Snigelkrönika, Mérida-reportage och Sverige

Ja hörrni, sedan jag skrev sist har jag landat i Sverige. Hemma i Spanien är det hett, här är det skönt ljummet. Jag har som spring i benen och skulle vilja cykla omkring i timmar, men har inte hunnit.

Här i Sverige finns mitt andra hem tidningsredaktionen. Det är underbart att vara på plats. Jag har intervjuat en dokumentärfilmare, en ung musiker, träffat en glassbilshund och bokat in jobb, bland annat ett heldagsjobb på fredag som kan bli riktigt roligt. Imorgon ska vi ut och bevaka studenten, på torsdag blir det stort, allmänt barnkalas som hålls på nationaldagen varje år i en grannkommun. Och det är nedräkning tills jag åker hem och hämtar barnen och drar ut på vårt biläventyr genom Europa!

Här kommer ett par länkar till grejer som jag har skrivit på den senaste tiden, och som publicerats i tidningen Sydkusten. Först en krönika om sniglar. Även i Spanien har vi problem med sniglar som äter upp våra odlingar, men vi hämnas genom att äta upp sniglarna!

Jag länkar också till ett längre reportage om staden Mérida. Hit bör den som är intresserad av romartiden bege sig. Och alla som uppskattar klassisk teater (på spanska). På den 2 000 år gamla romarteatern hålls varje sommar en teaterfestival, som arrangerades för första gången 1933.

Trevlig läsning!

Stranden

Plötsligt hände det. Jag hade en ledig helg och svärfars lilla lägenhet på kusten stod tom. Vi drog dit på fredagskvällen. Sista helgen tillsammans innan sommarens äventyr.

Jesús skulle spela i Sevilla på lördagen så han åkte ganska tidigt. Barnen och jag gick ut för att köpa solkrän och mat. I en fruktaffär köpte vi sommarfrukter som vattenmelon, aprikoser, färska fikon och japansk nispel.

På eftermiddagen gick vi till stranden. Det var högvatten och bara en smal strandremsa låg synlig när vi kom, men vattnet sjönk snabbt undan och vi kunde leta snäckor, bygga sandslott och försöka stå på händer.

Runa älskar stranden. Nästa dag ville hon till en strand med bubblor och nosar. Jag fattade absolut ingenting, förrän igårkväll när vi läste Sandvargen. Hon ville hitta en egen sandvarg.

Vi har fångat små krabbor, skurit oss på snäckor, ätit glass, dragit upp Disa ur sanden då hon grävt ner sina ben ända upp till låren, Runas rädsla för havet har släppt och hon har badat i det för första gången. Vilja fina dagar. Bäst har varit att vara själv med barnen och bara njuta av dem, efter det senaste hektiska halvåret och alla resor.

Till helgen åker jag till Sverige för att jobba två veckor. Sedan åker jag hem och hämtar barnen och bilen och drar norrut. Tältet väntar. När Jesús får semester ansluter han i Sverige, då går jag på jobbet igen. Lokalreporter hela sommaren, det blir bra. Vi har hittat ett trevligt hus att hyra till mitten av augusti. De två sista veckorna i augusti har vi på oss för att bila hem. Jag tror att det blir en bra sommar.

Ostmässan i Aracena

Det händer grejer hela tiden! Jag ska börja med att berätta vad vi gjorde första hela dagen hemma tillsammans, efter min sista långa jobbresa.

Apotek, blommor, oliver, handla mat och ostmässa var planerat. Vi började med lunch.

Om man är i Aracena är Los Vasquez ett bra alternativ om man äter kött. Dels har de en stor köttaffär där jag gärna köper grillkött, märgben till soppor, färsk korv och framför allt skivad pata negraskinka, ett av de bästa ställena för det! De har också en restaurangdel där man definitivt bör beställa kött, man ser hur det grillas medan man väntar. Gott! Disa ville ha en montadito med pata negraskinka, Jesús och jag valde en parrillada för två personer, olika sorters grillat kött med tillbehör.

Så var det den där ostmässan. Den arrangeras varje år i Aracena, i samband med långhelgen i december. Här säljs ost från hela Spanien, årets höjdpunkt för ostfantaster. Jag avskyr ost och går helst inte innanför dörrarna på grund av stanken. Men man får ställa upp för familjen.

Runa gick igång på hoppborgen utanför, hennes livs första besök i en hoppborg. Och var sedan så arg för att hon inte fick hoppa vidare när det blåstes i visselpipan, att hon vägrade skor resten av eftermiddagen och kvällen.

Inne på mässan köper man ett häfte med åtta kuponger för provsmakningar. Så får man gå runt bland de olika försäljarna och se vad man vill lägga kupongerna på.

