Trettionionde dagen i karantän - Sevillaminnen och coronasång

Så skönt det är att jobba igen! Svårt att koncentrera sig visserligen, två barn i samma hus är inte ljudlösa, men vilken välbehövlig fysisk distans från dem! När jag har jobbat klart och ska lägga Disa tycker vi båda att det är så roligt att ses igen, vi kan njuta av varandras sällskap, och inte som innan, när vi mest tärde på varandra. Det kan ju bli så när man ofrivilligt är tillsammans varje stund på dygnet.

Kvällen innan röstades den fjärde förlängningen av larmtillståndet och karantänen igenom, detta som ska gälla till den 9 maj. Med största sannolikhet öppnas inte samhället då heller.

Det här börjar skrämma mig. Hur länge kan man stänga ner ett samhälle? Vad får detta för konsekvenser? Kan detta vara riktigt?

Vi går inte längre och längtar efter att karantänen ska upphöra, som de första veckorna, för känslan är att den kommer att pågå i evighet. Vad ska man fästa tankarna på? Se fram emot? Hoppas på... Ja, det är nog inför varje förlängning av karantänen i landet, att någon liten lättnad ska göras. Den här gången blir det barnen. Det talas om att de kommer att få gå ut en timme varje dag, så länge de är med enbart en vuxen och inte träffar några andra människor. Nä, så sorgligt det låter. Så sorgligt det är.


Här i Spanien har vi en corona-sång, visste ni det? Det är en gammal dänga från 1988 som dragits fram i ljuset igen, ett 30-tal artister har samarbetat och gjort en nyinspelning, var och en från sin karantäntillvaro förstås. Resistiré av Duo Dinamico. Den handlar om att inte ge upp, utan klara sig igenom skiten som livet bjuder på ibland. Nästan 23 miljoner visningar på Youtube sedan 1 april, den sjungs från balkonger i städerna. Inte riktigt min musik egentligen, men nu rör den vid hjärtesträngarna på något sätt. Man lever i sin bubbla, dagarna passerar, man väntar, väntar, och så, med lite musik och bilder från andra solitärer, påminns man om den förfärligt sorgliga och skrämmande situationen, med alla instängda människor i landet Spanien, andra som också har svårt att sova, som är oroliga och som saknar någon. Många med en ekonomisk oro som genomsyrar allt. Många i sorg, utan att vara nära dem som sorgen ska delas med. Och musiken blir en liten påminnelse om vad Spanien är också, eller var. Men det känns mycket, mycket längesedan, den där tiden när vi åt paella hemma hos svärföräldrarna, när Jesús och jag lyssnade på flamenco på La Carbonería eller slank in någonstans för en tapa, gick på konstmarknad eller åt solrosfrön på något trevligt Sevilla-torg... Vad jag saknar allt det där! Och livet här, med picknick, vänner, vandring...

Klicka på länken till sången, om ni vill lyssna.

Aprilferian i Sevilla

På tal om roligheter, vi har ju varit på april-ferian också! Feria de Abril, två veckor efter påsk varje år. Inte min och Jesús favoritfestlighet eftersom det brukar vara så fruktansvärt mycket folk där... Men Disa har åldern inne att njuta av ferian, klart att vi skulle gå dit! Dessutom hade vi övernattat i Sevilla efter ett stort släktkalas (kommer i nästa inlägg).

Disa har tur att få ärva kusin Elisas klänningar. Den här bar hon för... två eller tre år sedan också, sist vi var på ferian, och då var den jättestor. Nu en aning kort, men det blev bra. Vi piffade med en gul blomma i håret. Jag bar en likadan blomma.

Jag har fortfarande inte någon klänning, vilket jag grämer mig över varje gång jag går på ferian men inga andra dagar :-) Men åh, vad folk är fina!

Det tyckte även Disa, som kommenterade varenda festklädd kvinna hon såg från bussfönstret, och de blev bara fler och fler ju närmare vi kom. och hästarna sen, med alla blommor och bjällror! Så mycket att titta på!

