lätt kan gå och plocka.



Från huset hör vi hästar, åsnor, får, tuppar och en massa småfåglar. En märklig fågel skriade härom natten. En långhårig, svart katt har flyttat in under vårt trädgårdsbord där jag har gjort en bädd åt honom i en fruktkorg. Han verkar ha blivit lämnad.



Utsikten från köksfönstret är hänförande, och lustigt nog ser man rakt mot berget San Cristóbal, som jag har skrivit om tidigare.




Huset är gammalt och behöver tas om hand. Men det är så otroligt trivsamt här. Det är som gjort för att umgås i, lekas i och trivas i. Huset kommer att bli underbart. Varje dag går jag ut i trädgården eller tittar genom köksfönstret och tänker, får vi verkligen bo så här? Har vi haft en sådan tur? Får vi stanna? Detta känns så rätt. Här vill jag bli kvar.



måndag 1 mars 2021

Februarinjut och flytt

 Vad hände med blogglistan? Jo, jag la av och gick ut och fångade februari själv istället. När jag avslutade mitt vikariat gjorde jag det som jag längtat efter i ett år - började gå. Gick en trevlig vandringsled varje förmiddag och kom tillbaka trött och glad och proppfull av energi! Så härligt! Och blommorna blommade, mimosan lyste gul, det var porlande vårbäckar och tuppar som gal och helt ljuvligt

Vi hade ytterligare en picknick, en riktig långpicknick tills det blev mörkt, med svenskspanska familjen, och jag tänkte varje dag på hur skönt det ändå är att bo i Spanien istället för Sverige på vintern. Trots att jag saknar snön ÄR det skönt att kunna vara ute så mycket, att inte behöva dra på barnen en massa vinterkläder, att få sol i ansiktet och att kunna ha picknick i februari... Toves blogginlägg bekräftade ytterligare vad jag kände. Sedan drabbades jag av en riktig mansförkylning och det blev slutet på promenaderna. Efter manförkylningen började jag ett nytt vikariat och det var dessutom bara en vecka kvar innan flytten och fullt upp med den.

Och nu är vi här. I lördags tog flyttfirman med sig nästan alla våra grejer, idag är det måndag och vi har sovit sista natten i ett nästan tomt hus, i hyreshusets hårda sängar. Det är en massa småplock kvar på nedervåningen som vi behöver köra iväg till huset, nedervåningen ska flyttstädas och pation har vi kvar att avveckla, sedan är vi klara med det här huset. Fyra och ett halvt år har vi bott här, jag har aldrig riktigt tyckt om huset, men det var den bästa lösningen när vi kom till Aracena, det mesta var uthyrt då. Jag kommer inte att sakna huset, men Disa är inte så glad i att behöva flytta. Detta är hennes hem, det enda hon minns, och hon har lite kompisar här omkring, även om det är ursvårt att få dem att komma ut och leka. Disa har reagerat genom att inte vilja vara hemifrån, inte velat släppa mig för att gå in i skolan, och blivit mörkrädd så att hon inte har vågat gå ut ur vardagsrummet själv för att gå på toan, som ligger intill.

Jesús var med när grejerna lastades av i lördags. Det mesta ställdes i den lilla butikslokalen som tillhör huset. Han berättade att citronträdet i trädgården är fullt av citroner, att vi har ett mandelträd som blommar och en enorm jasmin som måste beskäras eftersom den försöker växa in i huset. Han träffade flera grannar som redan visste att vi ska flytta dit, de hade reda på att Jesús är musiklärare i Aracena och vilken skola som Disa går i, och jag tänkte att i en sådan liten by är det nog en viss händelse att det flyttar in en ny familj. Till Jesús glädje såg han dessutom att vår fiskhandlare stannade till med en fiskbil. Han är jättebra, varje natt tisdag-lördag åker han till Isla Cristina på kusten och köper nyfångad fisk och skaldjur som han säljer i sin fiskaffär i Aracena, och nu fick vi alltså veta att vi kan köpa färsk fisk varenda lördag i byn. Jesús fick telefonnumret för att kunna beställa fisk om det är något särskilt vi vill ha.