Det finns ost i alla färger och former, vissa vidrigare och mer stinkande än andra. Jesús provade en gråbrun hård sak som tydligen var den starkaste ost han ätit i hela sitt liv. En annan smakade tydligen rökt lax. Jag undrade varför någon skulle välja osten istället för den riktiga rökta laxen, och vägrade andas med näsan för att inte dra in ostlukterna i kroppen.

Efter en massa provsmakningar valde Jesús en liten hård ostbit, och Disa fick sin ostkärlek i en söt trälåda, en ost som fått utmärkelsen Godaste osten i Spanien.

Jaja. När vi gick ut kunde jag andas frisk, god luft igen, kände doften av regn, och strax därefter började de första dropparna av ett två veckor långt regnväder falla.

Vandring på berget San Cristóbal

Mellan alla byar här i bergen går vandringsleder. Vissa passar bäst på våren, andra på hösten, ingen är särskilt behaglig i sommarhettan, men min favoritled just nu är den upp till Sierra de Huelvas tredje högsta topp på drygt 900 meter. Det låter märkligt att säga det, att jag tycker om att gå upp för ett berg, eftersom jag fortfarande ser mig som någon som helst ligger i soffan och läser, men det kanske är längesedan det ändrades. Svårt att ligga i en soffa med små ungar i huset :-)

I alla fall, leden startar i en av mina favoritbyar; Almonaster la Real, och går sedan uppåt, uppåt i en och en halv timme. Grymt jobbigt bitvis, men det där berget, som jag för övrigt ser från vårt köksfönster varje dag, drar mig till sig. Och om jag inte minns fel är det en gammal romarväg man går på.

Högst upp på berget har det byggts några fula master, men dem får man bortse ifrån och istället gå till utsiktsplatserna, där brandvakterna sitter och spanar efter skogsbränder hela dagarna. (För några veckor sedan gick jag leden med Disa, och mötte Jesús och Runa som tagit bilen till toppen. Runa gick fram till ett av brandvaktshusen och ropade "Abre la puerta, bruja!", alltså Öppna dörren, häxa.)

Högst upp brukar jag sätta mig och äta mandariner under en sten-ek, och ge Iris vatten, och hänföras av utsikten. Lika hisnande varje gång.

Nerför kan man ta bilvägen, om man vill variera sig, men där får benen ingen vila, efter ett tag värker knäna outhärdligt av den oändliga nerförsbacken, så jag föredrar att ta samma skogsväg ner. Men bilvägen är vacker.

När det är riktigt, riktigt varmt

Den här värmen alltså. Den tar ju knäcken på vem som helst. Det känns som om sommaren kommer att pågå för evigt. Här kommer ett inlägg om värmeböljan förra helgen.

Den svalaste stunden på dygnet var vid sju-åtta på morgonen, och när jag vakande förra söndagen blåste det varmt av 27 gradig vind genom det öppna fönstret. Sedan blev det bara värre, upp till 42 grader i skuggan. Ute var himlen vit istället för blå, som den brukar bli när det är mycket varmt. Jag vet inte vad det är för väderfenomen, men vit himmel - då vet man att det är hett ute! Dörrar och fönster hålls stängda, och varje gång man måste öppna dörren till trädgården försöker en het luftvägg ta sig in. Man är svettig hela tiden, svetten rinner från alla tänkbara delar av kroppen och glasögonen halkar hela tiden ner på grund av svetten. Trög i huvudet blir man också. Allting går mycket långsamt. Blanda ihop en sallad - en timme. Hitta en klänning till Disa - en kvart.

Tankeverksamheten är oerhört långsam, man rör sig långsamt också. Jag skjutsade Disa till en kompis och höll 70 hela tiden på 90-vägen. I köket har fläkten stått på, och på bordet framför den har katten legat och sovit, och även en spindel och en geting har sökt svalka där. Alla flugor i köket har försvunnit av värmen, och under söndagsnatten hörde vi för första gången en berguv hoa utanför huset.

Jesús sov i Sevilla värmeböljefredagen (46 grader) och berättade om en mycket hög luftfuktighet som gjorde det svårt att andas. Inte en människa var ute och gick på gatorna ens sent på kvällen. Has kompis Àngel, som ringde dagen därpå, liknade det vid ett atombomnedslag, det var så skrämmande öde på gatorna. Jesús pappa har bestämt sig för att ha på sin luftkonditionering två timmar varje eftermiddag, och han upprepade gång på gång att den hettan inte är normal, påminde om hur han förr brukade arbeta i gassande sol varenda sommar som målare, inga problem. Den här värmeböljan har fått honom att börja tro på klimatförändringen.

