Krigarpappan

Disa har en diagnos. Skolan är inte lätt för henne. Hon kan minnas att hon har fått en läxa, men vad hon ska göra, eller när läxan ska vara klar, kan hon sällan svara på. Om hon har ett prov har hon ingen aning om vad hon behöver träna på inför det.

Tur att hennes pappa är låg- och mellanstadielärare. Ingen har mer tålamod och bättre koll på vad Disa behöver än han.

Vi är beroende av bra kommunikation med Disas lärare. Den här terminen har det inte funkat, eftersom läraren är ny. Idag skulle Disa ha lämnat in en längre berättelse. Det visste vi ingenting om förrän igår kväll. Till imorgon har Disa en matteläxa; uppgift sex i boken. Vilket kapitel i boken vet hon inte, det finns hur många uppgift sex som helst, så den blev det inget med den läxan heller.

Jesús har varit arg hela dagen. Ingenting är för honom viktigare än ungarna. Ingen ska trampa på Disas självkänsla genom att säga att hon riskerar underkänt i terminsbetyg om hon inte lämnar in skrivuppgiften. Ingen ska säga till henne att hon måste jobba mer, när det inte har gått bra på ett prov, med uppgifter som inte varit anpassade för henne.

- Vad vet hon om hur mycket Disa har kämpat inför det provet, säger Jesús ilsket, han har själv suttit med henne på eftermiddagarna, förklarat och övat.

- Och skrämma henne med att hon kan få underkänt om hon inte skriver berättelsen! Det är inte sant! Terminsbetyg får inte sättas efter vad eleverna har presterat hemma utan enbart efter vad de har gjort i skolan! Det står i skollagen, dundrar Jesús, som kan skollagen utan och innan.

Han skrev till läraren att om hon påstår att Disa ska få sänkt betyg eller om kommunikationen inte funkar med vad hon behöver göra hemma, bestämmer vi här och nu att hon inte ska göra en enda läxa till! Det blir enklast för alla!

-Jag har blivit en av de där irriterande, jobbiga föräldrarna som jag brukar klaga på, säger Jesús i köket när barnen inte hör på.

På tisdag ska han ha ett nytt möte med Disas lärare. Har begärt att få se de två senaste proven också.

Han krigar för henne. Jag också. Men det finns ingen som bättre kan försvara henne i skolan, och hjälpa henne med studierna så hon inte blir efter, än Jesús.

Enhörningar, svenska och den bästa hemligheten

Allvarliga Disa liknar Jesús mest. Skojfriska Runa liknar mig. Och Runa har en mamma-period. Den har hon haft länge. Hon vill alltid sitta bredvid mig när vi ska äta, var det än är. Hon vill sova bredvid mig. Leka med mig.

Jag njuter av den här perioden.

Och igår kväll, när vi skulle köra hem från Aracena alla fyra, i två olika bilar, ville hon så klart åka med mig i lilla bilen. Vi hade just skilts från Disa och Jesús efter en sen tapasmiddag på en bar, och gick hand i hand mot bilen.

- Mamma, jag har en hemlighet. Jag ska säga den till dig i bilen. När jag sitter i barnstolen och du kör och det är mörkt.

- Vad spännande, vad nyfiken jag blir!

Jag spände fast hennes säkerhetsbälte, satte mig i förarsätet, vred om nyckeln, började backa ut från parkeringen...

Då hördes en röst från baksätet, ord som jag aldrig hört henne säga förut:

- Mamma, jag älskar dig.

- Åh! Pärlan!

Jag körde snabbt fram bilen igen, parkerade slarvigt, kom ut ur bilen, fällde bak förarsätet och tog mig in till min lilla unge där i mörkret. Kramade om henne, pussade henne på håret, strök henne över armarna.

- Min underbara unge! Jag älskar dig också! Så himla himla mycket!

Sedan åkte vi hem. Och pratade om enhörningar hela den 25 minuter långa hemresan. Runa vill ha en egen enhörning, en som kan flyga och är regnbågsfärgad. Men kan man tala med enhörningar? Bits de? Tänk om man ramlar av när de flyger? Var får man tag i en enhörning? Är enhörningar också hästar? Vi måste ta bort poolen så enhörningen inte ramlar i. Den kan bo i poolen när vattnet är borta.

Runa vill flyga på sin enhörning från Aguafría till Jabugo, Aracena och Mercadona (mataffären).

- Kan vi flyga tillsammans, undrade jag. Kan vi sitta båda två på enhörningen?

- Nej, du ska köra bil, förklarade hon bestämt.

25 minuters konversation om enhörningar, ponnyhästar, stora hästar, skolutflykter och ridskola. Och hela tiden, alltihop, på svenska!

 Hon får anstränga sig, svenskan kommer inte lika lätt som spanskan gör, men den kommer! När vi är själva pratar hon ofta enbart svenska med mig. Sedan i somras. Det är fantastiskt och jag häpnar varje gång. Och undrar hur länge det kommer vara. Idag börjar det nya läsåret. Kommer svenskan hålla i sig?

Runa fem år

I fredags fyllde Runa fem!

På morgonen väckte vi henne med födelsedagssång på svenska och spanska, tårta med fem ljus och presenter. Först gömde hon sig under täcket för att få fortsätta sova, sedan förstod hon vad som var på gång. Hon fick bland annat fyra glasögonbågar från maskeradhyllan i affären (hon gillar glasögon), en leksakshund som dansar och spelar, Bamsememory och en smyckesask med spelande figur och halsband och ringar i.

Runa hade sin favoritklänning till skolan och en stor korg med bullar att bjuda på, både för att det var hennes födelsedag och för att det var hennes sisa dag med klassen. Eter påsklovet börjar hon i Disas lilla byskola. Det blir ett bra byte.

Medan hon var i skolan lagade jag det sista till kalaset. Vi skulle vara på picknickplatsen i Castaño del Robedo, där Disas skola ligger. Strax innan klockan två var jag framme för att duka upp. Korv och bröd med tillbehör till barnen, empanada med pisto, skagenröra, dipp med grönsaksstavar, bröd... Men jag glömde den stora stekgrytan med korv från slaktaren som jag stekt och sedan kokat med vitt vin, vitlök, gul lök, svartpeppar och lagerblad tills en härlig sås återstod. Goretti åkte hem till oss och hämtade den.

Strax efter klockan två kom barnen och deras familjer från Disas skola. Lite senare anlände Runa som åkt med sin bästis Alex och hans mamma. Runa blev kvar så länge i deras bil att jag till slut gick för att se vad hon gjorde. Hon var upptagen med att öppna paket som Alex och de andra barnen gav henne direkt där hon satt i bilen.

Jag trodde att bordet som jag tagit med till maten var för stort. Det var tvärtom. Nästan alla familjer hade tagit med sig godsaker och allt fick inte plats.

Ungarna sprang omkring och klättrade och gjorde diken och lekte överallt medan vi vuxna åt gott tills ingen orkade mer. Då var det dags för efterätterna. Chokladbollar, drömmar, silviakaka och tårta i långpanna med hallonmousse som fyllning. Den godaste tårta jag gjort. Ungarna ropades till bordet, vi sjöng födelsedagssången och Runa blåste ljusen innan hon försvann iväg för att leka igen. 

Efter bakverken var vi så mätta att ingen längre orkade röra sig och vi vuxna blev kvar vid picknickbordet tills det började mörkna. Då packade vi ihop och jag tog med mina tjejer samt Disas kompis Nora, som skulle sova över. Vi stannade i Jabugo och köpte var och ens favoritsnacks, sedan la stortjejerna en tjock madrass framför tv:n, bäddade och satt där och såg film och åt snacks ändatills Nora fick hemlängtan. Men vad glada de hade varit innan! Vilken glädjefylld födelsedag!