Dags att sluta, Jesús och Runa har varit iväg och köpt churros till frukost, dags att gå ner och ät och sätta igång med det sista! Vi hörs på andra sidan flytten!

måndag 8 februari 2021

#Fångafebruari: Sängbekymmer i coronatider

 Nu  är det bara tre veckor kvar till flytten, och fortfarande ingen lösning i sikte. Var ska vi sova i det nya huset?

Vi själva äger en 140-säng. Vi använder den samt en någon mindre säng som tillhör huset vi hyr, vi har ställt in båda i sovrummet, så sover en vuxen med med ett barn i varje säng. Runa vaknar ofta men somnar om när någon finns bredvid henne, och Disa vill inte ligga ensam i ett annat rum.

Att sova fyra personer i en 140-säng funkar däremot inte, så vi har tänkt att köpa en 180-säng till att börja med, en som Jesús inte får ont i ryggen av, och lite längre fram, ett par barnsängar också. Det stora, svenska möbelvaruhuset i Sevilla ska vi åka till för att köpa säng, men på grund av coronarestriktionerna är Sevilla stängt för oss. Vi får inte åka dit. Dels har vi Aracenas perimeterkarantän, men det verkar som att vi återigen får ta oss ut ur staden från och med onsdag. Däremot får vi inte lämna provinsen. Sevilla ligger i en annan provins. Det är inte troligt att den restriktionen ändras innan vi flyttar, alltså får vi klara oss med enbart 140-sängen i början. Kanske kan en vuxen och två barn få plats i den? Och den andre sover i soffan? Kanske sova på en uppblåsbar madrass? Vi får se! 

söndag 7 februari 2021

#Fånga februari: Dra åt skogen!




Ni kanske minns att jag skrev att det hade flyttat en svenskspansk familj till Aracena, att ett av barnen skulle börja i Jesús skola? Ända edan dess har jag velat träffa dem. Tänkt att Disa ska få några att prata svenska med! Men hur mycket Jesús än har frågat runt bland kollegorna så har han inte kunnat ta reda på vilken familj det handlar om. Men i tisdags hände något! Då hade mamman pratat med rektorn och förklarat att de hade bott i Sverige i fem år och att barnen hade slutat tala svenska. Rektorn kom att tänka på Jesús, med sin halvsvenska familj, hon ville genast komma i kontakt med oss och på kvällen pratade vi. Vi bestämde oss för att träffas ute (corona-tider) på torsdagen, då det skulle vara uppehåll i regnandet, men torsdagen kom och det bara regnade och regnade, och både Disas och mina regnbyxor har försvunnit. Vi bestämde söndag istället, då det skulle vara uppehållsväder på förmiddagen. Vi diskuterade mötesplats, en picknickplats i närheten kanske? Som tillhör Aracenas kommun, det råder ju perimeterkarantän. Grilla korv? Det finns en trevlig picknickplats med grillar, men den är synlig från vägen och vi ville inte riskera att bli upptäckta av polisen (man får bara träffas sex personer, och vi skulle bli åtta med barnen inräknade), så vi drog till skogs! Närmare bestämt en ny, urfin liten undangömd picknickplats intill en vandringsled. Där passerar inga polisbilar, förutom när de har fått nys om olaglig ungdomsträff där.

