Ostmässan i Aracena

Det händer grejer hela tiden! Jag ska börja med att berätta vad vi gjorde första hela dagen hemma tillsammans, efter min sista långa jobbresa.

Apotek, blommor, oliver, handla mat och ostmässa var planerat. Vi började med lunch.

Om man är i Aracena är Los Vasquez ett bra alternativ om man äter kött. Dels har de en stor köttaffär där jag gärna köper grillkött, märgben till soppor, färsk korv och framför allt skivad pata negraskinka, ett av de bästa ställena för det! De har också en restaurangdel där man definitivt bör beställa kött, man ser hur det grillas medan man väntar. Gott! Disa ville ha en montadito med pata negraskinka, Jesús och jag valde en parrillada för två personer, olika sorters grillat kött med tillbehör.

Så var det den där ostmässan. Den arrangeras varje år i Aracena, i samband med långhelgen i december. Här säljs ost från hela Spanien, årets höjdpunkt för ostfantaster. Jag avskyr ost och går helst inte innanför dörrarna på grund av stanken. Men man får ställa upp för familjen.

Runa gick igång på hoppborgen utanför, hennes livs första besök i en hoppborg. Och var sedan så arg för att hon inte fick hoppa vidare när det blåstes i visselpipan, att hon vägrade skor resten av eftermiddagen och kvällen.

Inne på mässan köper man ett häfte med åtta kuponger för provsmakningar. Så får man gå runt bland de olika försäljarna och se vad man vill lägga kupongerna på.

Det finns ost i alla färger och former, vissa vidrigare och mer stinkande än andra. Jesús provade en gråbrun hård sak som tydligen var den starkaste ost han ätit i hela sitt liv. En annan smakade tydligen rökt lax. Jag undrade varför någon skulle välja osten istället för den riktiga rökta laxen, och vägrade andas med näsan för att inte dra in ostlukterna i kroppen.

Efter en massa provsmakningar valde Jesús en liten hård ostbit, och Disa fick sin ostkärlek i en söt trälåda, en ost som fått utmärkelsen Godaste osten i Spanien.

Jaja. När vi gick ut kunde jag andas frisk, god luft igen, kände doften av regn, och strax därefter började de första dropparna av ett två veckor långt regnväder falla.

Bortugal i Spanien!

 

"Sverker städade vinden och hittade barnböcker som han vill slänga. Jag sa att vi kan ta en sväng till Spanien med dem..."

Det skrev Åsa i Portugal till mig. En vecka senare knackade hon på vår dörr här i Aguafría, och efter henne kom hela familjen bärandes på väskor, täcken och kuddar!

Resan då vi sov över hos hennes familj är en av våra bästa Portugalresor (läs här och här), och den otroliga fisk- och skaldjurssoppan vi fick hos dem är numera min paradrätt. Jag borde ha lagat den till middag till dem, för att visa precis hur glad jag var över att de kom, men de fick istället en mycket medioker buljong med överkokt pasta i, en buljong som i mina tankar skulle vara lika god som min svärfars, då man bara blundar och njuter av smakerna, men som nu var något som jag bara försökte rädda med mera salt, samtidigt som jag funderade på om jag hann laga en tortilla istället (det hann jag inte).

De hade med kassar med härliga böcker till både mig och barnen, och hela familjen trängde ihop sig i barnens lekrum för att sova, förhoppningsvis inte alltför hungriga efter middagsmaten. (Om någon av er som läser funderar på att hälsa på hos oss och blir avskräckt - jag kommer inte att inte laga puchero. Jag lovar.)

Nästa morgon körde jag upp dem tidigt. Innan öppningstid stod vi i kö till La Gruta de las Maravillas i Aracena, och fick inträdesbiljetter till turen en timme senare. Portugiserna hade inte fått kaffe hos oss innan vi åkte, det var slut, så medan vi väntade gick vi till en bar där det blev kaffe, varm choklad och typisk andalusisk frukost - rostat bröd med pata negraskinka.

Den där grottan har jag nog inte skrivit om. Den ligger under borgen och kyrkan på berget och är makalös. Missa den inte om ni åker till Aracena!

Jag tyckte att jag hade skurit ner maximalt på de saker som jag ville att de skulle hinna se och göra, eftersom vi bara hade en enda dag; grotta, bybesök, lunch, utsikt, natur, men jag lyckades kanske trötta ut oss ändå. Disa var den första att slockna, hon var så trött att hon la sig på min kudde och somnade själv medan vi åt middag, det var nog andra gången i hennes liv som hon somnade ensam och utan bok. Runa, som hade varit tyst och butter i ett dygn, ända sedan de kom, visade sig inte bara vara blyg, utan hon var febrig och sjuk också. Hon somnade efter en dos paracetamol. Frida och Jonna försvann in till sovrummet medan vi vuxna satt kvar ett bra tag till i kylan på terrassen. Dagen efter var jag väck av trötthet. Fast inte på grund av lördagen, utan för att förkylda Runa har sovit uselt två nätter i rad.

De åkte hemåt redan på söndagsmorgonen, alldeles för tidigt, jag var inte klar med dem, de kom ju nyss? När de åkte blev huset med ens mycket tomt och tråkigt, och jag märkte att jag knappt hade tagit några bilder alls. Inte av Jonna och Frida när de spelade spel med Disa, som var ganska besvärad eftersom hon har svårt att kommunicera på svenska, eller Sverker med vår lilla hund i famnen, Åsa bärandes på Runa, familjen på baren i Linares med den härliga utsikten... Men jag har skrattat så jag har gråtit, och de har visat hur man stjäl granatäpplen från någons trädgård (tack förresten, vi har fortfarande kvar ett). När vi ses i Portugal nästa gång ska jag fota mer!

Mycket lokal helgdag

 Idag är Jesús ledig och Runa hemma från förskolan, eftersom det är San Blas, en mycket lokal helgdag som bara gäller här i Aracena. Disa, som går i skolan ett par mil härifrån, är i skolan som vanligt.

San Blas är Aracenas skyddshelgon och många här har fått namn efter honom. San Blas är beskyddare mot halssjukdomar, eftersom ett av de under han utförde var att få ut ett fiskben som hade fastnat i en barnhals. Läkare och biskop i Turkiet var han, och nu har vi alltså honom att tacka för en ledig dag i Aracena.

I år får barnen inte sjunga i skolan

Nästa torsdag börjar Disa äntligen skolan igen! Jesús, som ju är lärare, började igår.

Han jobbar i Aracena det här läsåret. Han hade gärna fortsatt ett tredje år i Fuenteheridos där han trivs så bra, men en nyexaminerad lärare, som fick högre poäng på de där proven* (som alla lärare som inte har tillsvidareanställning måste göra för att 1. få fortsätta jobba och 2. tävla om en tillsvidareanställning) och valde olyckligtvis just den skolan att jobba i. Jesús åkte alltså ut, liksom de allra flesta av lärarna som jobbat där, utom de fem som har tillsvidareanställningar. Efter karantänen verkar många storstadsbor ha sökt sig till landsbygden. I alla fall, det blir stora skolan i Aracena, och Jesús har promenadavstånd dit.

Dessutom, en rolig nyhet är att det ska börja ett svenskt barn i Aracenaskolan (!!!). Det är en spansk familj som har bott länge i Sverige, båda barnen (4 och 7 år tror jag) har fötts där, som just har flyttat tillbaka till Spanien. Vi kommer att ta kontakt med familjen fortast möjligt! En nästan svensk familj i Aracena! Förhoppningsvis kan stora barnet och Disa bli kompisar och prata svenska med varandra. Jag ska be familjen, om vi träffar dem, att enbart prata svenska med Disa. Vi måste bli kompisar med den familjen!

In i det sista har det rått tveksamheter om skolstarten. Många föräldrar vill inte låta sina barn gå i skolan, i rädsla för smitta. Men skolplikt gäller och i varje skola har en utsedd covid-samordnare jobbat hela sommaren, utan någon semester alls, för en säker skolstart. I Andalusien gäller bland annat detta:

1. Obligatoriskt munskydd hela dagen i skolan, från 6 års ålder.

2. Handtvätt minst fem gånger om dagen.

3. Febern ska tas varje morgon, antingen i hemmet eller i skolan.

4. Det ska vädras ofta.

5. De lite äldre barnen måste hålla 1,5 meters avstånd till varandra.

6. Barnen får inte sjunga på musiklektionerna, inte heller spela flöjt.

Den sista punkten är Jesús oerhört irriterad på. Han är ju musiklärare för låg- och mellanstadiet. Inte sjunga eller spela flöjt? Vad ska de göra då?! undrar han, som bygger hela ämnet på sång, dans, rytm och instrument.