Håret

Lilla pärlan ville ha kort hårt. Hon har så länge velat ha lika kort som sin bästis Alex. Riktigt kort alltså. Jesús och jag har tyckt så mycket om hennes hår att vi inte har låtit henne klippa av det. "Hon är så liten, det kan vi inte låta henne bestämma", tyckte Jesús. Medan jag i teorin har tyckt att klart ungen måste få bestämma över sitt eget hår. Hon är så bestämd när det gäller allt annat. Och nu fyller hon snart fem, är inte så liten längre.

Så Runa fick följa med när Disa skulle klippa av sitt långa hår hos Cristina, som inrett en liten frisersalong i sitt garage.

Jag hade visat en bild på frisyren som Runa ville ha. Hon sa inte ett ord när hennes långa, ljusa, mjuka hår föll till golvet, log bara inåtvänt. När jag fick henne i famnen och kände över det kortklippta håret... Sa jag till henne precis hur fin hon var, för hon var verkligen fin, men så fort hon gått iväg för att måla naglarna med frisörens jämngamla dotter kom tårarna. "Vill du ha en näsduk" undrade frisör-Cristina och räckte fram ett paket. Jag tog emot och snöt mig och torkade ögonen med tröjärmen. Runas fina hår. Hon är så annorlunda att jag inte känner inte igen henne, det är som ett nytt barn, jag lyssnar på rösten och letar spår i ansiktet men till och med det verkar annorlunda. Det kommer att ta ett tag att vänja sig.

Hon är mycket nöjd, det blev som hon önskat sig så länge. Och nu är det slut med bråken om morgnarna att hennes hår måste borstas. 

Förtroende

Det var väl någon gång när Disa hade fått sin lillasyster som vi började uppmärksamma ett annorlunda beteende. Hon kröp ofta in under bord för att få sitta ifred och tänka.

Senare gjorde hon det i rörelse, tänkte alltså. Hon gick fram och tillbaka i snabb takt med ett leende, helt borta från vårt värld, mycket svår att återkalla. Mest anmärkningsvärt var det när vi var på cirkus och hon gick runt i cirklar hela pausen. Efter föreställningen tog vi henne i varsin hand och ledde henne, för Disa var inte närvarande överhuvudtaget, inte kontaktbar.

Med tiden märkte vi att det var riktigt bra historier som fick henne att försvinna.

Nu är hon nio och ett halvt. Fortfarande försvinner hon under rörelse. Musik är en nyckel till dit hon ska. Ett hjälpmedel.

Jag har alltid undrat var hon är, tänkt att det måse vara en mycket trevlig plats när jag sett hennes ansikte.

Igår berättade hon. Jag frågade om hårklippning, då berättade hon om en frisyr och varför hon skulle vilja ha den. Sedan bara forsade orden ur henne! Vi stod i badrummet i säkert en halvtimme, hon berättandes, jag lyssnandes. Disa har en makalös, enorm inre värld som hon förflyttar sig till, och där hon är med om fantastiska saker. Jag fattar nu att det inte var fel i dyslexiutredningen, när man dessutom upptäckte att hon har en särskild begåvning i kreativitet.

Vilken människa.

Vilket förtroende jag fick. Det var en skatt. Ingen annan har fått veta. Ingen annan kommer heller att få veta vad som rör sig i hennes huvud, inte inom närliggande tid.

Färgloppet

Inlägg och svar på kommentarer kommer, men det händer så mycket hela tiden!

De här två har rengjorts ordentligt. I tisdags firades fredsdagen med ett för skolan traditionellt färglopp. Alla ungar sprang till torget och tillbaka, och längs hela vägen stod vuxna och kastade färgpulver på dem. Jag var där och hejade, och mobilen blev orange och tröjan blå.

Färgloppen hålls alltid i samband med en insamling av pengar. Pengarna går till forskning för någon sjukdom som elever eller lärare på skolan har drabbats av. Det här året var det Perthes sjukdom. Förra året var det lupus som Runas lärare har. Precis när de skulle avsluta samlingen efter lovet pep hans larm. Han hade länge stått i kö för transplantation av njure på grund av sjukdomen. Han fick snabbt ta sig till sjukhuset och jobbade inte mer det läsåret.

Tisdag med musslor, färg och bärgningsbil

Här kommer ett tvättäkta vardagsinlägg, en hel vanlig tisdag härifrån Spanien!

Jag har bestämt mig för att måla den urfula blå möbeln som följde med köket, så efter lämning i skolan åkte jag till färgaffären i Cortegana. Det är den bästa. I alla fall när den är öppen. På helgerna har den stängt, och ibland annars också, liksom många andra verksamheter här i bergen. Man kan aldrig lita på att det är öppet. I våras, till exempel. Jag behövde köpa färg till poolen, men när jag kom fram till färgaffären var det låst, trots att det enligt skylten skulle vara öppet en halvtimme till.

- Väntar du också, frågar jag en skäggig kille som stod med mobilen i handen utanför dörren.

- Ja, jag ringer honom nu.

Efter en stund meddelade den skäggige att färgaffärsmannen var i industriområdet för att köpa något till sina höns. Han skulle komma om en stund.

Det gjorde han också. Han berättade att hans höns hade blivit sjuka, det började på morgonen med att tuppen betedde sig konstigt, kanske hade han fått i sig något som färgaffärsmannen gett till sitt citronträd?

Färgaffärsmannen är lång, sympatisk och låter alltid stressad och är den bästa färgaffärsman jag vet. Han har alltid folk i butiken, en del kunder, resten bekanta som bara kommer in för att prata.

Det var en lång utvikning.

Jag fick rådet att använda den färg jag hade, och stryka över halvblank lack. Jag köpte en liten burk och en pensel och åkte vidare. Jag tittade till min frisör som inte svarat på min fråga om klipptid, men hon hade stängt. Igen. Skumt.

Vidare till mataffären intill för att köpa pasta och ris. Fiskdisken var öppen, damen beklagade sig för en kund över sin kraftiga förkylning och att hon inte kunnat sova på grund av hostan. Hennes boquerones, småfiskar, såg fina ut, så jag köpte ett halvt kilo till middagen. I en hink fanns adobo av en slags hajfisk som skurits i tärningar och lagts i en vinägrett, så det blev ett halvt kilo av den också. Förkylda fiskdamen grävde i adobohinken med naken hand, och jag bestämde mig för att inte berätta detta för Jesús, han är så känslig med virus och baciller. Fisken skulle ju ändå stekas.

På väg ut från Cortegana kom jag på att vi ju lika gärna kunde ta fisken till lunch, med lite tillbehör, så jag svängde in till Mercadona, köpte musslor, bröd och dryck.

Dags att hämta Runa i skolan. Hon blir så glad när det är jag som kommer! Hon hade fått låna en bok, något om fjärilars öron, och försökte visa mig bilderna samtidigt som jag körde den kurviga vägen till Disas skola.

Bara Disa, Nilo och Nora var kvar. Jag fattar inte vad som har hänt. Varför har de andra föräldrarna börjat åka hem direkt med sina barn? De stannar ju jämt och leker en halvtimme?

Disa vill alltid höra musik i bilen. Nu var det skivan med irländska gruppen Kila som satt i, och hon förklarade att folk tror att hon tycker om flamenco, men hon vill egentligen lära sig dansa irländskt, så där som när de står på rad och har steppskor. Jag tänkte att det är otur, för det lär inte finnas någon sådan dansskola här i bergen, förmodligen inte i hela Spanien.

Jesús kom hem och vi satte igång att steka fisk. Disa hann med både matteläxa och naturkunskap under tiden. Granntjejen Clara undrade varför vi åt så sent.

Vi satt ute i varma solen, det var ljuvligt.

Klockan fem åkte Jesús till Fuenteheridos med tjejerna. Han skulle träffa en annan musiklärare, som vill ha med Jesús i något musikaliskt projekt, och dennes döttrar ville träffa Disa. Jag skulle få efterlängtad ensamtid för att måla köksmöbeln. Men det blev ingen målning.

