fredag 17 september 2021

Marijuanakaka, finskakurs och världens undergång

Den här veckan känns det som att jag har snurrat runt i en tvättmaskin. För en stund sedan trodde jag att veckan var över när barnen hade fått middag och jag gömde mig inne på toa för att samla kraft inför Runas läggning (Jesús är i Sevilla), när telefonen ringde. Klockan 21, vem kunde det vara? Aha, Lincoln. Nora och Disa har inte lekt på nästan två veckor. Det var jam session hemma hos dem. Ville Disa komma och sova över, och stanna till, tja, lördagskvällen? Det var okej för mig, och jag gick och frågade Disa, och så klart ville hon sova över! Lincoln erbjöd sig att komma och hämta henne, men jag skjutsade gärna själv, för att Runa skulle somna i bilen. När vi kom fram slog jag en signal till Lincoln som kom ut för att möta Disa. Han närmade sig som en trygg båt, kändes det som efter den här veckan, och tog Disa i famn och bar in henne.

Ja, men vad har hänt då, i veckan? Ja, på måndagsmorgonen vaknade jag glad, för jag tänkte på vilken himla härlig söndag det hade varit! Spontan långlunch i Portugal, jobbig vandringsled med Iris, blivit av med den lille gangstern till hund som vi varit jourfamilj åt... Trött var jag visserligen, sovit dåligt, men det var okej. Fast följande dagar blev sömnbristen bara värre och värre. Både jag, Jesús och Runa sov uselt. Disa sov alldeles för få timmar, ovan vid skoltiderna efter sommarlovet. Jesús smittades av Disas förkylning, missade ett födelsedagskalas och mådde skräp, samtidigt som Runas dåliga sömn slog till. Sedan blev jag rejält förkyld, jag snorar och hostar fortfarande och känner mig förkylningsmosig i huvudet. Vi gick och var irriterade på varandra på grund av den dåliga sömnen.

På tisdagen knackade brevbäraren på och hade med sig mitt bokpaket från Sverige, som dröjt så länge att jag trodde att det kommit bort och att jag skulle bli tvungen att reklamera det! En kursbok i finska, en tågresebok samt Öppet hav och Havets djup av Annika Thor. Jag ville avsluta serien, samt ha böckerna till Disas och Runas svenska boksamling som jag förbereder åt dem, sparar måsteläsning tills de blir större. Det är väldigt roligt att ta emot ett paket med böcker från Sverige. Tänk att det befann sig i Sverige för tre veckor sedan? Och har rest hit, till mig i detta hörn i Spanien?

Det efterlängtade regnet kom. Och som det regnade! Både ute och inne. Det tog tyvärr flera timmar innan jag upptäckte att det rann ner från det otäta takfönstret inomhus i samma takt som regnet föll utanför fönstret, och då skyndade jag mig att sätta vår stora kylväska under. Det blev mycket vatten i den. Och ute stormade det, åskade och blixtrade och internet försvann, och när internet försvinner kan jag inte jobba. Stress.

På onsdagen ringde diskmaskinsinstallatören oväntat! Vi har önskat installera diskmaskinen i ett par månaders tid, äntligen skulle han komma! Diskmaskinen skulle stå under en köksbänk där tallrikshyllorna finns. Fanns. De måste monteras bort, liksom hyllorna för koppar och glas. Liksom grejerna som förvarades på golvet, under hyllorna. Det blev väldigt mycket grejer i hela köket, som redan var belamrat med all smutsdisk som ingen hann diska. Jag var stressad av jobbet och hade inte tid, Jesús sov sig igenom diskmöjligheten under Runas siesta.

Jag lämnade jobb och installation och åkte till Aracena, för Iris skulle på provtagning hos veterinären. Sedan hämtade vi Disa och leksaksköket som Runa skulle få av Disas kompis familj i Fuenteheridos, inget av barnen lekte med det längre. Medan Disa hade tillbringat eftermiddagen hos kompisen hade hon förälskat sig i en, vad det verkade, hemlös, mysig kisse. Jag tyckte inte att vi kunde ta med den hem på grund av Arge Vargen, men jag själv älskar katter mer än vad hon gör, till och med, och till slut var det istället Disa som tjatade på mig att följa med till bilen eftersom hon frös, och jag som ville sitta kvar på bänken med katten i famnen, där hon hade somnat.

Diskmaskinsinstallationen fortsatte på torsdagen, när installatören hade hämtat mer grejer. Jag var helt förbi av trötthet och stress, och så ljuskänslig att tårarna rann av solskenet som jag knappt uthärdade. När jag lämnat Disa i skolan körde jag till bensinstationen och köpte en burk cola, jag kunde inte komma på något annat för att hålla mig upprätt och med ögonen öppna. Snabbdos socker och koffein. Det fungerade, men det var ingen bra lösning, när jag nu i en hel månads tid haft full kontroll på blodsockret genom just kosten. Det kunde inte hjälpas. Jag är ingen maskin. Jag behövde droger för att ta mig igenom torsdagen. Det blev en läsk till, för att klara eftermiddagen.

Veckan innan hade jag haft jag min första lektion i finska, en distanskurs som Folkuniversitetet håller. En nybörjarkurs, men den enda nybörjaren i kursen var jag själv, alla andra hade finska föräldrar eller partner. De andra översatte meningar hur lätt som helst, och jag försökte bara fatta varför personliga pronomen ändrar sig.  "Rakennustyöläinen" skrev jag till mina kompisar Chatrin och Maria, och Chatrin undrade vad som hänt med "mor är rar" och sådana fraser, varför vi skulle lära oss ordet för byggnadsarbetare på första lektionen. Ja, det ordet var svårt, men det var innan denna torsdags lektion, då vi började med siffror. Att säga 999 är en riktig tungvrickare: "yhdeksänsataayhdeksänkymmentäyhdeksän"(ja, det är ett riktigt ord). Även den här lektionen var det lite kämpigt att hänga med, och förvånat fick jag veta att de andra, som läxa, hade svarat på frågorna i kapitel 1, som vi hade jobbat med, medan jag själv hade försökt att svara på frågorna i kapitel två. Men läraren skrev ju frågorna på sidan 20 i mejlet som jag fick för att boken inte hade levererats än?

Efter finskalektionen försökte jag jobba lite, men var så inne i finskan att jag läste allt med finskt uttal och gav upp. Jag gick ner till diskmaskinsinstallatören och Jesús istället, de firade installationen med varsin öl som installatören tagit med. Jesús lovade att installatören skulle få stammarna till plantorna som han dragit upp från frön och som är färdiga att skördas nu, och han blev jätteglad, han vet hur man gör en marijuana-smet av stammen till växterna, och den skulle ha baka marijuanasockerkaka av.

På fredagen var det picknick med Disas klass. Jag försökte baka drömmar, men degen hade stått i kylen hela natten, och jag tror inte att hjorthornssalt mår bra av det, degen ska nog bakas ut direkt. Kakorna blev inte riktigt som de skulle. Jag försökte mig på en couscoussallad istället och stoppade ner bröd och tonfiskburkar i picknickkorgen. Vi tog bilder att skicka till Disas lärare, som samma dag skulle opereras, och vi hoppas att hon snart kommer tillbaka. Iris fick följa med, till ungarnas glädje, och efter ett tag kom Jesús och en sovande Runa. Då åkte jag hem för att jobba.

På skolstartspicknicken välkomnas de nya familjerna in i gänget. På vägen hem mindes jag skolstarten två år tidigare, när vi var nya (i Disas skola är inte bara eleven ny, utan också föräldrarna, det är mycket familjärt). De andra föräldrarna ordnade picknick på samma ställe för att vi skulle lära känna varandra, och inte visste jag då att de skulle bli våra vänner som vi ofta umgås med, trots att deras barn inte går kvar.

Det var egentligen synd att jag missade slutet av picknicken, för då började den nye, tystlåtne pappan, att tala. Och som han talade. När Jesús senare berättade om det såg han precis ut som i våras, när han hade hade blivit medbjuden till en sammankomst och gick naken i cirkel och sjöng Jag är ett träd. Helt fel situation för Jesús, som inte tror på något som han inte kan se med sina ögon, eller som är bevisat av vetenskapen. Nå, den nye pappan är mycket religiös, och utan att gå in på detaljer (jag önskar att jag kunde skriva anonyma inlägg ibland, det är så mycket som jag måste utelämna) så talade han i en timme om att Gud har meddelat honom att världens undergång är mycket nära förestående, samtidigt som han lekte med en fickkniv. De andra föräldrarna reagerade på olika sätt. En försökte diskutera saken, en annan satt med uppspärrade ögon som om hon hörde i syne, en visade sig vara mormon och höll med, och Jesús killade Runa varje gång det blev för mycket för honom, för att kunna stämma in i Runas skratt och skratta ut allt det där återhållna..

Ja, tänk vilket spännande ställe vi bor på! Tråkigt är det aldrig! Och vad många spännande, roliga bekanta och vänner vi har mött genom Disas skola!


Det blev ett långt inlägg! Kommer ni att tänka på något särskilt, ni som har tagit er igenom att detta?

tisdag 14 september 2021

Utan kontanter på postkontoret

Just nu lyssnar jag till något som jag inte har hört sedan... April? Maj? Ett störtregn! Genom fönstret ser jag regnet som flimrande streck i luften. äntligen får träden vatten. Vi har vattnat dem mycket i sommar, men det har inte räckt. Mandarinträdets blad har krullat sig i torkan, och plommonträdens blad har blivit gula. Avokadoträdets tid tror jag är förbi. Den nya pappan i Disas skola hade bråttom hem efter klassmötet igår för att plocka in de sista tomaterna innan regnet.

Skolan började i fredags, men Disa missade det, hon var sjuk. Hade fått Runas förskolevirus, som hon smittades av samma dag som hon började. Disas förkylningar börjar alltid med feber, och den var hög i två dagar, sedan var hon i princip bra redan på lördagen. Men hon fick ändå inte gå till skolan på måndagen. Enligt skolans covid-regler bestämmer skolsköterskan när en elev får komma tillbaka, och halv ett på måndagen kom telefonsamtalet. Det var bara en och en halv timme kvar av skoldagen, men jag skjutsade iväg Disa, som inte ville vänta en dag till hemma.

Idag när jag hade lämnat henne körde jag till Jabugo med en lapp och ett paket. Det är sista dagen för att hämta ut det rekommenderade brevet som jag hade fått, men det har inte varit så lätt att åka dit. Postkontoret öppnar bara mellan klockan 9 och 11 på vardagarna.

Jabugo är definitivt den fulaste byn här i bergen. Den lever på skinkfabrikerna, och det finns inget positivt att säga om stället (det är här den där "datareparatören" jobbar). Med hjälp av en mobilkarta hittade jag till Plaza de la Constitución, ett pampigt namn på ett tröstlöst, slitet litet torg. Utanför postkontoret blåste det i en gul flagga, järngaller utanför fönstret, parkeringsplats precis utanför, och jag hade kommit ihåg att ta med ansiktsmasken. Brevet fick jag, men paketet kunde jag inte skicka eftersom jag inte hade tillräckligt med kontakter. På postkontoret tar de inte kort, så Jesús paket får vänta till någon annan dag.