För att undvika den hemska trängseln är det bäst att komma tidigt på dagen (och helst inte på helgen), så det gjorde vi. och vi började direkt på Calle del Infierno, tivolidelen på ferian. Jesús bar Runa i bärsjalen så jag hade nöjet att åka med Disa. Tyvärr är de flesta åkattraktioner som hon gillar för stora personer, men vi hittade ett par lite läskiga i alla fall, en berg-och-dalbana och en typ Flumeride (ni som går på Liseberg vet). Sedan ville hon hemskt gärna åka spöktåget också, efter alla spöktåg hon läst om i böckerna, så det gjorde hon med Jesús medan jag ammade lilla R. Disa kom tillbaka väldigt allvarlig i ansiktet, det spöktåget hade varit mycket otäckare än hon föreställt sig. Som avslutning gick jag med henne i Lustiga huset, som inte var särskilt lustigt och inte alls Disas grej, hon som gillar fart.

Ett tips för att undvika den värsta trängseln är att äta på tivolidelen. Vi hittade ett rymligt mattält längst bort med bara lite folk i.

Därefter gick vi till själva feriaområdet med all dans, musik, mat och festklädda människor, men nu var det obehagligt mycket folk här, och Disa var jättetrött, så efter en glass tog vi bussen därifrån. Kul att ha varit där igen, i alla fall!

För dig som vill läsa mer om ferian:

Här är inlägget från när Disa hade klänningen första gången. Då var även jag festklädd :-)

Och här är ett inlägg från 2014, när jag gick själv för att fota lite till bloggen. Då var jag gravid med Disa och hade så förbaskat ont av gravid-ischias.

När jag tittar tillbaka hittar jag inlägget med min kompis Åsa som var på besök, det var roligt! Hon ville köpa med sig en klänning hem, men jag konstaterade att hon hade fått flyga hem med den på sig, för den hade knappast fått plats i resväskan :-)

Se och göra i Sevilla - en liten guide

Jag fick en fråga från Sandra som är i Sevilla nu i veckan. Vad ska man se och göra i stan egentligen?
Jag har sagt det förut, att Sevilla är den vackraste storstad jag vet, och jag önskar ibland att jag kunde besöka den för första gången igen. Staden med så mycket historia, festligheter, mat. Där lokalborna kastade apelsiner på vikingarna som kom seglandes uppför Río Guadalquivir, Columbus satt här och planerade sin andra Amerikaresa och begravdes senare i katedralen, här har guld och silver från Sydamerika lastats av, morerna byggde en gigantsik moské, så stor att katedralen som byggdes precis ovanpå den räknas som världens största romersk-katolska katedral. Här i stan smög kung Pedro den grymme omkring på nätterna, förklädd, och lyssnade vad folk sa om honom. Här levde den mytiske Don Juan, men berättelsen om verklighetens Don Juan ör bättre än dikten. Här hålls tjurfäktning i Spaniens näst äldsta tjurfäktningsarena som fortfarande används, och här satt operans Carmen och rullade ciggarer. Flamenco, apelsinträd, varma kvällar, Sevilla måste upplevas.

Det bästa är att bara gå vilse med blicken uppåt för att int missa gömda kyrktorn, målade kakeldetaljer och vackra balkonger. Sätta sig på en uteservering för en tapa, äta hasselnötsglass på något av de fantastiska glassställena, lyssna till porlandet från någon liten fontän på ett grönskande, gömt torg.

Jag tycker att vi utgår från det omtyckta Triana, tjurfäktarnas och flamencoartisternas stadsdel, åtminstone var det så tills de spanska romerna kördes bort frårn stadsdelen (även andra familjer) för att husen skulle rustas upp och man ville komma åt den här attraktiva platsen. Vi njuter av den vackra San Jacinto-kyrkan, sätter oss på någon uteservering i solen och äter frukost här på huvudgatan.

Vi går inte raka vägen mot centrum härifrån, utan tar av mot vänster, går en liten slingerväg förbi de traditionella keramikverkstäderna, kommer ut vid den stora matmarkanden vid El Altozano...