Jag bakade bullar och fyllde en korg, de hade tagit med kaffe och en stor låda med små smörgåsar med ost och korv, och det blev så pinsamt för vår familj åt inte en enda smörgås. Jesús för att han inte äter kött, jag för att jag inte äter ost, och barnen för att de inte ville äta något alls. Men resten gick bra! Härliga personer, de har bott i Sverige de senaste fem åren, barnen är fem och sju år och vi hade mycket att prata om! Inte om Sverige dock, det hanns inte med :-)

Efter tre timmar var vi stelfrusna allihop, det var bara sex grader, men glada, det kommer att bli många fler träffar, tror jag!

lördag 6 februari 2021

#Fånga februari: Dödstråkigt

 Det tråkigaste som jag har gjort i mitt liv är att ta körkort. Det var så tråkigt att jag inte fattar att jag fick det. Det vi gjorde idag låg på samma tråkskala, även om det var över efter en halvtimme. Vi ändrade nämligen vårt internet inför flytten. Här har vi fiber, i Aguafría kommer vi inte att ha det.

Jesús och jag är exakt lika ointresserade av internetalternativ, telefonabonnemang och sådant. Låt oss betala in en summa varje månad så att det fungerar, det räcker med det. Låt oss slippa tänka mer!

Tjejen i butiken började entusiastiskt berätta om olika erbjudanden, hon föreslog något, ändrade sedan när hon såg hur lite jag ringer, tyckte att vi skulle ha tv i abonnemanget, ändrade sig sedan eftersom det skulle bli dyrare, visade ett annat alternativ... Jesús sa ja till allting och försökte se trevlig ut, jag tittade på affischerna på väggarna och försökte komma på olika sätt att smita och sätta mig i bilen och vänta medan Jesús lyssnade vidare och tog ställning. Enda gången Jesús sa nej var när tjejen sa att vi behövde komma tillbaka om tre månader för att... jag vet inte vad, göra något så att det billiga erbjudandet skulle fortsätta, Jesús ville nämligen inte komma tillbaka, men hon insisterade så då sa han ja igen.

- Jag hade gärna betalat tio euro extra bara för att slippa höra den där genomgången, sa Jesús efteråt.

- Låt henne skriva upp oss på vad som helst, bara hon inte förklarar något.

fredag 5 februari 2021

#Fånga februari: Sällskapssjuk

Är det något jag inte är, så är det sällskapssjuk. Med kombinationen introvert och ansiktsblind är det jobbigt att träffa folk. Jag längtar enormt mycket till vårt hus, där jag kan stänga dörren mot omvärlden, stänga in mig i ett hemtrevligt hus fullt med böcker och gå ut i en härlig trädgård med fruktträd och hängmatta. En gång i veckan åker jag och storhandlar, men i Cortegana, där jag inte riskerar att stöta på någon som jag känner, som i Aracena, där det allt som oftast dyker upp personer som jag borde känna igen och hälsa på; bekanta, tidigare klassföräldrar, körmedlemmar...

Jag träffar gärna vänner som jag tycker om, allra helst hemma, men ute går också bra, om det är en och en, eller kanske två. Om det är en grupp med personer går jag in i tystnad. Att befinna sig i ett sammanhang där det finns många bekanta är enbart plågsamt.

Alla de här barnkalasen i Disas gamla skola, det var hemskt! Jag gick med Disa för hennes skull, men ville bara slippa. Jag passar inte för kalas. Jag passar inte för några gruppträffar alls, inga luncher med Jesús kollegor, inte för mammagruppen, inte för någon sammankomst där man kan behöva prata med folk. Inte små festivaler här i bergen där det kommer att finnas bekanta, inte släktkalas.

Att ha prosopagnosi, ansiktsblindhet, (tack Emil Jensen för att du satte ord på det här) är helt hopplöst när man bor på en sådan här liten ort och stöter på folk man känner (tydligen) varje gång man går ut, och ännu värre på olika sammankomster där man bör känna ett helt gäng med personer, men där man inte känner igen dem. Det är så jobbigt. Jag känner inte igen någon som är tagen ur dess sammanhang; kassörskorna i mataffären som jag ser var och varannan dag, ägaren till huset vi hyr, vår husläkare,  klassföräldrar, Jesús kompisar och kollegor som jag tydligen träffat många gånger...