Första dagen kom lärarna till skolan enbart för att ta blodprov och se om de har eller har haft viruset. Dag två kommer alla, som fått negativt på testet, till skolan för att jobba. Jesús har fått veta att alla onödiga möbler och saker har tagits bort. Han säger att klassrummen är tråkiga och livlösa.

Runa skulle ha börjat förskolan igår, om hon inte blivit sjuk. Även där gäller nya regler. Till exempel:

1. Barnvagnar får lämnas där under dagen.

2. Föräldrar får inte komma in, endast lämna barnet i dörröppningen.

3. Inga leksaker får tas med.

4. Barnen måste ha ett särskilt par skor eller sockar på förskolan, som aldrig lämnar lokalerna (måste komma ihåg att köpa nya skor).

5. Barnens vattenmugg/flaska, haklapp, målarförkläde (sådant som föräldrarna köper och lämnar där) och ombyte får aldrig lämna lokalerna.

6. Alla onödiga möbler har tagits bort.

Lidl har skickat ut reklam för sina skolstartsgrejer, som ni kan se på bilden i början av inlägget. I reklamtidningen finns erbjudande om tvåpack färgglada ansiktsmasker i tyg. Disa har en mask som hon valde själv i bokhandeln, jag tycker att det räcker med den så länge (hon avskyr att ha på sig den!)… Men det kändes så ledsamt och onaturligt att se barnen på reklambilden med ansiktsmask...

Det blir ett annorlunda skolår, det här. Barnen får i alla fall komma tillbaka till skolan. Det är det viktigaste.

* Inlägg 1 om lärarsystemet i Spanien

   Inlägg 2 om lärarsystemet i Spanien

Hemkomst med årets värsta skogsbrand

Mallorca är så vackert att man hissnar! Vilken resa det blev! Jag önskar att vi hade kunnat stanna en vecka till, men det gick inte, och när vi på eftermiddagen den andra hemresedagen nådde Sevilla och sedan körde in på vägen mot Aracena-bergen kändes det roligt att åka där igen! Vänligt, trevligt, mysigt, välkomnande. Vi har rest mycket i Spanien, sett så mycket, städer, byar, natur av skiftande slag, men inget är som den här trakten.

På hemvägen körde vi för första gången via Murcia i sydöst, och när man väl har kört förbi de förfärliga städerna Benidorm, Alicante och så vidare (de kan mycket väl vara trevliga när man kommer in i dem, har aldrig varit där) med höghus, hotell och reklamskyltar som man ser från motorvägen, för mig en lika ledsam syn som motorvägen på Costa del Sol (förlåt alla som jag trampar på tårna nu, men jag tycker det!) kör man in i ett otroligt landskap med höga berg som fortsätter mot Granada, och på håll ser man till och med Mulhacén, spanska fastlandets högsta topp...  Och de här bergen är fascinerande, men de skrämmer mig lika mycket som bergen i Pyrenéerna gör. Enorma, skrämmande, ogästvänliga, aggressiva… Då var det så fint att köra in på vår landsväg mot Aracena, för ingen annan plats i Spanien tycker jag så mycket om som detta lilla hörn. Landskapet är helt annorlunda mot allt vi sett under resan. Bergen är gröna, det växer stenekar, korkekar, kaktusar och andra torra växter. Man ser ingen odlad mark, utan natur och söta hus. En mycket stor del av Spaniens mark är odlad, och vanligast är att städer och byar omgärdas av odlingslandskap.

Men något störde bilden. När vi körde igenom Sevilla såg vi ett rökmoln i fjärran, brandrök gissade vi, och det stämde. Det brann nära vår kompis Lorens hemby utanför Sevilla. Strax efter att vi upptäckt den rökslingan såg vi något annat. Det upptog så stor plats på himlen att det tog en lång stund innan jag fattade att det också var brandrök, och inte någon märklig dimma eller konstiga moln. Röken kom från vårt håll, såg det ut som. Jag kollade Huelva-tidningens nätupplaga i mobilen, och mycket riktigt, en skogsbrand hade uppstått i Almonaster la Real. Snart uppdaterades nyheterna och det visade sig vara i söder om Almonaster som branden härjade, i närheten av en gruva med farligt sprängmedel. Branden rörde sig snabbt. folk evakuerades och det flögs helikoptrar och flygplan fulla med vatten som kastades över elden. Brandmän och experter på skogsbränder från hela Andalusien var på väg dit.

I Spanien brinner det varje sommar. Det blir extremt torrt och eldningsförbud råder alltid mellan juni och oktober. Här i vårt område regnade det i våras för sista gången, och sedan juni har dagstemperaturen pendlat mellan 34 och 38 grader i skuggan. Jesús är övertygad om att branden är anlagd, eftersom sommarskogsbränderna ofta är det. Många gånger ligger ekonomiska intressen bakom. Enligt Jesús börjar det alltid brinna vid liknande väderförhållande som nu; hög dagstemperatur och samtidigt kraftig vind, och enligt väderprognosen ingen förändring den närmsta tiden.

Ett och ett halvt dygn har gått sedan branden startade. Det stora området med eukalyptusträd har fungerat som effektivt bränsle och den kraftiga blåsten gör att lågorna flyger fram. Branden är nu nästan framme vid Zalamea och Riotinto där vårt sjukhus ligger. Militären har satts in i brandbekämpningen och premiärminister Pedro Sanchez twittrar om branden, som är den värsta i Spanien det här året.

Jag for till utsiktsplatsen mellan Fuenteheridos och Alájar i går kväll. Det var mörkt, klockan närmade sig halv tolv på natten, men här stod en lång rad med förfärade människor och tittade ut över bergen. Det äldre paret som kom fram till staketet strax före mig utbrast samtidigt "Por Dios!" "Joder!" när de såg eldhavet. Här syntes elden alldeles för nära, trots att det var svårt att urskilja lågorna, man såg istället det orangea skenet från elden och flera ställen som flammade upp. Den svarta natthimlen var smutsigt orange. Jag såg på elden bakom bergskammen och påmindes om att den härjar bara några mil ifrån oss.

Glassplitter, läsglädje och en arg granntant

Ibland undrar man ju om man är stendum. Runa har i ett par dagar varit arg och gnällig, nästan slutat äta, sovit dåligt... Varit varm... Inte förrän igår eftermiddag kom vi på att hon kanske är sjuk. En snabb koll med termometern bekräftade det. I natt steg febern ordentligt, och inte ens med febernedsättande kom hon till ro förrän på morgonkanten, så nu är vi ordentligt trötta. Alla utom Disa, som sover sig igenom allt.

Som jag nämnt är det lite tufft med Runa nu, den här åldern då allt farligt som kan hända faktiskt händer. Häromdagen var det blåbären. Det stod ett glas med blåbär i vardagsrummet, och det var Runa nyfiken på. Jag vet inte när det hände, jag hörde inget och varje gång jag kikade in satt Runa stilla och lekte med sina leksaker på filten. Trodde jag. Jag vet inte hur länge hon hade suttit där med blåbären, men när jag gick in till henne tittade hon upp från filten, alldeles blålila i ansiktet, runt munnen framförallt, och på armarna och händerna. Runt omkring henne låg glassplitter, och hon knep hårt om en stor glasskärva som hade satt sig fast i tumvecket, upptäckte jag när jag skulle ta bort den. Otroligt nog visade det sig att ungen inte var skadad alls, inte en skråma kunde jag se på henne när all blåbärssaft var borttvättad. Däremot slog hon sig medan vi borstade upp glaset, för på ett ögonblick hade hon klättrat upp på en pall och ramlat ner på stengolvet. Den är hemsk, den här perioden!