Jesús ringde från Fuenteheridos och berättade att bilen hade stannat. Bärgaren skulle komma om en halvtimme, jag behövde komma och ta barnen och sedan hämta honom i Aracena, dit bilen skulle bärgas. Jag blundade. Inte nu igen. Det senaste halvåret har det varit så mycket bilreparationer, dyra som tusan, att vi har fått gräva djupt i sparkontot till husköpet. Måtte jag hinna få betalt från februarijobbet innan det är dags att köpa. Annars går det inte.

Det var bara att lämna målningsprojektet och åka.

Runa körde runt på sin sparkcykel och Disa sprang omkring med ett gäng andra tjejer. Jesús satt på en bänk med Antonio, som kan komma att bli Disas lärare nästa höst.

Bilen bärgades och jag lämnade barnen på torget för att köpa insulin på apoteket strax intill. En kvinna med underbart vackett hår hälsade på mig och frågade om Runa. Som vanligt när det händer hade jag ingen aning om vem det var, har så svårt att känna igen ansikten, men förmodade att det var någon mamma till barn i Runas klass. Hon bar munskydd och jag funderade på om det hade blivit obligatoriskt med munskydd på apoteken också nu, inte bara på sjukhus och vårdcentraler. En äldre dam som stod i kön sa att det inte var det.

Jag hämtade barnen på torget, småpratade lite med Antonio, och så begav vi oss mot Aracena. Jag parkerade utanför den välsorterade asiatiska bazaren för att kika på pysselsaker medan vi väntade på att Jesús skulle bli klar hos bilmekanikern. De hade fått in en massa roliga maskeradgrejer, det är snart karnevalstider, och vi provade hattar, diadem och masker.

Disa ville köpa fluffiga bollar och ögon för att göra kaniner och medan vi valde storlek på ögonen hördes ett vilt tutande, det var Runa som lekte med en hundleksak ett par gångar bort.

Jesús blev klar, vi hämtade honom och åkte hem. Där var det iskallt eftersom jag inte hunnit tända brasan, men det var ändå så sent att vi bara tog en macka till middag och stängde in oss i sovrummet med elementet på, det var dags att sova.

En helt vanlig januaritisdag i mitt liv! Alltid händer det saker! Hur var er tisdag? Berätta!

(De stående bilderna lägger sig ner, lyckas inte vända dem, mycket irriterande, jobbar på det.)

Graviditeter och missfall

Ödekyrkan - eller Monumentet som det kallas, den ofärdiga stora kyrkan - ligger intill Disas skola. Den lånar vi till barnkalas ibland när det är för dåligt väder för att vara på picknickplatsen.

Jag åkte dit direkt efter att ha hämtat Runa i hennes skola, och alla i Disas skola var där. Jag hade tagit med nygjorda, varma vitlöksbröd, ställde ner dem på bordet och kollade vad de andra hade tagit med sig. Det var inte klokt! Var det osttema på maten?! Jag tycker så illa om ost att jag ibland säger att jag är allergisk. Till och med C svek, hon som alltid tar med fantastisk tortilla till alla födelsedagar och picknickar, hade nu tagit med pastasallad med ost!

Jag tog ett av mina egna, ostfria bröd och tittade var ungarna fanns. De rände runt och in och ut till ett svåröverröstande eko i den stora stenkyrkan. Ute åskade och regnade det kraftigt och det bildades stora pölar under fönsteröppningarna, varifrån det regnade in.

Det var ett trevligt kalas, men jag kommer inte att minnas det vare sig för att G klämde tummen illa i porten, att mina ungar dränkte fötterna i byggmaterial utanför och sedan fick vara barfota i kalla kyrkan där vi alla redan frös, eller ens för att en god vän oväntat dök upp och vi äntligen fick tid att ses. Nej, utan för nyheten att ett par av våra närmsta vänner väntar barn till sommaren!

De har försökt i många år att få ett syskon till dottern, men istället gått igenom tre missfall, varav ett mycket sent i graviditeten.

Jag kom att tänka på ett par andra vänner som råkade ut för missfall ganska nyligen. Kvinnan grät när hon ringde för att fråga om vi kunde ta hand om deras barn när hon och maken åkte till sjukhuset. Jag visste vad det handlade om, och hon visste att jag förstod. Jag hade berättat om när jag själv fick missfall, i samma vecka som hon nu var i. Till skillnad från mig fick hon välja om hon ville att fostret skulle tas bort på sjukhuset, eller stötas bort hemma efter en tablett. Jag önskar att jag också hade fått välja, gått tillbaka i tiden. Det hade inte blivit tablett då.

Det är så sorgligt. Men glädjen när det går vägen är enorm. Jag hade svårt att hålla tårarna borta när jag fick veta. Om allt går som det ska - och det måste det göra - kommer ett par av våra närmsta vänner att få en liten bebis i sommar. Det är fantastiskt.

Barnkalas och sjukveckor

Disas kompis J fyllde år förra torsdagen och jag blev alltmer spänd när kalasdagen närmade sig. Skulle Disa hinna bli frisk? Jag hoppades så på det, för hennes skull - självklart - men ännu mer för min egen.

Det hade börjat en och en halv vecka tidigare. Goda vänner var hemma på lunch, det var ett efterlängtat besök. Vi hade ätit en urgod gryta, de satt ute och surrade under vinrankorna och jasminen på terrassen, och jag hade gått in i köket för att göra färdigt efterrätten. Biskvier. Den här gången visste jag att det luriga bakverket skulle bli bra. Mandelbottnen hade lyckats och smörkrämen var makalöst god. Biskvierna var gjorda särskilt med omtanke om Inca, biskvier är hennes favoriter. Jag doppade biskvi efter biskvi i smält choklad, njöt av doften och synen av den mörka chokladen som rann i strängar tillbaka ner i skålen från de uppochnedvända bakverken. Älskar att jobba med choklad.

- Choklad är ren lycka! utbrast jag på trappen när jag ställt in biskvierna i kylen och gått ut till de andra. Jag såg de nära vännernas glada ögon, men uppfattade också något annat i ögonvrån. Runa stod barbent på en stol, och det verkade som om jag såg i syne... Hade synen av rinnande choklad fastnat i mina ögon? Men det var inte choklad som rann utefter Runas ben. Utan diarré. Där och då började den långa sjukdomsperioden.

En rejäl magsjuka, med diarré, spyor och hög feber. Halsont och snor. En hel vecka med Runa i famnen, innan hon blev bra. Då slog viruset till igen. Den här gången var det Disa som drabbades, med ordentligt halsont och feber. Varför kunde de inte vara sjuka samtidigt, så det hade varit överstökat?

Här hade jag Disa i famnen och barnkalaset skulle vara om ett par dagar. Jag ville inget hellre än att gå, barnkalas här är ju lika mycket vuxenkalas. Skulle Disa hinna bli frisk? Det började kännas klaustrofobiskt att bara sitta i soffan med sjuka barn, febertermometrar, mediciner och dricksglas, och truga i barnen vätska när de ingenting kunde äta.

På torsdagsmorgonen mådde Disa så bra att hon skulle få gå till skolan. Men hon hade sovit illa så hon fick stanna hemma av den anledningen. Kalaset skulle vi dock gå på!

Klockan halv fem bromsade jag in vid busskuren i Castaño del Robledo, där N och hennes mamma väntade. Cristina lyckades till slut få på alla barnen säkerhetsbälten, tre barnstolar på rad är nära en omöjlighet i vår bil, sedan drog det kalassugna gänget iväg!

Jag nästan hoppade ur bilen. Kalaset var på en ljuvlig picknickplats, med bord, lekplats, blommor och flaggor, och med utsikt över en sjö. Runa fick jag bära ut ur bilen, hon sov, och Disa var kanske inte jättepigg, men vem är det som inte har ätit på fem dagar?

