Att försöka gömma väggmöglet för husets ägare

Min kompis ringer och är ganska orolig. Kan jag hjälpa henne att plocka iordning lite på hennes övervåning, så att det ser lite städat ut? Eller så att den åtminstone är framkomligt? Det är ett stort utrymme, inga fönsterglas och inget lagt golv, bara en övervåning som lämnats ofärdig och som används som avställningsplats för saker, både hennes och andras. Klart jag kommer, säger jag, och får höra anledningen.

Min kompis hyr huset. På söndag eftermiddag kommer ägaren tillsammans med en potentiell köpare för att titta på det. Ägaren tror inte att huset kommer att bli sålt, men man vet aldrig, och min kompis är dessutom orolig för vad ägaren ska tycka när hon ser sitt hus för första gången sedan kompisen och hennes barn flyttade in för sex år sedan. Tänk om de blir utkastade?

I Sverige kan man hyra genom kommunala bostadsbolag. Man får bo kvar i princip hur länge som helst. Här i Spanien hyr man av privatpersoner. Vissa köper en bostad att ha som uthyrningsobjekt, som en extra inkomst, andra hyr ut en bostad som de inte lyckas få såld. Osäkerheten för hyresgästen är att man aldrig vet hur länge man får stanna. Rätt som det är vill ägaren sälja. Det går inte att göra sig hemmastadd i en hyresbostad. Det är en av anledningarna till att vi gärna vill köpa. Vi vill veta att vi och barnen kommer att kunna bo kvar.

Min kompis har inte på något sätt misskött huset. Det är alltid ordning och rent, men hon har satt upp tavlor på väggarna, något som ägaren tyckte illa om att de förra hyresgästerna gjorde. Dessutom har min kompis inte målat om.

- Målat om? Det borde väl ägaren göra?

- Nej, jag borde måla om varje år, men jag har varken råd med färg eller tid att göra det, och ägaren kommer att se mögelfläckarna på väggarna, och känna lukten av fukt. När du kommer får du säga till om det luktar mycket mögel, jag känner inte lukter så bra sedan jag var sjuk i covid.

- Ställ ut små koppar med rengöringsmedel så att det luktar rent, tipsar jag. Och baka något gott innan de kommer, det ger bra intryck.

Min kompis skrattar. Å ena sidan vill hon att ägaren ska vara nöjd med henne, hon vågar inte tänka tanken på att behöva flytta. och var skulle hon hitta ett annat boende som hon har råd med? Det här kostar bara 170 euro i månaden. Å andra sidan vill hon inte att huset ska vara så välkomnande att det blir sålt.

Jag, å min sida, tänker på möglet. Huset är fruktansvärt kallt, och dessutom fuktigt. Det är ingenting som ägaren kommer att åtgärda förstås, passar det inte min kompis och hennes barn att leva i ett mögligt hus kan de flytta. Eller åtminstone måla över fuktskadorna.

Suck. Suck suck och suck. Min kompis hyrda bostad är inte sämre än de flesta andra av våra vänners bostäder. Många hus är usla. Man väljer själv om man ska bo kvar eller inte, men har man en minimal inkomst, som många av dem har, är möjligheterna att välja boende små.

Samtal med polisen och eventuellt husköp

Bloggtystnaden beror delvis på att dygnet bara har häften så många timmar som jag behöver för att hinna jobbet, studierna och barnen, men bara delvis, för det är något annat som också upptar tiden och tankarna. Det kan vara så att vi kanske kommer att... Köpa ett hus. Ett vänligt, trivsamt hus med stark hemmakänsla och personlighet, som visserligen behöver golv på ovanvåningen, kök och en del annat pyssel, men som samtidigt har ett gammalt fikonträd i trädgården, en pool och en stenlagd terrass med vinrankor som skuggar...