Disa råkade ut för en arg dam på gatan. Efter en och en halv timmes promenad i stan var vi tillbaka på vår gata, jag gick före med barnvagnen, slappnade av efter att ha varit på spänn varje sekund för att Disa inte skulle hamna framför en bil, hålla avstånd till folk, inte doppa sig helt i fontänerna och så vidare. Jag trodde att jag hade Disa bakom mig, men så var det inte utan hon hade stannat till utanför ett hus på vår gata där hon drog bort ett långt stycke vit plast som hade suttit uppklistrat på väggen. Just då kom damen i huset hem, hon skulle köra upp på uppfarten där hon upptäckte Disa med plaststycket i handen och gav henne en utskällning. Jag vände tillbaka, sa till Disa också, försökte mjuka upp damen, erbjöd mig att klistra upp plastbiten men hon var lika arg på mig som inte hade uppsyn över mitt barn. Under tiden sprang Disa hem och stängde in sig på sitt rum och grät, stackars liten.


Det händer så mycket i nyheterna. Palmes mördare, gåtan med lilla brittiska Madeleine som verkar lösas efter så många år, och så dubbelmordet i Linköping. Allt på samma vecka. Ni följer ju nyheterna själva, vad ska jag säga om detta? Ingenting, men för er som kan läsa DN måste jag rekommendera ett helt fantastiskt reportage om hur utredarna tog hjälp av en släktforskare för att hitta den man som nu har erkänt att han dödade de två personerna i Linköping. Vilket reportage! Läs, om ni har möjlighet! Läsglädje!

Stranden, Runa, shopping (!)

Hej gänget!

 Nu måste jag uppdatera läget lite! Lite blandat, och jag börjar med det som ligger närmast hjärtat; Runa, som har blivit mammig, och jag har blivit hennes favoritperson. Hon blir så glad över att se mig, har börjat somna tillsammans med mig och vill vara i min famn. Hon har nästan helt slutat krypa, stapplar omkring och säger Gott! Gott! när hon vill ha något att äta. I helgen badade hon i havet. Hon ömsom kröp, ömsom gick ner till vattnet och satte sig så att vågorna plaskade mot hennes goa mage!

Jag hittade en jättestor snäcka gömd i sanden, den väger som en sten.

Jesús ramlade när han och Disa letade krabbor bland de vassa stenarna. Vad han blödde! Han är definitivt den klumpiga av oss. Den som skadar foten som måste gipsas när han plockar svamp, som därefter får blodpropp i benet, faller när han letar krabbor, ramlar och får hjärnskakning, den som cyklar rakt fram eftersom han inte vet hur man svänger på cykeln (fast den gången gick det bra)...

Innan vi åkte hem till Aracena stannade vi till på ett köpcenter i Huelva. Ett rätt mysigt sådant, det är inte en stor byggnad med butiker, utan en ringlande klump med butiker som man går in i, utifrån så att säga. Jag är ingen vän av köpcenter, Jesús ännu mindre, men till och med han tyckte att det var roligt en stund, bara för att se att något så vanligt fungerar igen. Visserligen är det obligatoriskt att bära ansiktsmask, och i varenda butik måste man desinficera händerna när man går in, men ändå. Viktigast var sommarkläder till Disa, sedan är det ju lite småplock som behövs också. En del affärer hade lååånga köer vid ingången, eftersom det inte får vara så många inne samtidigt. Vi åt hamburgare på ett ställe, hälften av borden hade tagits bort och personalen gick hela tiden och desinficerade borden och möblerna.

Vi blev shoppinggalna. Eller nej, det är väl att ta i. Men om det inte hade varit för den trevliga känslan av att livet var nästan som vanligt igen, hade Disa nog inte fått en godismaskin, en enorm, blå slush puppie i långt kurvigt glas, läppbalsam i form av en enhörning, jag hade inte köpt tre blommiga  anteckningsböcker som jag egentligen inte behöver...

Jesús gick och stirrade på folks ansiktsmasker och konstaterade att de allra flesta hade en spansk flagga på sin mask. Eller armband med flaggans färger. Eller spansk flagga någon annanstans på kläderna. Han blir så provocerad, ser det som en rasistsymbol. Jag la inte märke till det, men vet att jag hade reagerat om jag plötsligt kom till Sverige och alla bar svenska flaggor, för att visa... Ja, vad är det man vill visa med den symbolen?



Carin Osvaldsson har skrivit en mycket bra krönika om hur hon har upplevt karantäntiden, ensam hemma med sexårige sonen, hjälpa honom med skolarbetet 4-5 timmar om dagen samtidigt som hon själv skulle jobba heltid och ta hand om huset och matlagningen. En omöjlig ekvation.

Jag läser intresserat var svenskar kan resa från Sverige. Stannar till vid en formulering, någon om att oväntat nog kan både italienare och spanjorer resa till vilket-land-det-nu-var, men inte svenskar. Det tycker jag inte är förvånande. Sverige är väl mitt i pandemin just nu, medan smittan nästan har avstannat i Spanien. Något enstaka dödsfall, få nya smittfall, trots nyöppnandet av samhället.


Jag börjar snart jobba heltid, sommarvikariat, vilket känns tufft, men 1 juli går Jesús på semester så då kommer det att gå lättare, då är han med barnen hela dagarna.

Tandläkarskräck och valium

Min tandläkarskräck började när jag var liten. Eftersom jag inte gillade att gå till tandläkaren bestämde sig min tandläkare för att lura mig när en tand skulle dras. Hon sa inget om det, sa bara att vi skulle prova en bedövningskräm. Hon strök på tjockt med kräm på en sådan där mjuk rulle och höll den en lång stund mot tandköttet. Sedan sa hon att hon skulle känna där om det var bedövat. Gör det här ont? Gör det här ont? frågade hon gång på gång, nä, nä, ja, ja, JA! för med ett ryck drog hon tanden och den smärtan... Och sedan dess har den där lilla vassa grejen som man undersöks med fått mig kallsvettig och tårögd, och så var det den där nålfobin (jodå, sprutor är också jobbiga, inte bara blodprov), och så gick det ett antal år utan tandläkarbesök. Och nu gick en bit av en tand av så det var bara att gå.

Vi har en tandläkarmottagning precis vid det gamla tvättstället, dit gick jag. Fick tid för undersökning dagen därpå, alltså idag, och det var en upplevelse, kan man säga. Man måste ha munskydd på sig hela tiden när det är möjligt. Fast det var en parentes. Den här tandläkarmottagningen har en massa konstiga apparater. Jag fick stå i en maskin och bita i något medan en apparat snurrade runt huvudet och tog en bild. det var vanliga bilder, sedan spärrades läppar och kinder ut och bilder togs av tänderna framifrån. Till och med en porträttbild av mig togs!

I alla fall, imorgon ska jag tillbaka för att få min stackars tand omhändertagen. Förhoppningsvis går den att rädda. Jag chansade och frågade om det går att få lugnande, för den där sprutan blir jobbig, det vet jag. Och strax därefter hade jag ett recept på en tablett valium i handen. Jag har aldrig tagit valium, tror jag. Någon slags tablett fick jag visserligen när jag fick injektioner i ögat.... Är inte det rätt starkt? Det är nog bäst att få undan så mycket jobb som möjligt innan jag tar den där tabletten, för efteråt kanske det blir svårt att jobba...?


Eller vänta... Jag sökte på nätet. Effekt av valium. En person undrade det i en tråd, hade visst tagit fyra gånger min utskrivna dos för att dämpa ångest vid föredrag i skolan, och kände sig inte annorlunda alls utan hade samma ångestfyllda självmordstankar... Varför kollade jag... Tänk om den där tabletten inte hjälper alls? Tack och lov att jag bara behöver inför en injektion i munnen. Det finns folk som har det tufft på riktigt.

40 000 butiker och restauranger i konkurs

Den där känslan av att Spanien är på väg rakt in i en katastrof är inte längre bara en känsla, nu börjar det komma siffror på det också (El Público). I dag får butiker och restauranger öppna igen, i de regioner som är i fas 1. Men nästan 40 000 företag kommer inte att öppna mer, för de har inte klarat sig igenom två månaders nedstängning, utan gått i konkurs. 21 000 butiker, 17 000 barer och restauranger och så diverse andra småföretag. 98 % av de som ansökt om konkurs är småföretagare. 40 000, det är en svindlande siffra!