Ungarna lekte och vid ett bord satt vännerna, barnens föräldrar. Åh, vad det var roligt att se dem! Fina Noelia som jag aldrig hinner prata med vid skolhämtningarna, Hilda som planerade Stora Peruresan 2025, Rocio som dragit iväg på ensamhelg i bergen, Runas bästis pappa Manu som också fyllde år, just denna torsdag, men som inte hann fira. Han lovade att ordna kombinerat födelsedagskalas/inflyttningsfest innan jag reser till Sverige i juni.

Vilket roligt kalas! Ungarna hade också kul förstås, massa lekar och skattjakt och tårtor, och Runas bästis Alex var med. Allt eftersom solen flyttade sig bytte vi bord för att sitta i skuggan. Tapas, muggar och godisskålar följde med.

När solen stod lågt på himlen närmade sig klockan åtta och hemgång. Ett par barn skulle på bio, det var filmfestival i Aracena, övriga behövde hem och göra kväll inför nästa skoldag. Cristina och jag passade på att handla lite mat nu när vi åkte förbi Aracena på vägen hem. Disa var lite hängig, men inte hade jag kunnat tro att ett bakslag var på gång, att det var feber som fick henne att frysa i mataffären...

Under helgen efter torsdagskalaset verkade hon helt frisk, förutom att hon vaknade med lite snuva på söndagen. Jag vaknade med halsont. Måndagen var första skoldagen för Disa på en hel vecka, men efter två och en halv timme fick jag komma och hämta min lilla unge, som mådde dåligt igen. Hoppas det går över snart. Men innan hon somnade hade hon börjat få ont i örat, och nu när jag skriver vrider hon sig i sömnen. Och om 28 timmar åker jag iväg på jobbresa...

Edit: Det var öroninflammation. Efter ett par timmars gråtande sprack Disas trumhinna. Antibiotikakur i tio dagar. Tre dagars antibiotika till min egen inflammerade hals, så jag ska kunna prata under guidejobbet. Må detta vara slutet på sjukdomsperioden.

Marknad och härligt storkalas!

 Igår var det en makalöst rolig lördag! Låt mig berätta lite om den!

Det var alternativ marknad i Las Chinas, som alltid första lördagen i månaden. Jag hade bakat biskvier, snickerskakor, gjort ganache till chokladtryfflar och gjord blåbärsremmar under natten, och gick upp klockan fem för att baka kanelbullar, silviakaka och hasselnötsmuffins. Jag hade ett nytt, stabilt marknadsbord och hade fått bästa platsen bredvid de äldre, roliga, engelska hippisarna Tim och Linda, som säljer hemgjorda ostar och egna alkoholdrycker i små glas. Och så mycket jag sålde! Det var ständigt folk vid mitt stånd, flera som handlat tidigare marknader kom tillbaka, och jag hann aldrig prata färdigt med en innan nästa kom. José Alberto och Loren och deras barn från Sevilla tittade förbi innan de åkte vidare hem till oss, där Jesús födelsedagskalas hade börjat, liksom vår nye kanadensiske bekantskap, som kom förbi med sina barn. Jag led av en grym sömnbrist och kunde inte räkna, men det hjälpte köparna mig med. Frukosten hade jag inte hunnit med, inte heller lunchen, men jag bytte en av mina biskvier mot en stor bit sockerkaka med citronmarmelad hos Filipo, den snygge italienaren som också säljer bakverk, bland annat.

Strax efter fyra började folk packa ihop sina stånd, lite i förtid, och jag hade bara två muffins och en snickersruta kvar. Snickersrutan la jag i en servett att ge till Jesús, det är hans favorit, och muffinsarna gav jag till kompis-Inca, som nu skulle ansluta till kalaset nu efter marknaden, och en äldre man som hjälpte mig att rulla ihop duken. Sedan fick jag stanna kvar en timme till, för jag hade skrivit upp mig i gruppen som hjälper till att montera ner pålarna, taket och allt det andra på marknadsplatsen.

Halv sex var allt klart. Jag hade sagt till Jesús att allt som jag inte sålde skulle jag ta med hem till kalaset, men jag hade inget kvar, så jag svängde in i Jabugo till en liten mataffär och köpte fabrikssockerkaka och chokladkex för pengar som jag hade tjänat på mina bakverk. Och en burk cola blev det, och ett paket salta pinnar, jag behövde få i mig något, men vägen mellan Jabugo och Aguafría är så kort att jag inte hann ändå.

Jesús fyllde år i torsdags. Han fick ett par strumpor med sitt favoritkonstverk som jag köpt i en kul sockbutik i Madrid, en utflykt för att titta på förhistoriska stenbumlingar, och så åt vi en massa gott till middag, fisk och skaldjur. Vi gjorde rulltårtebakelser och hade torsdgsmys i soffan med svenska ostbågar och Ahlgrens bilar, och jag mindes födelsedagen ett år tidigare, precis nyinflyttade, utan sängar att sova i, utan köksbord, huset fullt av kartonger och soffan på högkant. Vi åt lunch på en bar i närheten och Jesús var feberglansig i ögonen efter att ha fått första dosen coronavaccin dagen innan. På kalasdagen var huset kaos, elen försvann och jag tänkte att våra kompisar skulel få ta med sig mackor att äta, Jesús var fortfarande halvsjuk efter sprutan men lyckades hjälpa mig att montera köksbordet. Sedan kom våra vänner, och de envisades med att röja så mycket det gick i flyttstöket, och de flyttade runt möbler, bar upp mängder av kartonger och vi fick ett vardagsrum som man kunde vara i, och en soffa som stod vågrätt.

Jesús hade beställt sardiner, räkor och bläckfisk att grilla av fiskbilen, som levererade allt pinfärskt i en frigolitlåda med is. Därefter tog alla som kom med sig drycker och saker att lägga på grillen, eller annat gott att ställa på bordet.

När jag kom hem, trött och med ont i fötterna, var festen i full gång. Att möta alla glada vänner var som att komma in i en varm, snäll famn. De flesta var ute på terrassen, där de åt fisk och champinjoner och pratade och lyssnade på musik, men ett par hittade jag i köket, vår nye kanadensiske bekantskap och pappa Pepe gungade barn under smultronträdet, och på stigen nedanför vårt hus, vid hästhagen,  stod Capi, Rocio och Noelia coh pratade, medan de samtidigt höll ett öga på ett gäng barn, tror jag. Ungarna härjade omkring som stormande moln! Disa och Uma lekte på balkongen, någon Nilo var i köket och letade efter ett rent glas för att kunna ta vatten, ett gäng var ute på gatan och kastade upp häxhatatr till Uma och Disa, den minste sov i mammans famn. Jag försökte ta något att äta samt ta in ved och tända brasan, men överallt hejdades jag av folk att prata med, alla snälla och roliga, och jag tänkte igen, att vilken tur vi har som får bo här, med alla dessa människor i närheten.

Jag letade fram tårtljusen och Rocio satte dem i den uppskivade, fula fabrikssockerkakan, och så sjöng vi den spanska födelsedagssången för Jesús. Barnen hade snabbt tuggat i sig alla chokladkex och försvann iväg på nya lekar. Kanadensaren tyckte att vi bodde som i ett museum, med en massa skivor, böcker och monster, och förstod inte att han INTE skulle ge pengar för maten och drycken, att alla som ville och kunde hade bidragit med mat eller dryck, som var för alla att njuta av.

I dörren stod ett plommonträd som Jesús hade fått, och i köket fanns andra presenter, trots att det skulle vara presentfri fest; ett dussin ägg från egna höns, valnötter från egna träd, begagnade sience fictionalbum.