Jesús tycker att det här är lustigt och testar mig ibland. Som på trettondagen för två år sedan då vi åt middag på restaurangen på vår gata, den mysiga med öppen spis. (Här är det tradition att gå ut och äta efter att man har sett Reyes Magos-paraderna i byarna.) Jesús undrade om jag hade känt igen någon där på restaurangen, och nej, det hade jag förstås inte, förutom att jag tyckte att det var något bekant över servitören. Vad Jesús skrattade åt det! Tydligen var det samma servitör som jobbat där sedan vi flyttade hit för snart tre år sedan (ofta jobbar denne servitör ensam dessutom), som brukar hälsa varje gång vi går förbi (flera gånger i veckan), och tydligen var i nästan alla gäster på restaurangen våra grannar.

Eller när jag var på nycirkusföreställning, gjord av Jesús stora elever (de har ägnat alla gymnastiklektioner under läsåret att förbereda den). Så fort vi kom fram till ingången möttes vi av en clown, och jag bara visste att det var någon jag borde känna igen. Vem var det? Rektorn på Jesús skola? Gymnastikläraren? Någon annan? Fruktansvärt obekvämt. Clownen tog min hand i det varmaste, vänligaste tänkbara grepp och ledde in mig och Disa i teatersalongen, där belgiske barnmorskans fru satte sig bredvid mig, och efter fem minuters pratande förstod att jag att det var hennes man som jag inte hade känt igen under clownkostymen. Barnmorskan som var med när Disa föddes, som hjälpte mig när vi hade fått Runa. Jag är glad att jag kände igen henne i alla fall, däremot kände jag inte igen någon annan av dem som kom fram och pratade med mig, vilka möjligtvis var Jesús kollegor.

Att inte fatta vem jag pratade med på Mercadona var jobbigt, ännu jobbigare när hon förstod att jag inte kände igen henne och förklarade att hon är vår hyresvärd. Och så var det den där gången efter skolfesten på Disas gamla skola. Vi gick till en bar strax intill efter den trista skolfesten, och mötte en svartklädd kvinna i dörren, en som log stort och hälsade på Runa. Jag kände igen henne som Disas klasskompis Danielas mamma, som senast jag såg henne var höggravid. Jag tog chansen att låtsas vara social och trevlig och undrade hur hon mådde, och hur det hade gått. Jag var lite vag i talet eftersom jag vet att jag tar fel på folk ibland. Kvinnan såg lite förvånat på mig, svarade bra, och gick sedan snabbt iväg. När vi sedan fått ett bord såg jag Danielas mamma ett par meter bort. Hon var inte svartklädd utan hade en senapsgul klänning på sig. Och en barnvagn bredvid. Den svartklädda kvinnan var tydligen en pedagog från Disas förskola, som efter två år fortfarande känner igen både Disa och oss. Berättade Jesús, som inte kunde sluta skratta.

Med allt detta sagt... Sällskapssjuk är jag aldrig, men jag skulle gärna träffa mina vänner, framför allt nu under pandemin. Träffas på riktigt, inte genom en dataskärm. De är fina. Så länge de inte är för många på en gång, för då kan jag inte prata med dem.


Är ni som läser sällskapssjuka, eller som jag?


En sådan här liten alternativ marknad är visserligen mysig och roligt, men fruktansvärt jobbigt att hela tiden se bekanta ansikten bland besökarna...


torsdag 4 februari 2021

#Fånga februari: Guld

 "Du är värd din vikt i guld" brukar man säga, men inte min kompis Åsa, hon säger istället "Du är värd din vikt i helium-3". Helium-3, tänker ni nu, vad torrt och oromantiskt, vill man jämföras med en gas? I så fall känner ni inte till att helium-3 är världens dyraste grundämne! Det är en ädelgas som produceras av solen, men hindras från att nå jorden på grund av atmosfären. På jorden har vi istället helium-4 (dess atom har två neutroner istället för endast en, som helium-3 har). På månen, däremot, där finns det massor av helium-3 i bland annat mångruset. Om man hettar upp gruset till 600 grader kan ämnet utvinnas. Om vi hämtar hem 75 ton helium-3 från månen skulle vi kunna utvinna så mycket energi ur ämnet att det räcker till att försörja hela jorden med energi i ett helt år.