Innan vi skriver på kontraktet ska en av mina tidigare elever besiktiga huset, och vi själva skulle vilja se det ordentligt, man kan ju inte precis gå runt och granska när ägaren till huset är med... Men så är problemet att vi har perimeterkarantän. Det betyder att vi inte får lämna Aracena utan giltigt skäl. Att besöka huset som man planerar att köpa och som ligger i en annan kommun är inte ett giltigt skäl. Besiktningen kan göras, det är arbete och arbete är ett giltigt skäl till förflyttning. Men hur ska jag följa med och besöka huset? Hur länge kommer karantänen att vara? Med största sannolikhet förlängs den från nästa vecka med två veckor, över långhelgen första veckan i december så ingen får för sig att resa då, men den kanske kommer att pågå ännu längre?

Jag gick till polisstationen för att fråga om jag skulle kunna åka och se huset utan att bli bötfälld.

- Nja, att åka och titta på hus är ju inte ett giltigt skäl, sa polisen. Men om du skulle ha ett ordentligt, formellt intyg från mäklaren och jag skulle stoppa dig i en poliskontroll, så skulle du få åka vidare. Att köpa hus är ju inte precis som att åka någonstans och köpa en tröja.

- Jag skulle alltså kunna åka med ett intyg från mäklaren?

- Jag skulle släppa igenom dig, men det beror på vem av mina kollegor som stoppar dig.

- Jag hörde att det är fler trafikkontroller på fredagar. Vi hade tänkt åka på fredag.

- Ja, då och under helgen har vi många kontroller för att hindra turister att ta sig hit.

- Är det bättre om jag åker en annan dag då?

- Ja, mitt i veckan är bättre.

- Hur mycket är böterna på?

- 300 euro.

- Det vill jag nog inte riskera... Då kanske det är bäst att vänta...

- Jag skulle som sagt släppa igenom dig, men det beror på vem du träffar om du blir stoppad.

Den här perimeterkarantänen gör att jag måste ha ett intyg från Disas skola bredvid mig i framsätet, redo att visa upp vid eventuellt poliskontroll. Att lämna och hämta skolbarn i en annan kommun är giltigt skäl att åka ut ur kommunen.

Andra restriktioner: vi får ses max sex personer, butiker måste stänga klockan 18, restauranger får inte längre servera middag, utegångsförbud redan kl 22... Jag brukar inte vara ute efter 22 eller före klockan 7 på morgonen, men när jag sitter och jobbar kryper det i hela kroppen av en slags klaustrofobi light av vetskapen att jag faktiskt inte får gå ut även om jag skulle vilja.

Spännande, spontan husvisning

 Jag önskar att jag hade tagit med kameran och tagit bilder igår, men jag hade ingen tanke på att detta skulle bli ett blogginlägg! Så håll till godo med mina beskrivningar. Det går också att klicka på länken längst ner i inlägget, för att se bilder.

Vi var i alla fall och tittade på ett hus som jag sett i en annons! Ett köpe-hus!

Tanken var att åka och kika på huset från utsidan och se byn som det ligger i, för där hade vi aldrig varit förut. Byn heter Calabazares, ligger mellan Santa Ana och Almonaster, och visade sig vara sagolik. Byn består egentligen bara av en enda gata. Vi parkerade vid det minimala torget och promenerade iväg för att se om vi kunde hitta huset. Det hade inte ens någon adress, bara Hus 114.

På vänster sida låg små fina, vita hus med vinrankor på spaljéer utanför, jasmin, och rosa blommor. På andra sidan fans små odlingsmarker som olika hushåll verkar ha hand om, en liten bäck rann längs vägen, det fanns granatäppelträd fulla med frukt och allt var grönt, frodigt och doftande. Mjuka, gröna berg omringade oss. Nog för att jag har sett vackra byar, flera av småbyarna här i våra berg är de vackraste jag någonsin sett, men det här... Den utsikten...

Vi hittade inte hus 114, så Jesús frågade en dam om det. Byn var så liten att hon måste känna till det. Och jo då. Hon gissade att det var huset uppe på höjden, utanför byn. Hon tog med oss till ett annat hus som var till salu, ett byhus med en liten trädgård med fruktträd, omgärdat av en vit mur, Sedan följde vi med henne hem där hon gav oss nummer till både det husets ägare och till damen som ska sälja det hus vi var intresserade av.