När alla hade dragit sig inomhus, när det var mörkt och kallt ute och brasan tänd inne, dök Goretti upp med en låda ingefärsöl, precis när discolampan börjat blinka och de familjer som var kvar dansade i vårt minimala vardagsrum. Barnen hade vid det laget hittat utklädningskläderna, provade nya kreationer och förbjöd alla vuxna att gå bakom draperiet, där de förberedde en teater.

De droppade av, några åt gången, och vid niotiden var bara Helder och Ro kvar, och jag stekte överbliven korv som Rocio hade tagit med, och vi åt korv och bröt bitar av bröd och satt vid köksbordet och pratade tills vi alla blev för trötta.

Nu på morgonen har jag hittat spännande drycker, majskolvar, chorizokorv och annat kul i kylen, och, vi ska grilla sådant som blev över, och greja i trädgården. Imorgon tar jag med båda barnen till Sevilla, där jag ska hämta mitt nya pass på konsulatet! Pengarna från marknaden tar jag med, och hoppas kunna köpa syrener, miniväxthus och göra ett besök i trolleributiken.

Glad helg på er alla!

Corona-testandet

Antingen har Jesús och jag levt under en sten, eller så var det så, att det var innan jul som självtestandet tog fart på riktigt. Gud, så folk köpte tester på apoteken! Och som de testade sig! Ibland för symptom, ibland bara för att kolla ändå, innan möte med släktingar. Vårdcentralerna testar inte lika mycket längre och man kan hänvisas till att själv köpa test på apoteken. Folk hamstrade så att testen tog slut, några vänner frågade i fyra-fem apotek innan de äntligen hittade ett med test, och de köpte på sig en massa inför julfirande med släkten. Det sista togs efter nyår, när mamman hade tänkt träffa en kompis, men i och med att hon var tätt i näsan tog hon ett test innan, och det visade sig vara positivt. Tre dagar med nästäppa, det var hennes erfarenhet av coronaviruset.

Några tjänar väldigt, väldigt mycket pengar på alla de här testen. En granne köpte fyra för 20 euro, vilket får anses vara ett bra pris, en del test var uppe i nästan 13 euro styck när det var som värst (priserna gick upp inför julhelgerna, förstås, när varenda människa började testa sig). Sedan klev staten in och reglerade priserna, så att testen inte ska kosta mer än knappt 3 euro styck.

Jag har fortfarande inte tagit något test, bara utgått från att alla dagisförkylningar som Runa har dragit hem har varit just det - dagisförkylningar. Möjligtvis var den sista förkylningen covid, vem vet, tanken slog mig först när vår kompis testade positivt för nästäppa, och en kollega till Jesús testade positivt när han hade ont i halsen. Innan dess hade jag inte begripit att snuva och nysningar kan vara covid, vilket kan få oss att dra slutsatsen att jag faktiskt har befunnit mig under en sten i ett par års tid, eller i alla fall sedan covid-symptomen ändrades från feber, huvudvärk, hosta, andningssvårigheter och förlorat smak- och luktsinne, till att omfatta alla tänkbara symptom, när nu detta hände. I somras, enligt nätet, men det vet jag ju inte eftersom jag tydligen har levt i en parallell värld, där tankar på vinstockar, citronträd, hittekatter och ungar har tagit större plats än tankar på coronavirus.

Det får vara som det vill med testandet. Det jag inte tycker om är när barnen dras in i det. Nu har det hänt Disa tre gånger. Första gånger var någon vecka efter skolstarten, september 2020. En klasskompis hade testat positivt, under dramatik fördes hela klassen till vårdcentralen och fick pinnar uppkörda i näsan. Det där var en obehaglig upplevelse som Disa tyvärr inte har glömt, och nu är hon paniskt rädd för att testas igen.

I november hade hon mycket, mycket ont i halsen, och jag åkte till vårdcentralen med henne för att en läkare skulle kika på henne. Men fick veta att här blev det ingen läkarkoll såvida Disa inte covid-testades först. Skit tänkte jag, men satte henne i knät. Sköterskan försökte på alla sätt stoppa in pinnen i Disas näsa. Till slut försökte vi tillsammans hålla fast den livrädda ungen, men det var inte möjligt att genomföra något test utan att göra henne illa, om ens då. Sköterskan gav upp och försökte få en läkare att kika på Disa ändå. En sur en dök upp, tittade på Disa i 30 sekunder, och skrev ut en galen dos med antibiotika, som var tre gånger så hög som dosen hon fått ett par veckor tidigare mot öroninflammation.

(Här kommer jag förresten att tänka på ett annat besök på vårdcentralen i höstas, då vi såg en av Runas kompisar på förskolan bäras in, som inte heller skulle bli undersökt av läkare om inte föräldrarna lät covid-testa henne först.) 

Och sista gången för Disa var igår. Disa har varit hemma från skolan med feber och halsont. nu har hon varit symptomfri i ett par dagar, men hon har ändå varit hemma med mig, för säkerhets skull, och hon fick också följa med när Runa skulle vaccineras. Sköterskan som stack Runa kommenterade att Disa måste testas. Om hon får symptom, vilket som helst, och inte testas, ska hon vara hemma 14 dagar från skolan, sådana är reglerna, som ett sätt att tvinga familjer att testa sina ungar (det sista tänkte jag). Skolsköterskan i Fuenteheridos ringde också upp, som han numera alltid gör om någon är hemma från skolan i mer än två dagar. Han påpekade att Disa behövde testas, och eftersom jag faktiskt hade köpte ett test för att ha hemma, tänkte jag att vi får väl prova då.

I en kvart försökte jag övertala Disa, som blev allt räddare. Rädslan kom ut i gråt. Vi kom så långt att hon själv vågade stoppa in yttersta toppen på bomullspinnen i näsan, mitt tålamod började tryta och hon grät och grät och sprang till slut förtvivlad ut genom dörren och gömde sig. Stackars liten. Jesús och jag var överens om att detta är galet och han tyckte att vi skulle ljuga och säga att Disa hade testats och att det var negativt. Hon var ju frisk nu. Jag påpekade att Disa inte kan ljuga, hon skulle avslöja lögnen om någon frågade, så vi kom överens om att låtsas genomföra testet och säga till henne att det var negativt. När Disa till slut kom in igen fick vi henne att stoppa in yttersta spetsen i näsborrarna en gång till, snurra runt den lite, och sedan stoppa ner pinnen i vätskan. Vätskan droppades ner på testaren, och till vår häpnad visade det sig faktiskt vara giltigt! Kanske var det tack vare att Disa hade gråtit så mycket och var snorig, men pinnen behövde inte köras upp 2,5 centimeter som det stod i manualen!

Men hörrni. Allt detta testande. Testar ni er för varenda förkylning och nästäppa, ifall det kan vara covid? Är det rimligt att en unge inte får träffa läkare om hon inte genomgår ett covid-test först? Trots att det är nästan omöjligt att testa henne om hon inte sövs ner innan? Det oroar mig att Disa ska bli riktigt sjuk, och inte få läkarvård om hon inte covid-testas först. Hur länge ska galenskapen pågå? Och varför används inte salivtest på barn?

Disas test var förresten negativt. Ingen covid.

Marijuana-chokladen

Här kommer ännu ett inlägg, som skrevs på sensommaren, men som inte har blivit publicerats förrän nu:

Så fort jag klev in genom dörren där Noras familj bor hörde jag musiken, och när jag föste undan draperiet som skiljer butiken från vardagsrummet såg jag att det fasta gänget från jam session-torsdagarna var igång. Tysken med saxofonen kom och hälsade på mig, och en äldre dam tog Disa i handen och följde henne till hennes kompis Nora.

- Är ni igång fortfarande, sedan igår? Har ni inte sovit? frågade jag Cristina, Noras mamma. Det var nämligen fredag lunchtid, och jam session hålls på torsdagskvällar (och nätter). Det visade sig att musiken som improviserades fram under natten hade blivit så fantastisk att de bara hade sovit en stund och sedan fortsatt spela på morgonen. En trummis från Sevilla var där och hade firat födelsedagen hemma hos Lincoln och Cristina.