onsdag 3 februari 2021

Mycket lokal helgdag

 Idag är Jesús ledig och Runa hemma från förskolan, eftersom det är San Blas, en mycket lokal helgdag som bara gäller här i Aracena. Disa, som går i skolan ett par mil härifrån, är i skolan som vanligt.

San Blas är Aracenas skyddshelgon och många här har fått namn efter honom. San Blas är beskyddare mot halssjukdomar, eftersom ett av de under han utförde var att få ut ett fiskben som hade fastnat i en barnhals. Läkare och biskop i Turkiet var han, och nu har vi alltså honom att tacka för en ledig dag i Aracena.




#Fånga februari: Uppåt väggarna

 Det är alldeles uppåt väggarna vilka tråkiga väggar spanjorerna har i sina hem! Glöm allt vad tapeter och målarfärg heter, här råder inga trender, allt är vitt! Vittvittvitt! Vitt utanpå husen, vitt inuti dem. Inget ont om vita väggar förresten, men här sker inget aktivt val av vita väggar. Väggarna ska helt enkelt vara vita.

Jag vill ha färg omkring mig och snart, snart får jag sätta färg på väggarna i vårt nya hem! Jag drömmer om mjuka, lugna färger att vila ögonen på... Men var får man tag på väggfärg när ingen här målar väggarna? Säljs väggfärg ens?

I järnaffären har jag sett hinkar med målarfärg, även på byggvaruhus brukar det finnas färger att köpa, men om man vill gå till en färgaffär då, som blandar färg? Där man själv kan välja nyans? Färgkartor och färgprover? Någon färgaffär finns förstås inte i Aracena, men i Huelva och i Sevilla finns det. Nu får jag inte åka till någon av de städerna, här råder perimeterkarantän, men jag söker på nätet, hittar färgaffärernas urusla hemsidor och drömmer om väggfärger på nätterna.

tisdag 2 februari 2021

#Fångafebruari: Toppen

Toppen. Toppen?  Här kommer jag att tänka på den gången då vi fortfarande bodde i Sevilla men gärna åkte hit till bergen på helgerna för att gå någon vandringsled. Det var inte meningen att gå upp för Cerro de San Cristóbal, men vi gick fel, som man så ofta gör på vandringslederna här, och upp till bergstoppen kom vi! Det var tungt!

Snart bor vi nära det där berget, när vi flyttar till Aguafría, och då tänker jag undersöka det närmare!


Här är det gamla inlägget om vår vandring upp till toppen.

måndag 1 februari 2021

#Fångafebruari: Ny kula

Clara Lidström har en blogglista för februari. Den ser kul ut! Jag tänkte att jag testar och ser hur länge det går. Någon mer som hänger på? Här kommer första inlägget i alla fall. (Jag kan lova minst två inlägg på februarilistan, för jag har redan skrivit morgondagens.)

Vi var i Gorettis butik för att kika efter present till kusin Elisa, när Disa såg magnetkulorna. Tre stycken var de, och hon ville så gärna ha dem. Magneter är roligt, jag förstod henne. Jag vet inte vad man ska ha tre magnetkulor till, och jag funderade på om jag skulle köpa dem till henne, när jag plötsligt hörde ett obehagligt ljud borta vid fönstret. Det var Disa som hade tappat de tre tunga kulorna i stengolvet. Båda kröp vi omkring och letade efter dem, de hade rullat iväg åt olika håll, och två hittade vi men den tredje var försvunnen. Jag köpte de två kulorna och Goretti lovade att säga till om hon hittade den sista när hon städade.