På något sätt känns det provocerande att läsa rubriker i svenska dagstidningar om hur det går utför för Tyskland och Kina som börjat öppna upp, hur smittspridningen återigen tar fart. Det känns provocerande, för jag läser det som att de gör fel när de öppnar upp samhället på nytt, eller har gjort något fel, öppnat för tidigt kanske. Egen tolkning förstås. Men det går ju inte att stänga ner ett samhälle hur länge som helst! Vad är alternativet? Två månaders nedstängning, då de flesta är utan inkomst... Apropå inkomster så inför Spanien nu i maj en slags medborgarlön, en basinkomst för de fattigaste familjerna. Kravet är inkomster på max 200 euro per person, eller 450 euro per familj. Jag är så glad att vänsterpartiet Podemos ingår i regeringen.

Vårt projekt Rädda Aracenas Barer och Butiker påbörjades förra helgen, när vi beställde hem friterad fisk. Idag när butikerna öppnade for jag iväg till den lilla hörnbutiken med den gamle mannen, hans fru och diskmaskinerna, där vi köpte diskmaskin för drygt ett år sedan. Sonen körde sedan hem den och kopplade in den, flyttade på kylskåpet dessutom, vilken service! Det var en parentes, för detta handlar om att den djupt hatade brödrosten ska ut! Nu! Så jag köpte en ny! Ingen enkel, klassisk brödrost, vilket kanske hade varit smidigt. Vi har aldrig haft en sådan, tidigare rostade vi bröd i en smörgåsgrill. Men nu blev det en grillplatta med "lock", för att utnyttja apparaten till varma smörgåsar, som är populär middagsmat här hemma. Jag tänker mig att det går att rosta bröd i grillen också. Milagros brukade göra det... Det var ett långt stycke om brödrostar. Men det jag skulle komma till var: vi måste handla allt vi kan lokalt. Småbutikerna är helt beroende av att vi handlar där. Ja, det vet ni ju. Det låter som en uppfostringsblogg, det här. Men handla lokalt, det som går, ni som kan.

Sedan åkte jag vidare till apoteket och fick min allergimedicin, så nu kan jag ge mig ut och gå igen! På dörren satt en lapp med att ansiktsmask var obligatoriskt för att gå in, och jag drog fram den jag hade i fickan.

Efter detta - mataffären. Vår nya strategi för att få i Disa något att äta, hon som haft problem med maten sedan hon föddes, är att ha framme en massa nyttiga småplock som hon kan gå och ta av när hon blir sugen. För vi vet nu, sedan något år tillbaka, att hon känner hunger. Det finns ingen mat hon direkt gillar, och hon äter minimalt vid måltiderna, men vi tänker att hon får i sig tillräckligt om hon, förutom de minimala portionerna, går och tar sig själv av små ostar, korvar, yoghurt, blåbär och bröd när hon vill. Kanske småätande är lösningen med henne? Vi testar nu ett tag så får vi se. Så kan vi släppa pressen vid måltiderna också. I mataffären som jag gick till finns roliga småplock, så det blev en annorlunda handling.

Jag såg att järnaffären har öppet igen. I morgon tar jag en sväng dit och köper såjord, växtnäring och fler stora krukor. Måste passa på, innan samhället stängs ner en gång till. Jag litar inte för ett ögonblick på den här nya friheten.

Det var ganska mycket folk på stan. Mycket och mycket förresten, det är aldrig några folksamlingar precis här i Aracena… Men förändringen märktes.


Det står fullständigt klart att smittspridningen kommer att öka. Medan Sveriges taktik handlar om att lära folk hur man ska göra för att undvika smitta och att sprida smittan vidare, stavas taktiken i Spanien Regler. Vad kan man bli bötfälld för - vad är tillåtet? Om det är tillåtet att gå ut och träffa tio vänner och släktingar, ja då gör man det. Här är det inte samma tryck på att stanna hemma vid symtom och hålla avstånd, som i Sverige. Däremot har vi det sociala trycket att bära ansiktsmask. Ett av Jesús syskon ska tillsammans med familjen hälsa på Jesús pappa idag, nu när man äntligen får. Jag tänker att det är visserligen tillåtet, men kanske inte någon bra idé? Inte hemma i hans lilla lägenhet i alla fall.

Jag tror som sagt att när som helst tar de den här nyvunna friheten ifrån oss, så det gäller att passa på och göra så mycket som möjligt innan vi stängs in igen. Köpa såjord, sommarklänningar till barnen, "brödrost" och filter till kannan med kranvatten (för att filtrera bort en del av den stora mängden kalk). Ha picknick (när det slutar regna). Åka till stranden! Till helgen tar vi bilen mot kusten, det ska bli fint att åka iväg! Vi ska fylla hinkar med sand till sandlådan som vi inte har än, men som vi ska skaffa. För när den väl kommer kanske vi inte får åka till stranden något mer.

Funkar sandstrandsand bra till en sandlåda, förresten?

Femtioförsta dagen i karantän - uteplats och svenska fröpåsar

Den här dagen kom det äntligen post igen, efter tom brevlåda i flera veckor. Och posten var efterlängtad: ett vadderat kuvert med fröpåsar från Sverige!

När vi flyttade in i huset var pation det fulaste jag sett av uteplatser. En fyrkant med en vit husvägg mittemot, gallerstängsel till höger och vänster, vilket gjorde att vi tittade rätt i mot radhusgrannarnas uteplatser. Stenplattor på marken. Jag som hade önskat en trädgård var besviken, men det var det bästa tillgängliga huset att hyra. Och en uteplats är ändå en uteplats. Har man bott i lägenhet utan balkong innan uppskattar man den uteplats man får.

Vi köpte kvistar på rulle och täckte för gallerstängslen och fick lite avskildhet. Ägarnas plastbord fällde färg, liksom stolarna, så dem använde vi inte mycket. Bordet fick bli plats för växterna. Växter ja, jag planterade växter. En del klarade sig i den starka, heta sommarsolen, många dog. Tomater, till exempel, klarar inte av när det är för hett.

Pation har fått, tja, finnas till som delvis skräp- och förvaringsplats, men tack vare karantäntillvaron börjar vi nu få i ordning den. Visserligen är det fortfarande en massa skräp där, ett trasigt tvättställ, en trasig stol, ett trasigt parasoll, och det måste ligga kvar tills kommunen börjar köra och hämta stora föremål som ska slängas igen. Men vi har nu trädgårdsbord, har bestämt att skaffa sandlåda och ska köpa en liten barnpool. Och så är det mina växter. Japp, det är mitt område. Det finns växter av olika slag, allt i krukor förstås, på grund av det trista stengolvet. Men här finns vinbär, hallon, jordgubbar, krusbär, rosor, citronträd, suckulenter, en ají från frön som vi fick i Bolivia, gräslök och lite annat, och så har jag sått dill, timjan, basilika, mejram, ärtor, pumpa, gurka, körsbärstomat och vattenmelon. Fast vattenmelonskotten tror jag att en fågel kom och drog upp. Ett par rädisor som började gro har jag stoppat ner i jorden också, och i den stora jordgubbskrukan växer något mystiskt, det måste ha varit Disa som pillat ner några frön… Undrar vad det kan vara?

Varje dag går jag ut och tittar till mina växter, Runa bär jag på armen på morgonrundan och hon brukar känna på dillen och vinbärsbusken med sina små händer.

Eftersom vi kommer att vara hemma så mycket i sommar kör jag vidare med sådden, vi kommer att ju att kunna vattna och inte ta död på växterna. Så jag beställde lite fröer från Sverige, fröer till sådant som jag inte får tag i här: rabarber, fläder, smultron och svenska jordgubbar till exempel. Djungelgurka blir det också, och ännu mer körsbärstomater. Pelargoner. Vad roligt det är!

Förmodligen är de flesta av er som läser bättre än jag på sådant här, så har ni tips, kom med dem bara. Jag har just nu ingen aning om ifall jag borde beskära min ají som ser rätt trasslig ut, eller hur jag ska göra för att smultron och rabarber ska börja växa. Det finns instruktioner på påsarna, men hur går det i ett sådant här varmt klimat? Sår man förresten fröer ett och ett, eller i små grupper eller många tillsammans? Jag vräkte på med en massa frön i dillkrukorna, men dillen kanske skulle må bättre av att det växte några enstaka dillkvistar än massor tillsammans? Ja, det visar sig!