Jag lämnade Disa och åkte hem för att jobba, och sedan återsåg jag henne inte förrän 32 timmar senare. För naturligtvis ville hon sova över hos Nora, och dagen därpå följde hon med familjen till den alternativa marknaden, där Jesús träffade henne, och naturligtvis ville hon inte följa med hem utan fortsätta leka på eftermiddagen. Hemma satt jag med en febrig Runa och tänkte att Disa ändå skulle ha fått tråkigt hemma.

Jesús hade för mycket att göra i torsdags för att åka och spela, annars har det blivit en torsdagstradition, att han åker iväg med barnen och spelar. Bra för mig, då kan jag jobba i fred. Men det var en torsdag då jag blev så arg på honom när han kom hem. Och det började med en chokladbit.

Musikträffarna är mycket familjära. Medan några spelar går någon annan ut i köket och bakar en meterlång pizza till de andra som har dykt upp, och de som vill tar med sig mat, som övriga går och plockar från när de blir hungriga. Men en torsdag hade ett par unga killar tagit med marijuana-chokladpraliner som de hade gjort. Jesús är försiktig, han ska ju köra hem med Runa, men här provade han en bit, i tron att chokladen kanske hade smaksatts lite av bladen eller så. Men det var starka grejer, visade det sig. Två timmar efter chokladbiten skulle han köra hem. I bilen började han bli trött, och när han kom hem med Runa, som vaknade när han bar in henne, mådde han riktigt konstigt. "Kan du ta henne", bad han mig, för han hade blivit yr. Det var då jag blev så arg. Här kom han hem sent, klockan var över midnatt, vi hade kommit överens om att han skulle ta Runa för att jag skulle få sova, jag måste upp tidigt nästa morgon och jobba, och vad var detta? Han tog marijuana och körde hem själv med lilla Runa i baksätet? Och nu kunde han inte ens sitta upp? Så fruktansvärt oansvarigt! Jag sa inte ett ord, tog bara nappflaska och barn och stängde hårt dörren till sovrummet.

Jesús la sig ner men fick knappt någon sömn den natten. Han hallucinerade, och personer och saker från barndomen blixtrade förbi i olika färger, och när morgonen kom mådde han fortfarande konstigt. Men det var ingenting emot den där killen som verkar så snäll, han som är lik vår belgiske barnmorska och som kommer för att lära sig spela gitarr som Lincoln, han råkade mycket värre ut. När vi träffade Cristina några dagar senare berättade hon att hon hade hittat killen i köket sent på kvällen, och han hade ingen aning om var han befann sig. Hela natten tillbringade han skräckslagen i ett rum, han trodde att någon när som helst skulle komma och skära upp honom och stjäla hans inre organ.

När Jesús blev sig själv igen var han så arg. Det får inte bjudas på droger utan att folk vet om vad de tar, och allra minst i form av chokladbitar på en jam session där barnen är med.

De pratade med chokladkillarna, och någon mer marijuanachoklad kommer det inte att bli. Men musikträffarna, de fortsätter!

Trapetsskola, marknad och en mulåsna som nyser

Det fick gå snabbt. Klockan fem stängde jag av jobbdatorn, hade bara en kort stund på mig innan jag behövde åka på marknadsmöte i en annan by, och försökte slänga i mig något snabbt att äta eftersom jag inte hunnit med lunchen. Samtidigt ringde jag Jesús, som hade kört Disa till trapetsskolan, för att meddela att hon har läxor att göra när de kom hem. Medan jag försökte prata med Jesús hade Runa något viktigt att säga mig och pladdrade intill mobilen tills hon fick prata själv.

- Mula tiene mocos!

- Vem sa du? Vem har snor? Har du snor? Då får du ta ett papper och torka näsan, sa jag till henne.

- No, mula snor!

Jesús tog telefonen.

- Precis innan du ringde nös en mulåsna på oss. Jag fick en stor grön snorloska på handen och Runa torkade hela ansiktet med ärmen, det måste ha skvätt som en dusch över henne.

Den där mulåsnenysningen hade gjort stort intryck på Runa, som fortsatte att prata om den när vi träffades igen, senare på kvällen.

Disa började på cirkusskola i november, inriktning trapets. Hon älskar det! Det finns en liten lokal i alternativbyn Calabacino. Förutom trapets kan man gå akrobatik, eller som vuxen lära sig att svinga i sådana där långa tygsjok.

Till Calabacino kan man inte köra. Man måste parkera i Alájar och gå 20 minuter, och vägen är vacker!

När jag följde med Disa tog jag med mig Iris, och så upptäckte vi olika stigar på berget medan Disa var på trapetsskolan. Nu jobbar jag på eftermiddagarna så Jesús skjutsar henne. Runa måste tyvärr följa med också, och man går i inte den sträckan med henne särskilt snabbt. Som tur är är belgiske barnmorskans dotter med i samma grupp, så Disa går tillsammans med dem från parkeringen. Jesús går den sträcka han hinner med Runa innan lektionen är slut, men den här gången kom de inte längre än till de roliga mulåsnorna i början av vägen.

Marknadsmötet ja. Jag är sedan några veckor tillbaka med på den alternativa marknaden som hålls första lördagen varje månad i Las Chinas, nära Galaroza. Marknaden har utvecklats mycket de senaste åren. Nu är jag med i matgruppen och ska sälja svenska bakverk. Första gången var för en och en halv vecka sedan, jag sålde chokladtryfflar, drömmar och kanelbullar. En gång i månaden är det möte då allt runt omkring marknaden ska beslutas av oss som håller i den. Jag hade hört att folk ibland blir osams på de där mötena, men det här... Mötet kändes som ett framrusande tåg, eller en storm! Jag var alldeles omtumlad efteråt. Mycket skulle avhandlas under de två timmarna, här fanns ingen tid att linda in det man ville säga. En gick från mötet i ilska. Tråkigt var det inte, och jag ser fram emot att fortsätta med den här marknadsgruppen! Nästa marknad är lördagen den 5 februari, välkomna dit!

Empati och medmänsklighet sällsynt i spansk sjukvård

 På universitetssjukhuset i Sevilla ligger en liten sjuåring på en avdelning. Han känner gång på gång på det som var hans öga, och gråter och vill åka hem. Sjuåringen är Disas kompis, och hans mamma är vår vän Goretti. I fredags var pojken med om en cykelolycka och föll så olyckligt att benen runt ögat är sönder på tre ställen, och ögat, som inte går att öppna, ser ut som något stort, tungt i olika mörka färger. Ingen vet om pojken kommer att kunna se på ögat igen. Nu väntar man bara på att svullnaden ska gå ner så att ansiktet ska kunna opereras.

Det här upptar det mesta av mina tankar nu.

Igår kom Goretti hem till Aracena för att ta hand om sin femåring, de skulle sova hemma tillsammans. Jag åkte över med en stor påse med färg, penslar, glitter och saker att måla, en pysselpåse helt enkelt, och kanelbullar och lite annat. Pojken behöver saker att förströ sig med, han kommer nog bli kvar på sjukhuset ett tag, och en spansk sjukhusvistelse är sannerligen inte rolig. Jag minns när jag själv låg inlagd tre veckor som nioåring, när jag fick diabetes. Det hade kunnat vara tråkigt att minnas, men jag minns den roliga lekterapin, dit jag fick gå och pyssla så mycket jag orkade varenda dag, och så det där paketet som kom från Erikshjälpen, som skickades ut till barn som fick ligga länge på sjukhus. Jag minns snälla sköterskor, och att jag hade det riktigt bra där. Den här pojken kommer knappast ha samma minnen.