Disa har haft med kulorna till så många ställen, men bara tappat bort en hos Uma, och den kom tillrätta efter några dagar.

Nu är det Runas favoritleksak. Hon älskar att bära omkring på magnetkulorna och sätta fast dem på kylskåpet, diskmaskinen och ytterdörren. En har rullat bort, men den sista ligger nu i bokhyllan.




Händelselös, skön helg och stark irritation


 

Det blev en sådan behaglig helg. Ingenting särskilt alls hände. Disa lekte med granntjejer, flyttpackandet påbörjades, jag blev irriterad på det spanska skolsystemet (igen) och jag befann mig hela tiden i det nya huset, i tanken.

Efter lördagsfrukosten drog jag med en motvillig Disa till mataffären. Vi skulle be om kartonger vid brödavdelningen, men vi kom försent, de var redan slängda. Tur att jag redan hade samlat på mig ett tiotal dagarna innan. Vi handlade sushi, lördagsgott, grönsaker och lite annat och sedan åkte vi på hemlig utfärd till vår utsiktsplats. Dit åkte vi flera gånger i september när Disa var i karantän för att en elev i klassen hade blivit smittad av viruset. Vi hade lite picknick, delade på en dricka och lekte att vi var där och tältade.

På väg hem från hemliga utflykten såg vi att någon hade lämnat flera små trampcyklar vid en sopcontainer bredvid tjurfäktningsarenan. Man gör så här, när man vill göra sig av med något som fungerar ställer man det synligt vid sopcontainrarna ifall någon vill plocka med sig sakerna. Vi tog med en blå trampcykel i plast till Runa, och hon älskade den.

Det var tur på kompisfronten, jag gick med Disa och ringde på hos grannen mittemot, och barnen lekte och jag fick en rundvandring i deras hus. Blev inspirerad av den öppna garderoben, vårt garderobsutrymme är också öppet, behövs bara hyllor där.

Jesús gjorde zambisk mat, och jag hade kvalitetstid med Runa, och efter maten lekte Disa med granntjejen igen. Jesús och jag städade, för det skulle komma en person och kika på huset för att eventuellt hyra det när vi flyttar. Det var den nya skolläkaren som sökte bostad, en äldre kvinna i, tja, 55-60-årsåldern kanske. Hon hade just fått sin fasta tjänst. Olyckligtvis blev det i Aracena. Själv är hon hemmahörande i Granada, fyra timmar härifrån, där hon fram tills nu har bott med sin make och barnen. Det får alltså skiljas åt. Hon ska bo i Aracena under veckorna och komma hem till familjen på helgerna. Det spanska skolsystemet är så uselt för lärarna att det inte finns ord för det. Hon gillade i alla fall huset, så förhoppningsvis kommer en ny hyresgäst redan 1 mars.

När Disa kom hem åt vi sushi och spelade spel, åt chokladsnäckor och snacks. Jag vann stort på barnmonopolet, andra omgången. Brasan brann, och när Disa somnat till en bok om spindlar stannade jag kvar bredvid henne i den varma sängen och såg Carina Bergfeldt på bärbara datorn, och det var en perfekt avslutning på den lördagen!


Hur har er helg varit?

torsdag 28 januari 2021

En sexårings frustration över corona-reglerna


Vi har samma konversation i bilen hem varenda dag. Precis varenda eftermiddag när jag hämtar Disa från skolan. Hon vill leka på eftermiddagen. Jag säger att det inte går och förklarar varför. Hon ifrågasätter, jag förklarar än en gång varför. Hon försöker hitta varje kryphål i mina förklaringar och jag är övertydlig.

- Det är de nya corona-reglerna. Du kan inte stanna i Fuenteheridos och leka med Uma för jag får inte hämta dig på eftermiddagen. Vi får inte köra ut från Aracena alls, bara när jag lämnar och hämtar dig i skolan. Om jag åker och hämtar dig klockan sex i Fuenteheridos och polisen stoppar mig, kan jag inte säga att jag hämtar dig i skolan, för polisen vet att skolan slutar klockan två. Och då måste jag betala en massa pengar i böter.