Vi bestämde oss för att fly hettan och åkte mot kusten på lördagsförmiddagen. Där skulle det inte vara lika varmt, enligt prognosen. Vi åkte mot en hemlig strand som vi hade upptäckt näst sista dagen på min semester, nästan folktomt, och dit ville vi tillbaka. Men vi gjorde en missbedömning. På grund av värmeböljan, samt att det var långhelg (de flesta var lediga förra måndagen med anledning av något helgon) så var det absolut proppfullt i El Portil, som vi skulle utgå ifrån. Det fanns ingenstans att parkera, varken i eller utanför den lilla staden. Inte en enda plats. Jag har aldrig sett så många bilar där förut. Så vi körde mot El Rompido, grannbyn, utan att ha någon reservplan. På höger sida såg vi bilar parkerade på en plätt som tidigare har varit camping, och på andra sidan vägen gick en annan båt till halvön som vi hade tänkt oss till.

På grund av att vi träffade ett par vänner på stranden, otroligt nog, så missade vi sista båten innan lunch, men vi åt vår picknickmat medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra, då nästa båt skulle avgå. Då åkte vi över.

Det är en liten båt med tio-femton platser. Vi tog oss ombord med barn, två ryggsäckar, parasoll, strandstol och hink. På andra sidan sundet var det, bekvämt nog, en lång gångväg byggd ända till andra sidan halvön.

På höger sida fanns en liten pöl med en massa krabbor i, som vi stod och tittade på en lång stund.

På andra sidan halvön ser man Atlanten breda ut sig mot oändligheten. Till och med här var det denna dag en del folk, men vi gick längre bort där vi blev ganska ensamma.

Det var ovanligt varmt i vattnet, men höga vågor. Disa slogs omkull flera gånger tills jag visade hur hon behövde gå längre ut för att kunna flyta upp på vågorna. Vi badade länge, det var härligt. Vi plockade massor med snäckor, barnen lekte nonstop i sanden, grävde, kastade sig i den otroligt mjuka sanden. Vi badade ännu mer, drack juice och fikade. Det var alldeles underbart.

När det var dags att gå, för att ta sista båten tillbaka, hittade Jesús en enorm snäcka, större än mina händer bredvid varandra.

Det var kö på spången mot båten. Vi stirrade på pölen med krabborna som hade torkat ut helt av tidvattnet. Var det möjligt, på så kort tid? Samtidigt hade vi ju sett hur mycket vattnet hade stigit på några timmar, vi hade fått flytta parasollen trots att vi satt den så högt upp. och medan vi stod och stirrade på den torra krabbpölen... Så började det rinna till vatten! Det var som om någon hade satt på en vattenkran. Det strömmade ner mer och mer vatten medan vi såg på, vi kunde inte sluta titta, och till slut, när vi var tvungna att gå på båten, hade vattnet runnit under träbron som vi stod på. Tidvattnet är fascinerande!

Vi åkte inte hem direkt, utan åkte för till ett köpcentrum i Huelva, där Jesús behövde köpa hörlurar och jag ett tangentbord. Tangentbord med sladd fanns inte, så det blev inget, men med Jesús lurar i en påse samt en lila klänning till Runa åt vi middag på mysiga Dim Sum Wok, som har så bra mat, Det blev en fin avslutning på en härlig dag!

Den här helgen har temperaturen legat på 35 grader. Mycket, men bättre än 42. Dessutom är det svalt på natten!

Planeter, glass och privat polisprotest

Efter middagen stack vi iväg för att köpa glass. Måhända var det lite sent, klockan närmade sig 22, men ett löfte är ett löfte och jag behövde komma utanför huset. Disa och jag sprang in i glasskiosken, hon ändrade sin glassönskan till en Dracula-slush, in i bilen igen och upp på berget med borgen.

Runa och Jesús delade på en strut, men han var så långsam med att ge henne. Gott! Gott! Gott! ropade hon hela tiden uppfodrande. Runa älskade platsen. Hon pekade på allt hon såg långt därnere och sa Titta! och insöp lyckligt allt hon såg. Disa var rädd för mörkret och för att vi andra skulle ramla ner från kanten, så till slut satte hon sig i bilen och tände lampan.

Jesús hade sin laserlampa i bilen, eller stjärnlampan som han använder för att peka ut stjärnbilder åt Disa, och vi pekade fascinerat upp mot den svarta natthimlen och tittade på Jupiter och den mindre Saturnus, och testade hur långt laserstrålen kunde nå, pekade på den övergivna skolan långt därnere och skojade om att polisen skulle åka upp till oss och se vad det var frågan om. Det är många poliser i rörelse, de är ute och spanar efter folk som fuskar med munskyddet varje kväll. Nu låg mitt munskydd i fickan. Även om det är lag på att man ska bära munskydd överallt, hela tiden utanför det egna hemmet så skiter jag i det. Hör ni det? Jag vägrade ta på munskyddet uppe på berget, där vi var helt ensamma, vår lilla familj. Det finns ju gränser för dumhet. Kommer polisen nu får de väl bötfälla mig om de är så dumma, tänkte jag. Vilket de förmodligen hade gjort, beroende på vem som var i tjänst, förstås. Lag är lag.