Någon lekterapi finns naturligtvis inte. Det finns dock en sjukhusskola, samt en liten vagn med böcker som barnen får låna ifrån. Om man betalar kan man också få titta på tv. Och om man träffar på en vänlig människa i personalen är det enbart tur. 

Spansk sjukvård tycker jag är fantastisk. Man får alltid hjälp, och det tas prover och anlitas specialister tills en diagnos går att fastställa. Den medicinska delen fungerar för det mesta utmärkt. Men sjukvård handlar inte enbart om medicin, utan om psyket också, och här brister det så att det skriker om det. Nu har jag haft ganska mycket med den spanska sjukvården att göra. dels som diabetiker md många kontroller, men också då Disa var inlagd en vecka som nyfödd och alla hennes efterföljande kontroller, och när jag själv har varit inlagd de båda gångerna efter barnens födsel. Och det som verkligen har satt sig efter alla besök och sjukhusvistelser är en enorm frustration och ledsnad över bemötandet, bristen på empati och medmänsklighet.

En av många händelser, som jag inte vill minnas, var i slutet av graviditeten med Runa. Tredje trimestern, jag sov uselt, alla sovställningar värkte, och dessutom hade min diabetesläkare gett mig en sensor som mätte blodsockret hela tiden. Resultaten skickades till insulinpumpen, och varje gång resultatet steg över eller under en mycket, mycket snäv gräns pep pumpen och larmade mig så att jag skulle ha koll på vad som hände, och var tvungen att stänga av larmet. Den här blodsockergränsen var så snäv att det sällan gick mer än tio minuter utan ett larm. På dagen kan man bli frustrerad, på natten är det fruktansvärt att ständigt, ständigt väckas av larmet, när man redan har så svårt att sova. Det är som en tortyrmetod. Jag var så trött och ledsen av sömnbristen vid nästa kontroll hos diabetesläkaren, men hon tyckte att det var fullkomligt oviktigt, för blodsockret hade ju blivit bättre!

När nu Goretti berättar om hur hennes son blir bemött av sjukvårdspersonalen blir jag så förfärligt arg! Hon tycker att sjukvårdspersonal borde få kurser i hur man bör bemöta människor under sin sjukvårdsutbildning, och jag kommenterar att det inte borde behövas, empati och medmänsklighet borde finnas naturligt hos var och en.

Jag tar upp det med Jesús på kvällen, när jag kommit hem.

- Vi brukade ju prata om att de som jobbar på barer och restauranger och i butiker är så fruktansvärt otrevliga i Spanien, men det gäller ju sjukvårdspersonal också! Hur är det möjligt? Hur kan någon som jobbar med sjuka och utsatta människor vara så otrevlig?

- Ja, och så är det alla otrevliga lärare, säger Jesús, som vantrivdes på skolan han jobbade på förra året, på grund av att kollegorna, framför allt de yngre lärarna, var så otrevliga och empatilösa mot barnen.

Sedan har vi alla andra offentliganställda, alla som har det minsta makt, om det så gäller att stämpla en usel blankett. Man är i deras våld, kryper och protesterar inte, för får man inte den där usla stämpeln är det kört.

Behöver jag skriva att detta inte gäller alla i Spanien? Nej, det förstår ni. Jag har mött guldkorn, den belgiske barnmorskan, Disas lärare, en tidigare läkare som var så rolig, registreringsdamen i Aracena, för att bara nämna några, men ta mig sjutton, chansen att träffa på de vänliga är inte så stor. Och jag kan inte begripa hur detta kommer sig. Finns det fler länder där arbetande människor är lika otrevliga som i Spanien?

Nu är Goretti tillbaka på sjukhuset, hon blir borta i ett par dagar, och femåringen ska bo hos en klasskompis under tiden. Vi väntar på besked om pojken, och jag beundrar den här mamman som låter så lugn och positiv i telefon när pojken är bredvid, samtidigt som hon på ett otroligt sätt döljer raseriet hon känner över den som hon menar bär ansvaret för olyckan.

Midsommarhälsning

 Glad midsommar, alla! Hoppas att ni befinner er precis där ni vill vara. Jag är mycket nöjd med min plats i den här spanska byn, men just idag skulle jag så gärna vara i Sverige istället. Svensk sommar, ja, det är magiskt. Jag skrev till en kompis i Sevilla, hon förstår precis, och vi planerar båda att vara i Sverige med våra barn nästa år och fira midsommar. Disa ska då fylla åtta, och snart blir hon för gammal för svenskt midsommarfirande...

Disa och jag tittade på midsommarfirande på youtube i morse, och jag berättade om näcken och magiska väsen som rör sig ute på midsommarnatten, och hon fick höra Hårgalåten och lyssna till berättelsen, och efter det försvann hon in i sin egen sagovärld en lång stund.

Jag glömde bort att det skulle bli midsommar och hann inte avboka i kalendern innan det var för sent, så det är en del jobb... Men förutom det har Disa och jag varit ute på en härlig promenad med lilla Iris, vår adoptionshund, och vi har varit inne i Aracena och handlat inför födelsekalaset (mitt) imorgon. Vi träffade på Noelia och hennes svenskspanska barn, och sedan fick Disa följa med dem, så åkte jag ensam hem, för att jobba.

I kylen hittade jag en gammal burk med sill från Ikea, och kokade potatis, så lite midsommar har det blivit. Ingen särskilt god sill, och definitivt ingen härlig färskpotatis, men ändå.

Vidare planer? Tja, jobba färdigt, hämta Disa (var? I vilken by? När skulle de åka till La Nava?), åka till apoteket samt köpa en till bit av den där otroligt goda chorizokorven som de säljer i en liten butik. Planera tårtbak och laga pisto till en god empanada... Plantera oregano och rosmarin som jag köpte i järnaffären, och stötta upp tomatplantor...

Vad gör ni under midsommar?

Kattpyjamas

Jag sitter i den hemliga skrubben i sovrummet och jobbar, och hör från sängen att Runa vaknar. Jag hör prasslet från täcket när hon rör sig, hör att andetagen låter annorlunda. Jag vet att hon ligger och tittar upp i taket.

- Runa, kom! säger jag tyst från skrivbordsstolen när hon börjar prata, och så hasar hon sig ner från sängen, drar undan draperiet och står där i sin kattpyjamas i ljuset från skrivbordslampan, yrvaken fortfarande, med mjukaste rufset kring ansiktet, rosiga kinder. Jag lyfter upp henne i knät och sitter och håller om henne en lång stund, liten och varm i min famn. Tänk att den här lilla ungen är min.

En sexårings frustration över corona-reglerna

Vi har samma konversation i bilen hem varenda dag. Precis varenda eftermiddag när jag hämtar Disa från skolan. Hon vill leka på eftermiddagen. Jag säger att det inte går och förklarar varför. Hon ifrågasätter, jag förklarar än en gång varför. Hon försöker hitta varje kryphål i mina förklaringar och jag är övertydlig.

- Det är de nya corona-reglerna. Du kan inte stanna i Fuenteheridos och leka med Uma för jag får inte hämta dig på eftermiddagen. Vi får inte köra ut från Aracena alls, bara när jag lämnar och hämtar dig i skolan. Om jag åker och hämtar dig klockan sex i Fuenteheridos och polisen stoppar mig, kan jag inte säga att jag hämtar dig i skolan, för polisen vet att skolan slutar klockan två. Och då måste jag betala en massa pengar i böter.

- Uma får gärna följa med oss hem, men det går bara en dag då hennes pappa måste åka och handla i Aracena (finns inga stora mataffärer i Fuenteheridos så invånarna där har tillåtelse att åka till Aracena och handla mat) för då kan han hämta Uma samtidigt. Om polisen stoppar honom då kan han visa matkassen och säga att han har varit och handlat.

