Hemma

Det var så skönt att komma hem från sjukhuset att det kan ni inte tänka er.
Eller jo, en del av er som inte har fått barn i Sverige kan säkert det.
Men det kommer. I ett annat inlägg.

Det var så skönt att bara vara vi tre. Tisdagen, första dagen hemma (det är som en ny tideräkning, tiden började när vi kom hem) gjorde vi ingenting egentligen.
Jesús spelade en massa musik för Disa, han väljer noga ut skivor efter tillfälle och vid matningen blir det lugn, klassisk musik. Han spelade gitarr coh sjöng för henne, och vi upptäckte att hon inte tycker om ljudet av munspel (jag misstänkte det) så munspelet åker bara fram när vi måste väcka henne, vilket är näst intill omöjligt.
Vi gick vår första promenad. Upptäckte att J satt ihop lånevagnen fel, men den går att köra även med de små hjulen bak, även om det blir lite bökigare. Vi kom inte förbi rockhängaren så J ställde den i köket och jag skrattade och fick ont så jag trodde att jag skulle bli tvungen att stanna hemma, att skratta är ingen bra ié så snart efter kejsarsnitt.
Promenaden gick till fiskaffären. J längtade ihjäl sig efter vanlig mat efter att ha ätit på sjukhusbaren sedan i torsdags, och han ville att Disa skulle lära sig den bästa doften som finns, enligt honom, så här på ett tidigt stadium. Sedan blev det besök i mataffären intill där Disa blev ordentligt beundrad av kassörskan som har väntat nästan lika länge som vi på att tösen skulle födas.
Pipen hämtades hem.

Onsdagen: Beundrad av apotekstjejerna. Besök på vårdcentralen. Hämtning av papper inför registrering. Inköp av bröstpump. Besök av Lidia och Nikki.

Torsdag: Nu gick det inte att vänta längre. Senast åtta dagar efter födseln måste barnet registreras. Jesús mamma kom tidigt och vi åkte för att registrera Disa och räknade med att det skulle ta hur lång tid som helst. Sådana saker gör det. Men det krävdes inte mer än en timme av att fylla i nya papper, gamla papper (födelsebeviset från sjukhuset) och träff med registreraren (jag fick lova att J är pappan eftersom vi inte är gifta). Vi kom därifrån med den värdefulla familjeboken; Libro de familia, och med den i handen kunde vi åka till nästa registreringsställe så att hon ska ha rätt till sjukvård.¨

Här kommer en liten bild på tjejen. Även om hon för det mesta är omöjlig att väcka är vi väldigt trötta.
Minnet har slutat fungera, J är värst som inte kom ihåg ens vilket år det är.