Fyrtiofemte dagen i karantän - utebad, 51 smittade och "det nya normala"

Att gå till ekoaffären och hämta veckans grönsaker var en utmärkt anledning till att få med båda barnen ut. Vi stannade till vid de gamla tvättställen precis nedanför det lilla torget med apelsinträden. Doften av apelsinblommor fanns i luften och det var härligt att vara ute! Disa balanserade runt vattnet och jag satte Runa i ett av tvättställen och tänkte på förr i tiden, när kvinnorna samlades här för att tvätta familjens tvätt och umgås.

På ditvägen lyckades jag förhindra att Disa blötte ner sig, men när vi stannade till här på hemvägen också sa jag inget när hon först doppade fötterna, sedan benen, jag försökte bara förhindra att hon doppade sig helt och hållet, för det skulle bli kallt att gå hem annars. Vattnet i sig är rätt kallt, det kommer direkt från grottsystemet under borgen. Den här ungen älskar att bada! Älskar! Orädd är hon också, det var helt nödvändigt att jag lärde henne simma förra sommaren, eftersom hon inte var ett dugg rädd för att hoppa i på djupt vatten.

Vi träffade Cristina, som stod och pratade på behörigt avstånd, och det var så svårt att hindra Disa att gå fram till Cristina, som hon känner väl. Och Pilar mötte vi också, och hennes lille pojke vaknade i bärselen när vi pratade. Och ständigt detta tjat på Disa; gå inte nära, du får inte gå nära någon, stanna här...

Nu finns statistik igen. Det verkar inte ha avlidit fler i Aracena än de två eller tre på äldreboendet för en månad sedan, men 51 har testats positivt för viruset, och det är många fler än Jesús hade räknat med. Han hade visst stannat i tanken på att det inte är fler än omkring 15, trots att man begriper att dessa 15 har fört smittan vidare under månaden som gått, trots karantänen. Åtminstone till familjemedlemmarna. Hur många som är smittade egentligen vet ingen, eftersom det görs mycket få tester. Jesús blev i alla fall ganska sänkt av vetskapen om de 51 smittade, och han förstår nu att det kommer att dröja länge innan han får träffa sin pappa igen.

Vi vet nu säkert att alla kommer att få gå ut från och med lördag. Man kan motionera ensam, eller gå ut på promenad med dem man bor tillsammans med. Regeringen har också beslutat om en avtrappning av karantänen i fyra steg, vilket ska göras under 6-8 veckor. Om två månader ska det "nya normaltillståndet" vara igång. Läs gärna Sydkustens artikel på svenska, eller El País artikel på spanska.

Det fyra stegen i korthet:
Fas 0 (har redan inletts): Barnen får komma ut, vuxna får gå ut och motionera ensamma eller promenera med de andra som man bor med. Vissa affärsverksamheter kan öppna, till exempel restauranger med mat för avhämtning.

Fas 1: Småbutiker får öppna, hotell får öppna med max 30 % beläggning, restauranger får öppna uteserveringar med 30 % kapacitet, och kyrkorna får öppna igen, även där med max 30 % av det möjliga besökarantalet. Marknader kan öppna och man kan få träffa andra människor igen. Allt under restriktioner förstås.

Fas 2: Biografer, teatrar och kyrkor får öppna (max 50% av möjlig kapacitet), inomhusevenemang med max 50 personer, utomhusevenemang med max 400 (sittande) personer, restauranger med 30 % av sin kapacitet och med bordsservering, jakt och fiske kan återupptas. Köpcentrum kan öppna med restriktioner, och man kan få lov att gifta sig och hålla bröllopsfest med ett visst antal gäster

Fas 3: Butiker får inrymma 50 % av sin kapacitet, allmänheten får röra sig friare och restauranger får inrymma fler gäster. Fortfarande gäller det att avstånd ska hållas till andra människor. Stränderna öppnas, tjurfäktning återupptas och diskotek och nattliga barer med få besökare.

Senast den 29 juni ska Spanien ha avslutat fas 3 och "det nya normaltillståndet" påbörjas och kommer att gälla fram till dess att det finns ett vaccin.

Tionde dagen i karantän - den efterlängade promenaden till apoteket!

- Du kommer att bli stoppad av polisen, sa Jesús som tyckte att jag var tokig. Han tyckte inte att jag såg ut som någon som bara skulle gå till apoteket, med kameraväskan, vandringskorna och solglasögonen. Men stunden var inne för min efterlängtade promenad, som jag sett fram emot i sex dagar, och jag skulle ta vara på den till max!

Det var lite kyligt i luften men solen värmde. Jag stanande till och tittade på getterna och hästen och trodde varenda gång jag hörde en bil att det var polisen och att de skulle kontrollera om jag hade ett giltigt skäl att vara utanför huset. Jag vågade knappt ta upp kameran innan jag hade apotekspåsen i handen.

Det var folktomt på gatorna, jag mötte bara en man som klippte vägkanterna när jag gick till apoteket. Där inne höll personalen sig gömd tills jag hade plockat åt mig det jag behövde och skulle betala. Det hade staplats stora plastlådor framför disken för att ingen skulle komma nära. Apotekaren bar ett stort visir i plexiglas för ansiktet, och när jag frågade om när receptet tillåter mig att köpa ett nytt paket insulin, svarade hon "Det får du veta när du har flyttat på dig" med anledning att jag just då sträckte mig mot disken för att ta tillbaka mitt sjukvårdskort som hon lagt där.

Jesús hade väl trott att jag skulle gå hem efter detta, men det tänkte jag verkligen inte, nu när jag hade sluppit ut ur karantänen! Jag gick vidare på folktomma gator bort till mataffären som säljer min favoritchoklad. Det är inte närmsta butiken, och jag borde väl inte ha gått, men jag behövde röra mig nu när jag hade möjlighet! Där hindrade en vakt mig från att komma in. det var redan tio kunder inne i butiken och ingen fick gå in förrän någon annan hade gått ut. Det tog tid, och till slut var vi sex personer som stod ute och väntade. Flera bar munskydd. Och även här måste man ta på sig engångshandskar för att få handla.

Nu vågade jag ta upp kameran, med både apotekspåse och matkasse som försvar om någon skulle ifrågasätta att jag var ute, så jag visar lite av vägen tillbaka. Borgen och kyrkan, på första bilden i inlägget, syns överallt, var man än står i staden, berget är så grönt just nu, men det dröjer inte länge innan det blir varmt och gräset vissnar.

Jag gick förbi en öde busstation, och en lika öde vårdcentral. Den håller alltså stängt, bara akutmottagningen är öppen, i övrigt får man ett telefonsamtal av sin läkare när man bokar tid. Ambulansen stod redo utanför, som vanligt, men inga människor syntes till. Bakom vårdcentralen syns berget.

Jag njöt av hemvägen! På ena sidan ligger berget med borgen och bostäderna, på andra sidan är landsbygden. Där den lilla svarta bilen syns, där delar vägen sig. Man kan antingen gå rakt fram, så är man strax framme vid musikskolan, Runas dagis och centrum, eller så går man ner för backen där eucalyptusträden växer, så ser man padelplanen, gymmet och bortanför det vårt bostadsområde. Vi bor precis i början av det, så vi har nära till både getter och hästar.

Eucalyptusen. Här vill jag alltid ta av, istället för att gå raka vägen hem...

Man kan som sagt titta rakt fram, eller på allt det vackra till vänster:

Eller sätta sig på en bänk vid olivträden intill vägen, strax efter gymmet.

När jag kom hem hade Jesús gjort en potatistortilla, och sedan hade jag sådan energi från utevistelsen att Disa och jag satte igång att göra läppglans (hennes födelsedagspresent när Runa fyllde år), sedan satte vi oss i pation och sydde, målade och lyssnade på musik.

Vargen gjorde oss sällskap, och efter en stund kom även store katten Disco, som länge varit så rädd för oss att jag trott att han har varit gatukatt. Tills häromdagen, när jag stoppade näsan i pälsen på honom och kände att han luktade parfym... Obs, Vargen på bilden.