Jag tyckte att det vore väl framfusigt att ringa damen och säga att vi är byn just nu och undra om hon vill visa huset, men Jesús hade inte samma betänkligheter.

- I Sverige är det husvisning en eller två gånger. Då får alla som är intresserade komma och kolla på huset. Sedan hålls auktion. Den som betalar mest vinner huset.

Jesús tycker att det låter fruktansvärt. Inte att det är så svårt att se huset man är intresserad av, utan att den som har mest pengar får huset. 

- Vilket fult system! Här har huset ett pris. Den som är intresserad av det kan köpa det. Försten får det.

Sorry, det blir en lång utläggning. I alla fall. Vi hämtade upp damen med "vårt" hus vid kyrkan, körde hem henne så hon kunde hämta nyckeln, och körde sedan ut ur byn, upp för en backe. Och där låg det. Med en underbar utsikt. Lite längre bort stod damens vita häst i en hage, och längs vägen låg fem-sex hus till.

Damens svärföräldrar har avlidit och ingen vill ha huset. Alla släktingar som vill bo i byn har egna hus. Det hade gått fyra år sedan de gamla gick bort, och inget hade gjorts i huset sedan dess. Den stackars damen var full av ursäkter för att släktingarna inte tog tag i saken. I sovrummet hängde den äldre mannens keps fortfarande på sängstolpen, på väggarna fanns familjefotografier, prydnadssaker... Det såg kort sagt ut som på bilderna i husannonsen.

När man kliver upp för stentrappan kliver man rakt in i ett litet vardagsrum. Till vänster finns tre små sovrum, till höger ett badrum. Upp för en trappa, så kommer man till en oinredd vind och en mycket låg dörr (om det ens kan kallas dörr?) som leder ut till en liten balkong. Om man går ut ur huset igen så ligger ett stort kök med en enorm öppen spis mittemot, detta i ett eget litet hus. Och så finns en tillbyggnad som hänger ihop med huvudhuset, där delar av grisen som damen slaktade förra året hänger på tork. Jesús undrade på skoj om skinkan ingick i priset. En bur med pipande kycklingar finns, en brunn, ett stort citronträd, lagerträd... Och det var allt.

Jesús älskade platsen, och Disa smälte in fullkomligt på det här stället. Det är så hon ska bo. Klätterträd, djur, all frihet i världen att upptäcka saker. Runa älskade kycklingarna. Jag kunde så lätt se dem båda här. Mig själv också. Tänkte, att bor man här vill man aldrig åka någon annanstans. Höns, katter, en hund till Disa, finns inget som skulle passa bättre till den lilla djurälskaren... Vi frågade om det fanns barn i byn (viktigt, våra ungar får inte bil isolerade), och jodå, damen började räkna upp sina syskonbarn, den nya familjens lille kille, elvaåringen, borgmästarens två barn, borgmästarens kusinbarn som brukade komma och hälsa på...

Affär? Javisst, en liten butik. Det kommer en leverans med bröd varje dag, och två gånger i veckan kan man köpa fisk, och två gånger i veckan kommer frukt- och grönsakshandlaren.

Priset var bra, 52 000 € (här behöver man ha 30 % av köpesumman till handpenning för att få ta ett banklån), huset är i stort behov av renovering, men det skulle gå att bo där under tiden, även om det nog är  kallt på vintern, ingen värme, ingen isolering (förstås, det finns det aldrig i sydspanska hus) och ganska stora hål i taket...

Men nej, det blir inget köp. Inte på grund av hålen i taket, inte för att köket ligger i ett hus för sig, inte heller att det är lite isolerat på kullen ovanför byn, inte heller för att det ligger så långt från Disas skola och våra vänner... Utan på grund av trädgården, som är alldeles för liten. Av den lilla gröna plätt man ser tillhör hälften en annan familj. Trädgård är ett krav. Jag vill plantera olivträd, äpplen, ha vindruvespaljéer, hallonbuskar, trädgårdsland, hänga upp gunga och klätterrep till barnen... Här skulle inte ens vårt trädgårdsbord få plats. Då går det inte. Men spännande var det, att vara på husvisning! Och det blev lite mer verkligt, framför allt för Jesús, att vi en dag kan komma att ha ett eget hus! Drömmen!

