Hur låta bli de tjocka låren?

Nu har jag ju inte känt några andra bebisar än den här, men jag är säker på att Disa är den finaste och roligaste av dem allihop.
Hon gör så roliga grejer med munnen och får så lustiga ansiktsuttryck. Ofta spärrar hon upp ögonen, formar munnen som en anknäbb, ruskar på huvudet fram och tillbaka och viftar vilt med armarna. Vi är inte säkra på vad det betyder, men försöker tolka det som att det har med maten att göra.

Vad svårt det är. Jag trodde att det skulle vara enklare. Det är inte Disa som är svår, det är en liten lugn unge, skriker bara om hon är hungrig i princip (eller får en bröstvårta i munnen), men hon är lite besvärlig med att äta ordentligt. Hon är liksom för lugn. Vill helst sova hela tiden. Och är hopplöst svår att väcka.
Nä, nu svamlar jag iväg. Det svåra är att hålla sig kall. Att sitta och smeka henne och gosa med henne när hon ska äta är ingen bra idé, eftersom hon blir ännu tröttare då, och hon måste piggna till, hon får i sig för lite mat. Men hur sjutton kan man hålla händerna borta från det mjuka håret, de tjocka låren, den lena kinderna?
Jesús är mycket bättre på det där.

Och kära nån, vad det skär i hjärtat när någon får henne att gråta. Barnmorskan som testar reflexerna, sköterskan som väger henne eller tar blodprov, Jesús som sprayar navelsträngen med vad det nu är eller killar henne under fötterna och spelar munspel för att hon ska vakna. Det gråter hon inte av, men hon gillar det inte.
Jag har blivit så blödig. Tittar bort för att slippa se.
Måste hårdna lite.