- Uma får gärna följa med oss hem, men det går bara en dag då hennes pappa måste åka och handla i Aracena (finns inga stora mataffärer i Fuenteheridos så invånarna där har tillåtelse att åka till Aracena och handla mat) för då kan han hämta Uma samtidigt. Om polisen stoppar honom då kan han visa matkassen och säga att han har varit och handlat.

Inte lätt att vara sex år detta corona-år! Disas bästa kompis Uma flyttade nyligen tillbaka till grannbyn. Någon vecka efter det stängdes Aracena, man får varken köra in eller ut ur staden utan giltigt skäl eftersom smittfrekvensen överstiger 500 smittade per 100 000 invånare. Ja, häromdagen hade siffran stigit till över 1 000, så nu har restauranger och butiker tvingats bomma igen. Disa vill inget hellre än att leka, och hon planerar hela tiden vad hon och Uma ska göra när Uma kan komma; baka chokladbollar, bygga koja, se det roliga programmet med katterna tillsammans, och hon sparar sista paketet favoritnudlar att dela med sin kompis (vi kan inte åka till Sevilla och köpa mer nudlar, Sevilla är stängt för oss), hon planerar och drömmer, för det enda Disa gör när hon kommer hem från skolan är att se barnprogram och spela spel med sin pappa.

Här i Aracena är ju problemet att de infödda Aracena-familjerna inte umgås med folk som inte är födda här, och deras barn leker inte med barn som inte tillhör infödda familjer. Inflyttade då? Ja, inflyttade som får nära vänner bland andra inflyttade ses, och då leker deras barn med varandra. Det finns ingen fri lek. Barn här går inte och ringer på dörren hos kompisar om inte deras föräldrar är nära vänner. Så där hamnar vi utanför, eftersom den enda Aracena-vännen med barn i Disas ålder bara går att träffa varannan helg. Hoppas att det blir bättre för Disa när vi flyttar. Jag tror det, det är så få barn i byn att jag tror att alla leker med varandra. Dessutom kan hon vara ute i trädgården, leka vid bäcken, mata åsnan bredvid, ja, det finns så mycket att göra! En månad kvar nu innan flytten!

tisdag 19 januari 2021

Meddelande till läraren i corona-tider

 "Hej Lole! Disa åker med Alex idag. Förresten, vi behöver ett nytt intyg ifall vi blir stoppade av polisen. Imorgon stänger de ner Aracena också."


Tack och lov är skolan ett giltigt skäl att åka ut från eller in i nedstängda samhällen, men man måste räkna med att bli stoppad i en poliskontroll...

måndag 18 januari 2021

Med filtar och mössor i klassrummen

 - Men vad är problemet med att de har filt?!

Det var inte meningen att tjuvlyssna på Jesús lärarmöte, de har det online, men han pratar så himla högt, tror jämt att han inte hörs via Zoom, eller vad de nu använder för program.

Jag fattade direkt vad det handlade om. I början av vintern kom Jesús hem upprörd från skolan som han jobbar på. En kollega hade förbjudit ett par elever att ta med filt till klassrummet. Jesús sa till eleverna att i  hans klass fick de gärna ta med filtar allihop.

Filt, tänker ni, vad har de filtarna till? Jo, på grund av covid-situationen vädras klassrummen ständigt. Till och med när temperaturen är nära nollan på morgonen ska fönstren och dörrarna stå öppna för att ventilera klassrummen. Ungarna blir iskalla. de sitter ju stilla mellan klockan nio och klockan två, med endast en halvtimmes rast vid tolv då de äter medhavd matsäck. De började behålla ytterkläderna på, ta på vantar, mössor, halsdukar, och någon fick idén att ta med en tjock filt för att hålla sig varm, och fler följde efter.