Ingen polis kom, och vi fortsatte att leka med laserlampan. Det finns en liten grej man kan sätta på lampan så att det bildas mönster, och med den på täckte jag hela den gamla kyrkfasaden med hjärtan, smileysar, blommor och prickar.

Det är fredag. Så enormt skönt. När jag slutar jobbet ska jag åka och helghandla lite... Eller nej, men jag ska köpa kattsand och sushi, Disa har längtat efter sushi i flera dagar. Jesús åker till Sevilla och repar med sin grupp, jag och barnen tar tidig sushimiddag och åker sedan till Castaño del Robledo och ser Umas föräldrar uppträda, jag tror att det är teater ikväll. Goretti åker också dit med sina pojkar, och vi lär träffa fler vi känner.

En kompis till Jesús stannar över helgen, och ytterligare två kommer och hälsar på. Vi ska åka med Goretti till ett, för oss, nytt badställe i en bäck i La Nava, och på lördagskvällen är det mer föreställningar i Castaño.

Det blir säkert en tur till eko-odlingen i Las Chinas, där våra grönsaker kommer från. Det är tomatsäsong och det är kul att testa en massa olika sorter, de är så goda nu.

Men än är det fredagsmorgon och här sitter jag och bloggar ett snabbt inlägg. Det är den lugnaste dagen på länge, så jag passar på. 

Ha en härlig helg, alla, och skriv gärna lite om vad ni själva har för er nu i slutet av juli!

Den magiska platsen

Vad roligt det har varit att fylla 38! Igår hade Jesús ordnat en liten skattjakt med hemligt mål i sikte, det visade sig bli linbana mellan Spanien och Portugal, och väl i Portugal lunch och sedan bad. Det var en helt igenom härlig dag. Mer om det kommer.

Förra veckan, på själva födelsedagen, så träffade vi vänner på den magiska platsen som Goretti hade tagit oss till. Vi hade picknick, barnen lekte, musikerpappan från Brasilien hade med sin gitarr och spelade bossa nova, Ana hade tagit med sig tårtljus som hon satt i två kanelbullar (tog inte med tårta pga värmen) och när jag kom tillbaka efter att ha aviserat ungarna om att det vankades bullar tittade hon fram bakom ett träd där hon gömt sig med bullarna och de tända ljusen, och alla började sjunga Cumpleaños feliz, och jag skrattade så jag inte kunde blåsa ut ljusen. Det var så roligt att träffa dem igen, efter så lång tid!

Men åter till den magiska platsen, den allra bästa för att fira födelsedag utomhus på sommaren. Man kör förbi söta Cortelazor där vi köpte citronträdet, kör ner för berget på slingervägar tills man plötsligt kommer till en liten grusväg i en kurva. Poza de Cortelazor kallas stället. Det är en picknickplats med stenbord och stenbänkar precis intill en bäck, där man kan bada, och här kommer lite bilder från när vi var där själva med Goretti och hennes pojkar.

Bäcken brukar stängas till på sommaren så att vattnet samlas och bilar en liten badsjö, men inte det här corona-året, jag gissar att kommunen inte vill att så många kommer dit och badar. Men inte behöver den täppas till, det går så bra att bada ändå!

Vattnet är ljuvligt kallt sådana här heta dagar (det har varit 33-39 grader i skuggan de senaste veckorna), svårt att doppa sig i för en badkruka som jag, men hettan tvingar en. Det finns sandbotten men det är bäst att gå i med tofflor för det mesta av botten är täckt av runda stenar.

Vi hade picknick även med Goretti, tog med citronmuffins, tortilla, korv och annat gott.

Barnen var hela tiden i vattnet. Till och med Runa badade. Och vi så klart, i omgångar.

Med en håv fångade barnen småfisk som Jesús fick vakta, så inte Runa skulle hälla ut fiskarna ur hinken.

De gick på upptäcksfärd i bäcken. Om man går länge kommer man till slut till ett djupt ställe där vattnet når en vuxen till halsen. Har jag hört. Ingen gick så längt den dagen :-)

 Det är en ljuvlig plats. Hit kommer vi att åka många gånger!

Sneak peek på magisk plats, och undantagstillståndet i Spanien är över!

Fullspäckade dagar, minst sagt! I fredags, på midsommarafton, åt vi på Disas favoritbar, i lördags blev det skaldjurslunch (har ett enkelt recept som kommer på bloggen), och gårdagen tillbringade vi på en helt magisk plats här i bergen. Det var hett i luften, men vi badade i en ljuvligt kall bäck och hade picknickmat med oss. Inlägg kommer!