 Går förbi Castillo de San Jorge, gammal borg som inhyste inkvisitionsdomstolen (går att besöka), och kommer ut på Trianabron. Många säger att det var Gustave Eiffel som ritade den, men det var istället ett par elever till honom. Det är nästan en kopia av den gamla Pont du Carrousel-bron i Paris. Här sätter många fast kärlekshänglås och slänger nyckeln i Río Guadalquivir, och då och då kommer kommunen och knipsar av alla hänglåsen. Ett stillsamt krig som pågått i flera år.

På vänster sida om bron (Triana-sidan) hålls en fin liten marknad med konst och konstahntverk av folk från Triana, bland annat min svärfar, på lördags- och söndagsförmiddagarna.

Efter bron kan vi gå rakt fram och komma in i det pulsernade hjärtat, Sevillas centrum.

Kanske tar vi in till höger på Calle Zaragoza till det underbara glasstället La Fiorentina, men egentligen är alla glasställen i Sevilla bra. Italiensk glass? Ha! Här kommer den spanska glassen, minst lika bra! Missa inte hasselnötsglassen, som nötkräm i glassform.
Istället för att ta in på Calle Zaragoza kan vi fortsätta rakt fram till Calle Tetuán, som tillsammans med parallellgatan Calle Sierpes är de största affärsgatorna i stan. Runt dem finns smågator med butiker. Till exempel gatorna upp mot Alfalfatorget är kul.
Vi kan också ta vänster mot Alameda-området med kul småbutiker och en massa matställen. På den stora öppna ytan Plaza de Alameda de Hércules finns bra lekplatser och svalkande vattenfontäner sommartid. Här hålls ofta olika sorters marknader och aktiviteter, och de flesta kommer hit för att tillbringa många timmar med mat och dryck på olika ställen tillsammans med vänner.

När vi ändå rör oss i centrum kan vi ta en tur till Svamparna (eller Metropol Parasol som det egentligen heter, men ingen kallar det så), det stora byggnadsverket i finskt trä som kritiserades så när det byggdes. Märklig är byggnaden, men jag gillar den. För en liten peng tar man hissen upp och går runt högst upp och tittar på utsikten, tar en dryck kanske (tror det ingår i biljetten), och längst ner finns matmarknad samt rester av de gamla romarruiner som återfanns på platsen för byggandet.

Egentligen kanske vi inte alls är sugna på shopping, utan på att njuta av det vackra i Sevilla.
Då tycker jag att vi backar lite, och tar höger efter Trianabron istället. Då går vi det fina promenadstråket Paseo de Cristóbal Colón mellan Trianabron och guldtornet, Torre del Oro.

På vägen ser vi de färggranna husen i Triana på andra sidan floden, och på vår sida ligger tjurfäktningsarenan Real Maestranza som är Spaniens näst äldsta tjurfäktningsarena som fortfarande är igång (den äldsta ligger i Ronda). Det hålls inte så många tjurfäktningar om året, så mest fungerar den som museum.
Här ligger också Sevillas opera- och konserthus, och därbakom den uppseendeväckande byggnaden Hospital de la Caridad med intilliggande kyrka. Här arbetade verklighetens Don Juan, förebilden för den mytiske personen. Miguel de Mañara hette han, även han en rik och mäktig man som hade lätt att erövra kvinnor. Men han blev förälskad i en kvinna och gifte sig. De fick aldrig några barn, kvinnan blev sjuk och dog, och Mañara började rannsaka sig själv och sitt leverne i den djupa sorgen, sökte sig till religionen och ville använda sin rikedom till något gott. Så han började hjälpa de allra fattigaste på Sevillas gator, gav mat, sjukvård och begravde de som dog och blev liggandes i gathörnen.
Mitt eget minne av den här platsen är att det var där jag befann mig när jag förstod att jag var gravid, dagen före första advent 2013.

Torre del Oro är morernas sista stora byggnadsverk och konstruerades som ett försvarastorn. Det har fått sitt namn efter att det var klätt med guldglänsande kakel. Dessutom lastades guld- och silverfynd från Amerikaresorna av här. Nu inrymmer tornet ett litet sjöfartsmuseum.