Nu sitter jag, förkylningsmosig i huvudet (efter barnen kom förkylningen till Jesús och mig), och jobbar och dricker te medan jag lyssnar till regnet. Sämre kan man ha det!


Hur har ni det i veckan?

måndag 6 september 2021

Vaccinationsvilja, vintervärme och Sverigeresa

Otroligt. Nu är mer än 70 % av hela Spaniens befolkning (på nästan 47,5 miljoner) vaccinerad med två doser. Bäst i världen, enligt tidningen Sydkusten. Barn under tolv år räknas med i statistiken trots att de inte vaccineras. Man måste ju säga att vaccinationsviljan är hög. Inte just här, där jag bor kanske, men i övriga Spanien. Jag har inte längre koll på restriktioner. Jag tror inte att det finns så många. Ansiktsmaskkrav inomhus och bland mycket folk ute. I Aracena och städerna går folk fortfarande med ansiktsmask. Jag ser fortfarande ensamma vandrare med ansiktsmask på.


Hösten är på gång. Det har varit under 30 grader ett par dagar, och på natten är det riktigt kyligt. Vissa träd har börjat gulna, och en dag regnade det till och med lite lätt.


Vi har haft besök av en man som installerar pelletsbrännare. Jag ser fram emot hösten men oroar mig över vintern. Jag minns hur fruktansvärt kallt det var när vi flyttade in. Hela mars månad gick vi med tjocka jackor inomhus, och ingen kunde sitta i soffan för att det var för kallt. Jag vill inte vara med om sex månader iskyla inomhus! Bästa alternativet är att installera en rejäl pelletsbrännare i vardagsrummet, som får sprida värme till övriga rum så gott det går. Men det kostar. och vi måste spara för att kunna köpa loss huset om ett och ett halvt år. Och så var det Sverige-resan...

Det är två år sedan jag var i Sverige senast. Det är ju inte så lång tid egentligen, men det känns i alla fall. Ända sedan i våras har jag planerat att åka själv med Disa under senhösten. Nu lutar det åt december för att få lite svensk jul, och kanske skulle Disa kunna få se ett riktigt luciatåg? Men inte kan vi väl både installera värme och åka till Sverige, samtidigt som vi måste spara? Det är svårt att planera när man bara vikarierar, och inte vet vad som händer med jobb efter september månad...

"Men avblås Sverigeplanerna", tänker ni nu, och det är ju logiskt. Så klart. Men ändå. Jag tänker på Sverige och en resa dit varje vaken timme.


Vi får se vad som händer framöver.

fredag 3 september 2021

Helg med musik och kompisar

Fredag igen! Härligt!


Det här skrev jag om förra helgen, men publicerade aldrig inlägget. Så här kommer det :-) 


Så skönt det är med helger! Men så fort de går!

Egentligen hände inte mycket. Vår kompis Lidia kom och hälsade på, och stannade en natt. Gissa om barnen var glada!

Jag monterade ihop en skrivbordsstol, äntligen, Jesús och jag gick till fiskbilen och köpte pinfärska sardiner som vi grillade på kvällen. på grund av grillningen blev vi sena till kvällens spelning. Vår kommun har ett riktigt bra kulturprogram över sommaren, varje liten by i kommunen får kultuiraktiviteter. Vi i Aguafría fick en grupp som rockgrupp som spelade coverlåtar, och som till Jesús förvåning gjorde det riktigt bra! På lekplatsen, mitt i byn, hade det satts upp en liten sen. Jesús undrade om det skulle vara någon där, och när vi kom dit visade det sig vara fullt. Hela byn hade gått ut för att lyssna.

Som vanligt blandas generationerna, det är roligt. De äldsta var uppåt 80-90 år som lyssnade till AC/DC och annat, de yngre dansade. Vi kom samtidigt som en äldre dam som hade varit och blandat drinkar till gruppen 80¨bredvid oss. Våra grannar med hönsen, som vi köper ägg av, hade dukat upp långbord för alla familjemedlemmar från 50 och uppåt. Barnen var nog vid scenen. Det var festligt!

På söndagsförmiddagen gick jag en lite längre promenad med Iris. Jag har upptäckt en otroligt vacker promenadsträcka på väg mot Santa Ana. Men otroligt vad svettig man blir så här års! Det rann svett när jag kom hem, och jag tänkte mig en dusch, men medan jag hade varit borta hade både Lincoln och Helder ringt, båda var på väg. Disas kompis Nora släpptes av, henens föräldrar skulle hem och städa och komma tillbaka på eftermiddagen och stanna då istället. Helder och Ro skulle fixa lite mat och dryck och ta med till lunchen. Nora och Disa satt redan och badade i badkaret när jag tänkte duscha, så det fick vänta.

Helder har vi inte sett på två månader, på grund av hans långa Mexikoresa, äntligen är han hemma igen!

Jag hann vara med en stund, sedan gick jag upp till ovanvåningen, invigde den nya stolen och satte mig att jobba. på måndagen skulle vi nämligen till Sevillas nöjespark; Isla Mágica, så jag jobbade undan på söndagen istället. Disa har drömt om att besöka nöjesparken så länge, det skulle bli första gången för henne!

fredag 27 augusti 2021

När man hamnar på jam session en vanlig torsdag

Klockan var ganska prick 22 när Jesús ringde. Han hade åkt iväg med barnen vid halv sju för att jag (äntligen, efter en hel dags störningsmoment!) skulle få arbeta ifred och kunna jobba ikapp tiden som jag hade missat (på grund av dem). De skulle till badet i Alájar, där Disas bästa kompis Nora var på kalas, och på det kalaset hamnade de allihop.

Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som Jesús har tagit med barnen och åkt och träffat Lincoln och Cristina och dottern Nora i olika sammanhang. Nästan varje gång har han ringt på kvällen för att jag ska åka dit, vart de nu är, och nästan alltid skyller jag på något eftersom jag är alldeles för osocial för att åka iväg och umgås. Men klockan 22 ringer han knappast för att locka iväg mig. Jag svarade och tänkte berätta att jag hade kokat räkor till middagen och gjort roliga smördegsrullar med olika fyllningar av den där degen som vi köpte på rulle, kanske som kompensation för att jag hade varit så irriterad på honom tidigare över att aldrig få sköta mitt jobb som jag behöver... Men när jag svarade sa han "Lyssna!", och genom telefonen hörde jag en saxofon, gitarr och en dov trumma, och han gjorde det för att han vet hur svårt jag har att avstå från en saxofon. Jag fattade vad han ville. "Det är jam session hemma hos Lincoln och Luis. Kom! Du kommer att tycka om det! De har kattungar också."

Ja, det visste jag att jag skulle. Tycka om det. Men klockan var tio på kvällen, jag hade smördegsmat i ugnen, skulle gå ut med Iris, äta middag och lägga mig eftersom jag måste upp tidigt nästa morgon...

22.45 körde jag mot Alájar. Med mig hade jag min steel tounge drum, ett munspel, två smördegsrullar med ost och skinka till Disa och Runa samt Disas stora sov-t shirt, eftersom hon skulle sova över hemma hos Nora. Min favorit-korrespondent Anna-Lena Lauréns sommarprat lyssnade jag på i bilen.

På den smala, kurviga vägen var det tomt, jag mötte inte en enda bil. Jag parkerade i gräset under olivträden bredvid en mulåsna som var fastbunden i närmsta träd. Jag blev blöt om handen när han gick bakom bilen för att nosa på mig, och jag höll undan påsen med smördegsrullar från honom.

Det var så hemskt varmt ute fortfarande, trots att klockan var elva på kvällen, men jag behövde inte gå långt. Jag blev säker på vilket hus det var när jag såg en naken Disa och en lika naken Nora (har de någonsin kläderna på den här sommaren?) genom ett fönster, där en liten svart kattunge satt och tittade på mig. Nora släppte in mig och jag kom rakt in i musiken, det var saxofonen igen. Jag fick se den del av huset som Cristina och Lincoln hyr sedan någon vecka tillbaka, jag träffade fler katter, en mastiff-valp som trots att den inte kan vara mer än några månader redan är större än vår Iris... Och i vardagsrummet spelade Runa på maraccas-ägg, Lincoln på gitarr, Luis hade en stor dov trumma, och så var det saxofonisten. Både Disa och Runa hade varit med en bra stund, Disa på stora trumman, Runa på Jesús på munspel. Ju senare det blev desto fler droppade in. Vid något tillfälle spelades något magiskt vackert på sopransax, rytminstrument och min egen trumma, dock inte av mig, som inte är där att jag vågar improvisera med de här proffsen.

Saxofonisten hade jag nästan hört förut. Han bor i Calabacino, den alternativa byn en promenadväg från Alájar. Vi var där när jag var gravid med Runa. Jag kände mig så sjuk, jag blev aldrig bättre, och vid det här tillfället hade jag båda öronen igentäppta. Jag ser att jag inte skrev något om det, men vad ledsen jag var den tiden, de sista månaderna. Ledsenheten som kulminerade den dag som jag fick veta att jag var tvungen att föda Runa på det stora Macarenasjukhuset i Sevilla, där Disa också hade fötts, ledsenheten som fortsatte under hela sjukhusvistelsen, de 25 timmarna som gick innan jag fick se henne, Disa som inte alls hade det bra... Jag var sjuk så längre, så många månader. det var som en influensa som aldrig gav med sig, och det värsta var, märkligt nog, de täppta öronen, det höll i sig i nästan ett par månader och höll på att göra mig galen. Att inte höra?! Men där i Calabacino hörde jag något svagt, svagt, och Jesús, som inte kunde fatta att jag verkligen inte hörde musiken, berättade att ljudet kom från en saxofon, att i huset precis ovanför oss på stigen dundrade det av musik. Det var ett musikhus dit alla som var sugna på att spela kom för att, just det, spela, och se vilka mer som var där.

Klockan var över midnatt när vi gick mot bilen, samtidigt som fler musikglada droppade in, och Disa fortsatte att dansa med Nora.

onsdag 25 augusti 2021

Den opålitliga datadoktorn

Igår var en riktigt konstig dag.

Det konstigaste hände innan jag vaknat, för då slog vädret om och blev... Kyligt! Vinden som blåste in genom fönstret var kall! Enligt väderprognosen var det 21 grader ute, men jag svepte om mig täcket, och satt sedan och funderade på om jag behövde kofta medan jag jobbade. Kanske för att jag är så van vid värmen. Eller också var det faktiskt kallt. Skönt i alla fall1 och säkert var det den svala luften, eller också det nya teet, men jag kom igång så bra med jobbet, och kände mig nöjd, ända tills Dataproblemet dök upp igen.

I början på semestern fick jag ju lämna in datorn när tangent efter tangent la av, och till slut kunde jag inte ens komma in i datorn. Tangentbordet i den bärbara datorn var kaputt, enligt datadoktorn. Det löstes med att använda ett extern tangentbord. Då och då återkom problemet, en bokstav hakade upp sig och skrev vvvvvvv utan stopp, men det ordnade sig när jag startade om på powerknappen. Nåväl. I förmiddags fungerade det inte att starta om. Och jag kunde inte jobba.