Inte lätt att vara sex år detta corona-år! Disas bästa kompis Uma flyttade nyligen tillbaka till grannbyn. Någon vecka efter det stängdes Aracena, man får varken köra in eller ut ur staden utan giltigt skäl eftersom smittfrekvensen överstiger 500 smittade per 100 000 invånare. Ja, häromdagen hade siffran stigit till över 1 000, så nu har restauranger och butiker tvingats bomma igen. Disa vill inget hellre än att leka, och hon planerar hela tiden vad hon och Uma ska göra när Uma kan komma; baka chokladbollar, bygga koja, se det roliga programmet med katterna tillsammans, och hon sparar sista paketet favoritnudlar att dela med sin kompis (vi kan inte åka till Sevilla och köpa mer nudlar, Sevilla är stängt för oss), hon planerar och drömmer, för det enda Disa gör när hon kommer hem från skolan är att se barnprogram och spela spel med sin pappa.

Här i Aracena är ju problemet att de infödda Aracena-familjerna inte umgås med folk som inte är födda här, och deras barn leker inte med barn som inte tillhör infödda familjer. Inflyttade då? Ja, inflyttade som får nära vänner bland andra inflyttade ses, och då leker deras barn med varandra. Det finns ingen fri lek. Barn här går inte och ringer på dörren hos kompisar om inte deras föräldrar är nära vänner. Så där hamnar vi utanför, eftersom den enda Aracena-vännen med barn i Disas ålder bara går att träffa varannan helg. Hoppas att det blir bättre för Disa när vi flyttar. Jag tror det, det är så få barn i byn att jag tror att alla leker med varandra. Dessutom kan hon vara ute i trädgården, leka vid bäcken, mata åsnan bredvid, ja, det finns så mycket att göra! En månad kvar nu innan flytten!

Med filtar och mössor i klassrummen

 - Men vad är problemet med att de har filt?!

Det var inte meningen att tjuvlyssna på Jesús lärarmöte, de har det online, men han pratar så himla högt, tror jämt att han inte hörs via Zoom, eller vad de nu använder för program.

Jag fattade direkt vad det handlade om. I början av vintern kom Jesús hem upprörd från skolan som han jobbar på. En kollega hade förbjudit ett par elever att ta med filt till klassrummet. Jesús sa till eleverna att i  hans klass fick de gärna ta med filtar allihop.

Filt, tänker ni, vad har de filtarna till? Jo, på grund av covid-situationen vädras klassrummen ständigt. Till och med när temperaturen är nära nollan på morgonen ska fönstren och dörrarna stå öppna för att ventilera klassrummen. Ungarna blir iskalla. de sitter ju stilla mellan klockan nio och klockan två, med endast en halvtimmes rast vid tolv då de äter medhavd matsäck. De började behålla ytterkläderna på, ta på vantar, mössor, halsdukar, och någon fick idén att ta med en tjock filt för att hålla sig varm, och fler följde efter.

Jag trodde att det var okej nu, men skolan har tydligen förbjudit mössa, halsduk, filt och dylikt i klassrummen. Det irriterar Jesús våldsamt, eftersom han inte ser något skäl till att barnen inte ska få försöka hålla värmen på lektionerna.

Han krockar ganska mycket med den här skolan. Han kommer ofta hem och är irriterad över hur otrevliga de yngre lärarna är mot barnen, att de tar till så mycket straff, och jag minns hur upprörd han var när hans elever inte fick dricka av sitt medhavda vatten på en kollegas lektioner, eftersom denne inte ville att barnen skulle bli kissnödiga och behöva gå ut på toaletten...

Vad vårt tomtande ledde till...

 Sista dagen innan jullovet bestämde vi oss för att tomta för Disas lärare. Jag bakade spröda drömmar och la i en pappåse och så övade vi in Disas favoritjulsång Låt det brinna (Ljuset i advent) med Jesús kompande på munspel.

Iskallt var det när vi parkerade utanför skolan. Varken Jesús eller jag hade varit hemma hos Lole tidigare så Disa fick visa vägen. Byn var fullkomligt öde så ingen såg oss utklädda till tomtar. Runa hade en pepparkaksmössa på huvudet, och Jesús tomteluva var så liten att den satt ovanpå huvudet istället. Vi viskade när vi kom fram till huset och knackade på dörren. Jesús stod beredd med munspelet och vi tittade spänt på varandra, beredda att brista ut i sång... men ingen öppnade! Inte ens Juanito skällde där inifrån. Lole var inte hemma!

Jesús ringde och frågade var hon befann sig, (och jag kom att tänka på Cristinas överraskningsfest när födelsedagsbarnet var borta). Lole hade varit och köpt bakverk inne i Aracena och parkerade just vid skolan, hurså? Snabbt sprang vi ner till torget, som vi visste att Lole och hennes systerdotter skulle passera, torget med Castaños originella juldekorationer, allt var stickat och virkat, till och med granen var gjord av gröna, virkade lapptäckesrutor.

- Nej men är ni här, sa Lole och började prata samtidigt som jag försökte få Jesús att inte svara utan sätta igång och spela istället. Han spelade i en så hög tonart att jag bara kunde hänga med i första strofen och tomtandet gick så där, men sedan gick vi med hem till Lole som hyr ett otroligt hus! I centrum står en stor öppen spis som är öppen åt båda håll, två rum värms samtidigt. Det är små oväntade trappsteg upp och ner till olika rum, och alla rum befinner sig på olika nivåer, och ute finns en urmysig liten trädgård. Det var så mysigt och vi blev kvar i en och en halv timme tills Runa höll på att säcka ihop av trötthet, klockan var ändå halv tio på kvällen.

Hur det nu var så bestämdes det där och då att Disa skulle få komma tillbaka efter jullovet och sova över hos Lole och systerdottern! Disa blev så glad åt detta att hon vägrade somna i bilen hem, bara för att kunna sätta igång med packningen med en gång. Det är svårt att förklara för en sexåring hur långt ett jullov är. Och hon har packat flera gånger de här veckorna. Igår var sista gången som hon packade för äntligen var dagen inne!

I ryggsäcken låg glansiga metallpapper att pyssla med, två spel, tre böcker, en miniräknare och en tärning, tandborste, kattöron och hårspännen. Kläderna packade jag ihop i en annan påse, och så pussade jag henne hejdå i morse, för nu ses vi inte förrän imorgon klockan två igen.

Det känns otroligt konstigt att Disa är borta! Men jag vet att hon har roligt! Jag har fått bilder och film av Lole, nu senast vi hördes skulle de ut i skogen med Juanito och Disa höll förstås i kopplet!

Jag har sagt det förut, men det rä en speciell skola som Disa går i!

Skattjakt

 En av Disas favoritlekar är att ordna skattjakt för oss. Helst ska det vara något gott hon gömmer, och burken med chokladänglar, som hon fick i lördags, gick åt just till en skattjakt. Skattjakten går ut på att hon gömmer godsakerna (eller pärlorna eller något annat som hon har tillhands, men det är inte lika kul att leta pärlor som chokladänglar) på olika ställen i huset, sedan ska vi leta efter dem. När Disa är med själv och letar hittar hon överlägset flest skatter, men ofta går hon bredvid och ger ledtrådar.

Det kan vara ganska svårt att hitta skatterna, de kan vara placerade var som helst i huset. Jag hittade till exempel en chokladängel inne i tvättmaskinen.

Trots att det är Disa som gömmer skatterna brukar hon glömma bort hälften av dem, därför kan det dyka upp skatter i både dagar och veckor efteråt. I söndags, dagen efter senaste skattjakten, dök Runa upp gång på gång nedkletad med choklad efter ytterligare en skatt som hon hade hittat och mumsat i sig. Det verkade som att änglarna aldrig kommer att ta slut och jag är övertygad om att det ligger fler gömda i huset. Kanske råkar man hitta en någon dag när man är chokladsugen? Då blir det en skatt på riktigt!

En gång ritade Disa en skattkarta, men jag tyckte inte att jag hade hjälp av den i letandet...