Om vi fortsätter rakt fram, längs Paseo de las Delicias, kommer vi efter ett tag till de fantastiska byggnaderna från Ibero-amerikanska utställningen 1929. Utställningen var ett försök att återknyta banden till de forna kolonierna som blivit självständiga omkring 100 år tidigare. Byggnaderna ägs numera av Sevilla stad och används bland annat av universitetet. Alla är sevärda, men om vi inte vill gå den här i övrigt tråkiga, flerfiliga vägen går vi istället in i den vackraste stadspark man kan tänka sig, den 34 hektar stora María Luísa-parken. En djungelliknande park med små stigar, hemliga rum med kaklade fontäner, bänkar i målat kakel, hästskjutsar, fågeldamm och museer.
Parken var en del av prinsessan María Luísas trädgård och tillhörde San Telmo-palatset. Hon skänkte den här delen av trädgården till Sevilla stad, och en fransk trädgårdsarkitekt fick i uppdrag att göra om den lite inför den stora Ibero-amerikanska utställningen 1929, då parken skulle utgöra centrum. Tack vare växtligheten är det ett par grader svalare här än i övriga staden. Den här parken är ett av Sevillas absoluta måsten.

I anslutning till parken ligger Plaza de España. Spanska torg finns det i var och varannan spansk stad, men inget som liknar det här.
Längs med halvcirkeln i detta otroliga byggnadsverk representeras varje provins med en scen ur dess historia på målat kakel, där inhemska besökare brukar låta sig fotograferas.
De fyra broarna över det omdiskuterade vattnet (vattenslöseri på ett ställe med så lite regn) representerar de fyra, forna kungarikena.
Vi lämnar både parken och Plaza de España, går förbi den vackraste teaterbyggnad jag sett, Lope de Vega, Sevillas paviljong under utställningen 1929. V går också förbi den gamla tobaksfabriken, på sin tid Europas största industribyggnad, numera huvudbyggnad för universitetet. Här satt främst romska kvinnor och rullade cigarrer, bland dem operans Carmen. Och strax efter fabriken kommer vi fram till parken Jardines del Murillo och kommer in i Barrio Santa Cruz. Det är i den här gamla judiska stadsdelen man hittar de smalaste gränderna och de mysigaste små torgen. Här bodde judarna fram till slutet av 1400-talet då inkvisitionen tvingade dem därifrån, och alltså stadsdelen stod ganska öde ända fram till 1800-talet.
I den här stadsdelen levde och begravdes konstnären Murillo (dog för 400 år sedan), här satt Don Juan och skröt om sina erövringar, och här spikades den vackra Susonas huvud upp ovanför dörren där hon dog (Calle Susona). Hon bad att huvudet skulle skiljas från kroppen efter hennes död, för att tjäna som varnande exempel. Hon hade på grund av en förälskelse orsakat sin fars död...

Barrio Santa Cruz är som gjort att gå vilse i, det tog till exempel mig två år innan jag hittade tillbaka till det fina flamencomuseet. Det är bara att acceptera faktum. Det går alltid att fråga folk om katedralen så hittar man ut.
Katedralen ja, som ska vara världens tredje största katedral. Dess storlek kommer sig av att den helt och hållet fyller upp platsen där Sevillas stora moské låg. Av den finns kvar en patio med apelsinträd, samt minareten, som gjorts om något för att bli en kristen symbol. Detta kyrktorn, la Giralda, är Sevillas symbol. Man kan gå upp där, det är en väg som användes av hästarna, och alltså inga trappsteg.
Inne i katedralen kan man bland annat se Columbus grav, och tre gånger om året kan man se Sankt Fernando, kungen som körde ut de sista morerna från Sevilla, och som visas upp som mumie tre gånger om året.

Här intill ligger Archivo General de Indias, det stora arkivet med dokumentationen från Amerikaresorna. Arkivet är främst för forskare, men man kan gå in och kika, det brukar till exempel visas upp gamla kartor från den tiden.