Jag åkte akut till datadoktorn i Aracena en halvtimme bort, fick hjälp direkt av en tekniker som på något sätt liksom avinstallerade tangentbordet. Lättad gick jag därifrån, passade på att handla förnödenheter som bara finns i Aracena, det goda brödet, Disas favoritost från Portugal, ekobananer...

När jag kom hem var Disas kompis Nora hemma, och hennes pappa Lincoln, som tagit med mat för att stanna över lunch, och över dagen. Jag hann inte mer än hälsa, jag hade så mycket missat jobb. Jesús kom med lunchbricka till skrivbordet. Allt bra.

Några timmar senare hände det igen. Vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv skrev datorn av sig självt. Jag närmade mig en stresspunkt, jag hade redan så mycket jobb att ta igen. Men det var bara att åka iväg med datorn. Lincoln tipsade om en kille i grannbyn som är bra och billig, sa han. Han följde med mig dit. Killen såg lite fundersam ut, skruvade sedan isär datorn och jag hade svårt att se på. Det var som att se en hjärnkirurg jobba, med hela hjärnan framför sig. Där fanns alla mina bilder, mitt jobb, texter, lösenord, så mycket. vid minsta misstag skulle allt försvinna. Tänkte jag.

En liten fyrkantig grej ramlade ut från datorn, killen granskade den som om han undrade var den kom ifrån och vad det var för något, och la den åt sidan. Han kikade lite, kände, öppnade ytterligare ett bakstycke, och jag klarade inte av att se på mer, utan försökte fästa blicken på skrivarna och hörlurarna på hyllorna.

- Jag kopplade bort tangentbordet. Det fanns tre komponenter bredvid varandra och jag tog bort den för tangentbordet. Fast det är svårt att veta vilken som är vilken,  en komponent är för tangentbordet, en för musplattan och så är det en till.

Jag satte på datorn, loggade in, och märkte att tangentbordet på den bärbara datorn fungerade.

- Men ska det fungera, om du tog bort den komponenten? undrade jag. Och titta här, pekplattan fungerar inte.

Jag lyckades inte få något bra svar på detta. Jag tyckte att det var tydligt att komponenten för tangentbordet satt kvar eftersom tangentbordet fungerade, men jag betalade de tio euro som han begärde och gick. På något sätt tyckte jag att jag hade kompenserats, genom den mycket stora butikshunden som ställde sig på bakbenen med de enorma tassarna på glasdisken, och blundade när jag smekte hans mycket rynkiga huvud.


Än så länge har jag bara haft problem med Vvvvvvvvvvvvv en gång, så jag avvaktar med att lämna in datorn igen. Till det pålitligare stället i Aracena.

söndag 22 augusti 2021

När det är riktigt, riktigt varmt


Den här värmen alltså. Den tar ju knäcken på vem som helst. Det känns som om sommaren kommer att pågå för evigt. Här kommer ett inlägg om värmeböljan förra helgen.

Den svalaste stunden på dygnet var vid sju-åtta på morgonen, och när jag vakande förra söndagen blåste det varmt av 27 gradig vind genom det öppna fönstret. Sedan blev det bara värre, upp till 42 grader i skuggan. Ute var himlen vit istället för blå, som den brukar bli när det är mycket varmt. Jag vet inte vad det är för väderfenomen, men vit himmel - då vet man att det är hett ute! Dörrar och fönster hålls stängda, och varje gång man måste öppna dörren till trädgården försöker en het luftvägg ta sig in. Man är svettig hela tiden, svetten rinner från alla tänkbara delar av kroppen och glasögonen halkar hela tiden ner på grund av svetten. Trög i huvudet blir man också. Allting går mycket långsamt. Blanda ihop en sallad - en timme. Hitta en klänning till Disa - en kvart.

Tankeverksamheten är oerhört långsam, man rör sig långsamt också. Jag skjutsade Disa till en kompis och höll 70 hela tiden på 90-vägen. I köket har fläkten stått på, och på bordet framför den har katten legat och sovit, och även en spindel och en geting har sökt svalka där. Alla flugor i köket har försvunnit av värmen, och under söndagsnatten hörde vi för första gången en berguv hoa utanför huset.

Jesús sov i Sevilla värmeböljefredagen (46 grader) och berättade om en mycket hög luftfuktighet som gjorde det svårt att andas. Inte en människa var ute och gick på gatorna ens sent på kvällen. Has kompis Àngel, som ringde dagen därpå, liknade det vid ett atombomnedslag, det var så skrämmande öde på gatorna. Jesús pappa har bestämt sig för att ha på sin luftkonditionering två timmar varje eftermiddag, och han upprepade gång på gång att den hettan inte är normal, påminde om hur han förr brukade arbeta i gassande sol varenda sommar som målare, inga problem. Den här värmeböljan har fått honom att börja tro på klimatförändringen.

Vi bestämde oss för att fly hettan och åkte mot kusten på lördagsförmiddagen. Där skulle det inte vara lika varmt, enligt prognosen. Vi åkte mot en hemlig strand som vi hade upptäckt näst sista dagen på min semester, nästan folktomt, och dit ville vi tillbaka. Men vi gjorde en missbedömning. På grund av värmeböljan, samt att det var långhelg (de flesta var lediga förra måndagen med anledning av något helgon) så var det absolut proppfullt i El Portil, som vi skulle utgå ifrån. Det fanns ingenstans att parkera, varken i eller utanför den lilla staden. Inte en enda plats. Jag har aldrig sett så många bilar där förut. Så vi körde mot El Rompido, grannbyn, utan att ha någon reservplan. På höger sida såg vi bilar parkerade på en plätt som tidigare har varit camping, och på andra sidan vägen gick en annan båt till halvön som vi hade tänkt oss till.

På grund av att vi träffade ett par vänner på stranden, otroligt nog, så missade vi sista båten innan lunch, men vi åt vår picknickmat medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra, då nästa båt skulle avgå. Då åkte vi över.


Det är en liten båt med tio-femton platser. Vi tog oss ombord med barn, två ryggsäckar, parasoll, strandstol och hink. På andra sidan sundet var det, bekvämt nog, en lång gångväg byggd ända till andra sidan halvön.


På höger sida fanns en liten pöl med en massa krabbor i, som vi stod och tittade på en lång stund.

På andra sidan halvön ser man Atlanten breda ut sig mot oändligheten. Till och med här var det denna dag en del folk, men vi gick längre bort där vi blev ganska ensamma.


Det var ovanligt varmt i vattnet, men höga vågor. Disa slogs omkull flera gånger tills jag visade hur hon behövde gå längre ut för att kunna flyta upp på vågorna. Vi badade länge, det var härligt. Vi plockade massor med snäckor, barnen lekte nonstop i sanden, grävde, kastade sig i den otroligt mjuka sanden. Vi badade ännu mer, drack juice och fikade. Det var alldeles underbart.

När det var dags att gå, för att ta sista båten tillbaka, hittade Jesús en enorm snäcka, större än mina händer bredvid varandra.

Det var kö på spången mot båten. Vi stirrade på pölen med krabborna som hade torkat ut helt av tidvattnet. Var det möjligt, på så kort tid? Samtidigt hade vi ju sett hur mycket vattnet hade stigit på några timmar, vi hade fått flytta parasollen trots att vi satt den så högt upp. och medan vi stod och stirrade på den torra krabbpölen... Så började det rinna till vatten! Det var som om någon hade satt på en vattenkran. Det strömmade ner mer och mer vatten medan vi såg på, vi kunde inte sluta titta, och till slut, när vi var tvungna att gå på båten, hade vattnet runnit under träbron som vi stod på. Tidvattnet är fascinerande!


Vi åkte inte hem direkt, utan åkte för till ett köpcentrum i Huelva, där Jesús behövde köpa hörlurar och jag ett tangentbord. Tangentbord med sladd fanns inte, så det blev inget, men med Jesús lurar i en påse samt en lila klänning till Runa åt vi middag på mysiga Dim Sum Wok, som har så bra mat, Det blev en fin avslutning på en härlig dag!

Den här helgen har temperaturen legat på 35 grader. Mycket, men bättre än 42. Dessutom är det svalt på natten!


fredag 13 augusti 2021

Värmeböljan Lucifer

 Jag har tänkt, att så skönt att huset är så svalt. Så länge vi bara håller oss inomhus går det bra, vi behöver inte ens fläkt i sommar. men för två dagar sedan kunde huset inte hålla emot mer, värmen tog sig in. Runa lägger sig på mage på stengolvet varje gång hon vaknar ur siestan, och jag trycker mina barfotafötter mot det svala golvet. Svetten klibbar hela tiden. Igår kväll var jag så varmt att jag öppnade fönstret vid niotiden, när det började mörkna, men det blåste bara in ännu varmare luft, så jag fick stänga. I morse var värmen tung redan vid halv åtta, då det brukar vara nästan som svalast efter gryningstimmarna.

I Sevillas dagstidning skriver de om värmeböljan Lucifers framfart. raljerar lite över namnet, påminner att i början av 2000-talet var det en två veckor lång värmebölja, även då med 46 grader i skuggan, men på den tiden fick värmeböljor, som inträffar varje sommar, inga namn.

Namn eller inte, varmt som sjutton är det. Det är första gången som jag upplever 40 grader här i bergen, där det brukar vara svalare. Det är mer än man orkar med. Jag ska täcka växterna med halm, och jag vattnar tidigt, men redan tidigt på morgonen är det 26 grader.

Jesús oroar sig över sin pappa i Sevilla, där temperaturen ska röra sig mellan 44 och 46 grader under några dagar. Pappan har luftkonditionering i sin lägenhet, men precis som många andra äldre sätter han aldrig på den, eftersom han är rädd för att bli förkyld av kalluften. Fönstren öppnar han inte heller på natten, eftersom han störs av trafikljuden när han ser på tv. Jesús sov över förra fredagen och sov inte mer än tre timmar för att det var så fruktansvärt varmt i lägenheten. Både Jesús och jag tänker på vår kompis farmor, som nästan dog av värmeslag för ett tiotal år sedan, just en sådan här varm dag, då hon vägrade använda luftkonditioneringen i rädsla för en förkylning. Hon klarade sig tack vare en snabb ambulansfärd och sjukhusvård.

Tidningsartikeln uppmanar folk att ringa sina äldre släktingar regelbundet och kolla så att de är okej.

Imorgon eller på söndag ska vi fly hettan och tillbringa dagen på kusten istället.


Jag är verkligen ingen värmeperson. Jag har sannerligen inte valt Spanien för att jag tycker om sol och värme. Jag längtar enormt efter hösten, svalare luft och regn. må det sista av sommaren gå fort!

lördag 31 juli 2021

Semester

 Hej gänget!

Här kommer ett litet livstecken. Jag trodde att jag skulle blogga mycket på semestern, men datorn har varit inlämnad, tangentbordet la av. och nu ska vi åka till kusten några dagar, och jag tror att vi inte har internet där. De andra vill att vi blir klara och ger oss av helst genast och låter mig inte blogga ifred.

