Förlossningsberättelsen - del 1

För den som är intresserad kommer den långa förlossningsberättelsen i ett par delar här.

Eftersom bebisen beräknades vara stor skulle det ju bli igångsättning.

Efter nästan ingen sömn gick vi upp på torsdagsmorgonen, åt frukost på en bar utanför akuten och gick in klockan halv nio. Blev ledda upp till förlossningsavdelningen.

Jag blev inskriven, barnets hjärtljud kollades, eventuella värkar (jodå, det hade jag visst, jag som trodde att det bara var nerver som kändes i magen), ultraljud, undersökning. blodtrycket togs om två gånger eftersom jag visst var för nervös för att det skulle bli ett okej värde.

Vi fick ett rum, jag fick dropp och sedan sattes den första tabletten in som skulle sätta igång förlossningen. Den var pytteliten, men verkningsfull.

Vi fick tiden att gå med spel, böcker och musik medan vi väntade för att se om tabletten skulle göra någon nytta. De hade sagt att den troligtvis inte skulle ha så mycket effekt, möjligtvis då tablett nummer två eller tre.

Då och då kom det in barnmorskor och sköterskor och kollade och hälsade och tittade på hjärt- och värkkurvorna, och jag fick en egen barnmorska att bli omhändertagen av den här dagen. Det är sanslöst vilken tur jag hade. Vi hade hört talas om honom, att när jag nu skulle föda på det här sjukhuset kunde man hoppas att jag skulle hamna under den här barnmorskans team. Han kommer från Schweiz och har rykte om sig att jobba med lite andra metoder. Mer naturlig förlossning, naturlig smärtlindring och han är för att pappan till barnet ska vara delaktig. Så råkade han dessutom vara den allra vänligaste, mest sympatiska barnmorska man kan tänka sig. Och det smittade nog av sig, för alla som jobbade den dagen var sådana. ( Nattpersonalen var ... inte på samma sätt...)

Vi kallar honom numera El Supermatrón.

Det kändes spännande i början när det gjorde ont, och lite nervöst fnittrigt.

- Det här måste vara värkar, sa jag till Jesús.

Vi fortsatte schackpartiet medan värkarna tilltog.

Jag blev undersökt och fick en ny tablett.

Och strax därpå började det på riktigt.

Tjong! Utan förvarning alls tappade jag andan och vek mig framåt av en grym smärta i ryggen. Försökte andas och stå ut och Jesús ringde på larmklockan.

Den fantastiska barnmorskan kom genast, hjälpte till att uthärda värken och berättade vad avdelningen hade för smärtlindring; pilatesbollar, varma duschar och han kunde hjälpa till med massage.

Efter det, det var på torsdagseftermiddagen, blev det jobbigt på riktigt och det blev inget mer spelande eller läsande eller musiklyssnande. Det brukar sägas att värkar håller i sig i någon minut eller en och en halv, det sägs på profylaxsvideon vi har fått låna också, den som instruerar att när värken komer tar man ett djupt andetag först, andas snabbt igenom sig värken tills den klingar av.

Det fungerade inte här. För värkarna klingade inte av. Det var som en enda lång värk som aldrig gick över, ofta med ouhärdliga toppar. Jag fick veta att det kan bli så, att värkarna kommer så tätt att de kommer precis efter varandra på ett tidigt stadium när förlossningen startar på konstgjord väg.

Det hölls i sig hela natten och hela nästa dag. All smärta satt i ryggen och var fullkomligt outhärdlig när jag måset ligga på rygg för att undersökas.

Natten var tuff, ängeln till barnmorska gick av sitt pass och in trädde nattpersonalen, och den var inte rolig att ha att göra med.

Vår granne i rummet intill vrålade och grät utan avbrott. Och jag låg på sidan i sängen och blundade och andades och växlade mellan det och att sitta på en pilatesboll och att stå dubbelvikt och få massage av Jesús när en ställning blev outhärdlig.

När morgonen kom och vår barnmorska var tillbaka tillsammans med en annan ängel, en lite äldre kvinna som skulle ta hand om mig den här dagen, var jag så trött att jag knappt tog mig till toaletten längre med droppställningen. Den nya ängeln gav mig smärtstillande i droppet så jag skulle få vila lite innan nästa värkstimulerande medel sattes in.

Vid halv femtiden på eftermiddagen gjordes en ny undersökning och det konstaterades att det gick alldeles för långsamt det här. Tio minuter senare rullades jag iväg till kirurgen för kejsarsnitt.