Jag tycker ju att varje Sevillabesökare borde besöka Real Alcázar, det kungliga palatset, här mittemot katedralen. Här låg tidigare ett moriskt palats, men av det finns bara en patio kvar. Över det gamla palatset lät kung Pedro den grymme bygga ett eget kungligt palats, nu i kristen tid, men han älskade den moriska byggnadsstilen och det är vad palatset har efterliknat.
Palatset har byggts på allt eftersom nya kungar har regerat, och var och en har satt sin prägel på det. Det finns också en stor, vacker trädgård att promenera i. Det är ofta kö hit, men den går ganska snabbt, och det är värt ett besök.

Andra, trevliga saker att göra i Sevilla:

Äta!
Uppleva flamenco. Många ställen har flamencoföreställningar varje dag för tillfälliga besökare, men titta gärna i kulturprogrammet om någon föreställning är på gång på någon av stadens kultuirlokaler, eller ännu hellre; besök flamencobiennalen! Annars är ett besök på La Carbonería, med sena föreställningar med flamenco och sevillanas, alltid roligt!
Bada på Sevillas hammam Aire de Sevilla!
Se det som lämnats kvar av världsutställningen 1992. De som var med pratar om den än. Det byggdes ny flygplats, ny järnvägsstation, snabbtåget drogs hit, nya motorvägar och nya broar över Río Guadalquivir inför utställningne, konsertarena, nöjesfält och teater, och 42 miljoner besökare gick runt bland världens länders paviljonger, där det visades upp det allra bästa från varje land, både gällande artister och konst. Hasse Alfredsson var med och planerade Sveriges paviljong. Mycket har fått förfalla, men många byggnader står kvar, med olika verksamheter.
Besöka palats, det finns många i Sevilla, som har varit en rik stad. Ett av de fina palats som man kan besöka är Casa de Pilatos, så vackert både invändigt och utvändigt. En pärla!

Matställen i Sevilla

Jag fick en fråga i kommentarsfältet av Catrin, som med ett gäng kompisar ska ut och åka, bland annat till Sevilla.

"Jag och några kompisar skall åka en sväng till Sevilla i slutet av september. Vi huserar i Fuengirola i vanliga fall men nu ska vi ta en liten biltur på några dagar och se andra städer i Spanien. Jag undrar ifall du har några restaurangtips som du kan dela med dig av?(...)Någon tipsade om restaurangen Maria Trifulca, vet du nåt om den? Den ligger fantastiskt och på deras terrass så har man tydligen en fantastisk utsikt men en del rewiews säger att det är ganska hetsigt och rätt taskig service. Så om du vet något härligt ställe med grym mat så blir jag superglad!"

Mariatrifulca ligger fint i fyren precis vid Trianabron. Läget är toppen, stället är alltid fullt av folk, men jag har konstigt nog aldrig ätit där, trots att jag passerat stället så många gånger.
Tyvärr måste jag säga, att taskig service får man räkna med i Sevilla. Folk man träffar på gatan är hur trevliga som helst, men gå in i en butik, restaurang eller in på en myndighet och du blir överraskad om du någon gång råkar på en trevlig person. Att restaurangpersonal är otrevlig eller likgiltig kan till viss del förklaras av usla arbetsförhållanden. Men jag tror också att är en sådan kultur i Sevilla. Tyvärr.

Jag äter sällan ute i Sevilla, men när ajg gör det är min huvudregel att undvika ställen med meny på engelska. Orättvist kanske, det kan ju vara bra mat och de behöver inte ta överspriser... men jag litar inte på sådana ställen.
Vi går alltid på billiga budgetställen med traditionell, andalusisk när vi äter ute. Ett bra sådant, som ligger nära utsiktsbyggnaden las setas i centrum, är Bar Dueñas (Plaza de Dueñas) som har bra, traditionell sevillamat, och personalen på det lilla stället är trevlig.
Ett annat bra ställe i centrum; Casa Morales (korsningen C/Inuesa och  C/Jimios). är ett rätt trevligt, mysigt ställe med traditionell mat och stora vintunnor.
Snett mitt emot ligger en freiduría (C Rodrigo de Triana) (C García de Vinuesa). Sevillaborna älskar att köpa hem friterad fisk av olika slag, och ibland har freidurían bord där man kan sätta sig och äta, med fisken i ett strutformat grovt papper.