Detta är slutet av andra semesterveckan. Jag hade så många planer för semestern! Läsa, gå långa promenader med Iris, vara med barnen, potträna Runa, måla, installera lampor och diskmaskin, byta vårdcentral, fixa arbetsvrån, bygga bokhyllor, ta hand om trädgården... Jag hann med ett Ikea-besök på måndagen, sedan tog energin slut. Jag tillbringade hela veckan, energilös och trött och stressad över att semestern gick utan att jag orkade göra något alls, och arg och frustrerad för detsamma. Fötterna svullnade upp. Vi hade ett roligt födelsedagskalas för Disa, som fyllde sju, på söndagen, och då började de svullna fötterna göra ordentligt ont så jag blev liggande på soffan två dagar efter det. Men då fick jag ro att läsa en bok, eftersom jag faktiskt inte kunde göra annat än att vara stilla.

Vi har varit på vattenpark med Disa, haft besök, besökt kompisar i Sevilla, jag var på bio med Disa, och nu är alltså snart den andra semesterveckan slut, bara en vecka kvar. Så fort tiden går!

Det kom roliga paket med posten, med saltlakrits, böcker (till Disa), ostbågar... Det tar vi med till kusten, och spel och kortlek. Nu ska vi bara bada, äta skaldjur, spela spel, läsa, äta jordgubbsglass och träffa barnens kusiner. Det blir en bra avslut på semestern!


Hur är er sommar?

måndag 12 juli 2021

Covid-vaccination i Spanien

Samma dag som vaccinationstiderna släpptes för 38-39-åringar bokade jag tid. Det fanns inte mycket att välja på, det var fredagen samma vecka som erbjöds.

Jag hade läst om hur sevillaborna hade stått i timslånga köper utanför stadion och andra vaccinationsställen, i solskenet. Här klev jag in i den svala, tomma feriabyggnaden. Många stolar var utställda, några satt och väntade. Jag gick fram till killen vid det rangliga bordet, fick säga mitt namn, han letade på pappersutskriften och strök över med en grön märkpenna. Fick gå in direkt, svara på om jag var allergisk mot något läkemedel, sätta mig och få sprutan. Klart. Ut och vänta på en stol i 15 minuter på eventuella reaktioner.

Jag hade fått en liten lapp där det stod att jag skulle komma tillbaka samma tid tre veckor senare för andra dosen, och nästan på minuten tre veckor efter första sprutan fick jag min andra. Pfizer. Den här gången blev jag riktigt risig dagen efter. I lördags var det årets varmaste dag är i bergen - 39 grader i skuggan. Jag drog på mig Jesús tjocka tröja och låg och frös under täcket. Hade ont i huvudet och kände mig sjuk. Så himla trött. Tröttheten och huvudvärken hängde i igår. Jag försökte få något gjort, gick och band upp tomatplantor i trädgårdslandet, men den lilla uppförsbacken tillbaka in i huset höll på att ta knäcken på mig. Det är knappt en meter i höjdskillnad i en svag sluttning, men när jag kom fram till huset fick jag inte i min tillräckligt med syre. Hu, vad otäckt! Därefter tillbringade jag i princip hela agen sängliggandes. Men jag är glad över att vara fullvaccinerad nu, det är jag!


Spaniens prioritetsordning alltså...

I början av året vaccinerades de allra äldsta i landet, samt de som vårdade dem och vårdpersonal som kom i kontakt med covidpatienter. I slutet av februari-mars vaccinerades inte bara de gamla, utan nu började man vaccinera yrkesgrupper. Prioriterade yrkesgrupper var exempelvis optiker, frisörer, psykologer, poliser, militärer och all tänkbar skol- och barnomsorgspersonal. Av den anledningen fick Jesús sin första spruta nästan en månad före sin pappa, som är 82 år, liksom vår kompis Cristina, som är 25 år och jobbar i skolmatsal. Galet, tyckte vi båda, Jesús mest, eftersom det knappt har varit någon smitta i skolorna. Inte här i bergen åtminstone. Man kan säga vad man vill om restriktionerna i skolan, men de verkar ha fungerat bra. I skolan som Jesús jobbar på har smittspårningen visat att ingen, varken elev eller lärare, har smittats av covid i skolan, utan enbart i hemmet och på släktträffar, framför allt under julen.

Lärare över 60 år fick dock inte vaccineras, eftersom Spanien bestämde att ingen under 65 skulle få Astra Zeneca-vaccinet, som övrig skolpersonal hade fått, så 60+ fick vaccineras två månader senare. 

När alla dessa var klara skulle äntligen yngre personer som löper mycket stor risk att bli svårt sjuka vaccineras, exempelvis personer som har genomgått organtransplantation och cancersjuka, detta parallellt med äldre personer.

Alla andra i vanliga riskgrupper (hit räknas till exempel jag, som har diabetes typ 1) togs bort från listan över yngre som skulle prioriteras, och vi fick istället vänta på vår ålderskategori.

Både jurister och journalister har bett om att prioriteras vid vaccinationen, men fått avslag. Hemlösa och fiskare prioriterades dock.

Jo, så var det det där med fotbollsspelarna. När Sverige-Spanien skulle spela i EM bestämdes det snabbt att alla spanska spelare skulle vaccineras före matchen. Protester hördes, men regeringen gav grönt ljus till vaccinationen.


Nåväl. I dagstidningen Diario de Sevilla har jag följt vaccinationssiffrorna. De steg så långsamt i början, 9 %, 12,7 %, 14,8 %...Nu har nästan 60 % fått minst en dos, 45 % av dem (oss) är fullvaccinerade. 

lördag 3 juli 2021

Kvällstimmar på ett bytorg

 Klockan är nio på kvällen när vi stoppar in barnen i bilen och åker till grannbyn Los Romeros för att äta middag. En sådan där spontan grej man kan göra en fredagskväll när Jesús rep med gruppen är inställt.

I byn finns ett litet torg med en kyrka och en bar. Vita plastbord är utställda och runt om sitter sällskap och äter, dricker och pratar, och på torget spelar ett gäng ungar fotboll, några andra har dockvagnar och leksaker med sig.

Disa är snart igång och leker tafattlekar och kurragömma med ett par tjejer, vi beställer dryck, ensaladilla, härliga tomater med salt, friterad bläckfisk och pommes frites till barnen, torsk till Jesús och kött i whiskeysås till mig. Runa äter oliver, solen går ner, det är ljummet i luften och allt är bara så där behagligt avslappnat och trevligt som det blir på ett litet sydspanskt torg en sommarkväll med en trevlig tapasbar som serverar god, hemlagad och billig mat. Disa kommer då och då och äter bläckfisk och doppar picos i ensaladillan, Runa äter en massa pommes frites. Disa leker med en av Jesús elever som också råkar vara här, sedan med en pappa som lyfter upp alla ungarna på torget så de kan klättra i lyktstolpen. Runa går omkring och tittar och tar plötsligt med sig en lite sparkcykel som tillhör något av barnen och går runt med den en lång stund. Hon studerar glasskylten noga och Disa och jag går in i baren och hämtar tre glassar från frysen, visar dem för servitören som antecknar. Ingen har längre ansiktsmask, det är nästan som innan pandemin!

Det här är en av många trevliga saker med Spanien. Det är så enkelt att ta en spontan tapasmiddag på ett litet torg och prata om roliga saker medan ungarna leker med andra barn.

Vi har verkligen mycket roligt framför oss. Nu under lördagen är det fullt upp. Först barnkalas (barnkalas är ofta en ursäkt för de vuxna att träffas, det är ofta inte så inriktat på barnen) vid utomhuspoolen i Alájar. Picnicklunch. Vi tar med pannkakor, falafel och svamp-croquetas (ej hemgjorda), isbitar och juice. Framåt sextiden åker vi till Las Chinas där den alternativa marknaden återuppstår efter långt coviduppehåll. Där kommer att finnas många vi känner. Och sedan, någon gång under kvällen, åker vi vidare till Paus bar i Castaño del Robledo där vår kompis Lincoln spelar gitarr. Och dagen därpå, på söndagen, ska vi fira min födelsedag igen (kul att fylla 39!), då får jag presenten av Jesús, som är det bästa tänkbara - en utflyktsdag i Portugal med besök på favoritrestaurang (musslor i champangnesås!), bad i havet, plocka snäckor... Åh!

Och om två veckor har jag semester. Det blir två veckor med efterlängtat husfix, kanske besök i Portugal, och så en vecka på kusten. Kalas för Disa som fyller sju...

Klockan på kyrkan närmade sig tolvslaget när jag började bli sömnig och vi bröt upp. Båda barnen somnade i bilen, det var bara att bära in dem och lägga dem i sängen.


Vad har ni för helgplaner?

fredag 25 juni 2021

Midsommarhälsning

 Glad midsommar, alla! Hoppas att ni befinner er precis där ni vill vara. Jag är mycket nöjd med min plats i den här spanska byn, men just idag skulle jag så gärna vara i Sverige istället. Svensk sommar, ja, det är magiskt. Jag skrev till en kompis i Sevilla, hon förstår precis, och vi planerar båda att vara i Sverige med våra barn nästa år och fira midsommar. Disa ska då fylla åtta, och snart blir hon för gammal för svenskt midsommarfirande...

Disa och jag tittade på midsommarfirande på youtube i morse, och jag berättade om näcken och magiska väsen som rör sig ute på midsommarnatten, och hon fick höra Hårgalåten och lyssna till berättelsen, och efter det försvann hon in i sin egen sagovärld en lång stund.

Jag glömde bort att det skulle bli midsommar och hann inte avboka i kalendern innan det var för sent, så det är en del jobb... Men förutom det har Disa och jag varit ute på en härlig promenad med lilla Iris, vår adoptionshund, och vi har varit inne i Aracena och handlat inför födelsekalaset (mitt) imorgon. Vi träffade på Noelia och hennes svenskspanska barn, och sedan fick Disa följa med dem, så åkte jag ensam hem, för att jobba.

I kylen hittade jag en gammal burk med sill från Ikea, och kokade potatis, så lite midsommar har det blivit. Ingen särskilt god sill, och definitivt ingen härlig färskpotatis, men ändå.

Vidare planer? Tja, jobba färdigt, hämta Disa (var? I vilken by? När skulle de åka till La Nava?), åka till apoteket samt köpa en till bit av den där otroligt goda chorizokorven som de säljer i en liten butik. Planera tårtbak och laga pisto till en god empanada... Plantera oregano och rosmarin som jag köpte i järnaffären, och stötta upp tomatplantor...

Vad gör ni under midsommar?

fredag 28 maj 2021

Halmbalen och det olagliga hålet i väggen

Klockan var halv nio på kvällen, jag skulle ha hämtat Disa hos kompisen för en timme sedan, men istället hade jag kört runt i Aracena för att köpa ficklampa, mat som inte behöver tillagas eftersom strömmen var borta och gips att täppa till ett olagligt hål i väggen med. Dessutom hade jag köpt en halmbal som var så stor att den inte fick plats i bakluckan. Istället hade jag fått hjälp med att pressa in den i baksätet, och nu, när det slog mig att Disa också måste få plats i bilen, trots att det låg en stor halm-bal på hennes bilbarnstol, började jag skratta galet och trött. Det hade varit en mycket lång dag.