I övrigt är larmtillståndet i Spanien äntligen slut. Regeringschef Pedro Sánchez höll tal och påpekade att tack vare karantänen har 450 000 liv sparats. Jag vet inte om Sánchez siffra stämmer. 28 000 registrerade döda är redan den en fruktansvärd siffra, och vi är väl alla medvetna om att dödssiffran hade varit mycket, mycket högre om det inte hade varit för karantänen.

Vi är inne i den så kallade nya normaliteten, fortfarande med många restriktioner nu. I Andalusien är dessa restriktioner lite hårdare än på många andra platser i Spanien, läs gärna Carin Osvaldssons artikel som sammanfattar den nya normaliteten i Andalusien.

Tidvatten, snäckor, friterad fisk och surfare

För tredje helgen i rad åkte vi till kusten. I det lilla samhället El Portil har Jesús pappa en liten lägenhet som vi kan övernatta i. El Portil är proppfullt av semesterlägenheter, så samhället är ganska dött större delen av året. På sommaren lever det upp, då finns många restauranger och småbutiker öppna alla dagar i veckan, det är karuseller på torget, marknader till midnatt, ett litet stånd där man köper krabb-ben och miniräkor i pappstrutar och bokförsäljning.

Nu är det fortfarande lugnt, framför allt eftersom Sevillaborna inte har fått åka till sina kustbostäder på grund av coronarestriktionerna. Vi tillhör provinsen Huelva och har därmed fått åka. Från och med lördag kommer stället invaderas av Sevillabor, och Jesús systers familj kommer att vilja tillbringa helger där.

Vi har haft en lite rutin att börja vistelsen med att handla mat i Punta Umbria, som ligger mitt emellan Huelva och El Portil. Semesterhandling med barnens favoritfrukt vattenmelon, yoghurt med choklad och diverse godsaker. Vi har brett ut oss i lägenheten med våra spel och grejer och jag kan förstå dem som väljer att köpa en liten lägenhet vid kusten. För mig som jobbar hemifrån har det varit fantastiskt att komma iväg, där vid kusten glömmer jag jobbet fullständigt.

På lördagen åt vi lunch ute. Strax intill bostaden finns en liten fisk- och skaldjursbar samt ett hämtmatställe (med samma kock!) inklämd mellan husen. Det är inte mysigt på något sätt, men åh, vad maten är god! Vi kom direkt från stranden och beställde en tapa med ensaladilla, coquinas (småmusslor) och en frito variado. Småmusslorna var underbart goda, tillagade i olivolja och vitlök, och den friterade fisken... Det är Jesús favorit av allt man kan beställa. Jag tänkte att okej, jag vet hur mycket han tycker om friterad fisk... Och det här var den godaste friterade fisken jag har ätit! Det går inte att förstå av bilden, men maten var så fantastisk att vi har pratat om den i flera dagar. Det var boquerones (ansjovis)), puntillitas (minibläckfiskar som friteras hela), adobo (fiskbitar som legat länge i vinägrett, blir så saftiga och goda att det kittlar i tänderna), en större sorts bläckfisk samt acedias (små plattfiskar).

På söndagen gick Disa och jag till stranden medan Runa sov och Jesús städade lägenheten. Tidvattnet steg fort medan vi var där. Det var ganska höga vågor så vi badade aldrig, det var sådan kraft i dem! Men vi byggde sandslott, som drunknade samtidigt som tidvattnet nådde trappan upp för sanddynen, och vi grävde och grävde och vi hade roligt tillsammans, Disa upprepade gång på gång att vi jobbade bra; "que estamos haciendo un buen trabajo!". Det blev och fler surfare ute på vattnet, framför allt kitesurfare, och det såg så roligt ut! Jag stod en bit ut i de höga vågorna och tittade på surfare och tänkte på Åsa i Portugal och hennes familj, som jag alltid gör när jag ser surfare, och tänkte att vad roligt om man vore en sådan sportig människa, kan man bli det? De har som tradition att julaftonssurfa... Trodde jag, tills jag skulle länka till ett julsurfinlägg på Åsas blogg, och upptäckte att jag bara har trott detta efter ett fem år gammalt inlägg...

Retligt att man inte ser hur höga vågorna var...

Vi letade snäckor och fick lite för mycket sol på oss, dumt att jag varken tagit med solkräm eller parasollet, men det var ju så molnigt och grått när vi gick hemifrån...

På väg hem mötte vi upp Jesús och Runa, som hade vaknat, och gick till glasstället. Sedan Disa beställde jordgubbsglass där förra sommaren beställer vi alltid det allihop eftersom det är den godaste de har.

Nu blir vi nog hemma framöver. Det är Jesús systers tur att åka (man får omöjligt plats två familjer i den lilla lägenheten), och dessutom öppnar poolen i vårt område till helgen. Disa har längtat så, hon älskar poolen! Det är en hel del restriktioner, men man vänjer sig nog!