Runa och Jesús anslöt efter sin siesta, Jesús lagade kronärtskocka, jag gjorde vitlöksbröd och stuvade makaroner (till barnen) och Runa åt med gaffel för första gången!


Det var vår hemmadag det. Spanien då? Nästan 40 000 smittade, och ungefär 2 700 döda. Regeringschef Pedro Sanchez har både mor och svärmor som vårdas för Covid-19. Nu har även de flesta av Ikeas spanska personal fått gå genom tillfällig uppsägning tills krisen är över och butikerna kan öppna igen. Det är tungt för många som inte längre har jobb, men det som kommer före allt annat är tragedierna på ålderdomshemmen. När smittan väl har fått fäste dör de gamla, en efter en, fullkomligt ensamma. Det blir personalbrist, det berättas om ett hem i provinsen Cadiz där borgmästaren och flera från kommunen gick in och arbetade eftersom 20 av de anställda var hemma och smittade med viruset. På andra håll har staten tagit över privata ålderdomshem, och det har varit flera fall där militären har gått in för att sanera, och mötts av döda och döende gamla människor, de som har lämnats kvar efter att personalen flytt eller tvingats stanna hemma i karantän. Tragiken i detta är svår att ta in.

Här hemma oroar vi oss båda för Jesús pappa, som inte verkar ta risken att bli smittad på allvar. På något sätt tror han att smittan inte finns i Sevilla, samtidigt som 13 har avlidit av covid-19 i staden...

Bagarpoeten

Trots att jag har känt Goretti i över ett år var det först för ett par månader sedan, mellan grillunch och efterrätt med henne och ungarna, som jag fick veta att hon är brödombud för bagarpoeten.

Jag har ju nämnt att det här är ett speciellt hörn av Spanien att bo på. Dels finns traditionellt byfolk, dels finns de som söker en alternativ livsstil, med egenodlad mat, miljövänligt leverne, respekt för naturen. Folk från hela Spanien, och andra länder, söker det här i Sierra de Aracena. I deras spår följer roliga marknader, annorlunda musik- och kulturupplevelser, manifestationer och kreativt småföretagande. Vi prenumererar redan på de ekologiska grönsakslådorna från Las Chinas varje tisdag, nu fick vi alltså höra talas om bagaren i Galaroza som bakar ekologiskt bröd.

Man blir medlem i en Whats App-grupp, och får en gång i veckan en lista på de bröd som erbjuds. Det är olika slags brödbullar samt veckans specialbröd i form av en enkiloslimpa. Eller ja, det är ju inte bara en lista...

"Välkomna till Olympos, ni dödliga brödätare! Zeus, irriterad och hungrig, befallde att de skulle ge honom något gott och värdigt att äta. Guden Pan, ja, ni förstår vad han föreslog, och just det... Dag och natt arbetades det med brödet i verkstaden, ett utsökt bröd av…"

"Glad sista sommarvecka, vänner av bröd och skog! För att fira fullmånen föreslår vi ett fruktigt bröd med en utsökt blandning av randiga Rufino-äpplen och svarta fikon, som blandats med en härlig deg på  fullkornsmjöl och spelt..."

"Trevlig vecka önskar jag alla! Jag skriver nu redan på måndagen, för veckans bröd är värt det. Det är värt att ni får tid till att fundera på om ni vill ha ett, eller...två eller tre.Vi återgår till en höstklassiker; Nöt- och russinbrödet. Det behöver egentligen ingen närmare beskrivning, det är vad det är. Surdeg av råg och…"

Och så fortsätter det i samma stil, där veckans bröd, samt de vanliga (alla ekologiska) presenteras. En del meddelanden är så fint utformade att den hemlige bagaren, som vi inte vet vem det är, numera går under namnet bagarpoeten här hemma.


Nu besöker vi Gorettis klädbutik varje fredag för att hämta veckans bröd. Där, i en korg bakom disken, ligger alla bröd i papperspåsar med beställarens namn på.

Vi har ganska många att hämta ut, för Jesús tar med en leverans till Sevilla på fredagskvällarna när han åker dit och repar med gruppen. José Alberto och Loren smakade på ett fänkålsbröd senast de var här och beställer en limpa varje vecka. Sedan ville en av deras kompisar också ha. Samma vecka ville trummisen i Jesús grupp beställa ett bröd, och den här veckan även sångaren och gitarristen. Förra veckan hade bagaren lagt alla "våra" bröd tillsammans i en stor mjölsäck.

Mycket bröd blir det! Roligt! Det är så förfärligt ont om jobb, så folk måste skapa sina egna. Och det är fint när det funkar!

Hemma efter Sverigeresa

Så kom vi hem, sent på lördagskvällen. Båda tjejerna sov i bilen och vi bar upp dem till stora sängen. Det var så skönt att komma hem efter drygt två veckor i Sverige. Vargens kompis kom genast in från grannhuset för att leta efter honom, gick från rum till rum utan att förstå varför inte Vargen var hemma när vi var det (Vargen kom dagen därpå). Jag gick också från rum till rum och var så glad över att vara hemma, och tänkte, att vi har det riktigt mysigt här ändå. Trots klädhögar, röra och husägarnas möbler som inte får plats. Jag sov bättre i vår knakande säng än jag gjort på flera veckor, och mindes avbrutna drömmar varenda gång Runa väckte mig för att amma.

Söndagen var lika glad. Vi började med att åka till Miguels ekologiska odling, varifrån vi får våra grönsakslådor som vi prenumererar på, för att köpa tomater. Äntligen är tomatsäsongen här, och Miguel har överskott på tomater.

Vi åkte igenom dessa hemtrakter, kommenterade baren i Galaroza, häststället där jag skulle vilja lära mig rida tillsammans med Disa (men nu får vi inte in fler aktiviteter såvida vi inte slutar jobba) och kom fram till lilla mysiga Las Chinas, där odlingen finns. Där vid bäcken stod en husbil parkerad, vilket vi så klart kommenterade eftersom vi gärna skulle vilja ha en, det ligger lite i framtidsplanerna så att säga, och Jesús sa bestämt att den husbilen tillhör säkert den belgiske barnmorskan som bor här i byn. 30 sekunder senare ser vi den belgiske barnmorskan stå utanför sitt vita, fina byhus med blommor under fönstren, pratandes med ett par kompisar. Han kommer genast och hälsar med världens leende, hängandes genom bilrutan halvvägs in i bilen. Denne man är en sol, jag har aldrig varit med om maken till glädjespridare, glad energispridare, alla blir uppåt efter ett möte med honom. I alla fall, samma dag hade han gjort sitt sista pass på sjukhuset och hade nu semester,. I slutet av veckan ska han och familjen åka till Skottland i sin nyköpta, begagnade husbil, hade vi sett den? Kunde vi förresten be Miguel att plocka ihop en låda grönsaker som han kunde hämta senare?

Miguel var upptagen med en annan kund, vi gick och tittade på odlingarna, jättestora zucchinier, vattenmeloner och gissade växter till blasten som stack upp ur jorden medan vi väntade. Sedan plockade Miguel ihop närmare fyra kilo tomater åt oss. Hälften var enorma, mjukmogna som ska bli gazpacho, sedan köpte vi Corazon de toro (tjurhjärtan) och små margaritas-tomater, lök, gurka, grön stekpaprika och en liten melon som doftade ljuvligt sött.

Till lunch blev det pasta med refrito (mjukstekt lök, paprika, vitlök i olivolja samt väl mogna tomater som får koka med tills det blir en sås), och det blev så gott att Jesús jämförde oss med Julia Roberts. Ja, internt skämt. Vi såg en gång Julia Roberts i filmen Eat Pray Love där hon i en scen får in en tallrik pasta på en italiensk restaurang, stirrar på den enkla, fula rätten och sedan börjar äta. Vi trodde att hon blev besviken över maten hon fick, men gissar nu att hon njöt. Eller ja, det är svårt att avgöra vad hon kände för maten. Jaja. Det blev en tallrik skivade småtomater med salt också. Så goda!