Strömmen hade försvunnit redan på morgonen. Elen i vårt nygamla hus verkar vara något hemmabygge, det finns ingen logik alls. Lösa kontakter och sladdar finns överallt och då och då blir det strömavbrott, ofta i köket. Spisen slutar fungera om något pöser över så att den blir blöt. Men nu var hela huset strömlöst. Efter två timmar utan el bad jag Disas lärare att få sätta mig i skolan och jobba undan det mest akuta medan barnen hade gymnastik.


Vårt slitna hundraårshus ser ännu mer slitet ut bredvid grannarnas nybyggda.


Min stress släppte eftersom jag ändå inte kunde göra något åt mitt eget jobb utan ström och internet. Jesús fick ställa in sina digitala föräldramöten och lärarmöten. Disa följde med en kompis hem och Jesús och jag åkte till Santa Ana för att äta lunch på en bar, eftersom vi inte kunde laga mat utan el.

Jesús ringde en elektriker som kom efter någon timme och konstaterade att strömmen nådde elskåpet, men att det där tog stopp. Något hindrade strömmen från att gå vidare in i huset. Han kunde fixa felet, men fick inte, det måste elbolagets egna elektriker göra. Då tänkte jag att det var dags att köpa ficklampa och färdig mat, för om vi måste vänta på elbolaget skulle vi nog vara strömlösa till nästa dag, så jag åkte till Aracena, passade på att köpa nämnda halmbal till min jordgubbsodling och presenter till mig själv i favoritaffären (såg, vinkeljärn och en ny tumstock efter att Runa brutit sönder min gamla). Under tiden hade faktiskt elbolagets elektriker kommit hem till oss, de knackade sönder ytterväggen och plockade ut elskåpet, i vilket de fann gamla sladdar som knutits ihop med plastpåsar, och jag vet inte vad. Någon som bott här tidigare har kopplat in el utan att betala för den. Vanligt förekommande här i bergen, sa elektrikerna, som förstod att vi faktiskt var oskyldiga, tack vare att de olagliga sladdarna var så gamla och smutsiga. 

De förklarade att detta verkligen inte ingick i deras arbetsuppgifter och att de inte borde röra elskåpet alls, men tyckte synd om den strömlöse Jesús och lilla Runa som stod bredvid, och trixade tillbaka elen med stränga order om att Jesús måste gipsa igen hålet i väggen, där de satt in elskåpet igen, samma kväll, för nästa dag skulle nya elektriker från elbolaget komma och installera ett nytt elskåp, och de fick inte veta vad som redan gjorts, för vår skull och för dessa båda elektrikers skull.

Jesús ringde mig stressat och bad mig köpa gips, och jag undrade var sjutton man får tag i gips i Aracena klockan åtta på kvällen, chansade på den nya, stora kinabutiken och hade tur!

Jag hämtade Disa i Fuenteheridos, drog förtvivlat i halmbalen och befriade barnstolen. Hela golvet i baksätet täcktes av trasig halm (baksätet kunde jag inte se för där låg balen), och jag försökte få bort så mycket halm det gick från barnstolen, där Disa skulle sitta, fick in min trötta unge, och kände att jag började ta slut där på den slingriga skogsvägen hemåt.



Jag gav Runa mat medan Jesús blandade gips som han försökte fylla hålet i väggen med. Det gick så där. Han personifierar motsatsen till orden hantverkare och händig, men vem som helst skulle ha svårt att fylla igen ett så stort hål med bara ett kilo gips.



Till sist fick jag äntligen lägga mig bredvid min lilla pärla. Så trött jag var. Den evighetslånga dagen tog slut till sist.



Elbolagets elektriker har ännu inte kommit med det nya elskåpet, vi får el utan att betala för den, och jag hoppas att de inte kommer förrän Jesús är hemma från jobbet, för jag har ingen aning om vad jag ska säga om de ifrågasätter den nygipsade väggen eller elskåpet därinne. Jag tror att bästa alternativet är att låtsas att jag inte förstår spanska.

onsdag 26 maj 2021

Fredagskraschen

Redan på måndagen börjar jag längta till nästa helg, nästa lördag och söndag, då jag äntligen får fortsätta mina projekt i denna underbara trädgård! För på vardagarna hinner jag ingenting, knappt vattna. Jag har så många bilder att visa! På det nya jordgubbslandet, på blommande vindruvsklasar i mängder, på spanska odjur... Jag skulle ha visat dem i helgen, jag hade bestämt mig för att skriva ett helt knippe av alla väntande inlägg, aviserade Jesús att jag skulle sitta vid datorn, men så blev det inte, jag kraschade in i fredagen, en och en halv timme innan jag skulle sluta jobba, då var jag totalt slut och somnade på sängen, det gick inget annat. Jag var väck hela lördagen också. Orkade inte sitta, inte ordna mat till barnen, inte ta bort smutsiga glas från bordet. Inte ens trädgården gjorde mig gott, jag var så trött. Inget besök blev det på handelsträdgården i Aroche, det var mig övermäktigt att köra bil. Det var väl en förkylning tillsammans med väldigt lite sömn under veckan som gjorde sitt. Hela måndagens arbetsdag försvann när vi blev strömlösa, och de timmarna behövde tas igen... På söndagen hade den värsta tröttheten gått över, jag började fungera igen, så då kunde jag börja jobba (!) ikapp kommande måndag, eftersom Disas skola plötsligt skulle hålla stängt på grund av någon lokal helgdag.

Det blev inte mer än en timme i trädgården på söndagskvällen. Och nu är det onsdag, jag väntar på lördag då jag får vara ute i trädgården hela dagen, men jag är så hemskt trött redan, tänk om det inte blir någon trädgårdshelg den här veckan heller?



onsdag 28 april 2021

Spänning framför radion

 Vi satt så tysta och koncentrerade vid radionyheterna igår kväll, att jag föreställde mig hur folk följde krigsrapporteringen vid radioapparaterna under andra världskriget. Nu gällde det inget krig, utan det hade utlovats lättnader i corona-restriktionerna. Jesús önskade så förtvivlat att provinserna i Andalusien skulle öppnas igen. När de stängdes i mitten av januari trodde nog ingen att stängningen skulle vara så länge, och nu är trycket hårt från hotell- och restaurangbranschen på ett återöppnande.

Jag har väntat på ett öppnande för att kunna åka till Ikea i Sevilla och köpa en säng och kaviar. Vi löste det tills vidare med sängplatser, Jag och Runa sover i 135-sängen och Jesús och Disa i en 90-säng som hade lämnats kvar här. När jag är vaken efter att båda barnen har somnat (sällan) bär jag över Disa till stora sängen så att Jesús får plats med sin inflammerade arm. Det funkar, säng är inte akut. Nu känns det viktigare att spara sängpengarna till att eventuellt kunna installera pelletsbrännare och tillhörande element i höst. Vintern är mycket kall i det här huset, vi gick med täckjackor nästan in i april, och soffan i vardagsrummet gick inte att använda alls, eftersom det var för kallt att sitta där ens med tjocka filtar. Samtidigt behöver alla pengar sparas för att kunna köpa loss huset om två år. Tänk om vi inte har tillräckligt då, när den här hyresperioden är slut? Men att frysa i sex månader...? Jag jobbar mer än jag orkar och hinner för att få pengar att spara.

Nu är det handelsträdgården i Sevilla som jag väntar på att kunna åka till. Och Ikea.

Provinsstängningen har tärt mycket på Jesús den här gången. Det har varit för mycket nytt för honom. Flytt, en ny bostad. Nya vänner, nya samtalsämnen, sammanhang, rutiner. Han vill åka till Sevilla och spela med sin grupp, träffa gamla vänner, träffa sin pappa, vara sig själv, eller den han brukade vara, för en dag. Jag fattar, det är som när man flyttar utomlands.

Provinsstängningen har inte hindrat våra vänner och bekanta från att åka till Sevilla. Folk hittar anledningar, får intyg. Utfärdar giltiga intyg. Chansar. Jesús har nu intyg på att få åka till en sjukgymnast i Sevilla på fredag och har planerat dagen - åka direkt efter jobbet och äta lunch med sin pappa, som har fått båda sprutorna, sjukgymnast, sedan träffa en barndomskompis som nyligen förlorade sin mamma. Och så hem, innan utegångsförbudet börjar gälla kl 23. Och så ska han ta med mitt paket från Finland, som väntat hemma hos pappan i ett par månaders tid nu.

Andalusiens regionalpresident Juanma Moreno börjar prata. Han är så teatralisk, använder så många ord. Han ägnar flera minuter åt att tala om vaccineringen, att omkring 25 % av de vuxna i Andalusien har fått minst en spruta, att Andalusien är bäst i Spanien, att fjärde vågen inte alls blev så illa som befarat, att vi alla längtar efter att få resa, träffa barn och föräldrar, åka till stranden, åka till sommarbostaden ("vi", tänker jag, som läst om hur just Juanma Moreno har rest genom jobbet mellan Andalusiens olika provinser)... Och äntligen. Provinserna... Ska öppnas! Från och med natten till torsdag!

Här slutade Jesús att lyssna och jag kunde inte längre höra vad Moreno sa, för Jesús började genast göra upp planer. Han är ledig på måndag - kanske kan han ta med barnen till Sevilla då? Jag hade inte ord för hur gärna jag vill att han ska göra det. En hel dag ensam i huset, jag kan jobba precis så mycket jag behöver utan att bli störd. Kanske, kanske, om jag får undan riktigt mycket jobb då, kanske skulle jag själv kunna åka till Sevilla någon dag nästa vecka, åka till handelsträdgården...? Hoppas!

lördag 24 april 2021

Världsbokdagen, trädgårdsfynd och 3 000 corona-regler

Världsboksdagen! Visst är den värd att uppmärksammas! Ge en bok till någon man tycker om, kanske? Jag minns när jag brukade få en bok av en kompis varje världsboksdag, det var roligt.

I Disas skola uppmärksammade de dagen igår med att läraren hade gått ut tidigt på morgonen och gömt böcker i skogen. Sedan tog hon med barnen ut, och så fick de leta rätt på böckerna. För varje bok som de hittade satte hon sig på marken och läste högt ur den.

I byn El Campillo är det bokbytardag idag. Lämna en bok - ta en annan. Våra kompisar ska uppträda med dockteater, så då ska vi åka dit och titta. Träffa Goretti och barnen, ta med smörgåslunch (det är en utomhusaktivitet, vi håller avstånd). Jag skickade ett meddelande till Noelia för att fråga om hon och barnen ville följa med, men hon svarade att de skulle hälsa på kompisar i Almonaster... Om det nu gick, eftersom Almonaster är i perimeterkarantän. Här blev jag förvånad, måste jag säga. Vi bor ju i Almonasters kommun. Är vi i karantän? Sedan när då? Får vi inte åka någonstans? Har jag kört omkring olagligt? Jag tittade på Andalusiens covid-karta. Vi är på nivå 2 av smittoläget, precis som alla andra kommuner runt omkring, men till skillnad från dem befinner vi oss faktiskt i perimeterkarantän.