Stranden, Runa, shopping (!)

Hej gänget!

 Nu måste jag uppdatera läget lite! Lite blandat, och jag börjar med det som ligger närmast hjärtat; Runa, som har blivit mammig, och jag har blivit hennes favoritperson. Hon blir så glad över att se mig, har börjat somna tillsammans med mig och vill vara i min famn. Hon har nästan helt slutat krypa, stapplar omkring och säger Gott! Gott! när hon vill ha något att äta. I helgen badade hon i havet. Hon ömsom kröp, ömsom gick ner till vattnet och satte sig så att vågorna plaskade mot hennes goa mage!

Jag hittade en jättestor snäcka gömd i sanden, den väger som en sten.

Jesús ramlade när han och Disa letade krabbor bland de vassa stenarna. Vad han blödde! Han är definitivt den klumpiga av oss. Den som skadar foten som måste gipsas när han plockar svamp, som därefter får blodpropp i benet, faller när han letar krabbor, ramlar och får hjärnskakning, den som cyklar rakt fram eftersom han inte vet hur man svänger på cykeln (fast den gången gick det bra)...

Innan vi åkte hem till Aracena stannade vi till på ett köpcenter i Huelva. Ett rätt mysigt sådant, det är inte en stor byggnad med butiker, utan en ringlande klump med butiker som man går in i, utifrån så att säga. Jag är ingen vän av köpcenter, Jesús ännu mindre, men till och med han tyckte att det var roligt en stund, bara för att se att något så vanligt fungerar igen. Visserligen är det obligatoriskt att bära ansiktsmask, och i varenda butik måste man desinficera händerna när man går in, men ändå. Viktigast var sommarkläder till Disa, sedan är det ju lite småplock som behövs också. En del affärer hade lååånga köer vid ingången, eftersom det inte får vara så många inne samtidigt. Vi åt hamburgare på ett ställe, hälften av borden hade tagits bort och personalen gick hela tiden och desinficerade borden och möblerna.

Vi blev shoppinggalna. Eller nej, det är väl att ta i. Men om det inte hade varit för den trevliga känslan av att livet var nästan som vanligt igen, hade Disa nog inte fått en godismaskin, en enorm, blå slush puppie i långt kurvigt glas, läppbalsam i form av en enhörning, jag hade inte köpt tre blommiga  anteckningsböcker som jag egentligen inte behöver...

Jesús gick och stirrade på folks ansiktsmasker och konstaterade att de allra flesta hade en spansk flagga på sin mask. Eller armband med flaggans färger. Eller spansk flagga någon annanstans på kläderna. Han blir så provocerad, ser det som en rasistsymbol. Jag la inte märke till det, men vet att jag hade reagerat om jag plötsligt kom till Sverige och alla bar svenska flaggor, för att visa... Ja, vad är det man vill visa med den symbolen?



Carin Osvaldsson har skrivit en mycket bra krönika om hur hon har upplevt karantäntiden, ensam hemma med sexårige sonen, hjälpa honom med skolarbetet 4-5 timmar om dagen samtidigt som hon själv skulle jobba heltid och ta hand om huset och matlagningen. En omöjlig ekvation.

Jag läser intresserat var svenskar kan resa från Sverige. Stannar till vid en formulering, någon om att oväntat nog kan både italienare och spanjorer resa till vilket-land-det-nu-var, men inte svenskar. Det tycker jag inte är förvånande. Sverige är väl mitt i pandemin just nu, medan smittan nästan har avstannat i Spanien. Något enstaka dödsfall, få nya smittfall, trots nyöppnandet av samhället.


Jag börjar snart jobba heltid, sommarvikariat, vilket känns tufft, men 1 juli går Jesús på semester så då kommer det att gå lättare, då är han med barnen hela dagarna.

Livräddare får inte utföra mun-mot-mun-metoden

Kusten var det. I Jesús och Disas skola har de ledigt måndag, så vi stannar en extra dag. Mitt jobb ackumuleras en aning, men det är det värt.

Nu får man bada, men det finns så många restriktioner över strandbesök! En del kommuner har valt att hålla stränderna stängda, men de som öppnar stränderna inför många regler att förhålla sig till. Bland annat talas det om att man bara får vara på stranden vissa tider, och bara ett visst antal personer. det ska kontrolleras med in och utgångar och man ska inte svälja vatten (!).


Lite värre är det när det rapporteras att badvakter i sommar inte får rädda liv genom mun-mot-mun-metoden! Herregud! Går inte detta för långt nu? Nåja, jag har inte hittat källan till detta, låt oss hoppas att Sydkusten har fel.


Har någon av er badat än?

Civil olydnad på stranden

De nya däcken höll hela vägen, vi kom till havet till slut! Och vi hade inte varit där i mer än en halvtimme innan polisen upptäckte oss... Men vad vi njöt innan dess!