Här finns annonsen om någon vill kika. Bilderna är inte så bra, man får ha lite fantasi när man ser dem och tänka bort möbler och saker, annat golv och kök...

Drömhus i mitt spanska hörn

Jadå, jag fortsätter att drömma om hus! Och jag ska börja visa här i bloggen vad jag kikar på! Inte för att det är på gång, inte än på många år, utan för att det är roligt!

Lustigt, innan barnen kom var det inte viktigt alls att ha ett eget hus. Tvärtom var det en slags trygghet att hyra, vi såg på nära håll vad som hände med människor som hade bostadslån och förlorade jobbet under den ekonomiska krisen... Hellre förlora ett hem om allt skiter sig, än att både förlora hem och förbli skuldsatt resten av livet. Men så kom barnen.

I Spanien är det lätt att hyra bostad! Man hyr av provatpersoner, här finns inga kommunala hyresbostäder. Det finns många bostäder att välja bland, beroende på var man vill bo kan det vara mycket billigt. I byarna häromkring går det att hitta skruttlägenheter för mindre än 300 €. Å andra sidan är de flesta hyresbostäder i dåligt skick, många gånger (här där jag bor) tillhör bostaden en familj som har fått en bostad i arv efter en avliden släkting, och bestämmer sig för att få in lite pengar genom att hyra ut den. Utan att ta hand om bostaden först. Eller hyr ut en semesterstuga på långtidskontrakt, där köket är så undermåligt att det knappt går att använda.

Vi hade tur med "vårt hus". Det är knappast ett drömhus, men det är relativt nytt och fräscht, vi har bredband (svårt att få internet att funka här i bergen annars) och ägarna tog med sig de flesta av sina egna möbler när vi bad dem. Men att hyra här är ganska otryggt eftersom bostäder är privatbostäder, ägarna kan när som helst vilja ha tillbaka sin bostad och flytta in själva, eller hyra till andra och samtidigt höja priset, eller sälja.

Att jag önskar hus så mycket nu är att jag inte vill flytta med barnen, jag vill att de ska ha en fast punkt. Jag skulle vilja ha ett hus som vi kan möblera som vi själva önskar, sätta upp bokhyllor på väggarna och plantera vindruvor, jasmin och granatäpple. Ha trädgårdsland där vi sätter potatis och hänga upp gungor i träden. Ett hus med trädgård är med andra ord vad jag önskar! Ett ställe att känna sig hemma på, där jag vet att vi kommer att stanna. Ett Hemma.

Nu ska jag visa ett alldeles underbart hus som jag skulle köpa om jag hade 700 000 kronor på sparkontot, så att jag kunde be om banklån :-) (Man behöver ha 30 % av summan för att kunna ta banklån).


Titta, så härligt!

Huset ligger strax utanför Alájar, som definitivt är ett ställe jag kan tänka mig att bo på!

Det finns en stor vinstock utanför entrén, där kan man sitta och dricka saft i skuggan.

Inne är det trätak och trägolv.

Vissa rum har det klassiska stengolvet förstås.

Köket är en trist historia, som i princip alla kök är här. Det spelar ingen roll om man lägger över två miljoner på ett hus, köket är som det är ändå.

Men allt vägs upp av hur det ser ut utomhus. Det finns fruktträd, plats att sätta nya träd på (ett kiwiträd vore roligt!), och en odlingsplats är redan i bruk, där är det bara att sätta sina potatisar, jordgubbsplantor, majs och aubergine!

Ett litet extrahus kan användas som vedbod, hönshus eller byggas om till gäststuga.

 Från sovrumsfönstret har man en härlig utsikt!

Vad tycker ni om detta drömhus? Visst verkar det härligt?!


Det är förstås inte jag som har tagit bilderna, utan jag har lånat dem från Idealista.