Det är inte lätt att hänga med i alla covidregler. Det är nästan omöjligt. För ett tag sedan meddelades det att reglerna kring munskydd skärps, det måste bäras i precis alla situationer utanför ens egen ytterdörr, till och med på stranden om man ligger helt ensam och solar på en handduk utan andra människor i närheten. Det sista ändrades efter vilda protester, och man behöver inte heller bära munskydd när man går i badvattnet för att bada, eller vandrar ensam i skogen, men vad jag vill komma till är att jag trodde att de här reglerna redan gällde, sedan i höstas. Vid vilket tillfälle ändrades reglerna, för att nu återinföras?

Jag läste att Spanien har haft mer än 3 000 olika regler under corona-året, alla autonoma regioner har ju också sina egna regler, så det är inte konstigt om det är svårt att hänga med.

Nu ska jag, om en en stund, trotsa perimeterkarantänen och åka till järnaffären i Aracena och köpa en ordentlig, långskaftad sekatör. Det finns bara ett litet hörn med björnbärssnår kvar, och de ska bort! När trädgårdshjälpen var här i tisdags hittade de en fin, låg mur bakom snåren, ett okänt fruktträd, som fortfarande väntar på att befrias från taggbuskarna, samt en gammal vinstock som ligger på taket till det lilla huset med brunnen. Det ska vi stödja upp och låta växa som ännu ett grönt tak som skuggar. Kanske sätta en bänk under, eller så. Och det lilla avokadoträdet i samma hörn, som har sett så ledset ut, har fått nya löv sedan jag började dra bort hundratals ekollon som slagit rot och börjat växa upp som mini-stenekar runt det lilla trädet. I helgen ska jag dra bort de sista ekollonen, strö lite aska runt träden och slå på ett par hinkar med vatten. Mycket att pyssla med. Vad jag tycker om den här trädgården!

onsdag 7 april 2021

En trädgård växer fram ur björnbärssnåren

Ända sedan vi flyttade till vårt mysiga hus har jag velat sätta igång med trädgården. Men när det akuta flyttröjet var undanröjt insåg jag att trädgården var mig övermäktig. Här handlar det inte om att plantera växter eller klippa gräset, nej, trädgården var ju en djungel! Hur gör man en trädgård av en djungel? Hur får man bort de taggiga björnbärssnåren som har invaderat en tredjedel av tomten? Hur räddar man träd som antingen aldrig beskurits, eller fått  de tjocka, bärande grenarna avsågade?

Det visade sig att Disas kompis Noras mamma inte bara är expert på medicinalväxter, örtmedicin och grönsaksodling, och jobbar också delvis som trädgårdsmästare!

Cristina kom på måndagen. Vi gick igenom varenda träd. "Du behöver skyddsglasögon, skyddande kläder och trädgårdshandskar", sa hon. Jag köpte de kraftigaste trädgårdshandskarna som fanns i järnaffären i Cortegana morgonen därpå, och klockan 16.50 på eftermiddagen kom hon tillbaka tillsammans med en kompis som hade motorsåg. Jag hade inte jobbat klart än, pratade med en elev samtidigt som jag vinkade fram de båda mot köket där Jesús var. Samtalet med eleven var obehagligt och drog ut på tiden, motorsågen utifrån trädgården dånade så att jag stängde in mig, och när jag var klar steg rökmoln bakom lagerbladsträdet. När jag kom ut brann en stor brasa mellan mandarinträdet och smultronträdet, och de hade tagit bort så mycket björnbärssnår att jag såg en vacker stenmur som jag aldrig sett förut, och ett äppleträd som de hade befriat ur taggbuskarnas grepp.

Så fortsatte det till klockan åtta. Vi svettades, hackade, knipsade, stack oss, hällde vatten på träden för att de inte skulle fatta eld, bar nysågad ved till vedboden, fällde flera döda träd, tog hand om misshandlade fruktträd och diskuterade återuppbyggnad av hönshuset till eventuella framtida hönor. Under tiden hade barnen en toppendag, Nora och henens pappa hade följt med, Uma var hemma, tjejerna lekte lyckligt nonstop och Jesús diskade och pratade musik med Lincoln, som är musiker och spelade både på min födelsedag i somras och på Runas för ett par veckor sedan. Han ska ge Jesús lektioner i jazz på elbas.

När de gick var jag helt slut. Med de absolut sista krafterna öste jag hinkar med vatten över brasan som fortfarande pyrde, och betraktade den helt nya trädgården som hade uppstått.

Nästa vecka kommer de tillbaka för att ta resten av björnbärssnåren, de som växer intill den lilla skogsvägen nedanför tomten. Trädgården ser redan mycket större ut, undrar hur stor den kommer vara om en vecka? När man kan gå fram till staketet?

Cristina har en fröbank med gamla spanska sorter, och hennes inkomst kommer i stort från att hon anlägger ekologiska grönsaksodlingar på övergivna tomter och säljer grönsakerna till familjer runt om. Hon har fått tänka nytt sedan marknaderna förbjöds under pandemin, och hon inte längre kan sälja sina tvålar och krämer. Hon ska hjälpa mig att anlägga trädgårdsland, vara bollplank för de otroligt vackra, överväxta utrymmen som finns och fundera på trevliga medicinalväxter till den konstiga slänten nedanför poolen. Det kommer att bli fantastiskt.

lördag 3 april 2021

En lycklig helg



 Det har varit mycket död de senaste dagarna. En av mina bästa vänner har förlorat en närstående, Jesús bästa vän också, och dessutom ett dödsfall i min omedelbara närhet. Ovanpå det skrivs det nu om att fjärde vågen är på gång i Spanien, och att en ny virusmutation har upptäckts i Andalusien. Men vad är det för start på påskafton 2021? Nej, låt oss tala om något roligare.


Jag är glad över varje dag i det nya huset, och de eldiga dagarna vankar jag upp glad med en gång, tänkandes på vad för roligt som kommer att hända just den dagen (utom i morse, för Runa väckte mig så hiskeligt tidigt). Helgerna är det bästa som finns, och jag har fått en liten helgrutin. Låt oss kika på förra helgen!

På lördagsförmiddagen tar jag bilen till Aracena på förmiddagen, för att uträtta ärenden och lördagshandla nödvändigheter och saker som jag vet att de andra tycker om. Förra lördagen började tillsammans med Runa på den lilla marknaden mitt i stan. Jag skulle köpa jordgubbar och blommor. Det fanns inga Dama de noche den här veckan, men jordgubbarna såg finfina ut, det blev två kilo i en liten trälåda.



Sedan gick vi till bageriet intill och köpte ett lök- och gurkmeja. Runa fick en fralla som hon gröpte ur på det mjuka innehållet.

Nästa ärende var eko- och hälsokostaffären. Vår torkade soja var slut, men där finns alltid annat som lockar. Nu stod det en stor korg med ätmogna avokados för bara 3,50 € kilot. Klart det blev ett kilo! Och ekologiska russin som östes ner i en tunn, brun pappåse.

I järnaffären frågade jag efter smultronplantor, men de hade inte kommit in än, så det blev persilja, basilika och en påse såjord. Curryplanta såg jag, men vad gör man med en sån?

I mataffären blev det makrill att grilla, acedías att steka, räkor, ostbröd till Disa, lördagsgodis, små goda kvisttomater och annat trevligt, och så såg jag så roliga saker till Disa; ett svart skrapblock med fina bilder, en rolig målarbok med detaljerade sagomotiv, och en blåspenna som man blåser ut färg med så det blir en sprayeffekt.

När vi kom hem för att berätta om våra äventyr och de bekanta vi träffat på, var Disa och Jesús uppspelta och trötta efter sitt förmiddagsäventyr. De hade tagit vandringsleden till grannbyn, plockat blommor, ätit glass och druckit öl på den lilla baren på torget och råkat på Jesús gamla munspelslärare.

Det blev plocklunch; avokado, stekt fisk, räkor, snäckor tillagade i olivolja och vitlök och annat trevligt.



Nästa dag var det så- och planteringsdag. Vargen och jag ägnade oss åt fröer.



Vi grillade makrill och hemgjord korv, kokade skrynkliga, salta potatisar och åt ute på stenterrassen. Vinrankorna har fått en massa blad nu. Barnen lekte nakna i trädgården, och så fort Disa hade en stund över satt hon vid poolen och målade eller ägnade sig åt skrapblocket vid köksbordet.



När jag inte sådde frön gick jag runt och studerade de blommande träden i trädgården, funderade på vad det var för fruktträd, hittade fler vinrankor, kollade de knoppande fikonen och mådde bara gott.




Någon som vet vad detta är för träd som blommar?


Grannen hade tagit in ett gäng får i sin trädgård för att de skulle beta av gräset. Jag, som går och funderar på gräsklippare till djungeln på vår sida stängslet, tyckte att det var en bra idé. Mysigt att höra dem bräka. Och helt otroligt vad mycket de åt på bara en dag!



Det bästa som finns är att bara vara här hemma en ledig dag, gå runt och greja och pyssla... Det är lycka. Och nu är det helg igen. Strax tar jag med Runa till Aracena på lördagsärenden, kika på målarfärg, fråga efter smultronplantor, köpa blommor till balkongen och sista godiset till påskäggen, och äta tapas på en bar. Jesús åker senare med Disa och möter upp där, han ska sälja skivor på rockbaren under eftermiddagen och jag ska njuta av att vara hemma. Disa ska leka med antingen Nora eller den franska familjens barn, och jag märker att vi inte hinner med påskfirande idag, vi tar det imorgon istället!

Glad påsk allihop!

måndag 29 mars 2021

Kattpyjamas

Jag sitter i den hemliga skrubben i sovrummet och jobbar, och hör från sängen att Runa vaknar. Jag hör prasslet från täcket när hon rör sig, hör att andetagen låter annorlunda. Jag vet att hon ligger och tittar upp i taket.

- Runa, kom! säger jag tyst från skrivbordsstolen när hon börjar prata, och så hasar hon sig ner från sängen, drar undan draperiet och står där i sin kattpyjamas i ljuset från skrivbordslampan, yrvaken fortfarande, med mjukaste rufset kring ansiktet, rosiga kinder. Jag lyfter upp henne i knät och sitter och håller om henne en lång stund, liten och varm i min famn. Tänk att den här lilla ungen är min.

söndag 21 mars 2021

Flytten och första tiden i nya huset

Hela eftermiddagen tillbringades i Aracena.



Tapaslunch på Noria, spontanträff med spansksvenska familjen, efter fikat med dem gjorde jag ärenden, som att hämta det 17,5 kilo tunga bokpaketet från Sverige och handla, medan Jesús och Noelia hängde med de fyra barnen. Nybakad pizza från pizzakiosken i bilen, sedan åkte vi hemåt. Och när vi körde förbi "vår" gata i Aracena där huset som vi inte längre hyr ligger... Kändes det SÅ BRA. Det där huset och den gatan har jag aldrig tyckt om, och vi behöver inte åka dit mer, vi åker till Aguafría istället. Glädjen över detta!