Vi åkte kustvägen från Huelva till El Portil, där Jesús pappa har en liten sommarlägenhet. Han själv får inte åka dit än, inte Jesús systers familj heller, eftersom de bor i Sevilla och man får inte åka ut ur sin provins förrän undantagstillståndet är över, troligtvis i slutet av juni. Vi får inte åka till Sevilla, däremot får vi åka till kusten, eftersom vi bor i Huelvas provins, fast i norra delen, i bergen. I alla fall, kustvägen var det, den är härlig, man har havet och de långa finkorniga naturstränderna precis till vänster, ingen bebyggelse alls Flera chiruingitos, strandrestauranger, hade öppnat och vi tittade längtansfullt mot vattnet, och bestämde oss för att parkera och springa ner och känna på vattnet direkt.

Vi hade inte mer än stannat bilen när Disa drog av sig sandalerna och började springa mot vattnet, och vände snabbt när sanden brände hennes fötter. Den ungen alltså, vad hon älskar att bada!

Eftersom man ännu inte fick bada hade vi inte tagit med badkläder. Vi spanade efter poliser. Såg inga. Sa inget till Disa om badförbudet. Det var hemskt varmt, 30 grader i skuggan, och Disa sprang ut i vattnet naken. Jag var varm och drog av mig allt utom trosor och linne och sprang efter. Åt h***e med poliser och idiotiska bestämmelser! Vi tänker bada! Det var ljuuuvligt skönt i vattnet! Tidvattnet var på väg upp, åh, så skönt det var, vi simmade, jag och Disa, under vattnet, över, flöt på rygg, hoppade och plaskade. Runa satt mycket allvarlig och mycket lycklig i sanden och la koncentrerat sand i en hink med vatten. Disa och jag grävde en kanal åt henne där vågorna skulle spola in vatten till henne, och när det gjorde det och gropen fylldes med vatten klev hon ner där för att bada. Jesús, som ju inte gillar stränder och hetta, stod bredvid och stod ut. Båda spanade vi efter poliser. Till slut såg jag faktiskt en misstänkt polisbil långt borta, parkerad. Jag såg till att Disa var uppe ur vattnet, och snart körde polisbilen förbi oss, utan att stanna, inget sa de om barnen som grävde i sanden.

Nästa gång hade vi inte samma tur. Vi skulle just åka, jag skulle bara i och tvätta av Runa som hade sand över hela kroppen och i håret, och just som jag stod där och tvättade henne kom poliserna tillbaka...Ja, vad skulle man säga? Vi visste ju att vi inte fick bada. Den ene höll med om att bestämmelsen är absurd, ännu mer med tanke på att det var så lite folk och att det 36 timmar senare skulle bli tillåtet att bada och leka i sanden... Den andre polisen var macho-kollegan. Den där som är så oerhört vanlig i Spanien, utan tillstymmelse till vänlighet, som står bredbent med vapnen i hölstret, beter sig som om man vore en olydig liten unge. Som är fullt medveten om vilken makt han har. Det var vi också medvetna om. Böteslappen berodde på honom. Vi upptäckte att det var lite teater. De fick Jesús id-kort och macho-polisen började skriva i sitt block, sa att vi får se om det blir ett bötesbelopp eller inte, och lämnade till slut fram en tom lapp, så synligt han kunde för att alla andra på stranden skulle se och bli skrämda och ge sig iväg. Hade vi sagt emot honom hade han med all säkerhet skrivit in ett bötesbelopp, nu slapp vi det. Puh...

Men Disa blev skrämd. Den där polisen hade skrämt henne. Och hur skulle jag förklara på ett vettigt sätt varför man inte får lov att bada i havet, på grund av viruset, när jag inte fattar det själv? Jag tänker att regeln rä till för storstadsstränder där mycket folk samlas, men här? Jesús var så arg, så arg, över att polisen hade skrämt Disa med sitt burdusa sätt, och sa, att händer det igen säger jag åt idioten att ge mig böter, bara du håller tyst och ger dig av så du inte skrämmer ungen!


Efter den här incidenten fortsatte vi till lägenheten, där det var svalt och skönt. Efter någon timme var skrämda Disa lite mer som vanligt igen och båda ungarna var glada över att vara där. Vi också. Disa sa att hon ville flytta dit, och ville ringa sin farfar för att han skulle komma, han som ofta är där samtidigt som vi. Men det går ju inte, han bor i fel provins... Återigen, hur förklarar man så att hon fattar varför hennes farfar inte får lov att åka?

Vi åkte och semesterhandlade efter allas önskemål; vattenmelon, choklad, yoghurt med mini-smarties, juice och annat trevligt, sedan, på kvällen, gick vi ut och åt friterad fisk och minibläckfiskar. Runa älskade oliverna som ställdes på bordet, Disa åt inget överhuvudtaget, men hittade en katt att prata med.

