- Jajaja, jag vet.
Jag vet.
Jag håller med.
Ut till det vanliga livet, få lite energi. Men det finns ingenting jag har lust att göra. Vart ska jag ta vägen? Centrum? Vad ska jag göra där?
Den enda plats jag vill till är Sverige, tänker jag, möjligtvis resa till något annat ställe, men det går inte så jag säger inget.
Men häromdagen kom jag i alla fall ut. Åkte med Nikki till det svenska möbelvaruhuset. För att köpa saker till Disa. Tänka på något annat? Lätt att säga.
Det blev ett par plastade tygunderlägg som hon kan vara på utan blöja för att lufta rumpan lite. Och som vi kan sitta på, för det har blivit lite för många olyckor (från henne) i soffan när vi suttit med henne i knät.
En fika fick vi till.
Jag som har haft noll matlust sedan vi kom hem från sjukhuset, blivit äcklad av det mesta i matväg, tyckte plötsligt att både laxrulle och kanelbulle såg lockande ut.
Det smakade okej, men sedan var jag så mätt att det inte blev mer ätet den dagen.
Båda tog vi fram kamerorna för att fotografera det enkla fikat.
- Vi är ju helt knäppa sa jag.
Nä, det gjorde jag nog inte, men jag tänkte det.
- Får jag ta med den här bilden till bloggen?
- Visst. Och kan jag lägga ut den här på facebook, undrade Nikki i sin tur.
- Okej.
Det var skönt att komma hem. Jag längtade allt efter dem.
Äh, inte måste man gå ut själv om man inte vill. Jag började efter flera månader ta små korta promenader själv för att få igång kroppen igen. Men annars hade jag med mig bebisen överallt.
SvaraRaderaNej, det behöver man inte. Men när man känner för det tror jag att det är en bra idé för att tänka på något annat än blöjor, flaskor, mjölkpumpning, viktökning, sömn och allt annat som rör bebisen. Få lite energi.
RaderaStort grattis till er Disa, sa himla fint namn! Har haft svart att kommentera har inne men har last, ska du veta. Och du, inte behover du ha brattom att komma ut om du inte kanner dig redo. Disa ar ju sa miniliten annu, och allt ar nytt for er alla, ta den tid du behover! Jag hade sadan seperationsangest efter Oscar sa jag kande mig inte redo att lamna honom ensam, aven med sin pappa, pa flera manader. Nu, nar han har 14 manader tycker jag inte alls att det ar jobbigt...men det fick ta sin tid!
SvaraRaderaKram o grattis!!
Tack! Kul att du hänger med! Det var längesedan du bloggade, tror du att du kommer fortsätta? Allt bra?
RaderaJag är nog tvärtom, jag har inte alls problem med att lämna Disa, varken med sin pappa eller farmor, hon kan inte vara i bättre händer än deras. Så ingen separationsångest, det är ganska skönt. Det är snarare att jag inte har lust att ta mig för någonting alls.
Jag vill blogga men har ingen fungerande dator, o vill inte blogga från mobilen. Ska se om jag kan knåpa ihop ngt på Reubens dator.
RaderaAng seperationsångest o egentid. Min man hade grav manlig förlossningsdepression så honom kunde jag tyvärr inte känna mig trygg att lämna Oscar till de första månaderna. Han kunde ju inte ens hålla i bebisen, jag levde som ngn slags ensamstående mamma det första halvåret. Sen hade jag ingen annan att lämna till, ingen släkt här i England plus att Oscar var jättesvår att mata pga reflux så jag tyckte det blev bara blev stressigt att någon annan skulle göra det :)
Jag är tyvärr fortfarande rätt dålig på att boka in egentid, skulle vara lättare om man hade släkt i närheten!
Hoppas att du kan komma igång med bloggen igen, jag tycker om att läsa den.
RaderaVilken tuff start ni fick! Vi säger det ungefär varenda dag, jag och J, att vi inte fattar hur man orkar som ensamstående förälder att ta hand om en sådan liten. Att säga att det är beundransvärt är en underdrift. Hur går det med allt nu? Mår Reuben bra? Visst skrev du att allt hade blivit bättre?
Vi har sådan tur att hela Jesús lilla släkt finns i eller strax utanför stan, och hans mamma vill inget hellre än att ta hand om Disa, vi gör henne en tjänst om vi väljer att lämna flickan där några timmar.
Låter jättebra att du kom iväg ut när det verkar vara vad du behövde :) Jag var ofrivilligt iväg från bebisen första tiden på olika läkarbesök, men annars dröjde det ungefär 5 månader innan jag var ifrån Victor för första gången en längre stund (då på en trettioårsfest, var borta kanske 3h). Minns det med skräckblandad förtjusning. från två månader gick jag på basgympa två gånger i veckan, då var jag borta 1,5h åt gången. Det var så skönt att koppla bort lite - precis som du säger!
SvaraRaderaDet behövdes. Det är skönt att koppla ifrån!
RaderaVarför dröjde det fem månader innan du var ifrån honom?