 

Men flytten har varit jobbig, som flyttar väl alltid är.

Flyttlasset gick lördagen den 27 februari. Men eftersom damen skulle bo var till måndagen, då överlämnande av nycklar skulle ske, fick vi sova två nätter i ett öde, tomt hus i de två hårda sängar som tillhörde inredningen. Vi flyttstädade, slängde och plockade ihop småpryttlar som blivit kvar. Hela måndagen tillbringade tjejerna hos våra nya svenskspanska vänner, efter ett desperat telefonsamtal till dem, medan Jesús och jag gjorde klart. Var gör man av gammal blomjord från blomkrukorna, och all sand i sandlådan? Jesús körde iväg sanden i hinkar i flera omgångar och lastade av den på diskreta platser.

På kvällen var allt äntligen färdigt, gamla huset färdigt att lämnas. Jesús hämtade barnen, jag handlade nödvändiga saker samt en chokladask och sushi, och så kom vi fram till vårt nya hem rätt sent, det var mörkt och regnade och vi ledde in barnen i ett kallt, otrivsamt hus med kartonger upp till taket. Vi ställde fram en stor, lila flyttkartong som bord och satte oss runt den och åt sushi.

Eftersom vi båda jobbar hann det inte bli mycket uppackande den veckan.




Jesús och Runa sov på vår sängmadrass på golvet, Disa och jag på en uppblåsbar madrass i det andra rummet.



På helgen fick vi tid att skruva ihop sängen, matbordet och tid att hitta lådan med barnens kläder. Tornen med lådor minskade till hälften och sovrummet blev så himla mysigt att alla ville sova där och vi trängde ihop oss fyra personer i 135-centimeterssängen och sov uselt. Nu sover jag där med barnen och katten, Jesús sov en vecka på luftmadrassen, sedan åkte han och köpte en madrass till våningssängen som damen lämnat kvar, som vi delade på mitten. Men även om vi bara är tre personer i 135-sängen blir det trångt...



Varje dag möts vi av nya överraskningar. Vill man uttrycka sig lite drastiskt har vi kastats vi mellan lycka och förtvivlan, men det är kanske att ta i. Men det var jobbigt när elektriciteten försvann i hela köket och halva tjejernas rum. En hel förmiddag gick åt till att prata med damen som vi hyrköpt huset av och elektriker. Jag fick tag i en elektriker på egen hand. Firman hade redan en kille i byn som var ute på annat jobb och när han var klar med det skulle han ringa. I samma stund som hans telefonsignal gick fram kom strömmen tillbaka. Ingen idé att leta fel när allt funkar, sa han och åkte hem. Jag drog iväg för att handla till kvällens födelsedagsfirande av Jesús, hade ju inte kunnat laga mat eftersom köket var strömlöst och var beredd att be vännerna att ta med mackor istället, och när jag kom hem var strömmen borta igen. Förste gästen hittade rådigt en enorm förlängningssladd och fick igång både spis och kylskåp och så klarade vi oss till dagen därpå, när näste elektriker hittade en sladd som hade lossnat. Inga kontanter hade jag att betala honom med, men fick veta att vi kunde åka och lämna 30 euro i köttaffären i grannbyn på eftermiddagen.



Så var det spisen som slutade att fungera när den blev fuktig, när min musselgryta pöste över. Jesús fixade det med att blåsa varmluft från hårtorken på undersidan tills allt var torrt.

Den gamla tvättmaskinen med sprucket glas vägrade fungera, tills damen avslöjat hemligheten med den.

Fuktskador på övervåningen från takfönstren som läcker in. Det förstörda golvet som tanten lagt en plastmatta över och som är så svajigt att det inte går att ställa en bokhylla där eftersom den kan välta. Elsladdar och eluttag som går utanpå väggarna istället för inuti, avsaknad av lampor, ljusknappar som sitter på konstiga ställen. Köksdörren mot trädgården som är så dålig att den har en stor springa mot väggen där kalluften kommer in, alla kalla englasfönster, tvättmaskinsläckage, trädgården som är en djungel, och innehöll lastbilen, som välte över huset för många år sedan, gift? Det sanerades, men kan det finnas gift i jorden där vi ska odla? Och varför är nästan alla spanska hus jag bott i så fruktansvärt opraktiska? Varför finns ingenstans att ha badrumssaker mer än på duschhyllan och bredvid handfatet? Var ska vi göra av alla badrumsprylar? Varför finns ingenstans att förvara mat i köket, och varför måste tallrikarna och glasen stå på en hemmabyggd hylla i golvnivå där katten slinker in? Och kylan - hur sjutton ska vi överleva nästa vinter i det här huset??

Men så är det allt det där som väger upp. Världens hemtrevligaste knarr i sovrumsdörren, till exempel, och de små mysiga trapporna upp till de båda rummen.



Det hemliga rummet i anslutning till sovrummet är just nu ett underbart, tyst arbetsrum samt pysselrum för Disa. Det ska bli garderob, och det andra lilla inbyggda rummet får istället inrymma skrivbordet och pysselmaterialen. En snickare har varit och kikat på plastmattegolvet för att lägga ett helt nytt trägolv i barnens rum. Så fint det kommer att bli! Väggarna ska målas och tjejerna kommer att få ett väldans mysigt rum med utsikt mot fikonträdet. Huset ska isoleras med nya fönster och dörrar och längre fram i tiden ska en rejäl pelletsbrännare installeras och sprida värme i alla rum. På övervåningen ska ett trägolv läggas, fönster bytas, fukt saneras, mer ljus ska in, och sedan blir det ett härligt bibliotek/musikrum, trivselrum och gästrum.  Badrumsrenovering och, definitivt, en köksrenovering. Med köksskåp och fläkt ovanför spisen och belysning. Åååh... Men allt det ligger ett antal år framåt i tiden.


I takt med att möblerna och sakerna har kommit på plats börjar huset mer och mer kännas som vårt. Huset är mycket personligt och vänligt, och som gjort att ha besök i och perfekt för ungar att leka i. Och trädgården! Det är någon vecka sedan som jag kunde gå ut i den och se på den med egna ögon, utan att tänka på damen som bott här. Om man tar bort mängden av taggiga björnbärssnår, rishögen, stubbar och misshandlade fruktträd... Hängmatta mellan korkeken och smultronträdet. Gunga och klätterrep i fikonträdet. Det finns plats för höns. Ett litet avokadoträd står i ett hörn. En enorm jasmin växer rakt över den stenlagda terrassen utanför köket! Vinrankorna börjar få blad. Mandelträden har blommat och nu lyser vita blommor från något annat träd, oklart vad. Persikoträdet vid verandan får fler och fler rosa blommor för varje dag, och citronträdet, med flera frukter kvar att plocka, börjar få knoppar. Trädgårdslandet planeras i tankarna, liksom en liten kryddträdgård. Fröer har kommit med posten, här ska sås ätbara saker, och pioner. Pioner ska finnas i min trädgård, liksom fläder och ett svenskt äppelträd, som jag ännu inte vet hur jag ska frakta hit. Två krusbärsbuskar väntar på att grävas ner, hallon ska planteras, blåbär, smultron och jordgubbar ska finnas nedanför terrassen där barnen lätt kan gå och plocka.



Från huset hör vi hästar, åsnor, får, tuppar och en massa småfåglar. En märklig fågel skriade härom natten. En långhårig, svart katt har flyttat in under vårt trädgårdsbord där jag har gjort en bädd åt honom i en fruktkorg. Han verkar ha blivit lämnad.



Utsikten från köksfönstret är hänförande, och lustigt nog ser man rakt mot berget San Cristóbal, som jag har skrivit om tidigare.




Huset är gammalt och behöver tas om hand. Men det är så otroligt trivsamt här. Det är som gjort för att umgås i, lekas i och trivas i. Huset kommer att bli underbart. Varje dag går jag ut i trädgården eller tittar genom köksfönstret och tänker, får vi verkligen bo så här? Har vi haft en sådan tur? Får vi stanna? Detta känns så rätt. Här vill jag bli kvar.



måndag 1 mars 2021

Februarinjut och flytt

 Vad hände med blogglistan? Jo, jag la av och gick ut och fångade februari själv istället. När jag avslutade mitt vikariat gjorde jag det som jag längtat efter i ett år - började gå. Gick en trevlig vandringsled varje förmiddag och kom tillbaka trött och glad och proppfull av energi! Så härligt! Och blommorna blommade, mimosan lyste gul, det var porlande vårbäckar och tuppar som gal och helt ljuvligt

Vi hade ytterligare en picknick, en riktig långpicknick tills det blev mörkt, med svenskspanska familjen, och jag tänkte varje dag på hur skönt det ändå är att bo i Spanien istället för Sverige på vintern. Trots att jag saknar snön ÄR det skönt att kunna vara ute så mycket, att inte behöva dra på barnen en massa vinterkläder, att få sol i ansiktet och att kunna ha picknick i februari... Toves blogginlägg bekräftade ytterligare vad jag kände. Sedan drabbades jag av en riktig mansförkylning och det blev slutet på promenaderna. Efter manförkylningen började jag ett nytt vikariat och det var dessutom bara en vecka kvar innan flytten och fullt upp med den.

Och nu är vi här. I lördags tog flyttfirman med sig nästan alla våra grejer, idag är det måndag och vi har sovit sista natten i ett nästan tomt hus, i hyreshusets hårda sängar. Det är en massa småplock kvar på nedervåningen som vi behöver köra iväg till huset, nedervåningen ska flyttstädas och pation har vi kvar att avveckla, sedan är vi klara med det här huset. Fyra och ett halvt år har vi bott här, jag har aldrig riktigt tyckt om huset, men det var den bästa lösningen när vi kom till Aracena, det mesta var uthyrt då. Jag kommer inte att sakna huset, men Disa är inte så glad i att behöva flytta. Detta är hennes hem, det enda hon minns, och hon har lite kompisar här omkring, även om det är ursvårt att få dem att komma ut och leka. Disa har reagerat genom att inte vilja vara hemifrån, inte velat släppa mig för att gå in i skolan, och blivit mörkrädd så att hon inte har vågat gå ut ur vardagsrummet själv för att gå på toan, som ligger intill.

Jesús var med när grejerna lastades av i lördags. Det mesta ställdes i den lilla butikslokalen som tillhör huset. Han berättade att citronträdet i trädgården är fullt av citroner, att vi har ett mandelträd som blommar och en enorm jasmin som måste beskäras eftersom den försöker växa in i huset. Han träffade flera grannar som redan visste att vi ska flytta dit, de hade reda på att Jesús är musiklärare i Aracena och vilken skola som Disa går i, och jag tänkte att i en sådan liten by är det nog en viss händelse att det flyttar in en ny familj. Till Jesús glädje såg han dessutom att vår fiskhandlare stannade till med en fiskbil. Han är jättebra, varje natt tisdag-lördag åker han till Isla Cristina på kusten och köper nyfångad fisk och skaldjur som han säljer i sin fiskaffär i Aracena, och nu fick vi alltså veta att vi kan köpa färsk fisk varenda lördag i byn. Jesús fick telefonnumret för att kunna beställa fisk om det är något särskilt vi vill ha.