Dagen därpå gick vi inte till stranden alls. Det var så varmt, och jag ville inte stöta på någon mer polis, så att bara gå och promenera utan att få bada... Nä tack. Jag spelade spel med Disa, vi målade med nya akvarellpennor, åt vattenmelon och hade det väldigt behagligt. Jag korrläste tre nya kapitel ur en bekants bok, och på kvällen åkte vi hem, med beslutet att åka tillbaka redan nästa helg, och då stanna minst en natt till. Det var härligt att komma till kusten! Och från och med idag, måndag, får man bada i havet ;-)

Punktering och diverse spanska nyheter

Kusten ja... man kan säga att vi fick förhinder. I Riotinto fick vi vända. Disa var den som blev mest besviken.

Jag åkte hem med barnen och en tyst taxichaufför, Disa avskydde ansiktsmasken som hon var tvungen att ha på sig i bilen och Runa skrek i den ovana, obekväma bilstolen. Jesús åkte med bärgningsbilen och mannen som körde den var allt annat än tyst, han pratade hela vägen om "vår" taxichaufför, som han tyckte så illa om att han körde iväg med sin bärgningsbil för att slippa hälsa på honom när denne kom för att hämta oss.

Även om havet var efterlängtat får jag väl erkänna att jag inte var missnöjd med alternativet, att stanna hemma och greja med växter i pation!


På söndagen städade Jesús och Disa pation, medan jag tog ut Runa på promenad. Vi köpte bröd, och sedan satte jag mig med Runa sovandes i vagnen på det lilla torget med vatten och apelsinträd. Den platsen har jag suttit på och läst, med sovande barn i vagnen, många gånger ända sedan Jesús började jobba i Aracena och vi åkte runt och tittade på bostäder när han jobbat klart.

Vi grillade till lunch, och sent på eftermiddagen tog jag med Disa på stan och köpte glass. Vi satt på en staty och åt glass och mådde gott, och jag tänkte att det är helt nödvändigt att jag gör saker på egen hand med henne. Vi måste dela upp oss mer, Jesús och jag.

Det var härligt att komma ut. Tre av Aracenas restauranger har öppnat och det var mycket folk som satt på uteserveringarna. Det var folk i rörelse, och det kändes som att vi har tagit oss igenom nu, att det är över. Karantänen är på riktigt över, och livet i Aracena är på väg tillbaka.


Läget i Spanien då? Ja, nu ska det bli obligatoriskt att bära ansiktsmask. Vilken dag det börjar gälla och regler vet vi inte än.

Samhällen med färre än 10 000 invånare får slopa tidsgränserna för när invånarna får vara ute. Aracena har drygt 8 000 invånare, så vi får friheten tillbaka.

WHO har äntligen uttalat sig om desinficering av gator, och avråder det bestämt, eftersom det inte gör nytta i bekämpning av viruset, utan istället är skadligt för människor, djurliv och miljö. Hoppas att det är slutsprutat nu i Aracena.

Dagens läsning var en krönika i DN av Björn Wiman. "Varför har så många svenskar så lätt att acceptera det stora antalet döda i coronaepidemin?" skriver han, och nämner en slags coronanationalism som riktar sig mot den som kritiserar Sveriges väg i bekämpandet av denna pandemi. Vad kan jag säga om det, jag som inte bor i Sverige och inte hör folk tala, bara läser tidningar? Ingenting. Men jag tycker att det är en intressant text att fundera över.

Mot kusten

Jag tror inte att Runa har varit på någon strand sedan min födelsedag förra sommaren. Då var hon tre månader. Vi hade åkt till Portugal över dagen, det är min födelsedagstradition, och hade picknicklunch på stranden. Det låter mysigare än det var, för Jesús var tyst och på dåligt humör, som alltid när han måste följa med till en strand i Portugal. Han gillar inte stränder på sommaren, och definitivt inte stränder på Algarvekusten, hur vackra de än är. Med det sagt fungerar jag nu på om jag kan ta och fira nästa födelsedag själv?

I alla fall, stranden var det. I och för sig badade vi i Sverige i augusti, men kan man kalla det för strand, där vi var?

Nu ska vi till stranden igen, denna gång till Huelva-kusten, där Jesús pappa har en liten lägenhet. Jag tänker mig förstås Runa och Disa sittandes i sanden med hinkar och spadar och vattenkannor, Disa som helt säkert vill hoppa i och bada i kalla Atlanten... Men det är inte säkert att det är tillåtet än, fortfarande råder många restriktioner. Man får promenera på stranden, men kanske inte bada och sitta i sanden. Det låter helt absurt, men så är det. Vi får läsa på kommunens webbsida för att se om vi kommer till klarhet med vad som gäller just där.


Vad ska ni hitta på i helgen? Berätta!