Jag trodde att det var okej nu, men skolan har tydligen förbjudit mössa, halsduk, filt och dylikt i klassrummen. Det irriterar Jesús våldsamt, eftersom han inte ser något skäl till att barnen inte ska få försöka hålla värmen på lektionerna.


Han krockar ganska mycket med den här skolan. Han kommer ofta hem och är irriterad över hur otrevliga de yngre lärarna är mot barnen, att de tar till så mycket straff, och jag minns hur upprörd han var när hans elever inte fick dricka av sitt medhavda vatten på en kollegas lektioner, eftersom denne inte ville att barnen skulle bli kissnödiga och behöva gå ut på toaletten...

tisdag 12 januari 2021

Vad vårt tomtande ledde till...

 Sista dagen innan jullovet bestämde vi oss för att tomta för Disas lärare. Jag bakade spröda drömmar och la i en pappåse och så övade vi in Disas favoritjulsång Låt det brinna (Ljuset i advent) med Jesús kompande på munspel.


Iskallt var det när vi parkerade utanför skolan. Varken Jesús eller jag hade varit hemma hos Lole tidigare så Disa fick visa vägen. Byn var fullkomligt öde så ingen såg oss utklädda till tomtar. Runa hade en pepparkaksmössa på huvudet, och Jesús tomteluva var så liten att den satt ovanpå huvudet istället. Vi viskade när vi kom fram till huset och knackade på dörren. Jesús stod beredd med munspelet och vi tittade spänt på varandra, beredda att brista ut i sång... men ingen öppnade! Inte ens Juanito skällde där inifrån. Lole var inte hemma!


Jesús ringde och frågade var hon befann sig, (och jag kom att tänka på Cristinas överraskningsfest när födelsedagsbarnet var borta). Lole hade varit och köpt bakverk inne i Aracena och parkerade just vid skolan, hurså? Snabbt sprang vi ner till torget, som vi visste att Lole och hennes systerdotter skulle passera, torget med Castaños originella juldekorationer, allt var stickat och virkat, till och med granen var gjord av gröna, virkade lapptäckesrutor.

- Nej men är ni här, sa Lole och började prata samtidigt som jag försökte få Jesús att inte svara utan sätta igång och spela istället. Han spelade i en så hög tonart att jag bara kunde hänga med i första strofen och tomtandet gick så där, men sedan gick vi med hem till Lole som hyr ett otroligt hus! I centrum står en stor öppen spis som är öppen åt båda håll, två rum värms samtidigt. Det är små oväntade trappsteg upp och ner till olika rum, och alla rum befinner sig på olika nivåer, och ute finns en urmysig liten trädgård. Det var så mysigt och vi blev kvar i en och en halv timme tills Runa höll på att säcka ihop av trötthet, klockan var ändå halv tio på kvällen.


Hur det nu var så bestämdes det där och då att Disa skulle få komma tillbaka efter jullovet och sova över hos Lole och systerdottern! Disa blev så glad åt detta att hon vägrade somna i bilen hem, bara för att kunna sätta igång med packningen med en gång. Det är svårt att förklara för en sexåring hur långt ett jullov är. Och hon har packat flera gånger de här veckorna. Igår var sista gången som hon packade för äntligen var dagen inne!


I ryggsäcken låg glansiga metallpapper att pyssla med, två spel, tre böcker, en miniräknare och en tärning, tandborste, kattöron och hårspännen. Kläderna packade jag ihop i en annan påse, och så pussade jag henne hejdå i morse, för nu ses vi inte förrän imorgon klockan två igen.


Det känns otroligt konstigt att Disa är borta! Men jag vet att hon har roligt! Jag har fått bilder och film av Lole, nu senast vi hördes skulle de ut i skogen med Juanito och Disa höll förstås i kopplet!


Jag har sagt det förut, men det rä en speciell skola som Disa går i!

ny gadget

ny gadget