Dags att sluta, Jesús och Runa har varit iväg och köpt churros till frukost, dags att gå ner och ät och sätta igång med det sista! Vi hörs på andra sidan flytten!

måndag 8 februari 2021

#Fångafebruari: Sängbekymmer i coronatider

 Nu  är det bara tre veckor kvar till flytten, och fortfarande ingen lösning i sikte. Var ska vi sova i det nya huset?

Vi själva äger en 140-säng. Vi använder den samt en någon mindre säng som tillhör huset vi hyr, vi har ställt in båda i sovrummet, så sover en vuxen med med ett barn i varje säng. Runa vaknar ofta men somnar om när någon finns bredvid henne, och Disa vill inte ligga ensam i ett annat rum.

Att sova fyra personer i en 140-säng funkar däremot inte, så vi har tänkt att köpa en 180-säng till att börja med, en som Jesús inte får ont i ryggen av, och lite längre fram, ett par barnsängar också. Det stora, svenska möbelvaruhuset i Sevilla ska vi åka till för att köpa säng, men på grund av coronarestriktionerna är Sevilla stängt för oss. Vi får inte åka dit. Dels har vi Aracenas perimeterkarantän, men det verkar som att vi återigen får ta oss ut ur staden från och med onsdag. Däremot får vi inte lämna provinsen. Sevilla ligger i en annan provins. Det är inte troligt att den restriktionen ändras innan vi flyttar, alltså får vi klara oss med enbart 140-sängen i början. Kanske kan en vuxen och två barn få plats i den? Och den andre sover i soffan? Kanske sova på en uppblåsbar madrass? Vi får se! 

söndag 7 februari 2021

#Fånga februari: Dra åt skogen!




Ni kanske minns att jag skrev att det hade flyttat en svenskspansk familj till Aracena, att ett av barnen skulle börja i Jesús skola? Ända edan dess har jag velat träffa dem. Tänkt att Disa ska få några att prata svenska med! Men hur mycket Jesús än har frågat runt bland kollegorna så har han inte kunnat ta reda på vilken familj det handlar om. Men i tisdags hände något! Då hade mamman pratat med rektorn och förklarat att de hade bott i Sverige i fem år och att barnen hade slutat tala svenska. Rektorn kom att tänka på Jesús, med sin halvsvenska familj, hon ville genast komma i kontakt med oss och på kvällen pratade vi. Vi bestämde oss för att träffas ute (corona-tider) på torsdagen, då det skulle vara uppehåll i regnandet, men torsdagen kom och det bara regnade och regnade, och både Disas och mina regnbyxor har försvunnit. Vi bestämde söndag istället, då det skulle vara uppehållsväder på förmiddagen. Vi diskuterade mötesplats, en picknickplats i närheten kanske? Som tillhör Aracenas kommun, det råder ju perimeterkarantän. Grilla korv? Det finns en trevlig picknickplats med grillar, men den är synlig från vägen och vi ville inte riskera att bli upptäckta av polisen (man får bara träffas sex personer, och vi skulle bli åtta med barnen inräknade), så vi drog till skogs! Närmare bestämt en ny, urfin liten undangömd picknickplats intill en vandringsled. Där passerar inga polisbilar, förutom när de har fått nys om olaglig ungdomsträff där.

Jag bakade bullar och fyllde en korg, de hade tagit med kaffe och en stor låda med små smörgåsar med ost och korv, och det blev så pinsamt för vår familj åt inte en enda smörgås. Jesús för att han inte äter kött, jag för att jag inte äter ost, och barnen för att de inte ville äta något alls. Men resten gick bra! Härliga personer, de har bott i Sverige de senaste fem åren, barnen är fem och sju år och vi hade mycket att prata om! Inte om Sverige dock, det hanns inte med :-)

Efter tre timmar var vi stelfrusna allihop, det var bara sex grader, men glada, det kommer att bli många fler träffar, tror jag!

lördag 6 februari 2021

#Fånga februari: Dödstråkigt

 Det tråkigaste som jag har gjort i mitt liv är att ta körkort. Det var så tråkigt att jag inte fattar att jag fick det. Det vi gjorde idag låg på samma tråkskala, även om det var över efter en halvtimme. Vi ändrade nämligen vårt internet inför flytten. Här har vi fiber, i Aguafría kommer vi inte att ha det.

Jesús och jag är exakt lika ointresserade av internetalternativ, telefonabonnemang och sådant. Låt oss betala in en summa varje månad så att det fungerar, det räcker med det. Låt oss slippa tänka mer!

Tjejen i butiken började entusiastiskt berätta om olika erbjudanden, hon föreslog något, ändrade sedan när hon såg hur lite jag ringer, tyckte att vi skulle ha tv i abonnemanget, ändrade sig sedan eftersom det skulle bli dyrare, visade ett annat alternativ... Jesús sa ja till allting och försökte se trevlig ut, jag tittade på affischerna på väggarna och försökte komma på olika sätt att smita och sätta mig i bilen och vänta medan Jesús lyssnade vidare och tog ställning. Enda gången Jesús sa nej var när tjejen sa att vi behövde komma tillbaka om tre månader för att... jag vet inte vad, göra något så att det billiga erbjudandet skulle fortsätta, Jesús ville nämligen inte komma tillbaka, men hon insisterade så då sa han ja igen.

- Jag hade gärna betalat tio euro extra bara för att slippa höra den där genomgången, sa Jesús efteråt.

- Låt henne skriva upp oss på vad som helst, bara hon inte förklarar något.

fredag 5 februari 2021

#Fånga februari: Sällskapssjuk

Är det något jag inte är, så är det sällskapssjuk. Med kombinationen introvert och ansiktsblind är det jobbigt att träffa folk. Jag längtar enormt mycket till vårt hus, där jag kan stänga dörren mot omvärlden, stänga in mig i ett hemtrevligt hus fullt med böcker och gå ut i en härlig trädgård med fruktträd och hängmatta. En gång i veckan åker jag och storhandlar, men i Cortegana, där jag inte riskerar att stöta på någon som jag känner, som i Aracena, där det allt som oftast dyker upp personer som jag borde känna igen och hälsa på; bekanta, tidigare klassföräldrar, körmedlemmar...

Jag träffar gärna vänner som jag tycker om, allra helst hemma, men ute går också bra, om det är en och en, eller kanske två. Om det är en grupp med personer går jag in i tystnad. Att befinna sig i ett sammanhang där det finns många bekanta är enbart plågsamt.

Alla de här barnkalasen i Disas gamla skola, det var hemskt! Jag gick med Disa för hennes skull, men ville bara slippa. Jag passar inte för kalas. Jag passar inte för några gruppträffar alls, inga luncher med Jesús kollegor, inte för mammagruppen, inte för någon sammankomst där man kan behöva prata med folk. Inte små festivaler här i bergen där det kommer att finnas bekanta, inte släktkalas.

Att ha prosopagnosi, ansiktsblindhet, (tack Emil Jensen för att du satte ord på det här) är helt hopplöst när man bor på en sådan här liten ort och stöter på folk man känner (tydligen) varje gång man går ut, och ännu värre på olika sammankomster där man bör känna ett helt gäng med personer, men där man inte känner igen dem. Det är så jobbigt. Jag känner inte igen någon som är tagen ur dess sammanhang; kassörskorna i mataffären som jag ser var och varannan dag, ägaren till huset vi hyr, vår husläkare,  klassföräldrar, Jesús kompisar och kollegor som jag tydligen träffat många gånger...

Jesús tycker att det här är lustigt och testar mig ibland. Som på trettondagen för två år sedan då vi åt middag på restaurangen på vår gata, den mysiga med öppen spis. (Här är det tradition att gå ut och äta efter att man har sett Reyes Magos-paraderna i byarna.) Jesús undrade om jag hade känt igen någon där på restaurangen, och nej, det hade jag förstås inte, förutom att jag tyckte att det var något bekant över servitören. Vad Jesús skrattade åt det! Tydligen var det samma servitör som jobbat där sedan vi flyttade hit för snart tre år sedan (ofta jobbar denne servitör ensam dessutom), som brukar hälsa varje gång vi går förbi (flera gånger i veckan), och tydligen var i nästan alla gäster på restaurangen våra grannar.

Eller när jag var på nycirkusföreställning, gjord av Jesús stora elever (de har ägnat alla gymnastiklektioner under läsåret att förbereda den). Så fort vi kom fram till ingången möttes vi av en clown, och jag bara visste att det var någon jag borde känna igen. Vem var det? Rektorn på Jesús skola? Gymnastikläraren? Någon annan? Fruktansvärt obekvämt. Clownen tog min hand i det varmaste, vänligaste tänkbara grepp och ledde in mig och Disa i teatersalongen, där belgiske barnmorskans fru satte sig bredvid mig, och efter fem minuters pratande förstod att jag att det var hennes man som jag inte hade känt igen under clownkostymen. Barnmorskan som var med när Disa föddes, som hjälpte mig när vi hade fått Runa. Jag är glad att jag kände igen henne i alla fall, däremot kände jag inte igen någon annan av dem som kom fram och pratade med mig, vilka möjligtvis var Jesús kollegor.

Att inte fatta vem jag pratade med på Mercadona var jobbigt, ännu jobbigare när hon förstod att jag inte kände igen henne och förklarade att hon är vår hyresvärd. Och så var det den där gången efter skolfesten på Disas gamla skola. Vi gick till en bar strax intill efter den trista skolfesten, och mötte en svartklädd kvinna i dörren, en som log stort och hälsade på Runa. Jag kände igen henne som Disas klasskompis Danielas mamma, som senast jag såg henne var höggravid. Jag tog chansen att låtsas vara social och trevlig och undrade hur hon mådde, och hur det hade gått. Jag var lite vag i talet eftersom jag vet att jag tar fel på folk ibland. Kvinnan såg lite förvånat på mig, svarade bra, och gick sedan snabbt iväg. När vi sedan fått ett bord såg jag Danielas mamma ett par meter bort. Hon var inte svartklädd utan hade en senapsgul klänning på sig. Och en barnvagn bredvid. Den svartklädda kvinnan var tydligen en pedagog från Disas förskola, som efter två år fortfarande känner igen både Disa och oss. Berättade Jesús, som inte kunde sluta skratta.

Med allt detta sagt... Sällskapssjuk är jag aldrig, men jag skulle gärna träffa mina vänner, framför allt nu under pandemin. Träffas på riktigt, inte genom en dataskärm. De är fina. Så länge de inte är för många på en gång, för då kan jag inte prata med dem.


Är ni som läser sällskapssjuka, eller som jag?


En sådan här liten alternativ marknad är visserligen mysig och roligt, men fruktansvärt jobbigt att hela tiden se bekanta ansikten bland besökarna...


ny gadget

ny gadget