Skräckbebis

Det kan ha varit tröttheten, det kan det.
Och mörkret.
Ensamheten när man är vaken själv.

Saker och ting ter sig annorlunda klockan två på natten.
Jag menar, Disa gör det ju mitt på dagen också.
Men när hon nu låg i mitt knä och gång på gång öppnade ögonen till hälften och bara ögonvitorna syntes, alltså, jag höll på att få spel. Varenda skräckfilm (rätt få i och för sig) jag sett flimrade i huvudet och jag mindes djävulsbebisar och allt vad det nu var så jag knappt vågade titta på henne längre (och jag behövde titta eftersom jag gav henne mat), var så nära att väcka Jesús och lämna över ungen till honom.

Han vill gärna se skräckfilm med mig, men det är sällan han kan övertala mig eftersom jag inte klarar av sådana filmer, jag har för gott minne och för bra fantasi.





Någon annan som... ähum... blivit rädd för sin egen bebis?