I Triana har Taberna Blanca Paloma (korsningen C/San Jacinto och Pagés del Corro) brat mat, men det kan vara svårt att få plats om man vill sitta ner.
Den mycket undangömda tapasbaren Los Puentes (C/Santa Cecilia) är ett typiskt sevillanskt, fult ställe, med jättegoda räkor i vitlöksolja (gambas al ajillo).
Bar Oliva (San Jacinto) är ett bra ställe att äta på, och för den som gillar skaldjur är Mariscos Emilio (Avenida de Coria) ett toppenbra ställe!
I Triana har vi också, på ett mysigt torg, Bar Bistec och Bar La Plazuela (Plazuela de Santa Ana), dit för övrigt svärfar ofta går och sätter sig en stund.

Jag är inte den bästa tipsaren på det här. Framför allt nu äter vi sällan på stan, eftersom Jesús pappa redan har ordnat och planerat helgens alla måltider när vi kommer.
Kolla gärna bloggen De tapas con Chencho, och fyll på med tips i kommentarsfältet!
Lycka till!

Sevilla, fragment

Medan Jesús åkte iväg till den första delen av sina oposiciones, de omfattande prov som alla lärare utan fast anställning måste göra vartannat år för att få fortsätta arbeta inom den offentliga skolan, gick Disa och jag in till centrum av Sevilla. Jag behövde byta storlek på hennes nya klänning, köpa ett par klänningar till (enda sommarplagget som funkar på henne) och skriva ut lite foton.
Vi satte oss på en trappa och drack juice och åt bullar med chokladprickar vid floden, sedan tog vi oss in på smala gator där de omgivande husen ger skugga och svalka.

Gick förbi konstmuseet med det vackra lilla torget, in i det lugna människomyllret, många har redan flytt stadens hetta, och under uppsatta segeldukar som ger skugga åt shoppare på huvudgatorna, in i luftkonditionerade butiker...

Så underbart att inte bo här längre, så jag kan uppskatta allt det vackra och roliga med Sevilla igen.

Sedan åt vi lunch hemma hos Jesús pappa. Skaldjurspaella med bläckfisk blev det.

Bilder från María Luísa-parken

Den här lördagen tillbringas i Sevilla. lunch hos svärfar, födelsedagsfirande med Nikki som fyller år. Sedan åker Disa och jag hem själva, för Jesús ska spela under kvällen/natten på en grej de har arrangerat tillsammans med ett antal grupper.

Jag tänkte visa lite bilder från förra lördagen nu istället.
Då tog Disa och jag bussen till mitt favoritställe i Sevilla, till María Luísa-parken. den vackraste park jag vet.

Jag älskar den här parken, tycker så mycket om att gå i den, och kommer någon och besöker Sevilla är just parken ett av måsteställena, tycker jag.
Den gamla stadsdelen måste också besökas, och Real Alcázar, det kungliga palatset som har en sådan vacker trädgård.

Vi hade stämt träff med två andra svenska marmor med barn i samma ålder som Disa.

Det blev en svensk-spansk träff med dem och deras pappor. Vi hade picknick i parken och pratade. De har ju samma utmaning som jag, att försöka få barnen tvåspråkiga.

Efteråt strosade Disa och jag omkring på egen hand, vi behövde gå igenom hela parken för att komma till stan, som vi var på väg till.

Det finns så många olika små rum, vattenkällor, gömställen och stigar i denna exotiska park.

Jag såg nog minst fyra småtjejer som fotograferades inför sin första comunión, ett religiöst spektakel, enligt min mening. Ungarna förbereds i ett par år inför detta, går på lektioner om den katolska tron och traditioner och får slutligen ta nattvarden för första gången, bikta sig och får en stor, påkostad fest och en massa dyra presenter. Ofta sker det bara av tradition, och för att barnen (och föräldrarna) vill ha en stor fest, inte alls lika ofta av religiösa motiv.

Med det sagt kan jag erkänna att jag ser fram emot Disas kusins comunión om två år. Det kommer att bli jätteroligt!