På eftermiddagen fick jag äntligen egentid med Disa. Så efterlängtat. Vi gjorde ischokladbitar med saker som hon fick i födelsedagspresent av en kusin, och bakade hallongrottor. Sedan kom vår kompis Goretti med sina barn som är i samma ålder som Disa, och de lekte och vi pratade och sedan provade vi hallongrottorna och åt upp nästan allihop, för det var bland det godaste jag har bakat! De hade med sig Vargen, som har varit hos dem medan vi varit i Sverige, och det dröjde inte länge innan han och kompisen fann varandra och sedan var de tillsammans resten av kvällen.

Hon är så förbaskat snäll, Goretti, och det är alltid roligt att träffa henne.

Det är så roligt att vara hemma igen! Vi är lediga ett par veckor till, det blir feria i Fuenteheridos, feria i Aracena, renässansmusikfestival i kyrkan på berget, och kanske åker vi iväg någonstans. Och sedan börjar jobb och skola och vanlig vardag och höst, som jag ser fram emot också! Det är så roligt att bo här!

La Familia Katastrof - eller Den misslyckade stjärnturen

- La familia Katastrof. det är vi, sa jag när jag hade stängt bildörren om oss och ingen kunde höra.
- När jag stöter på guiderna i mataffären kommer jag att känna mig... obekväm, fortsatte jag.
Ja, tyvärr bor guiderna på en liten gata strax intill vår, de har ännu närmare än vi till vårt lokala snabbköp där man springer på alla bekanta i byn.

Att Jesús bad dem köra efter oss i sin minibuss hem mitt i natten, eftersom vi möjligtvis skulle få bensinstopp då vi inte hunnit tanka på vägen dit, var bara kulmen på allt som hänt.

Men vi börjar i Sevilla. På fredagskvällen var det kusin Elisas födelsedagskalas. Alla nära släktingar och kusiner och skolkompisar var inbjudna, vi var på en bar med en bra lekplats intill. Perfekt. Efter kalaset gick närmsta släkten till en bar i närheten, för att äta trodde vi, klockan var ju ändå 23 och alla var hungriga på middag, men Jesús pappa ville bara ta med oss till sitt stammisställe för att vi skulle hälsa på hans kompisar, och där fanns ingen mat så dags. Ägaren gjorde svärfar en tjänst och friterade fisk åt oss, men långt ifrån tillräckligt. Det blev sent.

Nästa dag skulle jag gå på stan med Runa och köpa sommarkläder till båda barnen, Jesús och Disa stämde träff med Disas jämnåriga syssling och hennes familj, och sedan åt vi alla paella hos Jesús pappa och spelade spansk Fia med knuff, och som de förståndiga vuxna vi är bröt Jesús och jag upp mitt i spelet, för vi skulle på stjärnvandring på kvällen och ville komma i god tid. Men det är så svårt att komma iväg med två barn. Bebisen bajsar och äter och skriker och den stora behöver hjälp med skor och alla ska på toa och väskan ska packas klart och sängarna bäddas och leksaker plockas undan, och sjutton, vi skulle ju ha med oss mackor på stjärnvandringen, hur ska vi fixa det? Vi delade på oss, Disa och jag gick för att köpa matsäck medan Jesús tog med Runa och väskan till bilen. Första mackstället var stängt, andra också, på tredje köpte vi en påse brödbullar, skinka, tonfisk-empanada och kex och sprang mot bilen, för nu var det verkligen sent.

Hur skulle vi göra? Var det möjligt att hinna fram till klockan 21? Jesús tyckte att vi skulle köra direkt istället för att stanna till hemma och hämta varma tröjor, men jag vägrade gå på nattur i sandaler och linne (i Sevilla var det hett!), och Disa kunde inte gå i tunn ärmlös sommarklänning. Han kanske kunde ringa och, tja, ställa in vår medverkan? Fast tänk om det bara var vi och en familj till, de hade ju förvarnat om att de skulle ställa in vid för få deltagare... Nähä, telefonen var urladdad, vi måste hem och hämta laddare.

Bensinmätaren varnade för att bensinen höll på att ta slut, men det fanns ingen tid för att stanna och tanka.

Vi flög in för att hämta tröjor till allihop, mössan med ficklampan samt plastfolie att slå in smörgåsar i. Ut igen, tjejerna fortsatte att sova i baksätet. Bilen, som hade räknat ner ända sedan Sevilla hur lite bensin vi hade kvar, sa nu att vi hade bensin till 70 kilometer innan den skulle ta slut. Vi visste inte hur långt det är mellan Aracena och Santa Ana, så vi chansade och åkte. Jesús ringde ena guiden och undrade om vi skulle hinna, vi skulle bli fem minuter sena.

Jesús vägrade göra iordning smörgåsarna eftersom vi åkte åksjukevägen förbi Linares, den med de förfärliga kurvorna, eftersom den är kortast. Han tyckte att vi kunde göra smörgåsar när vi stannade för att äta.

När jag parkerade på torget i Santa Ana stod hela gruppen samlad. Disa blev bryskt väckt, jag drog av henne den tunna klänningen och tog på henne två tröjor, stoppade ner matsäck i ryggsäcken inklusive ett paket skinka. När vi kom till gruppen med två gråtande barn, båda ledsna över att ha blivit väckta, hade guiderna pratat färdigt och det var dags att starta vandringen. Vi kunde betala efteråt, tyckte de.

Detta var en aktivitet i bergen för att prata om planeterna man ser, stjärnhimlen och stjärnbilderna. Så fint, tyckte vi, och så bra för Disa. Lite sent visserligen, men hon skulle ju sova i bilen och bli pigg. Men Disa blev inte pigg. Hon var trött och ville åka hem till sängen och sova. Hon var rädd för ormar, för mörkret och för att någon av oss skulle ramla ner för något stup och göra illa foten, som Jesús gjorde i höstas (utan stup). Disa var alltså inte glad. Jag tog mig an henne, medan Jesús höll sig i rörelse för att Runa inte skulle vakna till för mycket och börja skrika. Det gjorde hon ändå, efter att andra stoppet då guiderna pratat om satteliter och Uranus och visat saker på himlen med en laserpekare. Hon började skrika just som vi skulle gå vidare. Runa var hungrig. Hon skrek hela vägen till nästa stopp högst uppe på berget. Två kvinnor förbarmade sig över Jesús, som var stressad nu, särskilt som hans ficklampa precis lagt av och det snabbt blivit nattmörkt. Jag gick bakom med Disa och försökte hålla hennes mod uppe medan vi kämpade på uppför berget. Disa bar fyra enorma kottar i famnen, vilket inte gjorde saken lättare. Hon var dessutom rädd för att alla de andra skulle gå ifrån oss.

Väl framme ammade jag lilla Runa medan alla andra åt sin matsäck. Disa ville inte äta något, och Jesús var inte på humör för att göra iordning smörgåsar. När Runa ätit klart stoppade Jesús ner henne i bärsjalen och hon somnade snart. Jag högg in på en empanada medan guiderna återigen började prata och visa på stjärnkartorna. Nu hade alla andra ätit färdigt och vi ombads att släcka ficklamporna för att titta på himlen. Jesús blev hungrig, tog den andra empanadan och jag klämde en halv brödbulle i handen på Disa. Vi prasslade störande med pappren medan guiderna pratade.

Alla andra i gruppen frågade intresserat hur stjärnkartorna skulle hållas och tydas, utom vi som var upptagna med att äta, med att hålla Runa sovandes och försöka få tyst på Disa. Vår stjärnkarta hade snabbt stoppats ner i Runas blöj- och ombytspåse. Disa frågade 20 gånger med hög, gnällig röst när vi skulle åka hem och sa lika många gånger att hon var trött och ville sova. Jag åt empanada i helmörker samtidigt som jag försökte lugna och uppehålla Disa, medan alla andra nu koncentrerat lyssnade på historier om stjärnbilderna och letade efter Polstjärnan. Jag försökte då och då hänga med, men ser dåligt i mörkret efter en ögonoperation, och såg bara hälften av stjärnorna som de pratade om.

Något djur prasslade i kolmörkret bakom min rygg där jag satt och jag blev nervös och ställde mig upp. En kort stund därefter upptäckte någon att det var en räv. Den ena guiden tog nattfotografier av deltagarna, med stjärnhimlen bakom, men Disa, jag och Jesús tittade bara på räven som lugnt gick och letade mat medan den hade tio ficklampor riktade mot sig (alla som var klara med fotograferingen tittade på räven), så vi missade fotograferingen, vilket var synd för annars hade jag haft en bild att illustrera det här inlägget med.

