Vad vårt tomtande ledde till...

 Sista dagen innan jullovet bestämde vi oss för att tomta för Disas lärare. Jag bakade spröda drömmar och la i en pappåse och så övade vi in Disas favoritjulsång Låt det brinna (Ljuset i advent) med Jesús kompande på munspel.

Iskallt var det när vi parkerade utanför skolan. Varken Jesús eller jag hade varit hemma hos Lole tidigare så Disa fick visa vägen. Byn var fullkomligt öde så ingen såg oss utklädda till tomtar. Runa hade en pepparkaksmössa på huvudet, och Jesús tomteluva var så liten att den satt ovanpå huvudet istället. Vi viskade när vi kom fram till huset och knackade på dörren. Jesús stod beredd med munspelet och vi tittade spänt på varandra, beredda att brista ut i sång... men ingen öppnade! Inte ens Juanito skällde där inifrån. Lole var inte hemma!

Jesús ringde och frågade var hon befann sig, (och jag kom att tänka på Cristinas överraskningsfest när födelsedagsbarnet var borta). Lole hade varit och köpt bakverk inne i Aracena och parkerade just vid skolan, hurså? Snabbt sprang vi ner till torget, som vi visste att Lole och hennes systerdotter skulle passera, torget med Castaños originella juldekorationer, allt var stickat och virkat, till och med granen var gjord av gröna, virkade lapptäckesrutor.

- Nej men är ni här, sa Lole och började prata samtidigt som jag försökte få Jesús att inte svara utan sätta igång och spela istället. Han spelade i en så hög tonart att jag bara kunde hänga med i första strofen och tomtandet gick så där, men sedan gick vi med hem till Lole som hyr ett otroligt hus! I centrum står en stor öppen spis som är öppen åt båda håll, två rum värms samtidigt. Det är små oväntade trappsteg upp och ner till olika rum, och alla rum befinner sig på olika nivåer, och ute finns en urmysig liten trädgård. Det var så mysigt och vi blev kvar i en och en halv timme tills Runa höll på att säcka ihop av trötthet, klockan var ändå halv tio på kvällen.

Hur det nu var så bestämdes det där och då att Disa skulle få komma tillbaka efter jullovet och sova över hos Lole och systerdottern! Disa blev så glad åt detta att hon vägrade somna i bilen hem, bara för att kunna sätta igång med packningen med en gång. Det är svårt att förklara för en sexåring hur långt ett jullov är. Och hon har packat flera gånger de här veckorna. Igår var sista gången som hon packade för äntligen var dagen inne!

I ryggsäcken låg glansiga metallpapper att pyssla med, två spel, tre böcker, en miniräknare och en tärning, tandborste, kattöron och hårspännen. Kläderna packade jag ihop i en annan påse, och så pussade jag henne hejdå i morse, för nu ses vi inte förrän imorgon klockan två igen.

Det känns otroligt konstigt att Disa är borta! Men jag vet att hon har roligt! Jag har fått bilder och film av Lole, nu senast vi hördes skulle de ut i skogen med Juanito och Disa höll förstås i kopplet!

Jag har sagt det förut, men det rä en speciell skola som Disa går i!