Jag fortsatte att försöka uppehålla Disa, visa henne kusten långt borta, fyrens blinkningar, prata om nattdjur, medan alla andra repeterade stjärnbilderna. Sedan var det dags att gå tillbaka. Det var en lättnad.

Som avslutning gick vi och familjen framför oss lite fel och avslutade turen en bra bit ovanför övriga gruppen. Sedan betalade vi, eftersom vi inte hann göra det innan vi gick, och tills slut bad då Jesús att vi skulle göra sällskap med guidernas minibuss eftersom vi möjligtvis skulle drabbas av bensinstopp på vägen tillbaka. På grund av oss fick de åka åksjukevägen med minibussen i nattmörkret, med stupet nedanför, eftersom chansen var större att vår bensin skulle räcka.

Vi klarade oss faktiskt hem, med bensin för 30 kilometer till tillgodo, men när jag bar den sovande Disa upp för trappan fick jag stanna, för jag började skratta så jag skakade åt eländet. Disa vaknade tyvärr av mitt skratt, hon fick sedan gå upp för trappan själv eftersom jag inte kunde bära henne när jag skrattade, och sedan låg jag i hennes säng och skrattade så jag grät istället för att läsa bok för henne och låta henne sova.

Tapas, nötter, orientering och ett efterlängtat möte

Jag har skrivit så lite den senaste tiden att jag inte ens tar med kameran ut längre. Det måste jag ändra på. Det hade varit kul att ha bilder från den här dagen!

Alltså, lördagsplanen var att städa huset och göra måstegrejer för att nästa vecka ska börja lugnt. Vi skulle bara ut i skogen och plocka kottar och pinnar först, att ha att tända brasan med. Och tja, varför inte ta en utelunch? Den där lilla restaurangen i Galaroza, till exempel, den som är så trevlig.

Vi kom tidigt och ägaren häpnade över hur stor Disa blivit, och undrade varför Jesús hade kryckor. Jag häpnade över att han kom ihåg oss, vi har nog inte ätit där på ett år åtminstone. Jättegott och kul och billigt, ett väldigt bra besök helt enkelt! Ensaladilla, patatas bravas, croquetas, bläckfisk, kött med svampsås, glass till efterätt... Oj, vad mätta vi blev!

Jesús hade ingen lust att åka någon annanstans än hem och sova siesta efter det, men vi svängde in i Fuenteheridos i alla fall. Kottar behövdes, och jag skulle köpa valnötter från trakten.

Vilken otrolig folksamling vi möttes av! Vad var på gång? Vi fattade snart att den orienteringstävling som Disa och jag eventuellt skulle var med i hade lockat mängder av folk, och de spenderade hela dagen i Fuenteheridos. Det var fortfarande två timmar kvar till start, och folk samlades runt den enorma paellapannan för att äta lunch. Jesús blev ideligen stoppad av lärarkollegor och föräldrar och ungar som undrade när han skulle komma tillbaka till skolan. Han jobbar ju i Fuenteheridos det här året.

Även jag kände några stycken, den goa punkmamman som hade campingrestaurangen, till exempel, och jag pratade lite med Jesús ena chef, vars hund Vargen försökte döda häromdagen. Men det var en speciell person som jag spanade efter... Någon som Jesús pratat om sedan början av läsåret, en som jag inte trodde att jag skulle få träffa igen. Det är den fantastiske barnmorskan som var med när Disa föddes. Otroligt nog har även han flyttat hit till bergen, precis som vi, och ett av hans barn går i Jesús klass. Och tänk, han VAR där! Lite gråare, mer skägg, men samma ögon...
(Jag skrev om honom här och här.)

Men jag ska inte gå in på det mötet nu (men det var väldigt roligt att få träffa honom igen). Disa och jag var med i orienteringstävlingen, i familjeklassen. Det är så ovanligt med orientering i Spanien att ingen vet vad det är, men just här i bergen finns otroligt nog en orienteringsklubb. Och att jag, en svensk från Orienteringslandet Sverige var med, väckte uppmärksamhet :-) Kontrollerna var bara i byn för oss som tog det lugnt, men det var inte så bara, det var många år sedan jag orienterade, och det var svårare än jag trodde att använda en orienteringskarta i en by. Och här går de upp och ner för backar hela tiden. Dessutom var det en massa specialuppgifter. Jättekul var det, men D och jag gick tillbaka till Jesús på torget efter drygt en timme när mitt blodsocker sjönk, det började mörkna, Jesús satt glad på en bänk vid punkmammans godisstånd och hade en pappåse med böcker bredvid sig.

Visste ni förresten att man inte stämplar längre vid kontrollerna, utan använder en liten elektronisk pinne som man stoppar i ett hål?

Disa lekte med några ungar på torget, det kom fler och fler som gick i mål, jag gick och kikade på de frestande jättekorvarna i småbutikerna. När vi frös alla tre bestämde vi oss för att åka och handla och sedan åka hem, men så såg vi hur det rök från ståndet där det hade serverats paella och senare bakverk. Nu bjöds det på rykande het buljong, som värmde så gott.

Det var en väldigt rolig dag, och vi som har tänkt att vi vill flytta till Fuenteheridos är nu övertygande. Vilket speciellt ställe det är!

Hemkomst, och på väg igen

Att komma hem till huset i Aracena efter flera veckor i Sverige var ren lycka. Jag skulle visserligen jobba tre dagar till, men detta att vara hemma! Vi gick runt och bara njöt. Jesús hade nöjet att gå och köpa frukost i vår närbutik, och berättade glatt om alla bekanta han pratat med, och okända som hälsat, som man gör här.

På helgen hade vi vänner på besök, sex vuxna och tre barn var vi, och Disa lekte hela tiden. Vilken skillnad mot hennes ensamma tid i Sverige.

Nu har jag semester och vi är på väg i bil mot Pyrinéerna. I natt sov vi på ett motell nära Madrid och nu åker vi genom Don Quijote-land, med torra, gula slätter runt omkring, med de höga Monfragüe-bergen som en blå vägg till vänster, och minns när vi besökte Quijotes knubbiga, vita väderkvarnar, det fantastiska muséet för abstrakt konst i Cuenca, och katedralen i Toledo. Madrid har jag ingen längtan att besöka mer, men de här platserna...  Men det får bli en annan resa.

Midsommardag i bergspool

Det var midsommar i fredags. Vi firar inte det här, men jag åkte faktiskt till Sevilla på eftermiddagen, där Disa och jag slöt upp med ett par svenska vänner med barn i Disas ålder. A hade gjort jordgubbstårta och satt upp gula och blå ballonger, och vi dansade runt en grön krukväxt och Disa har ända sedan dess sjungit Små grodorna. Så kul att ses! Synd att det inte blir oftare.

Därefter hämtade Jesús upp oss, och eftersom Disas farfar inte var hemma träffade vi ett par andra goda vänner, deras son är ett år yngre än Disa, så de lekte på lekplatsen och sedan gick vi och åt middag på ett tapasställe till... halv ett på natten.


Helt klart en väldigt bra fredag, men lördagen blev ännu bättre!

Vi har bott i Aracena i snart två år, och vi upptäcker hela tiden nya saker. I lördags åkte vi till ett sådant ställe: Los Veneros i Santa Ana la Real. Det är ett litet landsbygdshotell med pool och enkel utomhusrestaurang, och där spenderade vi eftermiddagen och kvällen med vänner.

Otrolig utsikt över dalgångarna, skönt i vattnet, och vi åt en massa god mat. Alla utom Disa, förstås, som inte tycker om någon mat, men hon var väldigt glad för hon fick äta vad hon ville och det blev en klubba och två glassar :-)

Sedan funderade vi på att åka till El Repilado, för det är feria där, dagen innan hade det lagats paella till hela byn och på lördagseftermiddagen skulle de ha tjurrusning med riktiga tjurar. Men det var så skönt där i bergen med poolen, så vi stannade tills solen stod lågt och vi var tvungna att åka för att hinna helghandla.

Men kommer definitivt åka tillbaka till det här behagliga stället!